Rikets säkerhet
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
RII(ETS SÄI(ERHET
DEN fria världen har en till synes outrotlig benägenhet att tolka
diktaturernas politik efter demokratiska mönster. »Mein Kampf»
gick ut i millionupplagor, men få voro de som trodde, att Hitler
verkligen hyste de erövringsplaner, vilka där förkunnades. När
han höll ett försonligt tal, avsett för utländsk konsumtion, drog
man däremot en lättnadens suck i utrikesministerier och på tidningsredaktioner. Det krävdes mycken åskådningsundervisning,
innan man fattade vad saken rörde sig om. Samma benägenhet
för önsketänkande framträder i Västerlandets förhållande till Sovjetryssland. Den ryska regimen är baserad på dogmen om världsrevolutionens oundviklighet, Lenin och Stalin ha i skrifter och
tal inskärpt, att Sovjetunionen icke kan leva i trygghet, förrän
kapitalismen är utrotad och hela världen lyckliggjorts med sovjetsystemet. Likväl har man i det längsta icke velat fatta, att Sovjetrysslands yttersta mål oföränderligen är ett och detsamma: världserövringen. Åskådningsundervisningen har dock i detta fall varit
både långvarig och grundlig. Man tycker, att de varningar, som
gåvos 1948, borde ha varit tillräckligt tydliga. Likriktningen av
Polen och Ungern, kuppen i Tjeckoslovakien, försöken att kasta
ut västmakterna ur Berlin, de kominformledda strejkerna i Frankrike och Italien, allt detta tydde på att Sovjet tänkte igångsätta
sitt ökända växelspel mellan femtekolonnverksamhet och väpnad
intervention för att underlägga sig återstoden av världsdelen. Men
när Sovjets förhoppningar om en lättvunnen seger korsades, tack
vare Marshallplanen, luftbron och Jugoslaviens avfall, behövde
ryssarna endast häva Berlinblockaden 1949, för att europeer och
amerikaner åter skulle börja tro på en varaktig avspänning. Förenta staternas upprustning fördröjdes, och de europeiska atlantpaktstaternas försvarsförberedelser stannade väsentligen på kommittestadiet. För alla, som sjunkit tillbaka i den Rooseveltska
drömvärlden, kom Nordkoreas angrepp i juni 1950 som en brutal
väckningssignal. När Västerlandet efter Mae Arthurs seger vid
Inchon visade tecken att börja slumra till på nytt, vållade trampet
5
Rikets säkerhet
av Maos kinesarmeer det stora uppvaknande, som man må hoppas
skall bli definitivt.
Amerika har genomskådat Sovjets globala strategi, det har beslutat mobilisera sina militära resurser för att kunna förhandla
med Ryssland på grundval av jämställdhet eller överlägsenhet i
väpnad makt. Om en överenskommelse skall kunna nås, som för
någon längre framtid tryggar fredens bestånd, är detta enda utvägen. Sovjet kan aldrig avskriva världserövringsplanen men väl
ställa den på framtiden, om rättens försvarare äro tillräckligt
starka och beslutsamma.
Men den stora ödesfrågan för världen och i synnerhet för Europas folk är den, om Sovjet skall slå till, innan militär jämvikt
hinner inträda, eller om hänsynen till atombomben och farhågorna
för ett krigs slutliga utgång skola verka återhållande i tillräcklig
grad. Snart kan Sydöstasien brinna i alla hörn, Amerikas, Englands och Frankrikes krafter engageras allt djupare i detta gigantiska virrvarr, medan Sovjets jättearmeer förbli intakta. Kanske
får Stalin ett gynnsamt tillfälle att taga hämnd för motgångarna
i Europa 1948. I medvetande om den dödliga fara, som hotar,
skynda sig Europas länder att i sista stund se om sitt hus. Från
skilda håll nå oss budskap om ökade materielanslag, starkt utsträckt övningstid och skärpta beredskapsåtgärder. Detta gäller
många av atlantpaktstaterna, däribland Norge, det gäller också
vår medbroder i alliansfriheten, det självmedvetna Schweiz med
sin starka frihetstradition och sin förutseende regering.
