Regeringsbildningen ger två allvarliga skäl till oro för Sverige
Det första handlar om politikens påverkan på Sverige. Det är värt att notera att den frågan har lett till försvinnande liten reflektion eller uppföljning. Media har varit uppfyllt av diskussionen om bitterhet, frisyrer, kläder och hur Centerpartiets och Liberalernas stöd för en socialdemokratisk regering påverkar schackspelet inför nästa val.
Det andra handlar om hur vårt samhälle och tillit till politiken påverkas när demokratin sätts på undantag i tron att värna demokratin. När regeringsbildningen bygger på att utesluta en grupp väljare på bekostnad av politikens innehåll riskerar den att krympa demokratins rum. Samtidigt gör överlåtelsen av makt i politikens centralfrågor att partierna blir gråa skuggor vars politik ingen kan identifiera i dunklet.
De som röstade på Socialdemokraterna för att partiet hävdat att en förändrad arbetsrätt skulle underminera tryggheten på arbetsplatserna ser nu frågan om arbetsrätt behandlas som om den vore en diskussion om trottoarkanters höjd. Samma gäller dem som tog Stefan Löfven på orden när han hävdade att privata entreprenörer stoppar välfärdens pengar i egna fickor så att sjuka blir lidande, barnen får en usel skola och de äldre drabbas av cyniska människor som väger blöjor, som förvisso ofta vägs men av omtanke till de äldre.
De som trodde att marknadshyror skulle tvinga vanliga människor att gå från hus och hem måste vara alarmerade när S nu går med på marknadshyror som enligt socialdemokrater leder till att bara rika kan bo i hyreslägenheter. Värnskattens avveckling beskrevs som oöverstiglig, med ökade klyftor och ett Sverige som går sönder som följd.
Ingen av dessa beskrivningar fanns med i regeringsdeklarationen. Men hotbilderna fanns med i den förra och de fanns med så sent som i augusti och september, bland annat när Stefan Löfven köpte korv. ”En kokt med bröd!”.
Vad händer när politikens ledarskap konstaterar att ”vi menade inte vad vi sa” och gör tvärtom? När ”folkomröstningen om välfärden” visar sig vara ett trick?
Vad säger de som trodde på dem? Frågar de sig om Socialdemokraterna medvetet lurades? Om de använde skrämsel då, skräms de väl också nu när de säger att en regering som inte leds av Stefan Löfven innebär en öppen dörr för nazism och nedmontering av demokratins institutioner? Vilket oavsett är både falskt och en förolämpning av det svenska samhället.
Försöker man värna demokratin genom att sätta den på undantag riskerar man att göra demokratin skada och försvaga tilliten mellan väljare och valda. Politikens innehåll blir till ett sidospår när debatten fastnar vid yttre attribut.
Det finns ett antal punkter bland de utredningar och konkreta löften som brukar användas som exempel på en liberal reformvåg och berättiga att regeringsmakten överlämnas till socialdemokrater och miljöpartister.
En är att värnskatten ska avvecklas. Det är bra och den borde ha tagits bort för länge sedan. Samtidigt höjs en rad andra skatter vilket kommer att resultera i ett höjt skattetryck. Skattehöjningar som slår mot låg- och normalinkomsttagare bidrar varken till social trygghet, integration eller till fler jobb. Det är inte ett tecken på liberal reformpolitik utan på traditionell socialdemokratisk politik.
När ekonomin vänder neråt måste de ökade offentliga utgifterna från högkonjunkturen betalas samtidigt som skatteinkomsterna sjunker. Det kommer att leda till högre skatter. Därtill ska friår och friveckor införas liksom infrastrukturprojekt på 400 miljarder i höghastighetståg, som kommer att vara omoderna när de är färdiga.
Höjda skatter kommer att leda till färre jobb och sämre konkurrenskraft, inte minst för de delar av Sverige som drabbas av höjda transport- och flygkostnader. Som ett tecken på detta nämner Stefan Löfven inte målet från 2013 om att Sverige 2020 skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet. Sverige har nämligen sedan 2014 gått från plats 12 till 18 och tillhör den sämre halvan. Den utvecklingen, från 2014 till 2019, skyller arbetsmarknadsministern på att M-KD-budgeten för 2019 med sänkta skatter gick igenom.
I den liberala agendan sägs också ingå att det inte ska införas ett förbud mot vinster i privata företag. Det fanns en majoritet emot det förra mandatperioden och det finns en majoritet emot det nu, oberoende av Centerpartiet och Liberalernas maktöverlåtelse. Att inte föreslå socialistisk politik med en majoritet av riksdagen emot sig är inte uttryck för en liberal våg av reformer.
Det tredje exemplet är marknadsprissättning på nybyggda hyresrätter. Det är direkt oklokt. Rycker man ut en mycket liten del av en marknad för en prissättning baserad på hela marknadens efterfrågan, som är gigantisk, samtidigt som utbudet på den delen av marknaden är marginell får man en pervers prisbildning. Den skulle för lång tid kompromettera frågan om marknadshyror just eftersom den fria prisbildningen inte berör marknaden utan en del av den.
Det handlar inte om en marknadsreform utan om en fragmentering av marknaden. Den stora delen av hyreslägenheter kvarstår under priskontroll, samtidigt som en liten del får en artificiell prisbildning med hela marknadens efterfrågan, men inte dess utbud. Det riskerar att ge en extra perverterad prisbildning eftersom regeringens åtgärder redan nu har lett till minskat byggande. Till detta kommer hot om att avveckla avdragsrätt för räntor, vilket skulle leda till än mindre byggande på den del av bostadsmarknaden som faktiskt fungerar, nämligen villamarknaden och bostadsrättsmarknaden.
