Robot – en ny militär faktor
1951
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ROBOTEN NY MILITÄR FAKTOR
Av överstelöjtnant STEN LÖFGREN
NÅST atombomben var väl roboten den viktigaste krigstekniska
nyheten under senaste världskriget. Främst tyskarna hade en
mängd robotprojekt under arbete, och· flera robottyper kommo till
praktisk användning. De mest kända äro väl de s. k. Vl och V2,
med vilka mot krigets slut London och Antwerpen beskötos. Mindre
kända äro de attackrobotar- fällda från flygplan- som tyskarna
(Fritz X) använde i sjökriget och amerikanarna (Azon, Razon)
använde för punktbekämpning – främst broar – i landkriget.
Åven en del luftvärnsrobotar voro i användning vid krigsslutet.
Vl och V2 orsakade stor förödelse i London och Antwerpen –
mycket större än vad krigskommunikeerna läto påskina. Med
Fritz X sänktes italienska slagskeppet Roma.·Med Azon och Razon
förstördes broar både i Burma och Italien; flera av dessa broar
voro nästan oåtkomliga med vanliga flygbomber. Någon avgörande
betydelse hade robotarna dock säkerligen icke under andra världskriget, de voro alltför ofullgångna, funnos i för ringa antal, och
-kanske framför allt- deras strategiska, taktiska och praktiska
användning var valhänt och improviserad.
Frågan är nu, huruvida robotar komma att spela större roll i
ett eventuellt kommande storkrig. Svaret härpå är ett obetingat
ja. Sedan krigsslutet ha, särskilt i stormakterna, oerhörda summor
offrats på robotutvecklingen. Å ven om på en del håll till och med
officiellt missöje förmärkts, emedan dessa pengar ännu icke givit
väntad »utdelning», kan man vara säker på att redan nu väsentliga
förbättringar hunnit utprovas. De gångna fem åren sedan krigsslutet ha emellertid säkerligen i stor utsträckning gått åt till att
hopsamla, tyda och bearbeta allt det tyska material, som man kom
över vid krigsslutet, till att utbilda och uppfostra robotkunniga
tekniker, till att utbygga försöksplatser o. s. v. När nu denna organisation är klar, kan man vänta sig, att resultat börja komma.
Dessa resultat hållas säkerligen hemliga, varför det blir synner- 6- 513442 Svensk Tidskrift 1951 77
; ’• ~·
Sten Löfgren
ligen svårt att få någon inblick i utvecklingen och någon kunskap
om stridsrobotars prestanda. Skall man försöka sia om framtiden
måste man först se bakåt och sedan klarlägga de tekniska och
militära förutsättningarna. Därefter kan man försiktigt diskutera
sannolik utveckling.
Först måste emellertid preciseras, vad som i krigstekniken menas
med en robot. Med robot menas här en kropp, som går genom
luften (missil), och som under gång kan påverkas så att banan
ändras på önskat sätt. Det är denna sista egenskap – styrbarhet – som enligt modern uppfattning är det viktiga och ger
roboten dess tekniska karaktär. Den anglosachsiska benämningen,
»guided missile», säger allt och är i detta hänseende bättre än den
svenska.
Så en återblick. Redan i början av 1900-talet sysslade uppfinnare
med robotliknande konstruktioner. 1915 förelade en fransman, Lorin, den franska krigsledningen ett förslag till flygande projektil,
som i allt väsentligt påminner om den 1944 realiserade tyska Vl.
Efter första världskriget sysslade man i England, Frankrike och
USA en hel del med robotar, men det gällde nästan uteslutande
robotar som målflygplan för luftvärnet. I Tyskland torde det ha
varit Versailiefredens förbud mot tungt artilleri och flygplan,
som gav impuls till ett starkt robotintresse. Redan 1923 utgav t. ex.
Oberth en bok, där man återfinner en skiss över en »rymdprojektil»,
vilken i allt väsentligt liknar den 1944 realiserade V2. Full fart
på robotutvecklingen blev det emellertid i Tyskland först sedan
Hitler kommit till makten. Milliarder riksmark lades ned på denna
utveckling, och robotarnavoro utan tvekan de hemliga vapen, som
Hitler så ofta orerade om. Man bör sålunda märka, att den trots
allt ganska blygsamma »utdelning», som tyskarna erhöllo, dock
var resultatet av c:a 10 års intensiv, tyskt grundlig och målmedveten forskning och försöksverksamhet med mycket stora resurser.
Detta säger en hel del om hur svårt det är att få fram dugliga
och krigsekonomiskt lämpliga robotar.
Medan man omedelbart efter krigsslutet 1945 förvånansvärt
enkelt kunde få del av de tyska resultaten och även någon inblick
i vad som skedde i utvecklingshänseende hos västmakterna, har
från ungefär 1946 ridån alltmer tätnat, och vad som sedan skett
och nu sker är nästan helt höljt i dunkel. Officiella uttalanden och
tidningsnotiser äro icke mycket att gå efter. Ofta äro de medvetet
dunkla, ofta motsäga de varandra, och eftersom de väl äro censurerade och »friserade», kan man vänta sig, att de även äro medvetet
78
–
Robot – en ny militär faktor
felaktiga i ena eller andra riktningen. Militärtaktiskt vill man
ju invagga en eventuell motståndare i tron, att man inte kommit
någon vart för att ha överraskningarna i beredskap, men militärpolitiskt kan det vara bättre att få honom att tro, att man har
fruktansvärda vapen färdiga.