Men Sverige tycks ligga på en annan planet. Vår regering sysslar mest med rutinfrågor. Det är sant, att statsministern i höstas
efter initiativ av högerns ledare lät förmå sig att gå med på några
anslagsförstärkningar samt uppskjutande av den långsiktiga försvarsutredningen till förmån för stabsarbetet. Men vid riksdagen
fick man bevittna det egendomliga skådespelet, att regeringen med
utrikes- och försvarsministrarna i spetsen ivrigt motarbetade de
betydelsefulla tilläggsförslag som framfördes av oppositionen. Är
då allt väl beställt med vårt försvar~ Vår neutralitet under det
andra världskriget har försatt oss i ett gynnsammare utgångsläge
än de flesta europeiska stater. Desto lättare kunde vi kosta på oss
att ordentligt bota de brister, som finnas. De äro stora nog i mer
än ett hänseende, även när det gäller krigsmaterielen. Värre är
dock situationen på det personella området. Det är bekant, att vår
nio månaders utbildning för underbefäl och meniga icke lämnar
ett tillfredsställande resultat. Andra stater räkna med 18 till 24
6
Rikets säkerhet
månaders. Men herr Vougt anser allt vara i sin ordning, då han
ställer i utsikt en efterutbildning för gruppchefer till nästa höst.
Långt dessförinnan kan erfarenheten ha visat vad som händer,
då partiellt utbildade trupper med orutinerat underbefäl kastas
in i ett modernt krigs fasor. Ett allvarligt faktum är också bristen
på utbildad personal vid våra arme- och kustartilleriförband stora
delar av året. Flyget och flottan ha i sig själva en högre beredskap,
men hur är det med försvaret av flygplatser och hamnart
Den bolsjevikiska femtekolonnen är ytterligare en svag punkt i
vår rustning, en blotta, som kan få katastrofal betydelse. Man
talar om säkerhetspolisens övervakning. Finns det då så gott om
poliser vid järn- och stålverken, varven, vapenfabrikerna, kraftstationerna, järnvägarna och hamnarna, att de kunna på ort och
ställe taga hand om sabotagegrupperna, innan dessa hunnit desorganisera försvar och kommunikationert Antalet kommuniströster vid valen är ur denna synpunkt likgiltigt. Vad som betyder
något är det faktum, att några tusen hårdföra, fanatiska landsförrädare med anvisade, noga förberedda sabotageuppgifter dölja
sig bland arbetare och tjänstemän vid landets mest vitala och sårbara anläggningar. Men de, som bära ansvaret för landets frihet
och självständighet, finna icke skäl att råda bot härpå.
Vad tänker regeringen, i synnerhet försvars- och utrikesministrarna, om våra risker och handlingsmöjlighetert Man minns herr
Vougts spekulationer om vår avsides belägenhet och herr Undens
funderingar om Sovjets respekt för vår socialistiska folkhemspolitik. Dylikt är och blir nonsens, vem som än yttrar det, men
det är icke likgiltigt nonsens, då det på allvar framföres av personer i de ansvarsfullaste ställningar. Herrar Vougt och Unden
synas hysa den föreställningen, att »neutralitet» i och för sig utgör
ett skydd mot angrepp. Helst bör det vara en blåögd och fåraktig
Gesinnungsneutralität, så verkar trollformeln bäst. Låt oss vara
»försiktiga» med åtgärder för vår beredskap, taga avstånd från
de »kapitalistiska» staterna och säga ifrån på förhand, att vi inte
räkna med hjälp av FN, annat än om vi angripas av en småstat!
Då skola politibyråns ömsinta och lättsuggererade medlemmar
anse oss ofarliga och besluta att lämna oss i fred.
