Reinfeldteffekten

Aron Etzler
Reinfeldteffekten
Karneval förlag 2013

Vad är det som har möjliggjort att en borgerlig regering kunnat regera Sverige under två mandatperioder, och kanske även kommer att lyckas med ännu en valseger 2014? Och vad var det som gjorde att Socialdemokraterna fullkomligt tappade greppet om makten; en makt som tidigare sågs som en självklarhet? Och hur kunde ett av världens minst framgångsrika högerpartier lyckas med att kalla sig för arbetarparti och bli taget på allvar? Dessa befogade frågor ställer sig Aron Etzler, partisekreterare för Vänsterpartiet och tidigare chefredaktör för socialistiska tidningen Flamman, i boken Reinfeldteffekten (Karneval förlag).

I boken får läsaren följa med Etzler på en resa genom den moderna svenska politiska historien. Den historiska skildringen är spännande och välskriven och det råder inget tvivel om att det ligger ett gediget journalistiskt arbete bakom boken.

Enligt Etzler är skälet till Nya moderaternas framgångar föga förvånade den förändrade approachen; att ha gått från Bo Lundgrens liberala ekonomiska politik till Fredrik Reinfeldts anpassningsbara agenda har visat sig vara framgångsrikt. Inte minst med Per Schlingmanns hjälp lyckades partiet slipa ner de trubbiga och obekväma kanterna för att kunna lägga fokus på andra frågor. Partiet blev nu en försvarare av välfärden, precis som en stor del av den svenska befolkningen. Denna taktik är på intet sätt unik inom politiken, men moderaternas förvandling måste ses som en framgångssaga i sammanhanget.

Men det var inte endast bilden av det egna partiet moderaterna lyckades förändra – de gjorde även de politiska frågorna till sina och tog över problemformuleringsprivilegiet. Nya begrepp lanserades – flumskolan, utanförskapet – för att på ett effektivt sätt kunna göra problemen till Socialdemokraternas och lösningarna till sina egna. Kritiker menar att för samhället drastiska och farliga förändringar gjordes i skuggan av dessa arbetsnamn. Det är dock tämligen naivt att tro att partier inte gör vad de kan för att väva in sitt politiska budskap och sina inlösningar i så fint ordalag det bara går.

Andra viktiga aspekter som lyfts fram är att samhället har förändrats – facken och partiorganisationerna är rejält försvagade om man jämför med för femtio år sedan, något som har försvagat Socialdemokraternas möjligheter till fortsatt enkelt regerande. Likaså har blockpolitiken och det alltmer likriktade politiska klimatet lett fram till att politikernas personligheter börjar spela en allt viktigare roll, på de politiska frågornas bekostnad. Inte minst har politiken fått en helt annan roll i och med de påkostade marknadsföringskampanjerna i dagens mediekanaler.

När personkampanjen blev allt viktigare fick Mona Sahlin det svårt, för att inte tala om hur det gick för Håkan Juholt. Huruvida Stefan Löfven lyckas besegra Reinfeldt i personstriden återstår att se.

För att vara skriven av en politisk företrädare är boken i det stora hela förvånansvärt opartisk, även om det vänsterpartistiska engagemanget lyser igenom på vissa ställen. Författarens långa politiska liv är på det stora hela taget endast en fördel för läsaren, då hans förståelse för det politiska livet bakom kulisserna ger en god inblick i hur det politiska spelet fungerar i verkligheten.

De vänsterpolitiker som läser boken lär få sig en rejäl tankeställare efteråt. Om de dock väljer att överväga Etzlers råd skulle det inte förvåna mig om Alliansen riskerar att få en betydligt tuffare utmanare i nästa val. Om inte annat så har de i alla fall fått sig en dos spännande läsning.

Mattias Holmström är fri skribent och student vid Uppsala universitet.