Resning
1939
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
RESNING
DET är tyvärr ganska sällan som båda parterna i en rättegång
känna sig belåtna med ett domstolsavgörande. I synnerhet är
detta sällsynt när Högsta Domstolen avgjort målet, ty antingen
har den där förlorande parten vunnit i lägre instans och då finner han naturligtvis Högsta Domstolens ändring i hög grad orättvis, eller också har han i tro på sin rätt gått ända upp till Högsta
Domstolen för att få ändring i en underrättsdom och då blir han
högligen besviken över att Högsta Domstolen ej delat hans åsikt
om underrättsdomens orättvisa. Belåten är han endast om han,
som ej sällan händer, gått vidare enbart för att vinna uppskov
med verkställigheten av underrättens dom, ty då har han ju vunnit allt vad han önskade.
Förlorande part borde naturligtvis inse, att människor icke alltid kunna ha samma uppfattning i fråga om rättsreglers inne- .håll och deras tillämplighet i det särskilda fallet eller vara ense
om vad som bör anses utrett och bevisat – eljest skulle ju domstolar vara tämligen obehövliga och i deras ställe kunna utan
vidare träda den verkställande myndigheten. Men det är mänskligt att den förlorande parten ej är mottaglig ens för en så på-
taglig sanning. Lätt kommer då på tungan det gamla talet om
rättvisans lotteri, vare sig högre rätt hävt en underrätts dom
– kanske på nytillkommet bevismaterial – eller en kollegial
domstol fattat sitt beslut med en svag majoritet. Även den mest
lojala part kan ej alltid avhålla sig från att komma med uttalanden om rättvisans skröplighet, då han tänker på hur nära han
varit att vinna. Han har naturligtvis svårt att just då inse att
vore saken så klar att ej mer än en mening vore tänkbar hade
tvisten antagligen ej gått till process och i varje fall ej ända upp
till Högsta Domstolen.
Sedan den första känslan av missräkning lagt sig, böja sig väl,
får man hoppas, flertalet tappande parter med någorlunda jämnl
Resning
mod för avgörandet. De måste ju inse att man ej kan i oändlighet
hopa instans på instans för att rätta möjliga misstag. Redan tre
instanser anses ju av många vara för mycket. Men tyvärr finnas
– ej blott bland svarandeparterna i brottmål utan även bland
parterna i tvistemål – mindre väl balanserade personer, vilkas
övertygelse att de blivit orättvist behandlade leder till en mer
eller mindre djupgående och stadigvarande rubbning av deras
sinnesjämvikt. Ha de anlag åt det patologiska hållet sälla de sig
snart till kverulanternas talrika skara. För dessa beklagansvärda
människor har ingen rättegångsreform kunnat anvisa någon bot.
Vad de och deras mer eller mindre godtroende medhjälpare och
sympatisörer anse som domstolarnas ovillkorliga skyldighet är
att ändra den gamla domen och ej endast att underkasta den en
omprövning. En resning, som ej leder till ändring, betyder för
dem endast att »justitieförbrytelsen» står kvar på grund av domstolarnas okunnighet, partiskhet eller falhet.
Men finnas då ej andra och mera vägande skäl för resning i
avgjorda mål~ Förvisso. Att skipa rättvisa är en oändligt hög
och svår uppgift, arbetsammare och svårare än de teoretiserande
och i domarevärv oerfarna herrar kunna föreställa sig, vilka
aldrig eller endast i förbigående setat på en domarebänk. Och
domarne intaga tyvärr i Sverige varken i avlöningsavseende
eller i övrigt den framstående ställning i samhället att alltid
de bästa, de mest framstående bland landets jurister söka sig
dit. Att säkerhetsåtgärder mot den mänskliga skröpligheten i
domaregestalt anses erforderliga visar redan den omständigheten
att missnöjd part har tillfälle att gå vidare från den första domstolen, och därjämte ej blott till en andra instans utan även, i
stor utsträckning, till en tredje – till besvär, kostnad och, ej
sällan, betydande förfång i övrigt för motparten. Att ytterligare
öka denna möjlighet till domars omprövning genom att hopa
instans på instans förbjuder sig självt. Ej blott hänsyn till motpartens berättigade intressen utan även det faktum att ju större
domarekår som erfordras desto svårare blir det att tillfredsställande rekrytera densamma, gör en sådan anordning omöjlig. Visserligen står, enligt någras uppfattning, den tilltalande möjligheten öppen att granskning av den hittillsvarande högsta instansens domar skulle äga rum genom prövning av resningsansökningar i en allra högsta instans, bestående av professorer och
andra av domarevärvets praktiska utövande oförvillade andar.
2
Resning
Men »quis custodiet ipsos custodes». Det kan tänkas att en i denna
instans förlorande part – och sådana måste tyvärr finnas även
i en så förträfflig domstol – icke låter vördnaden för vetenskapen
avhålla sig att sätta i gång ett kraftigt nedsvärtande av kompetensen hos dess ämnessvenner, i synnerhet om professorerna,
såsom ibland ju händer, ej äro eniga. Förfogar den missnöjde
i tillräcklig utsträckning över pengar, press eller politiska förbindelser kan det hända att till och med en sådan domstol helt
hastigt »förlorar folkets förtroende» och en instans över den- ~amma måste inrättas – i sådant fall väl helst en diktator, hos
vilken en skiljaktig mening ej kan förekomma.
Säkerheten kan således ej sökas i ökande av instansernas antal.
Ej heller kan den vinnas genom att lämna fritt för alla förlorande
parter att erhålla omprövning av gamla domar allenast därför
att parten själv anser domen oriktig. Vad en sådan obegränsad
rätt skulle betyda i fråga om ökad arbetsbörda för domstolarna
och därav föranledd långsamhet och annan försämring av rättskipningen är så uppenbart att därpå ej behöver spillas många
ord. Visserligen kan väl icke, vad brottmålen angår, anses
troligt att de dömda skulle finna något nöje i att igen komma
inför domstol i de fall, som på grund av erkännande eller överväldigande bevisning äro klara. Men de som ej erkänt därför att
de trott sig hava en, om ock svag, möjlighet att komma undan
rättvisan, kanske dock kunde vara hågade att försöka sin tur än
en gång, i synnerhet om domarne ej varit eniga om fällandet.
Komma så därtill de som av en eller annan anledning verkligen
anse sig orättvist dömda är säkerligen att befara, att antalet resningssökande i brottmål skulle bliva betänkligt stort. Det av resningsansökningar i tvistemål föranledda arbetet skulle antagligen, säl·skilt på grund av dessas vidlyftighet, jämväl bliva högst
betydande. Härtill kommer att en efter resning genomförd ny
rättegång kan ge ett betydligt sämre bevismaterial, om en tid
hunnit förflyta efter den förra rättegången och därunder bevisning, som skolat på nytt göras gällande, försvunnit eller dess tillförlitlighet försvagats.
Ett resningsförfarande utan begränsning av r~itten till omprövning är därför otänkbart och förekommer ej heller i nå-
got land i världen. Har part utan giltig anledning underlåtit
att använda den ordinära vägen till ändring i en underrätts dom
eller försummat att under rättegången förebringa erforderlig ut- 3
Resning
redning, finnes i regel ej någon grund att ställa ett extraordinärt
rättsmedel till hans förfogande. Men underlåtenheten kan bero
därpå att parten i ursäktlig ovetskap om att utredning kunnat
förebringas, som skulle ha ställt hans sak i annan belysning, ansett en fullföljd i högre instans hopplös. Likaså kan i högsta
instans partens underlåtenhet att förete erforderlig bevisning
bero på bristande kännedom om möjligheten att åstadkomma
sådan utredning. Vid den avvägning av stridiga, i sig berättigade
intressen som lagstiftaren bör företaga vid regleringen av rätten
till resning, måste sådana omständigheter väga tungt till förmån
för tappande part. Ä andra sidan kan, särskilt i t v i s t e m å l,
motpartens intresse av upprätthållandet av en lagakraftägande
dom – låt vara att den för honom medfört en i sig orättmätig
fördel – ej helt åsidosättas. En part kan hava i god tro vunnit
en process därför att motparten underlåtit förebringa bevisning
som visserligen existerat men som under rättegången varit för
båda parterna och domstolen obekant. Den vinnande parten har
måhända helt inrättat sig efter den sålunda uppkomna situationen och skulle, om han efter längre tid måste återbetala det utdömda beloppet, kunna råka i betydande svårigheter. Vilket är
mera berättigat, att den förlorande parten får bära följden av sin
låt vara ursäktliga underlåtenhet eller att den med orätt vinnande
parten genom resning i målet utan eget förvållande bringas i en
ohållbar belägenheU Även processuellt kan för en vinnande part
en resning medföra olägenheter, som ej skulle uppkommit, om
den förlorande parten ej under rättegången försummat förebringa
de fakta han numera åberopar för resningen. Vittnen, som den
vinnande parten skulle kunnat i rättegången inkalla för att motbevisa de skäl, som åberopas som stöd för resningen, ha dött eller
minnas ej längre vad som förekommit, dokument ha förkommit
eller motbevisningen är av andra anledningar ej längre tillgänglig.
