Replik från en nyliberal skurhink

Egentligen skulle jag ju städa köket. Storstädning med våttorkning en gång i veckan har utan att jag tänkt på det en del i det småborgerliga livsmönster som ger styrsel i min tillvaro. En motvikt mot de förmodat kreativa rycken. Kravet på fläckfritt köksgolv och skåphantag utan fingermärken håller tillvaron i balans.

Men så kommer jag av en slump att läsa Håkan Boströms inlägg om särintressen, verklighetsflykt och svensk borgerlighet i Göteborgs-Posten den 5 februari. Och köksgolvet får vänta eftersom en rapport från en numera tydligen nyliberal skurhink faktiskt blir viktigare.

För Håkan Boström må gå till storms mot en förmodat inkrökt stockholmsk ankdamm av högavlönade broliers, näringslivsbesoldade påtryckare och verklighetsfrämmande drömmare när han kräver att borgerliga partier ska kasta av sig en nattstånden övertro på nyliberalism och marknadsekonomi. Men jag har svårt att se annat än att han själv är lika fången i en bubbla, i en dagspolitisk våg av folklighetsnostalgi.

Visserligen har jag arbetat på Timbro och Ratio på 1990-talet, men jag har också varit aktiv på relativt central nivå i landstingspolitik och kommunalpolitik. Och medan jag nog var konservativ skeptiker i tankesmedjevärlden, så har jag ändå på mycket nära håll sett hur sjukvård, äldreomsorg och skola fungerat i vardagen i stort sett kontinuerligt sedan 1986. Och ju mer jag sett, desto mer har jag insett hur offentliga monopol blivit skalkeskjul (för att använda den allt annat än nyliberale Gunnar Heckschers goda term) för allehanda skick och bruk för vilka den politiska styrningen varit viktigare än enskilda människors välfärd och livskvalitet.

Håkan Boström nämner särskilt mångfald i äldreomsorgen, ja han kallar detta för ett krav på att en trött åldring måste ställas inför omöjliga val i en mer eller mindre akut situation. Därom kan jag ge besked, ty jag var med, både i min mors äldreomsorg, och som förtroendevald i en omsorgsnämnd.

Få gamla ställs inför det dilemma Boström nämner. Dels därför att behovet att flytta till ett så kallat särskilt boende visserligen kan bli akut, exempelvis efter fall, men oftast ger tillfälle till någon månad av funderande. Men viktigare, det valet görs mycket ofta i samverkan mellan den som berörs och barn eller anförvanter, vilka tillsammans med den gamla kan besöka och bedöma de alternativ som erbjuds. Och allra viktigast – hade inte enskilda omsorgsföretag erbjudit alternativ hade gamla sannolikt inte heller kunnat välja mellan olika kommunala boenden. Områdesindelning och plantänkande hade medfört att den gamla placerats där det passat kommunen bäst.

Jag kan tyvärr också se en vidgande klyfta mellan enskilda omsorgsföretags boenden och kommunala. De senare tenderar att bli allt mer industrialiserade till sin uppbyggnad och karaktär. Medan enskilda omsorgsgivare går i spetsen för att anpassa boenden efter olika livsstilar och preferenser, för att höja den upplevda livskvaliteten för sina boende.

Motsvarande utveckling kan urskiljas också när det gäller så kallade serviceboenden. Boendekooperativ, bostadsrättsföreningar och företagsbaserade boenden anpassar sig väl efter äldres preferenser. Även när det gäller hemtjänst har jag sett hur de enskilda företagen legat i framkant när det gäller anpassad service.

Detta är inte misskänna ambitionerna hos kommuners chefer och tjänstemän. Men dessa är tvungna att arbeta inom ett mer tungrott regelverk, och i toppen finns i deras styrelser politiskt utsedda amatörer, vilket i sig gör drar ned takten i förnyelsen.

Jag skulle kunna ta motsvarande exempel från skolans värld. Många talar om de faror konkurrens och betygsinflation medför. Färre om de fördelar det ligger i att de som tror på sina egna pedagogiska visioner också får möjligheten att förverkliga dessa. Jag har i min bekantskapskrets många barnfamiljer, och kan bara relatera en replik från en av dem ”Äntligen fann vi en skola där lärarna ville vara lärare och inte kompisar.” Återigen, det finns många bra kommunala skolor. Men är inte familjers möjlighet att välja rätt skola för sina barn tyngre än politisk planering?

Boström vänder sig mot dominansen av stockholmskt tankesmedjetänkande. Han ser rätt rent geografiskt. Men han borde också fråga sig var annanstans det finns resurser för mer systematiskt utredningsarbete och idédiskussion. Ser vi ut över provinssverige är resursbristen ganska märkbar. Vi kan finna intressanta ljuspunkter kring universitetsinstitutioner och vissa organisationsnoder. Men i övrigt går de i sig stora skatteresurser som kanaliseras genom det politiska systemet mestadels till just de etablerade politiska partierna. Och dessa är på regional och lokal nivå långt mer opinionsföljande än opinionsbildande. Nya tankar kommer alltid att avvika. Och tankar av det slag han vänder sig mot är fortfarande nya i just den lokala politiken.

Det som gör mig mest förstämd är emellertid Håkan Boströms grundanslag. Man går in i politiskt engagemang eftersom man tror på något. För min egen del liberalkonservativa idéer som var absolut off, ute och perifera i ett radikalt 70-tal i 68:as efterdyningar. Möjligen beter jag mig som en fransk emigré i början av 1800-talet, som ingenting glömt och ingenting lärt. Men jag har svårt att se värdet i en borgerlighet som vänder kappan efter vinden.

Nu åter till skurhinken.

Redaktör Per Dahl, Kalmar, har varit politisk chefredaktör för Barometern-OT