Regeringskontraktet och regeringens kritiker
1952
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
REGERINGsKONTRAKTET
OCH REGERINGENs KRITIKER
ÅTT kontraktet mellan bondeförbund och socialdemokrati binder
herr Hedlund och hans partivänner vid den socialdemokratiska
regeringen över 1952 års andra-kammarval är ett välkänt faktum.
Huruvida tjänsteplikt föreligger även efter tredje söndagen i september är däremot icke bekant. Viss uppsägningstid torde dock
vara stipulerad.
Bondeförbundsledningen har genomfört kapitulationsvillkoren.
I riksdagsgruppernas presidier ha placerats uteslutande koalitionstrogna. I första kammaren ha alla ledigblivna förtroendeuppdrag
överflyttats på herr von Heland, som icke torde komma att visa
otrohet mot dem som hava makt att utfärda fullmakter på förtroendetjänster. I utrikesutskottet har en sjuttiofyraåring satts in,
vilket torde vara en fullgod garanti för att ståndpunkter icke
komma att tagas i detta utskott. Den ideologiska nedrustningen på-
går för fullt och med påtaglig försening slinker en eller annan
SLU-politiker in i Kungl. Maj:ts Kansli.
Klyftan mellan finansdepartementet och landsorganisationen
fylls småningom igen. Förbudet för LO att höja investeringsavgiften upphävdes. Beställningen på »konjunkturskatten» kommer att
effektueras. Allhelgonadagen blir helgdag och varje lönerörelse är
en »måttfull lönerörelse» – utom tjänstemännens.
En sammansvetsad regering bereder sig på fortsatt inflation med
fläckvisa arbetslöshetssymptom. För kännedom om regeringspolitikens art och utformning för det kommande året hänvisas till
finansplaner och diverse punktprogram från åren 1949, 1950 och
1951. En nationalbudget för året kommer att framläggas ungefär
då halva året gått. Den kommer att stämma. Det gör nationalbudgeter alltid.
Oppositionen står splittrad. Det lönar sig varken att förneka faktum eller att begränsa sig till allmänna lamentationer. Oppositionens brist på samlande linje är en tillgång för regeringen, som hänsynslöst kommer att utnyttja denna gåva från ovan i sin agitation.
l
– ~- —~—-
Regeringskontraktet och regeringens kritiker
Herr Erlander kommer gång på gång att framträda som bärare
av tanken på den »starka regeringens nödvändighet».
Att söka åvägabringa en formell samstämmighet mellan högern
och folkpartiet, grundad på tuvhopp mellan skiljaktigheterna, lö-
nar sig inte. Skulle en ordentlig analys visa att djupgående meningsmotsättningar på väsentliga punkter föreligga, göra de båda
partierna bäst i att gå var sin väg. De behöva därför icke bekämpa
varandra. En samverkan, som bygger på överslätande formuleringar, missförstånd och misstänksamhet, är ingenting värd. Oppositionens huvuduppgift är inte att se barsk ut, när den får syn på
regeringen. Dess uppgift är att prestera ett arbetsdugligt alternativ till en regeringspolitik, som för vart år avlägsnar sig alltmer
från sunt förnuft och hållbara principer för fri samlevnad män·
niskorna emellan.
En analys som kan göra någon nytta måste ha mod nog att se
längre än till nästa andra-kammarvaL Times var i en ledare för
någon tid sedan inne på en intressant tankegång. Tidningen filosoferade om den långa tid det tar innan en ide kan bli praktisk
politik. Partipolitikens huvudteser släpa alltid efter. De hämta
sina positiva inslag och sin kritik från förhållanden, som försvunnit ur levande livet. Regeringen i vårt land driver en räntepolitik,
vars sakliga motivering hänger samman med 1930-talets förhållanden. Vår socialpolitik söker bemästra svårigheter, som voro högaktuella för decennier sedan, men står handfallen inför dagens
problem.
Oppositionen behöver ett dagsaktuellt alternativ. Det är uppenbart. Men detta måste och borde kunna byggas med hänsyn till den
framtid som väntar. Vad det gäller är inte att skräna sig hes i tävlan med regeringspartierna om 1930-talets sångarpris utan att arbeta fram huvudlinjerna till en politik för vårt eget decennium.
Tar man på sig den uppgiften måste man också vara beredd att ta
taktiska risker. Väljarna reagera långsamt och avsky nyheter.
Själva begreppet borgerlig politik håller på att få dålig klang
– i ledande folkpartikretsars föreställningsvärld. Den som levde
med i förkrigsdebatten vet att samma utveckling då var på väg i
vissa högerradikala cirklar. Huvudsakligen av taktiska skäl avsvor man sig »borgerligheten». I den mån detta var uttryck för
en beredvillighet till en politisk omprövning, då särskilt av vissa
socialpolitiska målsättningar, rörde det sig också om en ur alla
synpunkter respektabel nyorientering. Då som nu läckte emellertid den känslan igenom, att det mest var fråga om en termino- 2
Regeringskontraktet och regeringens kritiker
logisk upprustning. Vad man kallar den behövliga borgerliga politiken är skäligen likgiltigt. Huvudsaken är att man är beredd att
föra en strid för ursprungliga borgerliga värden – ekonomisk och
social, medborgerlig frihet, rättssamhällets förkovran, det försvar
läget gör nödvändigt och den orientering i världen våra frihetsoch rättstraditioner gör självklar.
