Rikskonferens i gråzon
Folk och Försvars Rikskonferens är det säkerhetspolitiska årets höjdpunkt. Under tre dagar samlas politiker, tjänstemän, försvarsmakten, frivilligorganisationer, kungligheter, näringslivsrepresentanter, media och ungdomsförbund på Sälens Högfjällshotell för att diskutera försvar, beredskap och civilsamhälle.
I år präglades konferensen av ett fokuserat program och oväntad konsensus, men nya stridsfrågor skymtar redan vid horisonten, rapporterar Amanda Wollstad nyss hemkommen från Sälen.
Tidvis har det gått hett till på Högfjällshotellet. För två år sedan talade dåvarande utrikesminister Margot Wallström om läget i omvärlden, som hon tydligen bedömde som gott. I vilket fall avfärdade hon försvarsberedningen som ”den där gruppen”, och vägrade lägga någon notis vid deras bedömning att ”ett väpnat angrepp mot Sverige ej kan uteslutas”. Försvarsministern fick försöka gjuta olja på vågorna, och statsministern minde mest om en hunsad familjefar när han försökte få två av sina mest profilerade ministrar att hålla sams i vart fall offentligt.
I år är Wallström ersatt av Ann Linde, som i sitt inledningsanförande markerade att det är nya tider på UD. Inte minst genom att citera just det stycke ur försvarsberedningens rapport som fick hennes föregångare att slå bakut. Utrikesministern var också mycket tydlig med att Sverige kommer ett driva en hård linje gentemot Ryssland i Ukrainafrågan: annekteringen av Krim är ett pågående folkrättsbrott och ett hot mot den europeiska säkerhetsordningen, som inte får glömmas eller skylas över.
Över huvud taget präglades konferensen av en oväntad men efterlängtad koncensus i hotbildsfrågan. I princip ingen ifrågasätter längre vår utsatta geografiska position, de politiska spänningarna i vårt närområde eller de allestädes närvarande underrättelse- och cyberhoten. Tolv år efter invasionen av Georgien och sex år efter annekteringen av Krim tycks vi äntligen ha erkänt att vi nog får vänta på den eviga freden ett tag till.
Det innebär förhoppningsvis att diskussionen nu istället kan komma att handla om hur vi bäst bemöter en eskalerande hotbild. Och mycket riktigt diskuterades det en hel del pengar på rikskonferensen. Summor kastades kring som konfetti och inte ens de mest erfarna försvarsdebattörerna var nog riktigt säkra på var alla siffror kom ifrån.
Försvarsministern tyckte mest det var tjafs, och underströk ett antal gånger att den kommande satsningen på försvaret är den största sedan början femtiotalet. Måhända en något obekväm parallell, med tanke på att vi då precis på ett inte alltid snyggt sätt tagit oss igenom ett världskrig vi varit pinsamt oförberedda inför, och därför kompenserade genom att lägga närmare 5 procent av BNP på försvaret.
Men visst är det mycket pengar nu också. Problemet är att det knappast är tillräckligt. Tidigare försvarsbeslut har varit konsekvent underfinansierade åtminstone sedan nittiotalet, och Försvarsmakten ligger efter med det mesta. Flera stora materielprojekt har skjutits upp gång på gång och därför blivit akuta. Marinen har knappt ett ytfartyg som inte är på väg in i medelåldern och flygvapnets skolflygplan är belagda med flygförbud efter som de inte längre är säkra att flyga med. Samtidigt ska armén ska växa och nya värnpliktskullar ska utbildas och huseras, och ÖB efterlyser satsningar på ledningssystem och cyberförsvarförmåga.
Tid att ta en sak i taget finns helt enkelt inte. Nya förmågor och system tar tid att få på plats, och ska vi ha en realistisk chans att försvara landet i framtiden måste besluten tas nu.
Samtidigt är det många som rycker i pengarna, och här skönjs den första stora konflikten. För att rusta upp försvaret till en nivå som motsvarar hotbilden kommer försvarsbudgeten behöva höjas ytterligare, och mer än en representant för regeringspartierna funderade över den pedagogiska utmaningen i att pumpa in pengar i en verksamhet utan att få så mycket att visa för det. Cyberförmågor och ledningssystem är absolut nödvändigt för en fungerande försvarsmakt, men bjuder få tillfällen för ansvariga politiker att klippa band och visa upp nya förmågor för väljare och partikamrater.
Den andra konfliktlinjen rör beslutsprocesserna. Vem är egentligen mest skickad att prioritera mellan oändliga behov, myndigheten eller politiken? Inför rikskonferensen har det gnabbats i spalterna om vad som ska prioriteras under kommande försvarsbeslut, och i vilken ordning uppväxlingen ska ske. Både regeringspartierna och de borgerliga oppositionspolitikerna har pikat ÖB och Försvarsmakten för att de inte följer Försvarsberedningens instruktioner. Istället tycks myndigheten vilja prioritera de krigsavhållande förmågorna hos marinen och flygvapnet samt lednings- och cyberförmåga, över det av försvarspolitikerna så omhuldade nya regementet och en större armé.
Försvarsministern och Överbefälhavare Michael Bydén gjorde visserligen sitt bästa för att i sina tal släta över konflikterna, och ÖB var tydlig med att försvarsmaktens råd helt och hållet baserades på Försvarsberedningens rapport. Sista ordet lär ändå inte vara sagt. Att få ta första spadtaget till ett nytt regemente har ett starkt symbolvärde, och är något att visa upp för väljarna. I synnerhet om regementet nu skulle råka hamna i den egna valkretsen.
Det var på det stora hela ingen munter bild som gavs under konferensen. Experterna från Totalförsvarets Forskningsinstitut FOI och cheferna för underrättelsetjänsterna MUST och SÄPO var eniga. Gårdagens hotbild är dagens normalbild, konstaterade SÄPO-chefen Klas Friberg, och ingen bättring synes ännu vid horisonten.
Gråzonen är vår nya verklighet, om det är alla överens. Tyvärr tycks inte denna nya konsensus omfatta vad som nu måste göras för att skydda oss.
Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift
Vill du veta mer om vad som diskuterades bakom kulisserna under Rikskonferensen? Podcasten Höjd Beredskap där Svensk Tidskrifts chefredaktör Amanda Wollstad medverkar var på plats och pratade om:
Ryssland med Gudrun Persson, Rysslandsexpert på FOI, och Anneli Bergholm Söder, operativ chef MSB
Kina med moderaternas partiledare Ulf Kristersson och Stefan Kristiansson, tidigare Chef Militära underrättelse och säkerhetstjänsten.
Försvarspolitik med Försvarsminister Peter Hultqvist.