Som synes är frågans lösning ej så alldeles självklar ens i det
fall att den förlorande parten är utan skuld i att utredningen ej
förebragts i tid. Så långt torde man dock böra gå att om parten
till stöd för resning i målet förebringar nya skäl som sannolikt
skulle hava lett till annan utgång och han kan visa giltig ursäkt
för att han ej åberopat dem under målets gång, resning bör kunna
beviljas. Att dessa nya skäl icke kunna få bestå i ändrad lagstiftning eller rättstillämpning är uppenbart redan av den anledning att detta skulle strida mot en av grundpelarna för rätts- 4
Resning
säkerheten, principen att lagar i tvistemål ej böra ha tillbakaverkande kraft.
Tveksamt är emellertid om ej i b r o t t m å l man kan gå längre.
Här stå vanligen ej enskilda parters intressen emot varandra,
utan mot den dömde står i regel allenast statens intresse av att
den skyldige bestraffas. Därtill kommer att samhällets intresse
av att den oskyldige frias är ojämförligt större än dess intresse av att den skyldige blir fälld. Visserligen kommer den
moderna kriminalpolitikens strävan att utplåna den moraliska
förkastelsedom över begångna brott som tidigare i lagstiftarens
och i synnerhet i folkets medvetande varit förenad med statens
ingripande mot den brottslige, att medföra att begreppet »rättvisa» väl så småningom försvinner och ersättes med »lämplighet». Och då det ligger i lämplighetens natur att ständigt vara
föremål för omprövning och den kriminalpolitiska åtgärdens
lämplighet allt mindre kommer att bedömas med häns-yn till huruvida en viss handling – fordom kallad brott – begåtts eller ej,
utan på experters, främst sinnessjukläkares, uppfattning om personens allmänna läggning, torde, om utvecklingen, utan reaktion
från folkuppfattningen, kommer att fortgå i samma takt som
hittills, frågan om resning i brottmål snart att bliva tämligen
betydelselös.
Så länge emellertid vår rättskipning i brottmål – om ock med
stigande tveksamhet och förvirring till följd av de nytillkomna
kriminalpolitiska förvarings- och behandlingsåtgärderna utanför
1864 års strafflag – i stort sett står kvar på denna lags ståndpunkt, har domars laga kraft alltjämt betydelse. Icke minst gäller detta därför att den som en gång blivit frikänd genom lagakraftägande dom ej därefter kan enbart för den åtalade gärningens
skull bli utsatt för en välmenande men för honom personligen särskilt på grund av obestämdheten i behandlingstidens längd må-
hända ytterst prövande kriminalpolitisk åtgärd. Och resning till
den tilltalades förmån i mål, som avgjorts genom lagakraftvunnen
dom, den fråga som på senare tid mest diskuterats, har även den
tydligen kvar sitt stora intresse ej blott i tvistemål utan även och
kanske främst i brottmål, därför att, trots alla försök att korrigera folkuppfattningen på denna punkt, förövare av åtminstone
vissa brottsliga handlingar ej anses, trots undergången bestraffning, helt rentvådda från det moraliskt förkastliga i att ha begått
en sådan gärning.
5
Resning
Hur mycket längre än i tvistemål kan man då gå för att genom
resning tillfredsställa det från alla synpunkter sett eftersträvansvärda målet att öka, så långt ske kan, säkerheten för att ingen
oskyldig dömes till straff~ Först är att beakta att redan från
principiell synpunkt det knappast kan anses tillrådligt att genom
resning låta en genom lagakraftvunnen dom fälld brottsling
komma i åtnjutande av den lindring som senare tillkommen mildare strafflagstiftning kan medföra. Han är rättmätigt dömd enligt vid domen rådande rättsuppfattning sådan denna kommit tillsynes i lagstiftningen, och att här tillgripa ett i rättssäkerhetens
intresse tillkommit extraordinärt rättsmedel synes fullständigt
opåkallat. Vill man här åstadkomma den av den ändrade lagstiftningen införda mildringen bör nådeinstitutet tillämpas. Detsamma gäller förändrad rättstillämpning, såvida icke den tidigare
var uppenbart stridande mot lag, något som i fråga om allmänneIigen godkänd rättstillämpning knappast kan tänkas förekomma.
Men även i de fall där i brottmål principiella betänkligheter
icke kunna anses föreligga mot resning till förmån för den dömde,
är av praktiska skäl återhållsamhet dock oundviklig. Tidigare
har påvisats att ett resningsförfarande utan begränsning är praktiskt otänkbart. Resning kan icke beviljas enbart därför att resningssökanden anser att det under rättegången förebragta bevismaterialet blivit oriktigt bedömt och därför vill ännu en gång
underställa detsamma domstols prövning. Icke ens om resningssökanden kan göra troligt att en förnyad prövning enbart av det
bevarade bevismaterialet skulle leda till att en sådan felbedömning finge anses hava ägt rum, kan detta få medföra, att resning
beviljas. Detta kan synas hårt, men motsatsen skulle i praktiken
kunna leda till en sådan ökning av den resningsprövande instansens redan stora arbetsbörda att situationen bleve ohållbar. För
att pröva frågan om felbedömningens verkan måste nämligen
domstolen i regel på nytt genomgå hela målet. I detta avseende
bliva olägenheterna betydligt minskade om, såsom för närvarande
överallt stadgas, förutsättning för resning även i brottmål är att
omständigheter eller bevis, som ej tidigare förebragts, skola åberopas till stöd för resningsansökningen. Förefintligheten av så-
dana nya skäl kan i regel lätt kontrolleras endast genom ett studium av resningshandlingarna och, om så erfordras, jämförelse
med vissa punkter i rättegångsmaterialet
Om således nya skäl anses nödvändiga uppstår frågan: huru
6
Resning
övertygande skola dessa vara7 Skola de vara av beskaffenhet att
det är otvivelaktigt eller sannolikt, att deras förebringande i den
tidigare rättegången skulle ha lett till frikännande eller mildare
straff eller kan man nöja sig med allenast deras förmåga att
väcka tvivel om bevisbedömningens riktigheU
Här kanske anledning kan föreligga att gradera strängheten
efter beskaffenheten av det brott, till vilket den dömde ansetts
skyldig. Det kan till och med ifrågasättas om det är någon
mening med att alls tillåta resning i mål rörande brott mot ordningsföreskrifter och andra mindre svåra förseelser. Här kan den
dömdes intresse av resning knappast motsvara olägenheten av
ökningen i domstolarnas arbetsbörda.
Vad angår den grad av styrka hos den nya bevisningen, som
bör fordras för resnings beviljande, är vidare att märka att om
frågan om den dömdes skuld redan på grund av det tidigare företedda materialet var så tvivelaktig att minoriteter bland domarne
eller en eller två av underrätterna friat den dömde, det nya material, som bör medföra resningen, ej behöver vara av sådan betydenhet som i det fall där ingen tvekan tidigare kommit till
synes hos domarne. Redan »sannolikhet» är således i detta sammanhang ett mycket tänjbart begrepp. Att gå längre och medgiva
resning redan där på grund av den nya, i förening med den
tidigare förebragta bevisningen, tvivelsmål om domens riktighet
kunna föreligga, betyder i de nyss nämnda fallen att den nya bevisningen kan vara inskränkt till en obetydlighet – tvivelsmålet
finnes ju redan förut. Man kan då nästan lika gärna medgiva
resning så snart hos domarne förekommit friande skiljaktiga
vota, något som säkerligen ej vore lämpligt. Visserligen utgör
en bestämmelse att resning må beviljas om nya skäl förebringas,
som äro ägnade att medföra tvivelsmål om domens riktighet, endast en ram, inom vilken den resningsprövande domstolen har
rätt men icke plikt att bevilja resning, och hänsyn kan alltså
tagas till omständigheterna i det särskilda fallet, men självfallet
är, att ju vidare denna ram drages desto större blir lockelsen att
söka resning även i opåkallade fall.
Däremot torde man i brottmål kunna släppa på den för resning
i civila mål naturliga förutsättningen att den dömde skall visa
giltig ursäkt för underlåtenheten att förebringa de nya skälen
redan i den tidigare rättegången. Visserligen kan det synas betänkligt att på detta sätt premiera rena försummelser i process- 7
Resning
föringen men de kunna ju dock bero på ouppmärksamhet hos den
tilltalades rättegångsbiträde eller oerfarenhet hos den tilltalade
själv, och staten har allt intresse av att under sådana omständigheter, trots att ren försummelse förelegat, detta icke har till följd
att en oskyldig berövas möjligheten att få upprättelse. Att härvidlag enskild parts berättigade intresse av domens upprätthällande kan få sitta emellan – han har t. ex. tillerkänts ett skadestånd som han blir skyldig återbetala – kan icke hjälpas.
