Roberto Bolaño – den motvillige författaren

Roberto Bolaño
Telefonsamtal
Tranan 2015

Roberto Bolaño såg bokläsning som ett ovärdigt och inte särskilt trevligt beroende, lite som de cigaretter han alltid ses röka på porträttbilder. Bokläsning är så att säga något man börjar med som ung och sedan inte kan sluta med. Men läsning och litteratur gav samtidigt såväl honom själv som hans karaktärer deras existensberättigande. Bolaño, som själv var född i Chile, var inte heller särskilt förtjust i jättarna från den latinamerikanska litteraturboomen på 80-talet så som Gabriel García Marquez, Mario Vargas Llosa och Isabel Allende. Han ansåg att dessa lett in kontinentens litteratur i en återvändsgränd. Inspirerad av sin litterära idol Jorge Luis Borges kom Bolaño att förändra den latinamerikanska litteraturen. Han kom att bygga upp ett eget universum där bihistorier byggdes ut till egna romaner och där samma karaktärer ständigt återkommer ur nya vinklar och perspektiv.

Låt mig ta ett exempel: Auxilio Lacouture, också känd som den mexikanska poesins moder, sitter gömd på en toalett på Mexikos universitet i tretton dagar under september 1968. Hon råkade hamna där eftersom hon besökte toaletten precis när militären tömde universitet som en aktion mot studentupproret mot OS i Mexiko vid samma tidpunkt. Auxilios tillvaro på universitetet beskrivs på tio sidor i en av de många berättelserna i Bolaños De vilda detektiverna. Men i kortromanen Amulett går det att läsa ännu mer om Auxilios liv, hennes uruguayanska bakgrund och hur hon hamnade på universitetet den dagen. Bolaño definierade sig i första hand som poet och han värderade generellt sett ögonblicken och de enskilda personerna (som mer ofta än sällan är just poeter) mer än de större utvecklingslinjerna. Handlingen i De vilda detektiverna är exempelvis nästan omöjlig att beskriva då boken helt saknar en röd tråd och till stor del består av anekdoter om Bolaños litterära alterego Arturo Belano och hans bäste vän Ulises Lima (poetvännen Mario Santiagos). Dessa berättas av personer som stött på dem i alla världens hörn under ett tjugoårsspann. Bolaño förser oss inte ens med en kronologisk ordning.

Bolaño var även novellförfattare, och hans noveller har gett upphov till en del kontroverser. Detta då det ofta är svårt att avgöra om de är självbiografiska eller ej. I Bolaños universum dyker han själv ofta upp som sitt alterego, men det finns även noveller där han i jag-form skriver självbiografiskt. Mest meningsskiljaktigheter har novellen Stranden lett till då den tolkats som en redogörelse för författarens heroinmissbruk men enligt Bolaños familj är helt fiktiv. Bolaños död i leversvikt vid 50-års ålder göder dock, fler än tio år efter hans bortgång, fortfarande dessa rykten. Även i novellsamlingen Telefonsamtal som i höst getts ut på svenska av bokförlaget Tranan är gränsen diffus mellan vad som är självupplevt och vad som är fiktion. Novellsamlingen känns naken på ett sätt jag tidigare inte erfarit hos Bolaño.

Telefonsamtal är på många sätt typisk för Bolaño. Och novellsamlingen är en god introduktion till hans författarskap då många drag som återkommer i andra verk finns med i liten skala här. Ett av dessa är hans vrede mot maktfullkomlighet hos poliser som speglas i novellen Poliser. Skildringen av maktmissbruk liksom av den banalitet som ofta präglar ondska är dock mest framträdande i romanen 2666. Nästan halva boken, som totalt utgörs av över 1000 sidor, ägnas åt att rada upp mördade kvinnor. Dessa är baserade på verkliga offer i den mexikanska staden Juárez. Poliserna i staden är totalt oförmåga att lösa brotten som föregått morden, ofta är de dessutom inblandade i de senare.

Samtidigt är novellen Larven ett gott exempel på Bolaños karaktärers inställning till litteratur: novellens jag ägnar dagarna åt att skolka från skolan för att ha sex och läsa böcker. När han inte har råd med böcker själ han dem, vilket framställs lika självklart som att en svältande människa själ mat. Ett annat typiskt tema som återfinns i Telefonsamtal är Bolaños sätt att beskriva människors misär utan att landa i klichéer och fördomar. Bäst gestaltas detta i hans skildring av porraktrisen Joanna Silvestri. Det är första gången jag läser om en kvinna i sexbranschen vars historia får handla om något annat än hennes yrke och övergrepp hon blivit utsatt för. I stället får vi läsa om Joannas sista sommar med sin aidssjuke älskare och nära vän.

Bolaños karaktärers typiska rotlöshet lyser även den igenom i novellsamlingen. Gissningsvis har just novellen Telefonsamtal fått bli titelnovell eftersom det kanske mest genomgripande temat i boken är avståndet mellan människor som aldrig riktigt slår sig ned utan flyttar från en världsdel till nästa och vars telefonsamtal med älskade ofta är det enda som håller dem rotade. I Roberto Bolaño’s fiction – an expanding universe beskriver Bolaños mångåriga engelske översättare Chris Andrews hur bristen på en röd tråd i många av Bolaños berättelser, som exempelvis De vilda detektiverna, beror just på karaktärernas rotlöshet och flytande tillvaro. Andrews konstaterar även att Bolaño snarare håller spänningen uppe i sina romaner genom att gäcka läsarens förväntningar istället för att avslöja mer och mer om en intrig. Sammanfattningsvis är Telefonsamtal en pärla som den inbitne Bolañonistan definitivt inte bör missa och som nog kan introducera många till författarskapet.

Roberto Bolaño dog kort efter sitt internationella genombrott och blev därmed aldrig en del av den litterära elit han gärna kritiserade. I hans fotspår har en rad intressanta författarskap sprungit upp runt om i den spanskspråkiga världen. En del av dessa hann han till och med uttrycka sig gillande om innan sin alldeles för tidiga död.

Ebba Tornérhielm arbetar med digital publishing, hon är uppvuxen i Spanien och har ett intresse för spanskspråkig litteratur.

Läs mer om latinamerikansk litteratur:

Myten om machismon av Ebba Tornérhielm
Keltens dröm av Fredrik Segerfeldt (recension av Mario Vargas Llosas bok Keltens dröm)
Frihet enligt Vargas Llosa av Fredrk Segerfeldt (recension av Mauricio Rojas bok Frihetens flämtande flamma)
Därför hatar vänstern Mario Vargas Llosa av Mats Johansson