I Koreakriget ha veterligen inga nya robottyper insatts. Vad
kan man därav dra för slutsatser~ Knappast några definitiva och
välgrundade. Det kan hända att ingendera sidan har några stridsdugliga moderna robottyper, men det är minst lika troligt, att
det icke anses klokt att avslöja några nyheter »i onödan». Nordkoreaner och kineser ha väl knappast personal utbildad för robottjänst, men med rysk hjälp borde det kunna gå i alla fall – svårare
är det inte. Att robotar icke förekommit på nordsidan, kan helt
enkelt bero på att Sovjet icke utlämnar några verkliga nyheter
till sina gulhyade meningsfränder.
Robotproblem kunna icke bedömas utan viss kännedom om de
tekniska förutsättningarna. En robot skall gå genom luften- den
måste sålunda ha en lämplig aerodynamisk utformning. Den måste
själv kunna hålla sig på »rätt köl», rätt höjd och i rätt kurs –
härför fordras en s. k. autopilot. Den skall vara styrbar – härför
erfordras apparatur, som tar emot signaler från marken eller målet
och omsätter dessa signaler till roderrörelser. styrbarheten medför
-och detta är det viktigaste- att robotar få en väsentligt bättre
precision än vanliga projektiler (bomber, raketer, torpeder m. m.)
ha. Precisionen sjunker ju med skjutavståndet. Tack vare den
utomordentliga precisionen kunna robotar med god krigsekonomi
utnyttjas på mycket långa håll. För att nå långt förses därför de
flesta robotar med motor.
Ur a e r o d y n a m i s k synpunkt skiljer man vanligen på två
robottyper: flygplantypen och projektiltypen. Namnen säga nästan
allt. En robot av flygplantyp är ett pilotlöst flygplan, en robot av
projektiltyp är en styrbar projektil (granat, raket, bomb).
Robotar av flygplantyp uppbäras av luftkrafter på vingarna,
deras bana är i stort sett horisontell och höjden över marken begränsas av att luften måste ha viss täthet. Hastigheten kan vara
högre än ljudets, men hastigheter under ljudets torde dock en lång
tid framåt vara det normala. Lastförmågan uppgår till omkring
50 Ofo av vikten.
Robotar av projektiltyp ha inga bärande vingar, men för stabilitetens skull och för att kunna styras förses de- ofta långt bakmed ganska stora vingliknande fenor. Oftast ha de en under rela- 79
Sten Löfgren
tivt kort tid verkande motor, som i början av banan ger dem en
mycket stor hastighet. Huvuddelen av banan gå de därefter som
en vanlig projektil. Lastförmågan uppgår till omkring 20 Ofo av
vikten.
För robotens s t a b i l i s e r i n g finnes vanligen en autopilot.
Denna arbetar med snabbt roterande snurror- gyroskop- vilka
»känna» robotens vinkelrörelser och »giva order» till små motorer,
vilka vrida rodren, så att felaktiga vinkellägen upphävas. Detta
låter möjligen enkelt och är ej heller något större problem för
modern teknik, men svårigheten ligger i att få ett med fullgod
precision verkande stabiliseringssystem, som icke väger för mycket
och är billigt. Att robotprojekten från 1900-talets början knappast
togos på allvar berodde nog just på att man med dåvarande tekniska resurser icke såg någon möjlighet att lösa stabiliseringsproblemet på förnuftigt sätt.
Robotars intressantaste egenskap är dock deras s t y r b a r h e t.
Hithörande frågor omgivas av största sekretess. Endast några allmänna principer kunna behandlas.
Först måste påpekas att jorden är rund, och att detta har avgörande inflytande på möjligheten att styra en robot med radio
från stationer i närheten av utskjutningsplatsen. En svårstörd och
säker radioförbindelse mellan styrstation och robot är svår att
erhålla, om jorden kommer in i den räta linjen mellan dem. Det
måste – med god marginal – vara »fri sikt» mellan styrstation
och robot. Detta innebär att t. ex. på 10 mils avstånd från styrstationen roboten måste flyga drygt800m över marken. Och denna
minimihöjd ökar kvadratiskt med avståndet- på 50 mils avstånd
blir det sålunda drygt 5 X 5 X 0,8 = 20 km höjd. Här börjar höjden
bli så stor, att allvarliga svårigheter uppstå att få robotar av
flygplantyp att flyga i den tunna luften. Omöjligt är det icke, men
problemen hopa sig. Hastigheten måste vara mycket hög för att
hålla roboten uppe på dessa stora höjder, den rent aerodynamiska
styrbarheten sjunker, och precisionen går förlorad i den långa,
okontrollerade banan från hög höjd ned till målet.