Den Unden-Vougtska linjen borde, konsekvent genomförd,
egentligen leda till ett neutralitetsförsvar enligt Elof Lindbergs
bekanta förslag i 1930 års försvarskommission. Det kunde fås för
kanske 250 millioner. På det sättet skulle man med ens kunna sänka
skatterna och genomföra vilande socialreformer. Men ingen vågar
7
Rikets säkerhet
ändå föreslå något sådant i dessa tider. Vartill tjänar då ett relativt dyrt försvar, som icke är färdigt att användas vid behov~
Förmodligen ingår i det slentrianmässiga neutralitetstänkandet
föreställningen, att vi kunna bli indragna i ett tredje världskrig,
men först sedan detta har pågått åtskillig tid. Man föreställer sig,
ovisst på vad grund, att vi liksom förra gången skola få tid att
utbilda våra soldater, tillverka och importera felande krigsmateriel, ordna bevakning av våra hamnar och skärpa kontrollen över
våra femtekolonnare. Därför räcker det med att vi ha en organisation, som kan rustas upp inom år och dag,
Men det är oförsvarligt att invagga sig i dylika förhoppningar.
Vem kan garantera, att icke Sovjetunionen, då tiden nalkas att
ge signal till det stora anfallet, först vill trygga sin norra flank
genom att spärra Öresund och besätta den norska fjordkusten’
För kontrollen över Sundet äro de Skånehamnar, som de berömda
trålarna gjorde äran av ett besök, viktiga om än ej oundgängliga.
Avgörande betydelse har det faktum, att vägarna till Norge gå
över svenskt territorium- med undantag av Ishavsvägen och på
den erövras icke Sydnorge. Ä ven om ryssarna vore mäktiga ett
sjöföretag sådant som tyskarnas av april 1940, skulle de sannolikt kunna hindras av det norska kustförsvaret i samverkan med
den engelska flottan. För oss finnes därför i det tänkta läget ingen
möjlighet att stå utanför.
Rättare sagt: det finns ingen möjlighet att så göra med bevarad
frihet, självständighet och ära. En svensk regering kan icke tänkas
köpa fred med upplåtande av hamnar till Sovjet och tillåtelse till
genomtransport av ryska trupper. De baltiska staternas exempel
visar tydligt hur det går om man räcker den ryska diktaturen
sådana lillfingrar. Ett ultimatum med sådan syftning kan komma
att ställas. Jämförelsen med händelserna 1940 bidrager till att
klarlägga dess innebörd. Permittenttransporterna hade till förutsättning det läge, som rådde i Norge efter det norska försvarets
sammanbrott. Men att tillåta angrepp mot broderfolket över
svenskt territorium hade, oavsett alla neutralitetsregler, varit en
neslig handling. Också avböjdes under krigsfara tyska transiteringskrav, så länge striderna i Norge pågingo. Hade Sverige fallit
undan i april eller maj 1940, skulle landet ha blivit en tysk vasallstat. Om regeringen nu fölle undan för Ryssland, bleve vi alla
sovjetslavar. Redan de medgivanden, som gjordes till tysk förmån
i det andra världskriget, låt vara att de hade begränsad räckvidd,
att de icke hindrade svensk upprustning eller omfattande hjälp
8
—
Rikets säkerhet
till Danmark och Norge, inneburo en farlig inteckning i vår självständighet. Av händelserna 1940 borde vi ha lärt, icke att prutningar på självständigheten kunna betala sig, utan att eftergifternas väg är slipprig, och att ett steg för långt är ett steg ut i avgrunden. För att icke frestas taga ett enda steg på den vägen
måste vi stå militärt beredda i ett katastrofläge.