Däremot synes under alla omständigheter en tidsbegränsning
böra införas, räknad från det den dömde fått kännedom om de
nya skälen, eller, om han hade kännedom om desamma redan
under rättegången, från det lagakraftägande dom gavs. Har den
dömde ej under denna tid, som bör sättas tämligen kort, funnit
med sitt intresse förenligt att begära resning, är icke anledning
antaga att ett berättigat intresse senare skall uppdyka.
I det föregående hava förbigåtts en rad resningsgrunder som
pläga upptagas vid sidan av nya skäl, såsom brottsligt förfarande
hos domaren, rättstillämpning, som uppenbart strider mot lag,
samt förfalskade handlingar och mened av hörda vittnen. Dessa
resningsgrunder hava i jämförelse med de nu behandlade nya
skälen ej så stort praktiskt intresse, och i varje fall kan rörande
deras berättigande ej råda delade meningar.
* *
*
Frågan om resningsgrunderna har blivit aktuell ej blott genom
de bestämmelser som influtit i processlagberedningens i slutet av
förra året framlagda förslag till ny rättegångsbalk, utan även
genom framkommet förslag om resningsinstitutets utbrytande till
särskild behandling vid årets riksdag.
Det torde därför vara av intresse att se huru processlagberedningen tänkt sig institutets reglering – vad brottmål angår särskilt beträffande resning till förmån för den dömde, vilken fråga
som nämnt på senare tid tilldragit sig ett speciellt intresse- samt
att jämföra dess förslag med processkommissionens tidigare förslag och med gällande lagstiftning i några oss närstående länder.
Jämför man processlagberedningens regler med de av processkommissionen föreslagna, vilka senare ej blevo föremål för någon
erinran från riksdagens sida vid dess granskning år 1931, är vad
angår resning i t v i s t e m å l skillnaden ej så stor. Processlag- 8
Resning
beredningens förslag anger såsom förutsättning att de nya skä-
lens förebringande i den tidigare rättegången sannolikt skulle
hava lett till annan utgång; processkommissionens endast att detta
skäligen kan antagas. Processlagberedningens förslag stadgar så-
som förutsättning för resning att parten gör sannolikt, att han
haft giltig ursäkt för underlåtenheten att förebringa bevisningen;
processkommissionens att resning ej må beviljas om det är anledning antaga att sökanden kunnat göra bevisningen gällande i
rättegången.
Den danska lagen av år 1916 och den norska av år 1915 äro
betydligt strängare mot resningssökande i tvistemål. I den danska
säges att avdömd sak kan undantagsvis företagas på nytt, under
förutsättning att en mycket stor sannolikhet förefinnes för att
utan partens fel oriktig utredning i saken föreligger och för att
ny upplysning finnes, som skulle medföra ett väsentligt olika resultat, samt därjämte samtliga omständigheter i hög grad tala för
resningsansökningens beviljande, särskilt därutinnan att parten
endast på detta sätt kan undgå förlust. I den norska lagen stadgas
såsom förutsättning för att nya skäl skola kunna medföra resning
att de i och för sig eller i förening med den tidigare utredningen
uppenbarligen skulle hava medfört ett annat domslut. Förutsättning är tillika att den tappande parten gör sannolikt, att han icke
känt till det nya skälet och haft möjlighet att göra det gällande
under rättegången, samt att han är utan skuld till den bristande
kännedomen och till omöjligheten. Begäran om resning får ej
beviljas, om den framställes senare än tre månader efter det parten fått kännedom om det nya skälet. När fem år ha gått efter
domen kan under inga omständigheter resning erhållas.
Tysklands och Frankrikes civilprocesslagar äro ännu strängare;
de medge resning i tvistemål endast om det nya beviset utgöres
av en skriftlig handling.
Bestämmelserna rörande nya skäl såsom förutsättning för resning i b r o t t m å l äro däremot avsevärt olika i processlagberedningens och processkommissionens förslag. I det senare säges
allenast, att resning må beviljas, om nytt skäl eller bevis yppats,
varom det skäligen kan antagas att det, därest det blivit före~
bragt i målet, skulle lett till den tilltalades frikännande eller tilllämpning av mildare straffbestämmelse. Enligt processlagberedningens förslag kan resning beviljas, då omständighet eller bevis,
som ej tidigare förebragts, åberopas, och med hänsyn därtill syn”
9
Resning
nerlig anledning förekommer, att frågan huruvida den tilltalade
förövat det brott, för vilket han dömts, prövas ånyo. Hade förslaget på denna punkt innehållit allenast denna regel, skulle man
kunnat hysa tvivel, huruvida icke stadgandet är strängare mot
den dömde än processkommissionens. >>Synnerlig anledning)) skall
ju föreligga för omprövning på grund av de nya skälen. Huruvida en sådan synnerlig anledning föreligger redan då det ))skä-
ligen kan antagas)), att det nya skälet skulle lett till den tilltalades
frikännande, eller om det kräves att, såsom den norska lagen föreskriver, de nya skälen uppenbarligen skulle medfört ett annat
domslut, kunde ha varit tvivelaktigt, om icke enligt processlagberedningens formulering det klart framginge att jämväl det förhållandet att de nya skälen ))sannolikt» skulle ha lett till att den
tilltalade frikänts godkännes såsom förutsättning för resningen.
Processlagberedningens förslag lyder nämligen på denna punkt:
))Om omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas, och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den
tilltalade frikänts eller brottet hänförts under mildare straffbestämmelse än den som tillämpats, eller eljest med hänsyn till vad
sålunda åberopas synnerlig anledning förekommer, att frågan,
huruvida den tilltalade förövat det brott, för vilket han dömts,
prövas ånyo)) – då må resning beviljas.
Vad som menas med >>eller eljest synnerlig anledning förekommer» är emellertid ej heller om stadgandet sålunda läses i ett
sammanhang fullt så klart som önskvärt vore. Att den synnerliga
anledningen skall hänföra sig till de åberopade nya skälen är visserligen av formuleringen tydligt. Den nya bevisningen behöver
således å ena sidan ej vara så stark att förebringandet sannolikt
skulle ha lett till frikännande men måste å andra sidan ändock
utgöra synnerlig anledning till resning. I motiverna anföres så-
som exempel härpå att särskilt i grova brottmål det i enstaka fall
kan vara av betydelse, att resning kan beviljas även då de nya
omständigheterna eller bevisen icke äro av den styrka, att de
sannolikt skulle ha lett till annan utgång i skuldfrågan, men de
likväl äro ägnade att framkalla tvivelsmål om domens riktighet
~ detta hänseende. Vad som skall föranleda att man i ))enstaka
fall» av grova brottmål skall anse tillräckligt att de nya skälen
medföra allenast ))tvivelsmål om domens riktighet» är ej antytt
i vidare mån än att i huvudgrunderna för förslaget säges att ))särskilt med hänsyn till allmänhetens förtroende för straffrättsskiplO
Resning
ningen synes möjlighet böra stå öppen att erhålla en omprövning
till den tilltalades förmån redan då de nya omständigheterna eller
bevisen äro ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades
skuld till det brott, för vilket han dömts». Att härmed skulle
avses att »i enstaka fall» domstolen skall – under fullt liknande
förhållanden i fråga om »tvivelsmålem och det brott åtalet avsett
– behandla den ene resningssökanden gynnsammare än den andre
därför att den förre genom presskampanj eller politiska förbindelser lyckats framkalla yttringar av »bristande förtroende hos allmänheten för rättsskipningen» är väl ej sannolikt. Har en sådan
från rättvisans synpunkt ytterligt betänklig tanke legat bakom
yttrandet är man ganska långt borta från domareregeln att man
»skall icke se därefter att en är fattig eller rik, utan straffa den
ena som den andra, där lika brott äro».
I gällande utländska lagars resningsbestämmelser finnes självfallet ej ett spår av en sådan tankegång. I dansk lagstiftning kan
resning i brottmål ges, när nya upplysningar förebringas och det
synes antagligt att dessa, om de förelegat under rättegången, föranlett frikännande eller mildare straff. I norsk lagstiftning är
motsvarande förutsättning för resning att de nya omständigheterna synas ägnade att åstadkomma sådant resultat. Dock får vid
brott av lindrigare art resning ges endast på grund av sådana skäl
som ej tidigare kunnat göras gällande. Samma bestämmelser som
den norska innehåller den tyska straffprocesslagen. Den franska
lagen fordrar, att de nya omständigheterna skola vara av beskaffenhet att styrka den dömdes oskuld.