Å andra sidan är det robotar av flygplantyp, som mest lämpa
sig för styrning från styrstation. Deras relativt konstanta höjd,
vinkelläge och fart ge möjlighet till användning av förenklade
styrmetoder både i teori och praktik. För en robot av projektiltyp,
som under huvuddelen av sin gång går i krökt bana med variabel
hastighet och vinkelläge, äro styrproblemen synnerligen svårbemästrade både teoretiskt och praktiskt. Om roboten går på mycket
80
Robot – en ny militär faktor
hög höjd, är det – sedan drivmedlen förbrukats – helt enkelt
omöjligt att styra den, eftersom inga krafter stå till förfogande.
Observera att det är av vikt, att styrningen är teoretiskt lättbeha:ndlad. Att utprova robotstyrning är så otroligt kostsamt, att
det är absolut nödvändigt att förloppet någorlunda behärskas teoretiskt och på förhand kan beräknas och efter ett skott teoretiskt
riktigt bedömas.
Allt som allt kommer man till, att effektiv styrning av robotar
från station – eller stationer – på marken endast torde kunna
ske vid robotar av flygplantyp och att svårigheterna för styrning
snabbt öka med avståndet styrstation-mål och öka i sådan takt
att detta avstånd knappast kan bliva större än 50 mil. Genom att
sätta styrstationerna högt upp t. ex. i ballonger, helikoptrar eller
flygplan kan man teoretiskt nå längre, men då måste man först
lösa problemet att i varje ögonblick med mycket stor precision veta
var styrstationen befinner sig.
Vid styrning från styrstation (styrstationer) brukar man skilja
mellan två system, fjärrmanövrering och fjärrnavigering. övriga
metoder äro bl. a. målsökning och televisionsstyrning.
Vid fjärrmanövrering måste man på ett eller annat sätt från
marken kontinuerligt hålla reda på var roboten befinner sig. Med
stöd av gjorda observationer sänder man med t. ex. radio signaler
till en mottagare i roboten. Dessa signaler omvandlas i roboten
till »order» till rodren vilka styra roboten, så att observerade fellägen rättas till. Detta låter ju skäligen enkelt, men en sak, som
man lätt glömmer bort är, att för att ge signal till rätta roder
måste man ha klart för sig, hur roboten är orienterad i rymden.
För en robot av flygplantyp är denna orientering oftast fullt tillräckligt känd, men för robot av projektiltyp är det betydligt värre.
Särskilt om den får rotera kring sin längdaxel, sker ju ett ständigt
byte mellan sid- och höjdroder. Fjärrmanövrering kan med fördel
användas även vid rörlig styrstation i fartyg eller flygplan. Särskilt fjärrmanövrering från moderflygplan av attackrobotar har
redan i stor utsträckning kommit till användning (Azon, Razon,
Fritz X m. fl.).
Fjärrnavigering är en mera avancerad metod. Här är det roboten
själv som »känner», hur den ligger i det elektromagnetiska fält,
som alstras av en eller flera styrstationer. Styranordningarna i
roboten se till, att den i detta fält följer en kurva, som är geometriska orten för punkter med vissa bestämda egenskaper hos
fältet. Åven fjärrnavigering är lättare att utföra vid flygplan- 81
Sten Löfgren
typen än vid projektiltypen. Fjärrnavigering fordrar betydligt
mera komplicerade och dyrare anordningar i roboten än fjärrmanövrering. styrstationerna däremot bli enklare och billigare.
Eftersom roboten (vanligen) endast kan användas en gång, blir
i längden fjärrnavigering dyrare än fjärrmanövrering.
Styrning från styrstation sköter normalt endast sidstyrningen.
Vissa system sköta även höjdläge och avstånd, men oftast måste
man ha särskilda anordningar härför. Höjdhållning kan ske på
flera sätt, det enklaste och billigaste är med barometer i roboten.
Avståndsmätningen kan t. ex. ske med radar.
Målsökning är f. n. den mest fulländade styrmetoden. Den kan
användas antingen ensamt eller i kombination med övriga metoder.
Målsökning innebär att roboten själv »ser» målet och söker sig
dit. Många olika fysikaliska egenskaper hos målet kunna teoretiskt
utnyttjas, t. ex. elektriska egenskaper, värme, ljud, ljus m. m. Metoden har härmed också sin stora begränsning. Målet måste på
något sätt markant skilja sig från omgivningen. Målsökning är
sålunda oanvändbar mot de flesta mål på markytan, under det
att fartyg på öppet hav och flygplan i luften äro särskilt lämpliga mål.
Televisionsstyrning är en speciell sorts styrning, som ofta hänföres till målsökning men i verkligheten är en sorts fjärrmanövrering. Man har här en televisionskamera och televisionssändare i
roboten. Vad roboten »ser» mottages vid en fast eller rörlig styrstation, varifrån roboten fjärrmanövreras mot målet. Det hela är
emellertid betydligt lättare sagt än gjort. Först och främst är
än så länge priset på apparaturen i roboten avskräckande högt.