Och så ska undantagsreglerna i LAS utredas, ifall inte arbetsmarknadens parter kommer överens. Det kommer de säkerligen att göra, men under de villkor som LAS ger som tvingar fram eftergifter från arbetsgivarsidan. Det kommer med stor säkerhet även fortsatt vara facket som avgör vilka som ska gå när jobben blir färre, inte rättssäkerhet för den enskilde.
Reformen av Arbetsförmedlingen kan däremot bli ett viktigt liberalt steg, efter årtionden av monopolets misslyckanden. Det hade sannolikt inte krävt en särskild regering för att den skulle genomföras eftersom reformen stöds av en majoritet i riksdagen.
Mycket mer än så blir det inte av den liberala reformvågen.
Ökade skatter, ökade regleringar och fortsatt avveckling av kärnkraft. Utökade bidrag till symbolpolitik, inte minst genom 400 miljarder till höghastighetståg, som när de är färdiga att gå i funktion och kan börja minska CO2-utsläpp, kommer att vara passerade av den tekniska utvecklingen. Det är varken samhällsekonomiskt försvarbart eller marknadsekonomiskt. Det är ett Stålverk80 projekt, eller den moderna tidens Karlsborgs fästning.
I gengäld för dessa eftergifter får socialdemokrater och miljöpartister full makt att styra över riket. Det innebär full kontroll inom alla områden utom värnskatten och utredningar som hade kunnat utkrävas av en riksdagsmajoritet. Stefan Löfven styr utrikespolitiken, Europapolitiken, säkerhetspolitiken, Natofrågan, utredningsväsendet och myndigheterna liksom politiken inom alla andra områden utanför de 73 punkterna med 40 utredningar.
Det är inte den reformvåg som Sverige behöver för att vara en innovativ och konkurrenskraftig ekonomi. Sverige kommer inte att få den politik som behövs för att bekämpa hedersvåld, gängkriminalitet och segregation. Detsamma gäller kulturpolitiken, näringspolitiken, infrastrukturpolitiken, skolpolitiken och forskningspolitiken. Att regeringen redan nu lägger skulden för misslyckandet att med att nå Europas lägsta arbetslöshet 2020 på alliansbudgeten för 2019 är symptomatiskt.
Allt för att inte tillämpa demokratins enkla regel att varje röst är lika mycket värd och att politiker röstar ner den politik de ogillar. Nu har S, Mp, C och L tillsammans med V definierat en annan riksdag, där en grupp väljares röster inte räknas ens om de står på majoritetens sida.
När de folkvalda av partitaktiska skäl krymper demokratins rum och partier byter skepnad med varandra förlorar väljarna en möjlighet att inom politikens centrum välja regering. Då driver man fler människor att finna alternativ utanför politikens centrum, utanför de gemensamma demokratiska värdena, hos populism och extremism. Det gynnar precis det parti man vill motverka, nämligen Sverigedemokraterna, liksom det diktaturkramande partiet Vänsterpartiet.
Föreställningen att svenska folket står vid rasismens gränser eller att en alliansregering öppnar dörren för en fascistisk nedmontering av rättsstaten är en både förolämpande och verklighetsfrånvänd retorik, som bara gynnar extrema krafter och leder till att begreppen förlorar sin betydelse. Det bortser dessutom från var antisemitismen står att finna, var den tillåtits att växa sig starkt och var demokratin har ifrågasatts som självklar modell.
Sverige behöver en liberal reformpolitik. Vi behöver en arbetsmarknad med större flexibilitet, där rätten följer den enskilde och inte facket. Vi behöver konkurrens och en friare hyressättning på bostadsmarknaden i sin helhet där fler bostäder ska kunna byggas utifrån efterfrågan. Vi måste stärka valfrihet och kvalitet inom välfärden. Statliga verk ska utsättas för konkurrens och svensk infrastruktur ska utvecklas i symbios med efterfrågan och teknisk utveckling. Migrationspolitiken måste bygga på rättsstatens strama men anständiga ordning.
Sverige måste vara en liberal kraft i Europa i försvar av den globala världsordningen och vi måste söka oss till Natomedlemskap nu. Försvaret måste stärkas mer än i den beslutade budgeten. Hedersvåld och gängkriminalitet måste bekämpas i verkligheten och rättsstaten måste få resurser att bekämpa kriminalitet. Skatter behöver sänkas, regelsystem förenklas och offentlig sektor trimmas.
Den som tror att Socialdemokraterna och Miljöpartiet är en liberal kraft kommer att bli besviken. Likaså de som tror att stöd till en sådan regering ger liberal politik.
Därför måste vi slå fast vägvalen för liberal politik, formad på rättsstatens grund och med sikte på att göra Sverige ledande i Europa. Låt oss också värna oss mot dem som vill sätta bilden av att Sverige är ett land på gränsen till rasism och fascism. De gör demokratin en otjänst och relativiserar hoten mot vår värdegrund på ett sätt som bara kan gynna mörka krafter. De har fel. Sverige och det svenska samhället är långt bättre och starkare än så.
Gunnar Hökmark är Europaparlamentariker för Moderaterna