Icke ens i det synnerligen långt gående och med en nedgörande
kritik mottagna danska förslaget av år 1937 om ändringar bl. a.
i resningsbestämmelserna upptogs något stadgande om ändring
på den nu behandlade punkten. Däremot har, märkligt nog, i det
omarbetade förslaget av år 1938 införts en högst betydelsefull
ändring – och detta utan att ett ord till stöd därför anförts i
motiverna – innebärande att, utöver de fall där nya skäl förebringas, resning kan beviljas även »när i övrigt särskilda omständigheter föreligga som göra det övervägande troligt att det
föreliggande bevismaterialet icke blivit riktigt bedömt». Denna
radikala och ytterligt betänkliga nyhet kommer att lämna dörren öppen för kverulanter, vilkas resningsansökningar kunna
nödvändiggöra en noggrann genomgång på nytt redan hos resningsinstansen av hela rättegångsmaterialet – om nämligen be- 11
Resning
stämmelsen är avsedd att tagas på allvar. starka betänkligheter
ha ock kommit tillsynes i Danmark. Höjesteretspresidenten Jörgensen säger (»Juristen» 1938 sid. 198) att förefintligheten av en
sådan bestämmelse skulle utgöra ett starkt orosmoment och försöken att få upp en erforderlig offentlig opinion för resning i
sådana fall skulle bli talrika; och till och med förslagets upphovsman, professor Hurwitz, påpekar (ibidem sid. 529) att hans förslag var knutet till viktiga förutsättningar, som icke för närvarande föreligga. Han erinrar också (ibidem sid. 528) att även
om man icke räknar med en stegring av resningsansökningarna
efter lagförslagets eventuella genomförande, vilket man dock
otvivelaktigt borde göra, dessa som regel vidlyftiga, understundom
mycket omfattande och betydelsefulla ärenden skulle enligt statistiken strömma in i genomsnitt med icke fjorton dagars mellanrum. Det är att observera att i Sverige resningsansökningarnas
antal redan nu är ungefär det dubbla mot i Danmark.
Av stort intresse är att professor Hurwitz anger såsom anledning till den av honom ifrågasatta utvidgningen av resningsmöjligheten uteslutande behovet av ett skydd mot avgöranden som
enligt den danska straffprocesslagen ej få fullföljas till Höjesteret
– särskilt juryavgöranden – och påpekar att den österrikiska
straffprocesslagens bestämmelser om extraordinär resning samt
de engelska bestämmelserna i 1907 års lag om rätt för domaren
att medge fullföljd mot juryavgöranden tillkommit just för att
utgöra en ersättning för rätten att fullfölja målet i hela dess vidd
till högsta instans (Ugeskrift for Hetsvrosen 1938, sid. 36). slutsatserna härav för den svenska rättens del, som tillåter fullföljd
– utom i vissa obetydliga brottmål – i full utsträckning till
högsta instans, göra sig själva.
Resning skall, i likhet med vad i Sverige är fallet, överallt
utomlands sökas hos domstol, enligt vissa lagar hos den som dömt
i målet, enligt andra i högsta instans. De ovannämnda danska
förslagen innehålla däremot bestämmelser rörande inrättande av
en särskild domstol för prövning av resningsansökningar. Den
föreslagna sammansättningen i 1937 års förslag, en höjesteretsdommer, en landsdommer, en underretsdommer samt två advokater, blev i 1938 års förslag ändrad därhän att i stället för ena
advokaten sattes en jurist med särskild vetenskaplig juridisk
utbildning. Någon upplysning om vilka olägenheter som i praktiken vidlåda det nuvarande tillståndet i Danmark finnes icke
12
-·— ~ — —
Resning
i motiverna. Det hela verkar tillkommet på ett tämligen lättvindigt sätt. Professor Hurwitz säger också (ibidem sid. 525), att
spörsmålets aktualitet utgör icke – såsom fallet i allmänhet är
med lagförslag – förslagets förutsättning utan är övervägande
en följd av förslaget.
Den nu givna redogörelsen för lagstiftningen utomlands och
framkomna ändringsförslag visar att- om man frånser så olyckliga hugskott som de danska förslagen av 1937 och 1938 samt
processlagberedningens tvivelaktiga utvidgning av processkommissionens förslag i fråga om de nya skäl som kunna vara resningsgrund i brottmål- 1734 års rättegångsbalk på denna punkt
stämmer ganska bra överens även med modernitetens krav. Processlagberedningen redogör i sina motiver på följande sätt för
gällande lag: »Återbrytande av dom i egentlig mening behandlas i 31 kap. 3 §. Förutsättning härför är att »någon funnit nya
skäl och menar att dom, som vunnit laga kraft, därmed hävas
kan». Han har då att söka »Konungens lov, att saken må ånyo
skärskådas».
Den åberopade paragrafen innehåller därjämte att resningssö-
kanden skall på angivet sätt styrka, att han ej förr vetat de nya
skälen eller förstått att de av sådan vikt varit. Redan i 1734 års
lag uppställdes i detta hänseende ungefär enahanda krav som de
vilka i norska lagstiftningen gälla för resning i tvistemål och
vissa brottmål. Gällande lags resningsbestämmelser i sistnämnda
fall kunna alltså anses fullt moderna. Även om, såsom förut
nämnts, en ändring i fråga om den nu berörda förutsättningen
för resning kan anses lämplig i grövre brottmål, kan detta så
mycket mindre åberopas såsom ett stöd för nödvändigheten av en
ögonblicklig reform av resningslagstiftningen som denna fråga
icke torde ha spelat någon större roll vid avslagen å resningsansökningarna i dylika mål. För övrigt kan till försvar för principen i 1734 års lag framhållas att, om genom den dömda partens
försummelse bevismaterialet blivit vilseledande, den felaktiga domen tillkommit på grund av partens eget förvållande och att därför, om han vill ha rättelse, han bör söka icke resning utan nåd.
Det måste under sådana omständigheter väcka den största förvåning att det besannats att planer äro å färde att utbryta resningsbestämmelserna från processlagberedningens övriga förslag
till särskild snabb behandling. En sådan utbrytning förefaller
synnerligen omotiverad och vore från många synpunkter sett
13
Resning
olycklig. För det första hänger resningsinstitutet nära samman
med rättegångsbestämmelserna i övrigt. Det extraordinära förfarande, som resningsinstitutet innebär, anordnas uteslutande som
en hjälp mot de brister som vidlåda det ordinära förfarandet.
Resningsbestämmelser, som passa för en protokollarisk och delvis
skriftlig rättegång, lämpa sig icke på samma sätt för ett övervägande muntligt och omedelbart förfarande. Att endast för att
några år tidigare få modifikationer införda som kanske sedermera måste ändras för att passa ihop med den nya rättegångsbalken – för ett sådant lagstiftande hit och dit måste i sanning
anföras synnerligen kraftiga skäl. Sakliga sådana finnas icke.
Det har visserligen påståtts, att starka skäl för en skyndsam reform av resningsinstitutet skulle ligga i den splittring bland
juristerna som förefanns i det Oljelundska fallet. Det borde dock
icke vara vederbörande obekant att »splittringen» enligt gällande
lag måste ha avsett allenast huruvida Oljelund till stöd för resningen åberopat i rättegångsbalken fordrade nya skäl eller icke.
En meningsskiljaktighet av den beskaffenheten lär man ej bringa
ur världen genom nya lagbestämmelser, om man ej i strid mot
all hittillsvarande lagstiftning på området helt slopar kravet på
nya skäl. Men ivern att omedelbart få fram en särlagstiftning på
området har nog sin grund mindre i en tro på att resningsansökningar, som bort beviljas, blivit avslagna till följd av bristfällig
lag, än på en fullt förklarlig och berättigad oro för verkningarna av den förtalskampanj, som sedan några år bedrives mot
rikets domstolar. Det måste emellertid vara för en var klart att
denna kampanj ingalunda skulle komma att upphöra, om nya resningsregler infördes. Ingen människa inbillar sig väl att detta
skulle medföra ens den enklaste lojalitet mot framtida domstolsavgöranden. Kampanjen skulle, om det befunnes erforderligt,
fortsättas med samma smutsiga medel som hittills, och den godtrogna allmänheten, som har en förunderlig mottaglighet för allt
som hamras in tillräckligt ofta av den press den läser, skulle sä-
kerligen alltjämt i blåögd oskuld eller trivsam skandalhunger
acceptera de regelbundet återkommande smädelserna och beskyllningarna. Den långa tid detta fått fortgå, utan att ingripande
från vederbörande åtalsbeslutande myndighet ägt rum, har säkerligen till den grad avtrubbat allmänhetens känsla för vad i en
rättsstat måste anses otillåtligt att någon reaktion härutinnan
hos allmänheten icke är att förvänta.
14
’ ’)i
.1
l
j
1
J
-~
l~
j
Resning
Den enda förhoppning man numera kan hysa är att måhända
för framtiden, om allmänheten och tidningarna under ett muntligt förfarande få tillfälle att på ett förståeligt sätt följa med
rättegångarna, jordmånen för ett dylikt undermineringsarbete ej
skall bliva så gynnsam som hittills. De i viss mån berättigade
anmärkningar, som under de senaste årtiondena, i vällovligt syfte
att bereda marken för rättegångsreformen, i mycket tillspetsad
form framställts mot det skriftliga rättegångsförfarandet i vissa
domstolar, och som tyvärr kunnat tagas även i den illojala kritikens tjänst, komma att bortfalla med den utsträckning av den
muntliga proceduren, som processlagberedningens förslag innehåller. Jämväl från dessa synpunkter sett bör med tillfredsställelse hälsas den rättegångsreform som, mänskligt att döma, inom
få år bör vara i hamn.
2- 30~1. Svensic Tidskrift 1939.
