Riksdagens utrikesdeklaration

Den 24 februari avhölls den årliga utrikespolitiska debatten i Riksdagen. Redan inledningsvis halkade Ann Linde omkring på ett oväntat sätt. Under stor möda har ju partierna i Försvarsberedningen under Björn von Sydows ledning tidigare samlats bakom en säkerhetspolitisk formulering angående hotbilden mot Sverige och att ett väpnat angrepp inte kan uteslutas. Den har sedan legat till grund som politisk bedömning för det viktiga fem år långa försvarsbeslut som nu gäller 2021-25. Utrikesministern upprepade även dessa nyckelmeningar i samband med årets digitala version av Folk och Försvars rikskonferens.

Och plötsligt redogörs för något annat i den av regeringen framlagda utrikespolitiska deklarationen. Ann Linde säger att linjen ligger fast. Inte endast oppositionen torde undra utan även diplomater och företrädare för andra länder: Vilken av de olika linjer som S kommit att inta under åren är det som anses ligga fast?

Denna dubbelhetens hållning är också tvetydighetens hållning. Det är faktiskt djupt skadligt.

De senaste tolv månaderna har regeringen kommit att möta en majoritet av riksdagens ledamöter emot sig i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Av detta märktes inget när Ann Linde tog till orda. Som kontrast till regeringens utrikesdeklaration går det därför inom ett par områden att tala om en alternativ riksdagens utrikesdeklaration! Beslut och ställningstaganden där fem eller sex partier står emot S och Mp.

För ett år sedan fångade vänsterpartiet upp att Moderaterna föreslagit en kommission för att granska Sveriges hantering av det viktiga konsulära ärendet Gui Minahi och den så kallade tysta diplomatin. Trots ett kraftfullt initialt motstånd från socialdemokraterna och miljöpartiet har ärendet drivits till den punkt att Riksdagen i enighet ställt sig bakom att uppmana regeringen tillsätta en kommission om Gui Minhai och Dawit Isaak och att redovisning ska ske senast 31 mars 2022 – Sveriges två kanske mest kända fall som båda har det gemensamt att de hålls fängslade därför att de använt sig av sin yttrandefrihet.

Med en förfärande hastighet har Folkrepubliken Kinas säkerhetslagar förstört Hong Kong. Folk fängslas. Folk tystas. Åsikter avvikande mot Peking rensas ut. Som Europavän har det varit plågsamt att EU varit allt för svagt och allt för sen på att reagera mot denna brutalitet. Moderaterna såg dock för drygt ett halvår sedan till att det formerades en majoritet bakom tanken på sanktioner mot Kina. När så skedde riktades kritik från socialdemokraterna. Det talades om att vara oansvarig. Men för ett plågat folk i Hong Kong – och mot en regim som ägnar sig åt brott mot mänskligheten i Xinjiang – är det viktigt att det finns länder och politiker som ser vad som händer. Numera när utrikesministern åker till Bryssel hänvisar hon till den senast framförhandlade positionen i Sveriges riksdag. Alltså den om sanktioner som Ann Linde då kritiserade och nu är en del av.

I vårt viktiga närområde med Östersjöregionen, Norden och Baltikum utgör Ryssland genom sitt agerande en förstörare. Samtidigt finns all anledning att glädja sig åt de folkliga demonstrationer för frihet och anständighet som kunnat ses. En omvärld har chockerats över kalsongförgiftningen av Putins främsta politiska utmanare Aleksej Navlanyj och de skenrättegångar som följt. En svensk diplomat har förklarats icke önskvärd.

Då är det rimligt att ställa sig på ett förtryckt ryskt folks sida som kräver rättfärdighet. De vill se åtgärder mot oligarker. De vill se åtgärder mot palatsbyggare. De vill att någon angriper ett storskaligt offentligt snattande. Det skulle kunna vara sanktioner riktade direkt mot det projekt som kommer att göra vårt Europa mer beroende av rysk fossilgas. Därför är det naturligt att vända sig mot Nordstream II. Sverige borde engagera sig i att finna fler länder inom EU som tycker likadant. Med sex partier bakom är det numera en svensk linje trots utrikesministern uttalade och manifesterade ovilja.

Covid-19 och den pandemi som rasar påverkar hela världen. Det hanteras dock olika. Och medför olika konsekvenser. I våra gränsbygder i Norden är stängda gränser som möter svenskar ett hårt slag mot jobb, pendling och naturligt utbyte mellan släkt och vänner.

Det behövs också fokus på vaccinationer och att agera mot en ökande svält som förra årets Nobelpristagare i Fred; FNs matprogram WFP. Ett viktigt redskap är den globala utvecklingsstrategin Agenda 2030. Här finns mål om hur fattigdom ska bekämpas och länder lyftas. Man kan ha olika åsikter om hur dessa 17 mål och 169 delmål ska genomföras – för moderaterna är det naturligt att se det som en tillväxtagenda. Förutsättningar för resursskapande måste till. Alldeles oavsett syn på detta är det rimligt att Riksdagen följer upp och driver på. När regeringen presenterade en skrivelse kring Agenda 2030 för en tid sedan önskades att återkoppling, och därmed granskning, skulle ske i sämsta fall vart sjätte år. Det blev det ändrat på tack vare M och V som såg till att det nu blir vartannat år.

Alla dessa saker har skett tack vare riksdagen. Trots regeringen.

Numera finns en bred majoritet bestående av fem av åtta partier som ställt sig bakom en så kallad Natooption. Det innebär ökad demonstrerad handlingsfrihet. Det handlar om en tydlig signal inåt och utåt som stärker Sveriges säkerhet i kontrast till den allianslöshetens linje som regeringen driver där ett svenskt Nato-medlemskap direkt utesluts oavsett hur säkerhetsläget utvecklas. Det handlar om att markera att det finns ytterligare ett verktyg i den säkerhetspolitiska verktygslådan.

Det finns också ett starkt värde i att Sverige och Finland har samma förhållningsätt och relation till Nato i ett läge där vi nu fördjupar det operativa försvarssamarbetet.

En regering som ändrat den säkerhetspolitiska linjen fem eller sex gångar gör klokt i att se vad som skänker stabilitet och långsiktighet. Ann Linde måste göra som tidigare Anna Lindh gjorde inför 2002 och bjuda in till breda partiöverläggningar om den säkerhetspolitiska linjen. I en parlamentarisk demokrati är det allvarligt att en mandatmässigt svag regering trotsar de folkvaldas uppfattning.

Riksdagen driver på. Trots regeringen.

Hans Wallmark är utrikespolitisk talesperson (M) och vice ordförande Utrikesutskottet