Det finns mer än ett slag både av lugn och av fruktan. Självbedrägeriets lugn, som kommer av fruktan att se verkligheten i
ögonen, gagnar icke någon och anstår minst av allt ett folks ledare
i en ond tid. Man måste bereda sig på allt för att kunna vinna
det lugn, som håller provet. Det är statsmannens plikt att söka
bespara sitt folk krigets olyckor. Men mer än kriget självt måste
han frukta den panik och det kaos, som blir följden, om människorna tvingas möta prövningen utan andlig och materiell stridsberedskap. In,för en fiende, vars hemsökande förstörelselusta drabbar de underkuvade folkens hela nationella existens, hjälper endast
oryggligt, väl förberett motstånd. Vetskapen, att sådant motstånd
väntar, kan avskräcka från angrepp. Motståndet och de hjälpsändningar, som möjliggöras därav, kunna rädda nationens liv.
Det har på senaste tid talats åtskilligt om en ny samlingsregering, men de flesta ha ansett tiden icke vara inne ännu. Men
i vilket fall som helst äro personskiften nödvändiga på ett par
viktiga poster. Utrikesministern har att skat:a respekt för Sveriges
hållning och förtroende till dess vilja att försvara sig; han har
även att vårda våra förbindelser med de makter, av vilka vi kunna
vänta bistånd, om det yttersta skulle hända. Försvarsministern
är närmast ansvarig för att ingenting underlåtes, som kan stärka
vår militära beredskap. Man måste finna de rätta männen för
dessa uppgifter, om den olycksbådande blandning av ytligt lättsinne och dov ängslan, som i dessa dagar gör sig märkbar hos
det svenska folket, skall kunna bytas i beslutsamhet och förtröstan liksom i outtröttligt arbete att bota bristerna i rikets försvar.
Regeringen har i det rådande allvarliga utrikespolitiska och
ekonomiska läget rätt att kräva en mycket vidsträckt lojalitet av
oppositionen. Men det kan och bör då i gengäld krävas av regeringen själv, att den icke i oträngt mål utsätter den nationella
solidariteten för påfrestningar genom att låta nyckelposter förvaltas av män, vilka – hur goda personliga och kollegiala egenskaper de än må äga – genom sina uttalanden liksom genom sin
passivitet skapat misstroende i vida kretsar både utom och inom
riket. Vad som kunde duga 1945, fyller icke måttet 1951.
9
DEN fria världen har en till synes outrotlig benägenhet att tolka
diktaturernas politik efter demokratiska mönster. »Mein Kampf»
gick ut i millionupplagor, men få voro de som trodde, att Hitler
verkligen hyste de erövringsplaner, vilka där förkunnades. När
han höll ett försonligt tal, avsett för utländsk konsumtion, drog
man däremot en lättnadens suck i utrikesministerier och på tidningsredaktioner. Det krävdes mycken åskådningsundervisning,
innan man fattade vad saken rörde sig om. Samma benägenhet
för önsketänkande framträder i Västerlandets förhållande till Sovjetryssland. Den ryska regimen är baserad på dogmen om världsrevolutionens oundviklighet, Lenin och Stalin ha i skrifter och
tal inskärpt, att Sovjetunionen icke kan leva i trygghet, förrän
kapitalismen är utrotad och hela världen lyckliggjorts med sovjetsystemet. Likväl har man i det längsta icke velat fatta, att Sovjetrysslands yttersta mål oföränderligen är ett och detsamma: världserövringen. Åskådningsundervisningen har dock i detta fall varit
både långvarig och grundlig. Man tycker, att de varningar, som
gåvos 1948, borde ha varit tillräckligt tydliga. Likriktningen av
Polen och Ungern, kuppen i Tjeckoslovakien, försöken att kasta
ut västmakterna ur Berlin, de kominformledda strejkerna i Frankrike och Italien, allt detta tydde på att Sovjet tänkte igångsätta
sitt ökända växelspel mellan femtekolonnverksamhet och väpnad
intervention för att underlägga sig återstoden av världsdelen. Men
när Sovjets förhoppningar om en lättvunnen seger korsades, tack
vare Marshallplanen, luftbron och Jugoslaviens avfall, behövde
ryssarna endast häva Berlinblockaden 1949, för att europeer och
amerikaner åter skulle börja tro på en varaktig avspänning. Förenta staternas upprustning fördröjdes, och de europeiska atlantpaktstaternas försvarsförberedelser stannade väsentligen på kommittestadiet. För alla, som sjunkit tillbaka i den Rooseveltska
drömvärlden, kom Nordkoreas angrepp i juni 1950 som en brutal
väckningssignal. När Västerlandet efter Mae Arthurs seger vid
Inchon visade tecken att börja slumra till på nytt, vållade trampet
5
Rikets säkerhet
av Maos kinesarmeer det stora uppvaknande, som man må hoppas
skall bli definitivt.