DET är tyvärr ganska sällan som båda parterna i en rättegång
känna sig belåtna med ett domstolsavgörande. I synnerhet är
detta sällsynt när Högsta Domstolen avgjort målet, ty antingen
har den där förlorande parten vunnit i lägre instans och då finner han naturligtvis Högsta Domstolens ändring i hög grad orättvis, eller också har han i tro på sin rätt gått ända upp till Högsta
Domstolen för att få ändring i en underrättsdom och då blir han
högligen besviken över att Högsta Domstolen ej delat hans åsikt
om underrättsdomens orättvisa. Belåten är han endast om han,
som ej sällan händer, gått vidare enbart för att vinna uppskov
med verkställigheten av underrättens dom, ty då har han ju vunnit allt vad han önskade.
Förlorande part borde naturligtvis inse, att människor icke alltid kunna ha samma uppfattning i fråga om rättsreglers inne- .håll och deras tillämplighet i det särskilda fallet eller vara ense
om vad som bör anses utrett och bevisat – eljest skulle ju domstolar vara tämligen obehövliga och i deras ställe kunna utan
vidare träda den verkställande myndigheten. Men det är mänskligt att den förlorande parten ej är mottaglig ens för en så på-
taglig sanning. Lätt kommer då på tungan det gamla talet om
rättvisans lotteri, vare sig högre rätt hävt en underrätts dom
– kanske på nytillkommet bevismaterial – eller en kollegial
domstol fattat sitt beslut med en svag majoritet. Även den mest
lojala part kan ej alltid avhålla sig från att komma med uttalanden om rättvisans skröplighet, då han tänker på hur nära han
varit att vinna. Han har naturligtvis svårt att just då inse att
vore saken så klar att ej mer än en mening vore tänkbar hade
tvisten antagligen ej gått till process och i varje fall ej ända upp
till Högsta Domstolen.
Sedan den första känslan av missräkning lagt sig, böja sig väl,
får man hoppas, flertalet tappande parter med någorlunda jämnl
Resning
mod för avgörandet. De måste ju inse att man ej kan i oändlighet
hopa instans på instans för att rätta möjliga misstag. Redan tre
instanser anses ju av många vara för mycket. Men tyvärr finnas
– ej blott bland svarandeparterna i brottmål utan även bland
parterna i tvistemål – mindre väl balanserade personer, vilkas
övertygelse att de blivit orättvist behandlade leder till en mer
eller mindre djupgående och stadigvarande rubbning av deras
sinnesjämvikt. Ha de anlag åt det patologiska hållet sälla de sig
snart till kverulanternas talrika skara. För dessa beklagansvärda
människor har ingen rättegångsreform kunnat anvisa någon bot.
Vad de och deras mer eller mindre godtroende medhjälpare och
sympatisörer anse som domstolarnas ovillkorliga skyldighet är
att ändra den gamla domen och ej endast att underkasta den en
omprövning. En resning, som ej leder till ändring, betyder för
dem endast att »justitieförbrytelsen» står kvar på grund av domstolarnas okunnighet, partiskhet eller falhet.
Men finnas då ej andra och mera vägande skäl för resning i
avgjorda mål~ Förvisso. Att skipa rättvisa är en oändligt hög
och svår uppgift, arbetsammare och svårare än de teoretiserande
och i domarevärv oerfarna herrar kunna föreställa sig, vilka
aldrig eller endast i förbigående setat på en domarebänk. Och
domarne intaga tyvärr i Sverige varken i avlöningsavseende
eller i övrigt den framstående ställning i samhället att alltid
de bästa, de mest framstående bland landets jurister söka sig
dit. Att säkerhetsåtgärder mot den mänskliga skröpligheten i
domaregestalt anses erforderliga visar redan den omständigheten
att missnöjd part har tillfälle att gå vidare från den första domstolen, och därjämte ej blott till en andra instans utan även, i
stor utsträckning, till en tredje – till besvär, kostnad och, ej
sällan, betydande förfång i övrigt för motparten. Att ytterligare
öka denna möjlighet till domars omprövning genom att hopa
instans på instans förbjuder sig självt. Ej blott hänsyn till motpartens berättigade intressen utan även det faktum att ju större
domarekår som erfordras desto svårare blir det att tillfredsställande rekrytera densamma, gör en sådan anordning omöjlig. Visserligen står, enligt någras uppfattning, den tilltalande möjligheten öppen att granskning av den hittillsvarande högsta instansens domar skulle äga rum genom prövning av resningsansökningar i en allra högsta instans, bestående av professorer och
andra av domarevärvets praktiska utövande oförvillade andar.
2
Resning
Men »quis custodiet ipsos custodes». Det kan tänkas att en i denna
instans förlorande part – och sådana måste tyvärr finnas även
i en så förträfflig domstol – icke låter vördnaden för vetenskapen
avhålla sig att sätta i gång ett kraftigt nedsvärtande av kompetensen hos dess ämnessvenner, i synnerhet om professorerna,
såsom ibland ju händer, ej äro eniga. Förfogar den missnöjde
i tillräcklig utsträckning över pengar, press eller politiska förbindelser kan det hända att till och med en sådan domstol helt
hastigt »förlorar folkets förtroende» och en instans över den- ~amma måste inrättas – i sådant fall väl helst en diktator, hos
vilken en skiljaktig mening ej kan förekomma.
Säkerheten kan således ej sökas i ökande av instansernas antal.
Ej heller kan den vinnas genom att lämna fritt för alla förlorande
parter att erhålla omprövning av gamla domar allenast därför
att parten själv anser domen oriktig. Vad en sådan obegränsad
rätt skulle betyda i fråga om ökad arbetsbörda för domstolarna
och därav föranledd långsamhet och annan försämring av rättskipningen är så uppenbart att därpå ej behöver spillas många
ord. Visserligen kan väl icke, vad brottmålen angår, anses
troligt att de dömda skulle finna något nöje i att igen komma
inför domstol i de fall, som på grund av erkännande eller överväldigande bevisning äro klara. Men de som ej erkänt därför att
de trott sig hava en, om ock svag, möjlighet att komma undan
rättvisan, kanske dock kunde vara hågade att försöka sin tur än
en gång, i synnerhet om domarne ej varit eniga om fällandet.
Komma så därtill de som av en eller annan anledning verkligen
anse sig orättvist dömda är säkerligen att befara, att antalet resningssökande i brottmål skulle bliva betänkligt stort. Det av resningsansökningar i tvistemål föranledda arbetet skulle antagligen, säl·skilt på grund av dessas vidlyftighet, jämväl bliva högst
betydande. Härtill kommer att en efter resning genomförd ny
rättegång kan ge ett betydligt sämre bevismaterial, om en tid
hunnit förflyta efter den förra rättegången och därunder bevisning, som skolat på nytt göras gällande, försvunnit eller dess tillförlitlighet försvagats.
Ett resningsförfarande utan begränsning av r~itten till omprövning är därför otänkbart och förekommer ej heller i nå-
got land i världen. Har part utan giltig anledning underlåtit
att använda den ordinära vägen till ändring i en underrätts dom
eller försummat att under rättegången förebringa erforderlig ut- 3
Resning
redning, finnes i regel ej någon grund att ställa ett extraordinärt
rättsmedel till hans förfogande. Men underlåtenheten kan bero
därpå att parten i ursäktlig ovetskap om att utredning kunnat
förebringas, som skulle ha ställt hans sak i annan belysning, ansett en fullföljd i högre instans hopplös. Likaså kan i högsta
instans partens underlåtenhet att förete erforderlig bevisning
bero på bristande kännedom om möjligheten att åstadkomma
sådan utredning. Vid den avvägning av stridiga, i sig berättigade
intressen som lagstiftaren bör företaga vid regleringen av rätten
till resning, måste sådana omständigheter väga tungt till förmån
för tappande part. Ä andra sidan kan, särskilt i t v i s t e m å l,
motpartens intresse av upprätthållandet av en lagakraftägande
dom – låt vara att den för honom medfört en i sig orättmätig
fördel – ej helt åsidosättas. En part kan hava i god tro vunnit
en process därför att motparten underlåtit förebringa bevisning
som visserligen existerat men som under rättegången varit för
båda parterna och domstolen obekant. Den vinnande parten har
måhända helt inrättat sig efter den sålunda uppkomna situationen och skulle, om han efter längre tid måste återbetala det utdömda beloppet, kunna råka i betydande svårigheter. Vilket är
mera berättigat, att den förlorande parten får bära följden av sin
låt vara ursäktliga underlåtenhet eller att den med orätt vinnande
parten genom resning i målet utan eget förvållande bringas i en
ohållbar belägenheU Även processuellt kan för en vinnande part
en resning medföra olägenheter, som ej skulle uppkommit, om
den förlorande parten ej under rättegången försummat förebringa
de fakta han numera åberopar för resningen. Vittnen, som den
vinnande parten skulle kunnat i rättegången inkalla för att motbevisa de skäl, som åberopas som stöd för resningen, ha dött eller
minnas ej längre vad som förekommit, dokument ha förkommit
eller motbevisningen är av andra anledningar ej längre tillgänglig.