Det vill till att det är ett verkligt effektivt förstörelsemedel –
kanske atombomb- för att det skall vara krigsekonomisk mening
med televisionsstyrning. Television fordrar dagsljus och klar sikt
mellan robot och mål, härav inskränkas möjligheterna betydligt.
Även andra svårigheter finnas, den kanske viktigaste och i diskussionen ofta glömda, är den mänskliga reaktionsförmågans begränsning. Att med stöd av de snabbt varierande televisionsbilderna från en robot, som rusar fram flera hundra m/s, giva rätta
styrsignaler är säkerligen ingen lätt sak.
F r a m d r i v n i n g s a n o r d n i n g e n är – där sådan finnes
– en motor, som arbetar enligt reaktionsprincipen. Gaser utstötas
bakåt med stor hastighet och giva så roboten en framåtriktad
drivkraft. Man brukar skilja på raketmotorer och luftstrålmotorer.
82
—————-~-’-”””—-~,. —–==··=-___::_…_;__;:;:,~—======—~=—-
Robot – en ny militär faktor
Vid raketmotorer medföres såväl bränsle som förbrännare i
roboten antingen fysiskt blandade eller kemiskt förenade – krutraketmotorer – eller också i skilda behållare – vätskeraketmotorer. En raketmotor kan användas på vilka höjder som helst
t. o. m. i lufttomt rum. Raketmotorn utmärkes av att ge mycket
stor dragkraft under relativt kort tid. Den finner därför sin största
användning vid robotar av projektiltyp eller såsom startraket.
Vid luftstrålmotorn medföres bränslet i roboten, men som förbrännare användes luftens syre. Man får härigenom större nyttig
last men begränsar samtidigt användningsmöjligheterna till den
del av atmosfären, där tillräckligt med luft finnes. De för robotar
mest använda typerna av luftstrålmotorer äro stötmotorer, där
förbränningen sker intermittent, och rammotorn där den sker kontinuerligt – blåslampa. Stötmotorn kan f. n. endast användas vid
underljudhastighet, och rammotorn endast vid hastigheter över
omkring 250 m/s. Stöt- och rammotorn äro billiga motorer med
ganska låg verkningsgrad. Deras vanliga användning är för robotar av flygplantyp med relativt lång skottvidd. Det är givetvis
även tekniskt möjligt att vid robotar använda kompressorförsedda
reaktionsmotorer av samma typ som vid vanliga flygplan. Priset
blir ju avskräckande, men skottvidden kan göras mycket stor.
Ur användningssynpunkt bruka robotar indelas enligt följande
tabell.
Typ
l Avskjutes från
l Mot mål på (i)
l Skottvidd km
Fjärrobot Marken Marken >200
Markrobot >) >) 5-200
Kustrobot >) Sjön 5-200
Sjörobot Fartyg Sjön eller marken 5-100
Luftvärnsrobot Mark eller fartyg Luften 5-100
At’tackrobot Flygplan Sjön eller marken 5-20
Jaktrobot >) Luften 2- 10
l Specialrobotar – – –
F j ä r r o b o t a r kunna vara av projektil- eller flygplantyp. De
torde normalt avses för terrorbekämpning av fiendens befolkningscentra. skottvidden kan uppgå till 100-tals mil, ja intet hinder
synes föreligga för skjutning över Atlanten. Men precisionen sjunker katastrofalt med avståndet från styrstationerna. Det är allvarligt fråga om, huruvida det inom överskådlig framtid kan bli
någon krigsekonomisk mening med skottvidder större än 100 mil.
Att med robotar, som kunna beräknas kosta åtskilliga 100-tusentals
83
; ·.
–·———–~1
Sten Löfgren
l
i
kronor per styck, beskjuta t. ex. Skåne är ju nästan bokstavligen j
att kasta pengarna i sjön. Håller man sig till rimliga avstånd och
riktar robotarna mot livsviktiga centra kan robotbekämpning emellertid bliva synnerligen obehaglig. Robotbekämpning kan väntas
få en helt annan karaktär än vanlig flygbombning. Ett flyganfall
utföres av taktiska skäl vanligen som ett till tiden koncentrerat
klubbslag. Befolkningen hinner varnas och får sitta i skyddsrum
så länge det pågår för att sedan vid »faran över» oftast hjälpligt
kunna återupptaga sina sysslor. Robotar däremot kunna komma
-och torde komma- då och då, låt säga en i timmen. Vad skall
man då göra~ Sitta i skyddsrummen hela tiden~ Nej, resultatet
blir säkerligen att man måste nonchalera robotarna och taga förlusterna i människoliv. Robotar av projektiltyp, som komma ned
ganska lodrätt med hastigheter omkring en km/s, äro för övrigt
för närvarande nära nog omöjliga att observera i så god tid, att
varning hinner utfärdas.
Allt som allt måste man räkna robotterror som en trolig och
hemsk möjlighet i ett kommande storkrig. Särskilt utsatta torde
befolkningscentra bliva, som ligga inom 50 mil från av fienden
behärskat territorium.