Amerika har genomskådat Sovjets globala strategi, det har beslutat mobilisera sina militära resurser för att kunna förhandla
med Ryssland på grundval av jämställdhet eller överlägsenhet i
väpnad makt. Om en överenskommelse skall kunna nås, som för
någon längre framtid tryggar fredens bestånd, är detta enda utvägen. Sovjet kan aldrig avskriva världserövringsplanen men väl
ställa den på framtiden, om rättens försvarare äro tillräckligt
starka och beslutsamma.
Men den stora ödesfrågan för världen och i synnerhet för Europas folk är den, om Sovjet skall slå till, innan militär jämvikt
hinner inträda, eller om hänsynen till atombomben och farhågorna
för ett krigs slutliga utgång skola verka återhållande i tillräcklig
grad. Snart kan Sydöstasien brinna i alla hörn, Amerikas, Englands och Frankrikes krafter engageras allt djupare i detta gigantiska virrvarr, medan Sovjets jättearmeer förbli intakta. Kanske
får Stalin ett gynnsamt tillfälle att taga hämnd för motgångarna
i Europa 1948. I medvetande om den dödliga fara, som hotar,
skynda sig Europas länder att i sista stund se om sitt hus. Från
skilda håll nå oss budskap om ökade materielanslag, starkt utsträckt övningstid och skärpta beredskapsåtgärder. Detta gäller
många av atlantpaktstaterna, däribland Norge, det gäller också
vår medbroder i alliansfriheten, det självmedvetna Schweiz med
sin starka frihetstradition och sin förutseende regering.
Men Sverige tycks ligga på en annan planet. Vår regering sysslar mest med rutinfrågor. Det är sant, att statsministern i höstas
efter initiativ av högerns ledare lät förmå sig att gå med på några
anslagsförstärkningar samt uppskjutande av den långsiktiga försvarsutredningen till förmån för stabsarbetet. Men vid riksdagen
fick man bevittna det egendomliga skådespelet, att regeringen med
utrikes- och försvarsministrarna i spetsen ivrigt motarbetade de
betydelsefulla tilläggsförslag som framfördes av oppositionen. Är
då allt väl beställt med vårt försvar~ Vår neutralitet under det
andra världskriget har försatt oss i ett gynnsammare utgångsläge
än de flesta europeiska stater. Desto lättare kunde vi kosta på oss
att ordentligt bota de brister, som finnas. De äro stora nog i mer
än ett hänseende, även när det gäller krigsmaterielen. Värre är
dock situationen på det personella området. Det är bekant, att vår
nio månaders utbildning för underbefäl och meniga icke lämnar
ett tillfredsställande resultat. Andra stater räkna med 18 till 24
6
Rikets säkerhet
månaders. Men herr Vougt anser allt vara i sin ordning, då han
ställer i utsikt en efterutbildning för gruppchefer till nästa höst.