Som synes är frågans lösning ej så alldeles självklar ens i det
fall att den förlorande parten är utan skuld i att utredningen ej
förebragts i tid. Så långt torde man dock böra gå att om parten
till stöd för resning i målet förebringar nya skäl som sannolikt
skulle hava lett till annan utgång och han kan visa giltig ursäkt
för att han ej åberopat dem under målets gång, resning bör kunna
beviljas. Att dessa nya skäl icke kunna få bestå i ändrad lagstiftning eller rättstillämpning är uppenbart redan av den anledning att detta skulle strida mot en av grundpelarna för rätts- 4
Resning
säkerheten, principen att lagar i tvistemål ej böra ha tillbakaverkande kraft.
Tveksamt är emellertid om ej i b r o t t m å l man kan gå längre.
Här stå vanligen ej enskilda parters intressen emot varandra,
utan mot den dömde står i regel allenast statens intresse av att
den skyldige bestraffas. Därtill kommer att samhällets intresse
av att den oskyldige frias är ojämförligt större än dess intresse av att den skyldige blir fälld. Visserligen kommer den
moderna kriminalpolitikens strävan att utplåna den moraliska
förkastelsedom över begångna brott som tidigare i lagstiftarens
och i synnerhet i folkets medvetande varit förenad med statens
ingripande mot den brottslige, att medföra att begreppet »rättvisa» väl så småningom försvinner och ersättes med »lämplighet». Och då det ligger i lämplighetens natur att ständigt vara
föremål för omprövning och den kriminalpolitiska åtgärdens
lämplighet allt mindre kommer att bedömas med häns-yn till huruvida en viss handling – fordom kallad brott – begåtts eller ej,
utan på experters, främst sinnessjukläkares, uppfattning om personens allmänna läggning, torde, om utvecklingen, utan reaktion
från folkuppfattningen, kommer att fortgå i samma takt som
hittills, frågan om resning i brottmål snart att bliva tämligen
betydelselös.
Så länge emellertid vår rättskipning i brottmål – om ock med
stigande tveksamhet och förvirring till följd av de nytillkomna
kriminalpolitiska förvarings- och behandlingsåtgärderna utanför
1864 års strafflag – i stort sett står kvar på denna lags ståndpunkt, har domars laga kraft alltjämt betydelse. Icke minst gäller detta därför att den som en gång blivit frikänd genom lagakraftägande dom ej därefter kan enbart för den åtalade gärningens
skull bli utsatt för en välmenande men för honom personligen särskilt på grund av obestämdheten i behandlingstidens längd må-
hända ytterst prövande kriminalpolitisk åtgärd. Och resning till
den tilltalades förmån i mål, som avgjorts genom lagakraftvunnen
dom, den fråga som på senare tid mest diskuterats, har även den
tydligen kvar sitt stora intresse ej blott i tvistemål utan även och
kanske främst i brottmål, därför att, trots alla försök att korrigera folkuppfattningen på denna punkt, förövare av åtminstone
vissa brottsliga handlingar ej anses, trots undergången bestraffning, helt rentvådda från det moraliskt förkastliga i att ha begått
en sådan gärning.
5
Resning
Hur mycket längre än i tvistemål kan man då gå för att genom
resning tillfredsställa det från alla synpunkter sett eftersträvansvärda målet att öka, så långt ske kan, säkerheten för att ingen
oskyldig dömes till straff~ Först är att beakta att redan från
principiell synpunkt det knappast kan anses tillrådligt att genom
resning låta en genom lagakraftvunnen dom fälld brottsling
komma i åtnjutande av den lindring som senare tillkommen mildare strafflagstiftning kan medföra. Han är rättmätigt dömd enligt vid domen rådande rättsuppfattning sådan denna kommit tillsynes i lagstiftningen, och att här tillgripa ett i rättssäkerhetens
intresse tillkommit extraordinärt rättsmedel synes fullständigt
opåkallat. Vill man här åstadkomma den av den ändrade lagstiftningen införda mildringen bör nådeinstitutet tillämpas. Detsamma gäller förändrad rättstillämpning, såvida icke den tidigare
var uppenbart stridande mot lag, något som i fråga om allmänneIigen godkänd rättstillämpning knappast kan tänkas förekomma.
Men även i de fall där i brottmål principiella betänkligheter
icke kunna anses föreligga mot resning till förmån för den dömde,
är av praktiska skäl återhållsamhet dock oundviklig. Tidigare
har påvisats att ett resningsförfarande utan begränsning är praktiskt otänkbart. Resning kan icke beviljas enbart därför att resningssökanden anser att det under rättegången förebragta bevismaterialet blivit oriktigt bedömt och därför vill ännu en gång
underställa detsamma domstols prövning. Icke ens om resningssökanden kan göra troligt att en förnyad prövning enbart av det
bevarade bevismaterialet skulle leda till att en sådan felbedömning finge anses hava ägt rum, kan detta få medföra, att resning
beviljas. Detta kan synas hårt, men motsatsen skulle i praktiken
kunna leda till en sådan ökning av den resningsprövande instansens redan stora arbetsbörda att situationen bleve ohållbar. För
att pröva frågan om felbedömningens verkan måste nämligen
domstolen i regel på nytt genomgå hela målet. I detta avseende
bliva olägenheterna betydligt minskade om, såsom för närvarande
överallt stadgas, förutsättning för resning även i brottmål är att
omständigheter eller bevis, som ej tidigare förebragts, skola åberopas till stöd för resningsansökningen. Förefintligheten av så-
dana nya skäl kan i regel lätt kontrolleras endast genom ett studium av resningshandlingarna och, om så erfordras, jämförelse
med vissa punkter i rättegångsmaterialet
Om således nya skäl anses nödvändiga uppstår frågan: huru
6
Resning
övertygande skola dessa vara7 Skola de vara av beskaffenhet att
det är otvivelaktigt eller sannolikt, att deras förebringande i den
tidigare rättegången skulle ha lett till frikännande eller mildare
straff eller kan man nöja sig med allenast deras förmåga att
väcka tvivel om bevisbedömningens riktigheU
Här kanske anledning kan föreligga att gradera strängheten
efter beskaffenheten av det brott, till vilket den dömde ansetts
skyldig. Det kan till och med ifrågasättas om det är någon
mening med att alls tillåta resning i mål rörande brott mot ordningsföreskrifter och andra mindre svåra förseelser. Här kan den
dömdes intresse av resning knappast motsvara olägenheten av
ökningen i domstolarnas arbetsbörda.
Vad angår den grad av styrka hos den nya bevisningen, som
bör fordras för resnings beviljande, är vidare att märka att om
frågan om den dömdes skuld redan på grund av det tidigare företedda materialet var så tvivelaktig att minoriteter bland domarne
eller en eller två av underrätterna friat den dömde, det nya material, som bör medföra resningen, ej behöver vara av sådan betydenhet som i det fall där ingen tvekan tidigare kommit till
synes hos domarne. Redan »sannolikhet» är således i detta sammanhang ett mycket tänjbart begrepp. Att gå längre och medgiva
resning redan där på grund av den nya, i förening med den
tidigare förebragta bevisningen, tvivelsmål om domens riktighet
kunna föreligga, betyder i de nyss nämnda fallen att den nya bevisningen kan vara inskränkt till en obetydlighet – tvivelsmålet
finnes ju redan förut. Man kan då nästan lika gärna medgiva
resning så snart hos domarne förekommit friande skiljaktiga
vota, något som säkerligen ej vore lämpligt. Visserligen utgör
en bestämmelse att resning må beviljas om nya skäl förebringas,
som äro ägnade att medföra tvivelsmål om domens riktighet, endast en ram, inom vilken den resningsprövande domstolen har
rätt men icke plikt att bevilja resning, och hänsyn kan alltså
tagas till omständigheterna i det särskilda fallet, men självfallet
är, att ju vidare denna ram drages desto större blir lockelsen att
söka resning även i opåkallade fall.
Däremot torde man i brottmål kunna släppa på den för resning
i civila mål naturliga förutsättningen att den dömde skall visa
giltig ursäkt för underlåtenheten att förebringa de nya skälen
redan i den tidigare rättegången. Visserligen kan det synas betänkligt att på detta sätt premiera rena försummelser i process- 7
Resning
föringen men de kunna ju dock bero på ouppmärksamhet hos den
tilltalades rättegångsbiträde eller oerfarenhet hos den tilltalade
själv, och staten har allt intresse av att under sådana omständigheter, trots att ren försummelse förelegat, detta icke har till följd
att en oskyldig berövas möjligheten att få upprättelse. Att härvidlag enskild parts berättigade intresse av domens upprätthällande kan få sitta emellan – han har t. ex. tillerkänts ett skadestånd som han blir skyldig återbetala – kan icke hjälpas.
Däremot synes under alla omständigheter en tidsbegränsning
böra införas, räknad från det den dömde fått kännedom om de
nya skälen, eller, om han hade kännedom om desamma redan
under rättegången, från det lagakraftägande dom gavs. Har den
dömde ej under denna tid, som bör sättas tämligen kort, funnit
med sitt intresse förenligt att begära resning, är icke anledning
antaga att ett berättigat intresse senare skall uppdyka.