M a r k r o b o t e n ingår i armeförbanden och användes som ett
slags mellanting mellan långskjutande artilleri och attackflyg.
Vid modern krigföring tilllands finnas många viktiga mål bortom
den gräns, dit det konventionella artilleriet når. Den i luften överlägsne och framför allt den anfallande kanske med fördel använder
attackflyg mot dessa mål, men för den i luften underlägsne torde
markroboten ofta vara lämpligare än attackflyg. Roboten kan
ofta väntas bliva billigare, när man räknar med flygplanförlusterna. Den är dessutom säkrare – direkt tillgänglig oberoende
av väderlek, siktförhållanden m. m. Särskilt för den försvarande,
som själv icke väljer tidpunkt, kan detta spela en mycket stor
roll.
K u s t r o b o t e n medför med ett slag en mångdubbling av kustartilleriets räckvidd. Roboten kan förses med målsökare och på
så sätt erhålla mycket god precision även på långa håll. Särskilt
i relativt trånga vatten såsom Östersjön, Nordsjön, ja t. o. m. Medelhavet kan förekomsten av kustrobotar göra en omvärdering
av sjöstrategiska läget nödvändig. Vad som tidigare ansågs vara
öppna havet kanske får betraktas som ett väl försvarat sund.
S j ö r o b o t e n är i likhet med torpeden ett kraftigt vapen, som
kan medföras även på relativt små fartyg. Den kan emellertid
84
Robot – en ny militär faktor
givas många gånger större räckvidd, ja större räckvidd än vad
det svåraste sjöartilleri har. Med robot kan eld öppnas redan vid
första kontakt med radar. Eftersom radarkontakt kan ernås ungefär lika lätt från ett litet fartyg mot ett stort som tvärtom, innebär
sålunda tillkomsten av sjörobotar, att små stridsenheter få en chans
att öppna eld samtidigt som en större motståndare. Även om små
enheter måste beräknas vara betydligt mera känsliga för roboteld
än stora, kan dock sjöroboten nödvändiggöra en viss omvärdering
av de stora stridsfartygens betydelse.
L u f t v ä r n s r o b o t e n väntar man sig nog i många länder
mycket av såsom försvarsvapen mot moderna flygplan och mot
fjärrobotar. Man bör emellertid vara ytterst försiktig vid bedömande av detta vapens möjligheter. Luftvärnsrobotar gå nog
att göra, men att göra dem så tillförlitliga och billiga, att de med
krigsekonomisk balans kunna sägas verkligen hindra fientliga
terrorföretag genom luften, är betydligt värre. Man måste noga
beakta vad det militärt är fråga om. Flera hundra plan rusa med
en hastighet av kanske mer än 300m/s från flera håll och på olika
höjder in mot skyddsföremålet. Och av dessa måste ett tillräckligt
antal hinna nedskjutas, långt innan de nått fram till bombfällningsavstånd. Ett och annat nedskjutet plan spelar ingen som
helst roll, kan man under såväl anflygning som hemflygning få
ned 10 Ofo av de anfallande torde fientliga flygledningen tveka, om
företaget skall göras om, men skall man verkligen avvisa ett igångsatt flyganfall, så behövs det väsentligt större nedskjutningsprocent enbart under anflygningen. Och att man för rimliga kostnader
skall kunna få en luftvärnsrobotorganisation mäktig den senare
uppgiften, bör man akta sig för att tro.
A t t a c k r o b o t a r ha ju redan använts i relativt stor utsträckning och torde komma att få allt större betydelse. Attackrobotar
kunna fällas på betydligt större avstånd från målet än vanliga
bomber och raketer. Härigenom kan moderflygplanet undvika det
luftvärn, som finnes i närheten av målet. Vid anfall mot mål på
marken måste vanligen fjärrmanövrering eller televisionsstyrning
tillgripas. Under den tid styrningen sker har då flygplanet icke
full manöverfrihet, vilket – om man är underlägsen i luften –
ger den fientliga jakten bestämda fördelar. Mot fartygsmål kan
målsökare användas. Sedan roboten släppts, har då flygplanet full
rörelsefrihet. Även den i luften underlägsne torde med attackrobotförsedda flygplan kunna utdela hårda slag på sjön, kanske särskilt
nattetid.
85
Sten Löfgren
J a k t r o b o t e n kan nog väntas bliva ett absolut nödvändigt
vapen för jaktflygplanen. Krigsflygplanens farter äro redan nu
så höga, att jaktflygets ortodoxa vapen – kulsprutor, kanoner,
raketer – börja bli diskutabla. Orsakerna äro flera, men mest
påtaglig är den, att tiden, som jaktflygplanet är i skjutläge, börjar
bli ytterst kort för varje anfall. När hastigheterna ytterligare
ökats – kanske över ljudets hastighet – synes jaktroboten vara
det enda vapen, som ger utsikt till verkan.
S p e c i a l r o b o t a r brukar man kalla sådana, som icke direkt
äro avsedda för strid. De kunna t. ex. vara avsedda för flygfotografering, spaning, minutläggning, som mål för luftvärn och
jakt m.m.