Långt dessförinnan kan erfarenheten ha visat vad som händer,
då partiellt utbildade trupper med orutinerat underbefäl kastas
in i ett modernt krigs fasor. Ett allvarligt faktum är också bristen
på utbildad personal vid våra arme- och kustartilleriförband stora
delar av året. Flyget och flottan ha i sig själva en högre beredskap,
men hur är det med försvaret av flygplatser och hamnart
Den bolsjevikiska femtekolonnen är ytterligare en svag punkt i
vår rustning, en blotta, som kan få katastrofal betydelse. Man
talar om säkerhetspolisens övervakning. Finns det då så gott om
poliser vid järn- och stålverken, varven, vapenfabrikerna, kraftstationerna, järnvägarna och hamnarna, att de kunna på ort och
ställe taga hand om sabotagegrupperna, innan dessa hunnit desorganisera försvar och kommunikationert Antalet kommuniströster vid valen är ur denna synpunkt likgiltigt. Vad som betyder
något är det faktum, att några tusen hårdföra, fanatiska landsförrädare med anvisade, noga förberedda sabotageuppgifter dölja
sig bland arbetare och tjänstemän vid landets mest vitala och sårbara anläggningar. Men de, som bära ansvaret för landets frihet
och självständighet, finna icke skäl att råda bot härpå.
Vad tänker regeringen, i synnerhet försvars- och utrikesministrarna, om våra risker och handlingsmöjlighetert Man minns herr
Vougts spekulationer om vår avsides belägenhet och herr Undens
funderingar om Sovjets respekt för vår socialistiska folkhemspolitik. Dylikt är och blir nonsens, vem som än yttrar det, men
det är icke likgiltigt nonsens, då det på allvar framföres av personer i de ansvarsfullaste ställningar. Herrar Vougt och Unden
synas hysa den föreställningen, att »neutralitet» i och för sig utgör
ett skydd mot angrepp. Helst bör det vara en blåögd och fåraktig
Gesinnungsneutralität, så verkar trollformeln bäst. Låt oss vara
»försiktiga» med åtgärder för vår beredskap, taga avstånd från
de »kapitalistiska» staterna och säga ifrån på förhand, att vi inte
räkna med hjälp av FN, annat än om vi angripas av en småstat!
Då skola politibyråns ömsinta och lättsuggererade medlemmar
anse oss ofarliga och besluta att lämna oss i fred.
Den Unden-Vougtska linjen borde, konsekvent genomförd,
egentligen leda till ett neutralitetsförsvar enligt Elof Lindbergs
bekanta förslag i 1930 års försvarskommission. Det kunde fås för
kanske 250 millioner. På det sättet skulle man med ens kunna sänka
skatterna och genomföra vilande socialreformer. Men ingen vågar
7
Rikets säkerhet
ändå föreslå något sådant i dessa tider. Vartill tjänar då ett relativt dyrt försvar, som icke är färdigt att användas vid behov~
Förmodligen ingår i det slentrianmässiga neutralitetstänkandet
föreställningen, att vi kunna bli indragna i ett tredje världskrig,
men först sedan detta har pågått åtskillig tid. Man föreställer sig,
ovisst på vad grund, att vi liksom förra gången skola få tid att
utbilda våra soldater, tillverka och importera felande krigsmateriel, ordna bevakning av våra hamnar och skärpa kontrollen över
våra femtekolonnare. Därför räcker det med att vi ha en organisation, som kan rustas upp inom år och dag,
Men det är oförsvarligt att invagga sig i dylika förhoppningar.
Vem kan garantera, att icke Sovjetunionen, då tiden nalkas att
ge signal till det stora anfallet, först vill trygga sin norra flank
genom att spärra Öresund och besätta den norska fjordkusten’
För kontrollen över Sundet äro de Skånehamnar, som de berömda
trålarna gjorde äran av ett besök, viktiga om än ej oundgängliga.
Avgörande betydelse har det faktum, att vägarna till Norge gå
över svenskt territorium- med undantag av Ishavsvägen och på
den erövras icke Sydnorge. Ä ven om ryssarna vore mäktiga ett
sjöföretag sådant som tyskarnas av april 1940, skulle de sannolikt kunna hindras av det norska kustförsvaret i samverkan med
den engelska flottan. För oss finnes därför i det tänkta läget ingen
möjlighet att stå utanför.
