Regeringens kluvenhet till NATO hotar Sveriges säkerhet

Sedan en tid har fem partier i riksdagen tydligt uttalat sig för en så kallad Natooption, M, C, KD, L och SD. Mot oss står S, V och MP. Regeringen meddelar hårdnackat att den inte påverkas av detta. Samtidigt som de rödgröna partierna sedan regeringsskiftet 2014 självsvåldigt ändrat den säkerhetspolitiska linjen varnas nu för tvära kast, skriver Hans Wallmark och Pål Jonson.

Det rimliga är att regeringen borde kalla in alla riksdagens åtta partier till överläggningar om den säkerhetspolitiska linjen. Förhållandena har ju förändrats. Vi har parlamentarisk demokrati i Sverige. En regering måste förhålla sig till landets främsta politiska församling i form av landets parlament. Den rödgröna basen är dessutom krympande. Vänsterpartiet har låtit meddela att man förvisso inte önskar något förtydligande men att partiet inte står ”bakom regeringens säkerhetspolitiska linje eftersom vi bland annat är kritiska till regeringens närmanden till Nato.”

Utöver att fem partier står bakom tanken på en Natooption driver Moderaterna tillsammans med andra också tanken på ett svensk Natomedlemskap. Endast så kan Sveriges säkerhet på riktigt säkras.

Och även här svajar regeringspartierna betänkligt. Gärna fördjupat samarbete med Nato men av partiinterna skäl kan Socialdemokraterna inte förmå sig att öppna för ett medlemskap. Trots att just detta är den självklara försvars- och säkerhetspolitiska positionen för socialdemokrater i Norge, Danmark, Tyskland, Storbritannien, Spanien med flera länder. Väsentligt är också att aldrig tveka, aldrig svaja, att i enlighet med Helsingforsakten från 1975 så har varje land rätt att göra sina egna säkerhetspolitiska vägval. Av egen kraft. Och här har socialdemokrater från tid till annan darrat till.

De senaste åren har omvärldsläget blivit allt mer osäkert, både i Sveriges närområde men även globalt. Något som också betonats i närtid av myndigheter som Must, FRA och Säpo. Traditionella militära hot som den ryska upprustningen och landets allt mer aggressiva politik mot sina grannländer existerar parallellt med att hybridhot som cyberattacker, desinformation och spionage ökar. Det handlar om en hel palett av hot.

Förändringen i omvärlden kräver att Sverige ser över vilka alternativ som finns för att stärka vår säkerhet. Om världen förändras till det sämre duger det inte, som regeringen gör, att reflexmässigt tro att formuleringar om militär alliansfrihet löser Sveriges säkerhetsutmaningar. Det gäller inte att tro, hoppas eller önska utan att veta!

Socialdemokraterna är emot ett svenskt medlemskap men ändå förväntar de sig att Nato ska komma till vår hjälp. Hela den svenska försvarsplaneringen utgår från detta. Försvarsministern sa i riksdagen apropå placeringen av de nya regementena när försvarsbeslutet klubbades förra året: ”Det är klart att detta är kopplat till ett stöd från västsidan – det är väl ingenting att hymla om.” Att då samtidigt från S-håll uttrycka sig i termer av att ”ett medlemskap skulle ha negativa konsekvenser för vår ställning i världen” och bygga hela sin försvarsplanering på hjälp från Nato-länderna gränsar till hyckleri.

På grund av Sveriges täta och fördjupade samarbete med Nato och USA, som S har varit drivande i, betraktar Ryssland redan Sverige mer eller mindre som en medlem av Nato. Detta dock utan att vi har några gemensamma försvarsgarantier.

Det är ett faktum att Sverige under S-ledning sedan 2014 fördjupat det militära samarbetet med ett antal länder och tecknat långtgående förbindelser. Bra även om det är kuriöst att samtidigt anklaga andra för tvära kast när hela den svenska hållningen ändrats. Men det handlar ändå ytterst om komplement. Alla dessa viktiga och värdefulla internationella försvarssamarbeten kan aldrig ersätta det fulla Natomedlemskapets tunga värde i form av kollektiva garantier och gemensam försvarsplanering.

Inga försvarssamarbeten som Sverige ingått under de senaste åren innefattar några bindande försvarsgarantier där vi med säkerhet kan veta att Sverige får stöd vid en kris eller konflikt. Ett svenskt medlemskap i Nato skulle däremot öka vår krigsavhållande förmåga och därmed bidra till stabilitet och säkerhet i närområdet.

Rysslands aggressiva agerande förtjänar också att specifikt att uppmärksammas. Det har varit den enskilt största faktorn för det ökade behovet av internationellt försvarssamarbete. Den ryska mobiliseringen som vi nu ser utmed gränsen mot Ukraina är mycket hotfull. Inte bara för landets egen skull utan för hela den europeiska säkerhetsordningen som också är helt central för vår egen säkerhet. Det som sker i Ukraina är även en påminnelse om hur centralt det transatlantiska samarbetet och Nato är för Europas säkerhet.

Vikten av Nato – inte bara som en militär allians utan också som en politisk – ökar efter britternas uttåg ur EU och Joe Bidens inträde i Vita huset. Detta höjer det utrikespolitiska priset för det svenska utanförskapet. Och vi blir därför tyvärr en andra rangens aktör i den europeiska säkerhetspolitiken när vi inte sitter med vid bordet där avgörande frågor för Europa och Sveriges säkerhet diskuteras.

Hans Wallmark är utrikespolitisk talesperson och Pål Jonson är försvarspolitisk talesperson för Moderaterna