Ett nytt stridsmedel föder ju alltid motmedel. Vid all diskussion
om robotar måste även tänkbara motmedel medtagas.
En robot kan givetvis skjutas ned av jakt och luftvärn. Långsamtgående robotar av flygplantyp äro helt enkelt idealiska, lätta
mål. Av den tyska Vl, som hade farten 170 mis, nedsköts mot slutet
huvuddelen innan de kommo fram. Men farterna öka, och redan
vid farter omkring300m/s kan träffprocenten beräknas bli ganska
ringa. Robotar av projektiltyp med krökt bana och varierande
hastighet äro svåra att träffa. Farten är oftast mycket hög. Mot
robotar av V2-typ torde man f. n. icke någonstans ha vapen, som
kunna fälla dem.
Mot målsökande robotar finnas möjligheter att ordna skenmål,
som drager till sig robotarna och lämnar det riktiga målet i fred.
Ofta bör man kunna lista ut, vilken typisk egenskap det är, som
roboten går mot. Att ordna skenmål brukar emellertid alltid vara
en vidlyftig affär. Man säger så lätt: »Vi ordnar bara ett skenmål»,
men vid närmare studium av problemet, visar det sig vanligen,
att härför erfordras en synnerligen omfattande organisation. En
robot är visserligen inget annat än en robot och bör väl vara
ganska »lättlurad». Men man lurar inte ett dött ting! År t. ex. målsökaren inställd för att gå mot en viss värmekälla, så måste skenmålet också vara en likadan värmekälla.
Mest intressanta motmedlet mot fjärrstyrda robotar ligger emellertid i den möjlighet, som finnes, att själv med egna styrstationer
taga hand om roboten i luften och styra den åt fel håll, kanske
tillbaka till utgångspunkten. Härom kan endast sägas att den moderna teletekniken har utomordentligt effektiva metoder att koda
styrsignalerna. Om hur lätt det är att forcera koden och i en hast
86
Robot – en ny militär faktor
-helst innan roboten slagit ned- ordna styrsändning med samma
kod, finns nu ingen erfarenhet. Troligen är det mycket svårt.
En fråga, som icke helt kan förbigås är, huruvida robotar kunna
förses med atombomber. Tekniskt är det ingen svårighet att göra
fjärrobotar så stora, att en atombomb kan medföras. Frågan är
snarare, huruvida man vågar överlämna ett så utomordentligt dyrbart stridsmedel till en robot. En atombomb av den typ, som nu
finnes, måste nämligen fällas med mycket god precision, om fullgod
verkan skall erhållas. Icke endast i längd- och sidled utan även i
höjdled måste brisaden ske på någorlunda rätt plats. Och det är
högst diskutabelt, huruvida man med robot kan garantera tillräcklig precision på aktuella avstånd. Därest en gång H-bomben blir
en hemsk verklighet, kanske dock precisionskraven bli väsentligt
lägre, och då torde roboten kunna bliva en värdig överbringare
av katastrofen.
Skall man så slutligen försöka sia om robotens utvecklingsmöjligheter måste det först påpekas, att helt nya tekniska uppfinningar
lätt kunna kullkasta alla bedömanden. Därest mot allt hopp ett
tredje världskrig skulle utbryta och rasa låt säga år 1960, synes
följande bild kunna vara trolig.
Robotterrorn torde vara en verklighet. Särskilt den som är underlägsen i luften torde tillgripa fjärrobotar för att slå igen. Atombombladdade robotar kunna förekomma, men knappast i större
mängd.
Markrobotar torde finnas i de flesta moderna armeer. Deras förekomst kan väntas medföra vissa modifieringar i det taktiska uppträdandet, men knappast påverka lantkrigskonsten i stort.
I sjökriget kan kustroboten väntas medföra en omvärdering av
begreppet »trånga vatten». Attackroboten och sjöroboten påverka
säkerligen det taktiska uppträdandet till sjöss, men några väsentliga omkastningar i principerna för krigföringen synas robotarna
icke kunna medföra.
I luftkriget kan jakten – trots de ökade farterna – med jaktrobot väntas ha ungefär lika utsikter som nu med kanoner och
raketer. Luftvärnsrobotar torde finnas, men det är icke troligt
att de kunna utföra underverket att helt förhindra bombanfall.
De komma sannolikt endast att komplettera jakt och vanligt luftvärn.
Allt som allt. Robotar av alla slag kunna väntas vara i användning. Men man skall icke tro, att de komma att helt vända upp
och ned på alla begrepp i krigföringen. Snarast bör man anse
87
Sten Löfgren
robotarna som ett led i den normala vapenutvecklingen. Det är
möjligt att de kunna anses som ett språng i utvecklingen men
knappast större språng än vad uppfinningen av den första pilbågen
innebar.
Robotar äro vapen som andra vapen. De måste skötas av stridande människor. Det tryck-på-knappen-krig, som fantasien på en
del hålllekte med efter krigsslutet 1945, torde ännu länge få hänföras just till fantasien.