Högern kan inte tänkas köpa en enig opposition på bekostnad av
sina och borgerlighetens grundprinciper. Inte heller kan den vara
beredd att- efter bondeförbundets exempel- skjuta principerna
i bakgrunden. Hur angeläget det än är att möta valmännen 1952
med en opposition, som valpolitiskt är ett alternativ till regeringsblocket, är det än angelägnare att icke i nuvarande kritiska läge
skriva under en ideologisk kapitulation. På nästan alla områden
driver vårt samhälle mot den kris regeringspolitiken måste resultera i. Förutsättningarna för en principmässig avspänning mellan
dirigeringspolitikerna och anhängarna av ett fritt samhälle bli för
var dag allt sämre. I denna situation är borgerlig övertygelsetrohet
och borgerligt kurage nödvändigare än någonsin. Det är bättre att
förlora röster än att missta sin politiska själ.
Ideutvecklingen inom folkpartiet förefaller oenhetlig. Detta uttryck får icke fattas som en anklagelse utan som ett konstaterande
av en utomstående betraktare. I varje parti som lever brytas meningarna mot varandra. Vart folkpartiet går, beror helt på de bedömanden dess dominerande personer göra. Att ett sakligt närmande till vad som ovan betecknats som borgerliga grundvärden
också ger andra möjligheter till en avspänning mellan oppositionspartierna är uppenbart.
Hur än förhållandet mellan oppositionspartierna gestaltar sig
kvarstår den gemensamma uppgiften att vaksamt följa regeringens åtgöranden, att frankt kritisera och att på de punkter där
detta är möjligt prestera konkreta alternativ. Åven om skattefrågan blir den dominerande frågan vid årets vårriksdag, kommer
med säkerhet arbetsprogrammet att upptaga flera andra stora
spörsmål. Den ekonomiska politiken tränger sig på – ånyo och
från delvis nya utgångspunkter. Försvarspolitiken och utrikespolitiken komma att kräva intresse och arbete. Ur allmänt medborgerliga utgångspunkter får det nog betraktas som ett önskemål att de
samhällsekonomiska diskussionerna något begränsas, så att det
blir plats för andra frågor och andra riksdagsmän än dem som nu
figurerat år efter år. Det finns dock andra problem än de ekonomiska – aktuella problem.
3
OCH REGERINGENs KRITIKER
ÅTT kontraktet mellan bondeförbund och socialdemokrati binder
herr Hedlund och hans partivänner vid den socialdemokratiska
regeringen över 1952 års andra-kammarval är ett välkänt faktum.
Huruvida tjänsteplikt föreligger även efter tredje söndagen i september är däremot icke bekant. Viss uppsägningstid torde dock
vara stipulerad.
Bondeförbundsledningen har genomfört kapitulationsvillkoren.
I riksdagsgruppernas presidier ha placerats uteslutande koalitionstrogna. I första kammaren ha alla ledigblivna förtroendeuppdrag
överflyttats på herr von Heland, som icke torde komma att visa
otrohet mot dem som hava makt att utfärda fullmakter på förtroendetjänster. I utrikesutskottet har en sjuttiofyraåring satts in,
vilket torde vara en fullgod garanti för att ståndpunkter icke
komma att tagas i detta utskott. Den ideologiska nedrustningen på-
går för fullt och med påtaglig försening slinker en eller annan
SLU-politiker in i Kungl. Maj:ts Kansli.
Klyftan mellan finansdepartementet och landsorganisationen
fylls småningom igen. Förbudet för LO att höja investeringsavgiften upphävdes. Beställningen på »konjunkturskatten» kommer att
effektueras. Allhelgonadagen blir helgdag och varje lönerörelse är
en »måttfull lönerörelse» – utom tjänstemännens.
En sammansvetsad regering bereder sig på fortsatt inflation med
fläckvisa arbetslöshetssymptom. För kännedom om regeringspolitikens art och utformning för det kommande året hänvisas till
finansplaner och diverse punktprogram från åren 1949, 1950 och
1951. En nationalbudget för året kommer att framläggas ungefär
då halva året gått. Den kommer att stämma. Det gör nationalbudgeter alltid.
Oppositionen står splittrad. Det lönar sig varken att förneka faktum eller att begränsa sig till allmänna lamentationer. Oppositionens brist på samlande linje är en tillgång för regeringen, som hänsynslöst kommer att utnyttja denna gåva från ovan i sin agitation.
l
– ~- —~—-
Regeringskontraktet och regeringens kritiker
Herr Erlander kommer gång på gång att framträda som bärare
av tanken på den »starka regeringens nödvändighet».