I det föregående hava förbigåtts en rad resningsgrunder som
pläga upptagas vid sidan av nya skäl, såsom brottsligt förfarande
hos domaren, rättstillämpning, som uppenbart strider mot lag,
samt förfalskade handlingar och mened av hörda vittnen. Dessa
resningsgrunder hava i jämförelse med de nu behandlade nya
skälen ej så stort praktiskt intresse, och i varje fall kan rörande
deras berättigande ej råda delade meningar.
* *
*
Frågan om resningsgrunderna har blivit aktuell ej blott genom
de bestämmelser som influtit i processlagberedningens i slutet av
förra året framlagda förslag till ny rättegångsbalk, utan även
genom framkommet förslag om resningsinstitutets utbrytande till
särskild behandling vid årets riksdag.
Det torde därför vara av intresse att se huru processlagberedningen tänkt sig institutets reglering – vad brottmål angår särskilt beträffande resning till förmån för den dömde, vilken fråga
som nämnt på senare tid tilldragit sig ett speciellt intresse- samt
att jämföra dess förslag med processkommissionens tidigare förslag och med gällande lagstiftning i några oss närstående länder.
Jämför man processlagberedningens regler med de av processkommissionen föreslagna, vilka senare ej blevo föremål för någon
erinran från riksdagens sida vid dess granskning år 1931, är vad
angår resning i t v i s t e m å l skillnaden ej så stor. Processlag- 8
Resning
beredningens förslag anger såsom förutsättning att de nya skä-
lens förebringande i den tidigare rättegången sannolikt skulle
hava lett till annan utgång; processkommissionens endast att detta
skäligen kan antagas. Processlagberedningens förslag stadgar så-
som förutsättning för resning att parten gör sannolikt, att han
haft giltig ursäkt för underlåtenheten att förebringa bevisningen;
processkommissionens att resning ej må beviljas om det är anledning antaga att sökanden kunnat göra bevisningen gällande i
rättegången.
Den danska lagen av år 1916 och den norska av år 1915 äro
betydligt strängare mot resningssökande i tvistemål. I den danska
säges att avdömd sak kan undantagsvis företagas på nytt, under
förutsättning att en mycket stor sannolikhet förefinnes för att
utan partens fel oriktig utredning i saken föreligger och för att
ny upplysning finnes, som skulle medföra ett väsentligt olika resultat, samt därjämte samtliga omständigheter i hög grad tala för
resningsansökningens beviljande, särskilt därutinnan att parten
endast på detta sätt kan undgå förlust. I den norska lagen stadgas
såsom förutsättning för att nya skäl skola kunna medföra resning
att de i och för sig eller i förening med den tidigare utredningen
uppenbarligen skulle hava medfört ett annat domslut. Förutsättning är tillika att den tappande parten gör sannolikt, att han icke
känt till det nya skälet och haft möjlighet att göra det gällande
under rättegången, samt att han är utan skuld till den bristande
kännedomen och till omöjligheten. Begäran om resning får ej
beviljas, om den framställes senare än tre månader efter det parten fått kännedom om det nya skälet. När fem år ha gått efter
domen kan under inga omständigheter resning erhållas.
Tysklands och Frankrikes civilprocesslagar äro ännu strängare;
de medge resning i tvistemål endast om det nya beviset utgöres
av en skriftlig handling.
Bestämmelserna rörande nya skäl såsom förutsättning för resning i b r o t t m å l äro däremot avsevärt olika i processlagberedningens och processkommissionens förslag. I det senare säges
allenast, att resning må beviljas, om nytt skäl eller bevis yppats,
varom det skäligen kan antagas att det, därest det blivit före~
bragt i målet, skulle lett till den tilltalades frikännande eller tilllämpning av mildare straffbestämmelse. Enligt processlagberedningens förslag kan resning beviljas, då omständighet eller bevis,
som ej tidigare förebragts, åberopas, och med hänsyn därtill syn”
9
Resning
nerlig anledning förekommer, att frågan huruvida den tilltalade
förövat det brott, för vilket han dömts, prövas ånyo. Hade förslaget på denna punkt innehållit allenast denna regel, skulle man
kunnat hysa tvivel, huruvida icke stadgandet är strängare mot
den dömde än processkommissionens. >>Synnerlig anledning)) skall
ju föreligga för omprövning på grund av de nya skälen. Huruvida en sådan synnerlig anledning föreligger redan då det ))skä-
ligen kan antagas)), att det nya skälet skulle lett till den tilltalades
frikännande, eller om det kräves att, såsom den norska lagen föreskriver, de nya skälen uppenbarligen skulle medfört ett annat
domslut, kunde ha varit tvivelaktigt, om icke enligt processlagberedningens formulering det klart framginge att jämväl det förhållandet att de nya skälen ))sannolikt» skulle ha lett till att den
tilltalade frikänts godkännes såsom förutsättning för resningen.
Processlagberedningens förslag lyder nämligen på denna punkt:
))Om omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas, och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den
tilltalade frikänts eller brottet hänförts under mildare straffbestämmelse än den som tillämpats, eller eljest med hänsyn till vad
sålunda åberopas synnerlig anledning förekommer, att frågan,
huruvida den tilltalade förövat det brott, för vilket han dömts,
prövas ånyo)) – då må resning beviljas.
Vad som menas med >>eller eljest synnerlig anledning förekommer» är emellertid ej heller om stadgandet sålunda läses i ett
sammanhang fullt så klart som önskvärt vore. Att den synnerliga
anledningen skall hänföra sig till de åberopade nya skälen är visserligen av formuleringen tydligt. Den nya bevisningen behöver
således å ena sidan ej vara så stark att förebringandet sannolikt
skulle ha lett till frikännande men måste å andra sidan ändock
utgöra synnerlig anledning till resning. I motiverna anföres så-
som exempel härpå att särskilt i grova brottmål det i enstaka fall
kan vara av betydelse, att resning kan beviljas även då de nya
omständigheterna eller bevisen icke äro av den styrka, att de
sannolikt skulle ha lett till annan utgång i skuldfrågan, men de
likväl äro ägnade att framkalla tvivelsmål om domens riktighet
~ detta hänseende. Vad som skall föranleda att man i ))enstaka
fall» av grova brottmål skall anse tillräckligt att de nya skälen
medföra allenast ))tvivelsmål om domens riktighet» är ej antytt
i vidare mån än att i huvudgrunderna för förslaget säges att ))särskilt med hänsyn till allmänhetens förtroende för straffrättsskiplO
Resning
ningen synes möjlighet böra stå öppen att erhålla en omprövning
till den tilltalades förmån redan då de nya omständigheterna eller
bevisen äro ägnade att framkalla tvivelsmål om den tilltalades
skuld till det brott, för vilket han dömts». Att härmed skulle
avses att »i enstaka fall» domstolen skall – under fullt liknande
förhållanden i fråga om »tvivelsmålem och det brott åtalet avsett
– behandla den ene resningssökanden gynnsammare än den andre
därför att den förre genom presskampanj eller politiska förbindelser lyckats framkalla yttringar av »bristande förtroende hos allmänheten för rättsskipningen» är väl ej sannolikt. Har en sådan
från rättvisans synpunkt ytterligt betänklig tanke legat bakom
yttrandet är man ganska långt borta från domareregeln att man
»skall icke se därefter att en är fattig eller rik, utan straffa den
ena som den andra, där lika brott äro».
I gällande utländska lagars resningsbestämmelser finnes självfallet ej ett spår av en sådan tankegång. I dansk lagstiftning kan
resning i brottmål ges, när nya upplysningar förebringas och det
synes antagligt att dessa, om de förelegat under rättegången, föranlett frikännande eller mildare straff. I norsk lagstiftning är
motsvarande förutsättning för resning att de nya omständigheterna synas ägnade att åstadkomma sådant resultat. Dock får vid
brott av lindrigare art resning ges endast på grund av sådana skäl
som ej tidigare kunnat göras gällande. Samma bestämmelser som
den norska innehåller den tyska straffprocesslagen. Den franska
lagen fordrar, att de nya omständigheterna skola vara av beskaffenhet att styrka den dömdes oskuld.