Man bör sålunda noga akta sig för att tro, att roboten kommer
att göra våra konventionella vapen onödiga. Robotar komma att
komplettera beväpningen, men icke mer. De äro till sin natur långhållsvapen. De konventionella vapnen äro i n o m s i t t v e r kn i n g s o m r å d e bättre och billigare än roboten. Atminstone i
lantkriget ha hittills inga avgöranden nåtts utan närstrid. Fältkanonen, kulsprutan och bajonetten kan roboten aldrig konkurrera
med. Att åsidosätta de konventionella vapnens utveckling och studiet av deras bästa användning, därför att roboten tillkommit,
vore minst sagt oklokt.
88
.v-r c
Av överstelöjtnant STEN LÖFGREN
NÅST atombomben var väl roboten den viktigaste krigstekniska
nyheten under senaste världskriget. Främst tyskarna hade en
mängd robotprojekt under arbete, och· flera robottyper kommo till
praktisk användning. De mest kända äro väl de s. k. Vl och V2,
med vilka mot krigets slut London och Antwerpen beskötos. Mindre
kända äro de attackrobotar- fällda från flygplan- som tyskarna
(Fritz X) använde i sjökriget och amerikanarna (Azon, Razon)
använde för punktbekämpning – främst broar – i landkriget.
Åven en del luftvärnsrobotar voro i användning vid krigsslutet.
Vl och V2 orsakade stor förödelse i London och Antwerpen –
mycket större än vad krigskommunikeerna läto påskina. Med
Fritz X sänktes italienska slagskeppet Roma.·Med Azon och Razon
förstördes broar både i Burma och Italien; flera av dessa broar
voro nästan oåtkomliga med vanliga flygbomber. Någon avgörande
betydelse hade robotarna dock säkerligen icke under andra världskriget, de voro alltför ofullgångna, funnos i för ringa antal, och
-kanske framför allt- deras strategiska, taktiska och praktiska
användning var valhänt och improviserad.
Frågan är nu, huruvida robotar komma att spela större roll i
ett eventuellt kommande storkrig. Svaret härpå är ett obetingat
ja. Sedan krigsslutet ha, särskilt i stormakterna, oerhörda summor
offrats på robotutvecklingen. Å ven om på en del håll till och med
officiellt missöje förmärkts, emedan dessa pengar ännu icke givit
väntad »utdelning», kan man vara säker på att redan nu väsentliga
förbättringar hunnit utprovas. De gångna fem åren sedan krigsslutet ha emellertid säkerligen i stor utsträckning gått åt till att
hopsamla, tyda och bearbeta allt det tyska material, som man kom
över vid krigsslutet, till att utbilda och uppfostra robotkunniga
tekniker, till att utbygga försöksplatser o. s. v. När nu denna organisation är klar, kan man vänta sig, att resultat börja komma.
Dessa resultat hållas säkerligen hemliga, varför det blir synner- 6- 513442 Svensk Tidskrift 1951 77
; ’• ~·
Sten Löfgren
ligen svårt att få någon inblick i utvecklingen och någon kunskap
om stridsrobotars prestanda. Skall man försöka sia om framtiden
måste man först se bakåt och sedan klarlägga de tekniska och
militära förutsättningarna. Därefter kan man försiktigt diskutera
sannolik utveckling.
Först måste emellertid preciseras, vad som i krigstekniken menas
med en robot. Med robot menas här en kropp, som går genom
luften (missil), och som under gång kan påverkas så att banan
ändras på önskat sätt. Det är denna sista egenskap – styrbarhet – som enligt modern uppfattning är det viktiga och ger
roboten dess tekniska karaktär. Den anglosachsiska benämningen,
»guided missile», säger allt och är i detta hänseende bättre än den
svenska.
Så en återblick. Redan i början av 1900-talet sysslade uppfinnare
med robotliknande konstruktioner. 1915 förelade en fransman, Lorin, den franska krigsledningen ett förslag till flygande projektil,
som i allt väsentligt påminner om den 1944 realiserade tyska Vl.
Efter första världskriget sysslade man i England, Frankrike och
USA en hel del med robotar, men det gällde nästan uteslutande
robotar som målflygplan för luftvärnet. I Tyskland torde det ha
varit Versailiefredens förbud mot tungt artilleri och flygplan,
som gav impuls till ett starkt robotintresse. Redan 1923 utgav t. ex.
Oberth en bok, där man återfinner en skiss över en »rymdprojektil»,
vilken i allt väsentligt liknar den 1944 realiserade V2. Full fart
på robotutvecklingen blev det emellertid i Tyskland först sedan
Hitler kommit till makten. Milliarder riksmark lades ned på denna
utveckling, och robotarnavoro utan tvekan de hemliga vapen, som
Hitler så ofta orerade om. Man bör sålunda märka, att den trots
allt ganska blygsamma »utdelning», som tyskarna erhöllo, dock
var resultatet av c:a 10 års intensiv, tyskt grundlig och målmedveten forskning och försöksverksamhet med mycket stora resurser.
