Reykjavik har blivit en spökstad

Bland Islands invånare puttrar oron för ekonomin och framtiden. Men under Island puttrar landets unika värmekällor vidare, varför pessimismen inte bör gå överstyr.

I skrivande stund är det oklart om den famösa isländska folkomröstningen kommer att äga rum eller inte. Det är inte heller klarlagt om den över huvud taget är laglig eller ens vilka frågor som kommer att ställas. Men vad som är klart är att den isländska krisen kommer att få återverkningar under många år framåt och inte bara på Island.

Den väcker många frågor och får en onekligen att fundera på hur ett land kan gå från välstånd till kollaps så snabbt. Märkte verkligen ingen något? Lyste inga varningslampor någonstans? Fanns det inga slavar på triumfvagnen som stillsamt påpekade att den höga belåningen inte var oproblematisk och att det togs för stora risker i den isländska ekonomin?

Jodå, de fanns. På Island och på andra ställen. Ekonomer, politiker, statsvetare och andra har under de senaste tio åren allt mer frenetiskt försökt påtala att den isländska kronan var groteskt övervärderad och att katastrofen väntade runt hörnet. Men vem vill lyssna på sådant? Inte den isländska politiska ledningen, inte presidenten och absolut inte islänningarna själva, som glatt fortsatte att låna till hus, bilar och annan konsumtion.

Vad som hände vet vi. Islands tre dominerande banker kollapsade och nationaliserades. Hösten 2008 uppgick Islands utlandsskuld till motsvarande 50 miljarder euro, varav 80 procent fanns i den kollapsade banksektorn (som jämförelse kan nämnas att Islands BNP 2007 uppgick till motsvarande 8,5 miljarder euro. Landet har runt 300 000 invånare). Valutan rasade i värde, handeln på den isländska börsen stod i princip stilla, BNP sjönk med nästan 6 procent under det första halvåret 2009 och fortsätter att sjunka.

Så ser siffrorna ut. Hårresande, men trots allt gripbara. Krisens mänskliga och psykologiska effekter är mycket svårare att få grepp om och överblicka. Och betydligt mycket mindre uppmärksammade.

Ta arbetslösheten. Före krisen hade Island i princip ingen arbetslöshet. Kanske en halv procent av arbetskraften var formellt arbetslösa, men de flesta av dem var ”between jobs”. Nu är siffran i Reykjaviksområdet, där två tredjedelar av landets invånare bor, runt tio procent. För några år sedan hade ingen hört talas om någon som var arbetslös – nu är alla drabbade. Någon i familjen, i släkten eller vänkretsen är arbetslös, och så är det för alla. Och eftersom det tidigare inte funnits någon arbetslöshet har det heller inte byggts upp något skyddsnät. Det finns något slags statlig arbetslöshetsersättning, men den är så låg att det inte finns någon möjlighet att leva på den. Därför får kommunerna, med sin extremt ansträngda ekonomi, träda in vilket ytterligare frestar på.

När jag var på Island förra gången, i juni 2007, var Reykjavik en partystad, med barer och caféer överallt och massor av människor i rörelse. Och det var dyrt! En öl kostade 120 spänn och den som ville köpa isländskt ullgarn för att sticka sig en tröja fick vara beredd att punga ut med rejäla slantar.

Nu är Reykjavik en spökstad. Barerna och caféerna finns visserligen kvar, de verkar öppna men saknar gäster. Gatorna är tomma – bara en och annan vilsekommen turist rör sig i centrum. Många affärer har slagit igen, de som finns kvar har begränsat sina öppettider. Och allt har blivit billigare. Vi åt en utmärkt middag på finkrog, tre rätter för sådär en 300 kronor per person. Så var det inte för några år sedan.

Och då har ändå kommunen Reykjavik klarat sig relativt bra. Stadens finanser var i gott skick före krisen och med hjälp av ett kraftfullt sparpaket visar bokslutet faktiskt inte röda siffror. Men det har varit slitsamt och bekymren är långt ifrån över. Bland annat har kommunen tvingats överta 45 procent av ägandet i och ansvaret för den stora konferens- och konsertanläggning som byggs i hamnområdet. Ursprungligen var satsningen ett samarbete mellan staten och bankerna, men när bankerna kollapsade mer eller mindre tvingades staden ta över deras andel. Som alltså inte ens är en majoritetspost – man sitter verkligen med Svarte Petter. En ledande representant för staden berättade för mig att man allvarligt funderade på att, som han sa, ”riva hela skiten” hellre än att fortsätta slänga in pengar i ett projekt som det inte längre fanns någon marknad för. Men så blev det inte, bygget fortsätter om än i väldigt långsam takt.

Andra kommuner har det besvärligare. En av Reykjaviks grannkommuner – ironiskt nog den där presidentens bostad ligger, är de facto i konkurs. ”Vad händer då?” frågade jag. Islänningarna skakade på huvudet. ”Det vet vi inte.” ”Tvångsförvaltning kanske, men vem ska tvångsförvalta? Staten, som inte heller har några pengar?”

Foto:Roger McLassus (copyright Roger McLassus)

Och så är det då det där med folkomröstningen. De islänningar jag träffade – politiker och tjänstemän i Reykjaviks kommun och företrädare för näringslivet, log alla generat när den kom på tal. De tycker det hela är oerhört pinsamt. ”Klart Island ska betala sina skulder” säger de, ”och så tycker egentligen alla islänningar bara de funderar en stund”. I synnerhet med tanke på att Island nu intensifierat medlemskapsförhandlingarna med EU är ett nej i folkomröstningen extra olyckligt, något som bekymrar många islänningar. Det handlar om populism. Den isländska debatten framställer det som Island/Davids kamp mot stora stygga resten av världen/Goliath. Och det underdogperspektivet tilltalar uppenbarligen många.

Vad som kommer att hända med och på Island vet ingen. Återhämtningen kommer att bli långsam och oerhört plågsam för många. Med tanke på landets faktiskt unikt goda förutsättningar – de varma källorna levererar både varmvatten och elektricitet billigt och säkert – ska man väl inte vara alltför pessimistisk. Men kontrasten mellan Reykjavik för två och ett halvt år sedan och nu är svår att smälta. Och utgör en nyttig påminnelse om hur fort det kan gå.

Cecilia Brinck är redaktör för Svensk Tidskrift och kommunalpolitiker i Stockholm.