Icke ens i det synnerligen långt gående och med en nedgörande
kritik mottagna danska förslaget av år 1937 om ändringar bl. a.
i resningsbestämmelserna upptogs något stadgande om ändring
på den nu behandlade punkten. Däremot har, märkligt nog, i det
omarbetade förslaget av år 1938 införts en högst betydelsefull
ändring – och detta utan att ett ord till stöd därför anförts i
motiverna – innebärande att, utöver de fall där nya skäl förebringas, resning kan beviljas även »när i övrigt särskilda omständigheter föreligga som göra det övervägande troligt att det
föreliggande bevismaterialet icke blivit riktigt bedömt». Denna
radikala och ytterligt betänkliga nyhet kommer att lämna dörren öppen för kverulanter, vilkas resningsansökningar kunna
nödvändiggöra en noggrann genomgång på nytt redan hos resningsinstansen av hela rättegångsmaterialet – om nämligen be- 11
Resning
stämmelsen är avsedd att tagas på allvar. starka betänkligheter
ha ock kommit tillsynes i Danmark. Höjesteretspresidenten Jörgensen säger (»Juristen» 1938 sid. 198) att förefintligheten av en
sådan bestämmelse skulle utgöra ett starkt orosmoment och försöken att få upp en erforderlig offentlig opinion för resning i
sådana fall skulle bli talrika; och till och med förslagets upphovsman, professor Hurwitz, påpekar (ibidem sid. 529) att hans förslag var knutet till viktiga förutsättningar, som icke för närvarande föreligga. Han erinrar också (ibidem sid. 528) att även
om man icke räknar med en stegring av resningsansökningarna
efter lagförslagets eventuella genomförande, vilket man dock
otvivelaktigt borde göra, dessa som regel vidlyftiga, understundom
mycket omfattande och betydelsefulla ärenden skulle enligt statistiken strömma in i genomsnitt med icke fjorton dagars mellanrum. Det är att observera att i Sverige resningsansökningarnas
antal redan nu är ungefär det dubbla mot i Danmark.
Av stort intresse är att professor Hurwitz anger såsom anledning till den av honom ifrågasatta utvidgningen av resningsmöjligheten uteslutande behovet av ett skydd mot avgöranden som
enligt den danska straffprocesslagen ej få fullföljas till Höjesteret
– särskilt juryavgöranden – och påpekar att den österrikiska
straffprocesslagens bestämmelser om extraordinär resning samt
de engelska bestämmelserna i 1907 års lag om rätt för domaren
att medge fullföljd mot juryavgöranden tillkommit just för att
utgöra en ersättning för rätten att fullfölja målet i hela dess vidd
till högsta instans (Ugeskrift for Hetsvrosen 1938, sid. 36). slutsatserna härav för den svenska rättens del, som tillåter fullföljd
– utom i vissa obetydliga brottmål – i full utsträckning till
högsta instans, göra sig själva.
Resning skall, i likhet med vad i Sverige är fallet, överallt
utomlands sökas hos domstol, enligt vissa lagar hos den som dömt
i målet, enligt andra i högsta instans. De ovannämnda danska
förslagen innehålla däremot bestämmelser rörande inrättande av
en särskild domstol för prövning av resningsansökningar. Den
föreslagna sammansättningen i 1937 års förslag, en höjesteretsdommer, en landsdommer, en underretsdommer samt två advokater, blev i 1938 års förslag ändrad därhän att i stället för ena
advokaten sattes en jurist med särskild vetenskaplig juridisk
utbildning. Någon upplysning om vilka olägenheter som i praktiken vidlåda det nuvarande tillståndet i Danmark finnes icke
12
-·— ~ — —
Resning
i motiverna. Det hela verkar tillkommet på ett tämligen lättvindigt sätt. Professor Hurwitz säger också (ibidem sid. 525), att
spörsmålets aktualitet utgör icke – såsom fallet i allmänhet är
med lagförslag – förslagets förutsättning utan är övervägande
en följd av förslaget.
Den nu givna redogörelsen för lagstiftningen utomlands och
framkomna ändringsförslag visar att- om man frånser så olyckliga hugskott som de danska förslagen av 1937 och 1938 samt
processlagberedningens tvivelaktiga utvidgning av processkommissionens förslag i fråga om de nya skäl som kunna vara resningsgrund i brottmål- 1734 års rättegångsbalk på denna punkt
stämmer ganska bra överens även med modernitetens krav. Processlagberedningen redogör i sina motiver på följande sätt för
gällande lag: »Återbrytande av dom i egentlig mening behandlas i 31 kap. 3 §. Förutsättning härför är att »någon funnit nya
skäl och menar att dom, som vunnit laga kraft, därmed hävas
kan». Han har då att söka »Konungens lov, att saken må ånyo
skärskådas».
Den åberopade paragrafen innehåller därjämte att resningssö-
kanden skall på angivet sätt styrka, att han ej förr vetat de nya
skälen eller förstått att de av sådan vikt varit. Redan i 1734 års
lag uppställdes i detta hänseende ungefär enahanda krav som de
vilka i norska lagstiftningen gälla för resning i tvistemål och
vissa brottmål. Gällande lags resningsbestämmelser i sistnämnda
fall kunna alltså anses fullt moderna. Även om, såsom förut
nämnts, en ändring i fråga om den nu berörda förutsättningen
för resning kan anses lämplig i grövre brottmål, kan detta så
mycket mindre åberopas såsom ett stöd för nödvändigheten av en
ögonblicklig reform av resningslagstiftningen som denna fråga
icke torde ha spelat någon större roll vid avslagen å resningsansökningarna i dylika mål. För övrigt kan till försvar för principen i 1734 års lag framhållas att, om genom den dömda partens
försummelse bevismaterialet blivit vilseledande, den felaktiga domen tillkommit på grund av partens eget förvållande och att därför, om han vill ha rättelse, han bör söka icke resning utan nåd.
Det måste under sådana omständigheter väcka den största förvåning att det besannats att planer äro å färde att utbryta resningsbestämmelserna från processlagberedningens övriga förslag
till särskild snabb behandling. En sådan utbrytning förefaller
synnerligen omotiverad och vore från många synpunkter sett
13
Resning
olycklig. För det första hänger resningsinstitutet nära samman
med rättegångsbestämmelserna i övrigt. Det extraordinära förfarande, som resningsinstitutet innebär, anordnas uteslutande som
en hjälp mot de brister som vidlåda det ordinära förfarandet.
Resningsbestämmelser, som passa för en protokollarisk och delvis
skriftlig rättegång, lämpa sig icke på samma sätt för ett övervägande muntligt och omedelbart förfarande. Att endast för att
några år tidigare få modifikationer införda som kanske sedermera måste ändras för att passa ihop med den nya rättegångsbalken – för ett sådant lagstiftande hit och dit måste i sanning
anföras synnerligen kraftiga skäl. Sakliga sådana finnas icke.
Det har visserligen påståtts, att starka skäl för en skyndsam reform av resningsinstitutet skulle ligga i den splittring bland
juristerna som förefanns i det Oljelundska fallet. Det borde dock
icke vara vederbörande obekant att »splittringen» enligt gällande
lag måste ha avsett allenast huruvida Oljelund till stöd för resningen åberopat i rättegångsbalken fordrade nya skäl eller icke.
En meningsskiljaktighet av den beskaffenheten lär man ej bringa
ur världen genom nya lagbestämmelser, om man ej i strid mot
all hittillsvarande lagstiftning på området helt slopar kravet på
nya skäl. Men ivern att omedelbart få fram en särlagstiftning på
området har nog sin grund mindre i en tro på att resningsansökningar, som bort beviljas, blivit avslagna till följd av bristfällig
lag, än på en fullt förklarlig och berättigad oro för verkningarna av den förtalskampanj, som sedan några år bedrives mot
rikets domstolar. Det måste emellertid vara för en var klart att
denna kampanj ingalunda skulle komma att upphöra, om nya resningsregler infördes. Ingen människa inbillar sig väl att detta
skulle medföra ens den enklaste lojalitet mot framtida domstolsavgöranden. Kampanjen skulle, om det befunnes erforderligt,
fortsättas med samma smutsiga medel som hittills, och den godtrogna allmänheten, som har en förunderlig mottaglighet för allt
som hamras in tillräckligt ofta av den press den läser, skulle sä-
kerligen alltjämt i blåögd oskuld eller trivsam skandalhunger
acceptera de regelbundet återkommande smädelserna och beskyllningarna. Den långa tid detta fått fortgå, utan att ingripande
från vederbörande åtalsbeslutande myndighet ägt rum, har säkerligen till den grad avtrubbat allmänhetens känsla för vad i en
rättsstat måste anses otillåtligt att någon reaktion härutinnan
hos allmänheten icke är att förvänta.
14
’ ’)i
.1
l
j
1
J
-~
l~
j
Resning
Den enda förhoppning man numera kan hysa är att måhända
för framtiden, om allmänheten och tidningarna under ett muntligt förfarande få tillfälle att på ett förståeligt sätt följa med
rättegångarna, jordmånen för ett dylikt undermineringsarbete ej
skall bliva så gynnsam som hittills. De i viss mån berättigade
anmärkningar, som under de senaste årtiondena, i vällovligt syfte
att bereda marken för rättegångsreformen, i mycket tillspetsad
form framställts mot det skriftliga rättegångsförfarandet i vissa
domstolar, och som tyvärr kunnat tagas även i den illojala kritikens tjänst, komma att bortfalla med den utsträckning av den
muntliga proceduren, som processlagberedningens förslag innehåller. Jämväl från dessa synpunkter sett bör med tillfredsställelse hälsas den rättegångsreform som, mänskligt att döma, inom
få år bör vara i hamn.
2- 30~1. Svensic Tidskrift 1939.