Att söka åvägabringa en formell samstämmighet mellan högern
och folkpartiet, grundad på tuvhopp mellan skiljaktigheterna, lö-
nar sig inte. Skulle en ordentlig analys visa att djupgående meningsmotsättningar på väsentliga punkter föreligga, göra de båda
partierna bäst i att gå var sin väg. De behöva därför icke bekämpa
varandra. En samverkan, som bygger på överslätande formuleringar, missförstånd och misstänksamhet, är ingenting värd. Oppositionens huvuduppgift är inte att se barsk ut, när den får syn på
regeringen. Dess uppgift är att prestera ett arbetsdugligt alternativ till en regeringspolitik, som för vart år avlägsnar sig alltmer
från sunt förnuft och hållbara principer för fri samlevnad män·
niskorna emellan.
En analys som kan göra någon nytta måste ha mod nog att se
längre än till nästa andra-kammarvaL Times var i en ledare för
någon tid sedan inne på en intressant tankegång. Tidningen filosoferade om den långa tid det tar innan en ide kan bli praktisk
politik. Partipolitikens huvudteser släpa alltid efter. De hämta
sina positiva inslag och sin kritik från förhållanden, som försvunnit ur levande livet. Regeringen i vårt land driver en räntepolitik,
vars sakliga motivering hänger samman med 1930-talets förhållanden. Vår socialpolitik söker bemästra svårigheter, som voro högaktuella för decennier sedan, men står handfallen inför dagens
problem.
Oppositionen behöver ett dagsaktuellt alternativ. Det är uppenbart. Men detta måste och borde kunna byggas med hänsyn till den
framtid som väntar. Vad det gäller är inte att skräna sig hes i tävlan med regeringspartierna om 1930-talets sångarpris utan att arbeta fram huvudlinjerna till en politik för vårt eget decennium.
Tar man på sig den uppgiften måste man också vara beredd att ta
taktiska risker. Väljarna reagera långsamt och avsky nyheter.
Själva begreppet borgerlig politik håller på att få dålig klang
– i ledande folkpartikretsars föreställningsvärld. Den som levde
med i förkrigsdebatten vet att samma utveckling då var på väg i
vissa högerradikala cirklar. Huvudsakligen av taktiska skäl avsvor man sig »borgerligheten». I den mån detta var uttryck för
en beredvillighet till en politisk omprövning, då särskilt av vissa
socialpolitiska målsättningar, rörde det sig också om en ur alla
synpunkter respektabel nyorientering. Då som nu läckte emellertid den känslan igenom, att det mest var fråga om en termino- 2
Regeringskontraktet och regeringens kritiker
logisk upprustning. Vad man kallar den behövliga borgerliga politiken är skäligen likgiltigt. Huvudsaken är att man är beredd att
föra en strid för ursprungliga borgerliga värden – ekonomisk och
social, medborgerlig frihet, rättssamhällets förkovran, det försvar
läget gör nödvändigt och den orientering i världen våra frihetsoch rättstraditioner gör självklar.
Högern kan inte tänkas köpa en enig opposition på bekostnad av
sina och borgerlighetens grundprinciper. Inte heller kan den vara
beredd att- efter bondeförbundets exempel- skjuta principerna
i bakgrunden. Hur angeläget det än är att möta valmännen 1952
med en opposition, som valpolitiskt är ett alternativ till regeringsblocket, är det än angelägnare att icke i nuvarande kritiska läge
skriva under en ideologisk kapitulation. På nästan alla områden
driver vårt samhälle mot den kris regeringspolitiken måste resultera i. Förutsättningarna för en principmässig avspänning mellan
dirigeringspolitikerna och anhängarna av ett fritt samhälle bli för
var dag allt sämre. I denna situation är borgerlig övertygelsetrohet
och borgerligt kurage nödvändigare än någonsin. Det är bättre att
förlora röster än att missta sin politiska själ.
Ideutvecklingen inom folkpartiet förefaller oenhetlig. Detta uttryck får icke fattas som en anklagelse utan som ett konstaterande
av en utomstående betraktare. I varje parti som lever brytas meningarna mot varandra. Vart folkpartiet går, beror helt på de bedömanden dess dominerande personer göra. Att ett sakligt närmande till vad som ovan betecknats som borgerliga grundvärden
också ger andra möjligheter till en avspänning mellan oppositionspartierna är uppenbart.
Hur än förhållandet mellan oppositionspartierna gestaltar sig
kvarstår den gemensamma uppgiften att vaksamt följa regeringens åtgöranden, att frankt kritisera och att på de punkter där
detta är möjligt prestera konkreta alternativ. Åven om skattefrågan blir den dominerande frågan vid årets vårriksdag, kommer
med säkerhet arbetsprogrammet att upptaga flera andra stora
spörsmål. Den ekonomiska politiken tränger sig på – ånyo och
från delvis nya utgångspunkter. Försvarspolitiken och utrikespolitiken komma att kräva intresse och arbete. Ur allmänt medborgerliga utgångspunkter får det nog betraktas som ett önskemål att de
samhällsekonomiska diskussionerna något begränsas, så att det
blir plats för andra frågor och andra riksdagsmän än dem som nu
figurerat år efter år. Det finns dock andra problem än de ekonomiska – aktuella problem.
3