Rättare sagt: det finns ingen möjlighet att så göra med bevarad
frihet, självständighet och ära. En svensk regering kan icke tänkas
köpa fred med upplåtande av hamnar till Sovjet och tillåtelse till
genomtransport av ryska trupper. De baltiska staternas exempel
visar tydligt hur det går om man räcker den ryska diktaturen
sådana lillfingrar. Ett ultimatum med sådan syftning kan komma
att ställas. Jämförelsen med händelserna 1940 bidrager till att
klarlägga dess innebörd. Permittenttransporterna hade till förutsättning det läge, som rådde i Norge efter det norska försvarets
sammanbrott. Men att tillåta angrepp mot broderfolket över
svenskt territorium hade, oavsett alla neutralitetsregler, varit en
neslig handling. Också avböjdes under krigsfara tyska transiteringskrav, så länge striderna i Norge pågingo. Hade Sverige fallit
undan i april eller maj 1940, skulle landet ha blivit en tysk vasallstat. Om regeringen nu fölle undan för Ryssland, bleve vi alla
sovjetslavar. Redan de medgivanden, som gjordes till tysk förmån
i det andra världskriget, låt vara att de hade begränsad räckvidd,
att de icke hindrade svensk upprustning eller omfattande hjälp
8
—
Rikets säkerhet
till Danmark och Norge, inneburo en farlig inteckning i vår självständighet. Av händelserna 1940 borde vi ha lärt, icke att prutningar på självständigheten kunna betala sig, utan att eftergifternas väg är slipprig, och att ett steg för långt är ett steg ut i avgrunden. För att icke frestas taga ett enda steg på den vägen
måste vi stå militärt beredda i ett katastrofläge.
Det finns mer än ett slag både av lugn och av fruktan. Självbedrägeriets lugn, som kommer av fruktan att se verkligheten i
ögonen, gagnar icke någon och anstår minst av allt ett folks ledare
i en ond tid. Man måste bereda sig på allt för att kunna vinna
det lugn, som håller provet. Det är statsmannens plikt att söka
bespara sitt folk krigets olyckor. Men mer än kriget självt måste
han frukta den panik och det kaos, som blir följden, om människorna tvingas möta prövningen utan andlig och materiell stridsberedskap. In,för en fiende, vars hemsökande förstörelselusta drabbar de underkuvade folkens hela nationella existens, hjälper endast
oryggligt, väl förberett motstånd. Vetskapen, att sådant motstånd
väntar, kan avskräcka från angrepp. Motståndet och de hjälpsändningar, som möjliggöras därav, kunna rädda nationens liv.
Det har på senaste tid talats åtskilligt om en ny samlingsregering, men de flesta ha ansett tiden icke vara inne ännu. Men
i vilket fall som helst äro personskiften nödvändiga på ett par
viktiga poster. Utrikesministern har att skat:a respekt för Sveriges
hållning och förtroende till dess vilja att försvara sig; han har
även att vårda våra förbindelser med de makter, av vilka vi kunna
vänta bistånd, om det yttersta skulle hända. Försvarsministern
är närmast ansvarig för att ingenting underlåtes, som kan stärka
vår militära beredskap. Man måste finna de rätta männen för
dessa uppgifter, om den olycksbådande blandning av ytligt lättsinne och dov ängslan, som i dessa dagar gör sig märkbar hos
det svenska folket, skall kunna bytas i beslutsamhet och förtröstan liksom i outtröttligt arbete att bota bristerna i rikets försvar.
Regeringen har i det rådande allvarliga utrikespolitiska och
ekonomiska läget rätt att kräva en mycket vidsträckt lojalitet av
oppositionen. Men det kan och bör då i gengäld krävas av regeringen själv, att den icke i oträngt mål utsätter den nationella
solidariteten för påfrestningar genom att låta nyckelposter förvaltas av män, vilka – hur goda personliga och kollegiala egenskaper de än må äga – genom sina uttalanden liksom genom sin
passivitet skapat misstroende i vida kretsar både utom och inom
riket. Vad som kunde duga 1945, fyller icke måttet 1951.
9