Detta säger en hel del om hur svårt det är att få fram dugliga
och krigsekonomiskt lämpliga robotar.
Medan man omedelbart efter krigsslutet 1945 förvånansvärt
enkelt kunde få del av de tyska resultaten och även någon inblick
i vad som skedde i utvecklingshänseende hos västmakterna, har
från ungefär 1946 ridån alltmer tätnat, och vad som sedan skett
och nu sker är nästan helt höljt i dunkel. Officiella uttalanden och
tidningsnotiser äro icke mycket att gå efter. Ofta äro de medvetet
dunkla, ofta motsäga de varandra, och eftersom de väl äro censurerade och »friserade», kan man vänta sig, att de även äro medvetet
78
–
Robot – en ny militär faktor
felaktiga i ena eller andra riktningen. Militärtaktiskt vill man
ju invagga en eventuell motståndare i tron, att man inte kommit
någon vart för att ha överraskningarna i beredskap, men militärpolitiskt kan det vara bättre att få honom att tro, att man har
fruktansvärda vapen färdiga.
I Koreakriget ha veterligen inga nya robottyper insatts. Vad
kan man därav dra för slutsatser~ Knappast några definitiva och
välgrundade. Det kan hända att ingendera sidan har några stridsdugliga moderna robottyper, men det är minst lika troligt, att
det icke anses klokt att avslöja några nyheter »i onödan». Nordkoreaner och kineser ha väl knappast personal utbildad för robottjänst, men med rysk hjälp borde det kunna gå i alla fall – svårare
är det inte. Att robotar icke förekommit på nordsidan, kan helt
enkelt bero på att Sovjet icke utlämnar några verkliga nyheter
till sina gulhyade meningsfränder.
Robotproblem kunna icke bedömas utan viss kännedom om de
tekniska förutsättningarna. En robot skall gå genom luften- den
måste sålunda ha en lämplig aerodynamisk utformning. Den måste
själv kunna hålla sig på »rätt köl», rätt höjd och i rätt kurs –
härför fordras en s. k. autopilot. Den skall vara styrbar – härför
erfordras apparatur, som tar emot signaler från marken eller målet
och omsätter dessa signaler till roderrörelser. styrbarheten medför
-och detta är det viktigaste- att robotar få en väsentligt bättre
precision än vanliga projektiler (bomber, raketer, torpeder m. m.)
ha. Precisionen sjunker ju med skjutavståndet. Tack vare den
utomordentliga precisionen kunna robotar med god krigsekonomi
utnyttjas på mycket långa håll. För att nå långt förses därför de
flesta robotar med motor.
Ur a e r o d y n a m i s k synpunkt skiljer man vanligen på två
robottyper: flygplantypen och projektiltypen. Namnen säga nästan
allt. En robot av flygplantyp är ett pilotlöst flygplan, en robot av
projektiltyp är en styrbar projektil (granat, raket, bomb).
Robotar av flygplantyp uppbäras av luftkrafter på vingarna,
deras bana är i stort sett horisontell och höjden över marken begränsas av att luften måste ha viss täthet. Hastigheten kan vara
högre än ljudets, men hastigheter under ljudets torde dock en lång
tid framåt vara det normala. Lastförmågan uppgår till omkring
50 Ofo av vikten.
Robotar av projektiltyp ha inga bärande vingar, men för stabilitetens skull och för att kunna styras förses de- ofta långt bakmed ganska stora vingliknande fenor. Oftast ha de en under rela- 79
Sten Löfgren
tivt kort tid verkande motor, som i början av banan ger dem en
mycket stor hastighet. Huvuddelen av banan gå de därefter som
en vanlig projektil. Lastförmågan uppgår till omkring 20 Ofo av
vikten.
För robotens s t a b i l i s e r i n g finnes vanligen en autopilot.
Denna arbetar med snabbt roterande snurror- gyroskop- vilka
»känna» robotens vinkelrörelser och »giva order» till små motorer,
vilka vrida rodren, så att felaktiga vinkellägen upphävas. Detta
låter möjligen enkelt och är ej heller något större problem för
modern teknik, men svårigheten ligger i att få ett med fullgod
precision verkande stabiliseringssystem, som icke väger för mycket
och är billigt. Att robotprojekten från 1900-talets början knappast
togos på allvar berodde nog just på att man med dåvarande tekniska resurser icke såg någon möjlighet att lösa stabiliseringsproblemet på förnuftigt sätt.
Robotars intressantaste egenskap är dock deras s t y r b a r h e t.
Hithörande frågor omgivas av största sekretess. Endast några allmänna principer kunna behandlas.
Först måste påpekas att jorden är rund, och att detta har avgörande inflytande på möjligheten att styra en robot med radio
från stationer i närheten av utskjutningsplatsen. En svårstörd och
säker radioförbindelse mellan styrstation och robot är svår att
erhålla, om jorden kommer in i den räta linjen mellan dem. Det
måste – med god marginal – vara »fri sikt» mellan styrstation
och robot. Detta innebär att t. ex. på 10 mils avstånd från styrstationen roboten måste flyga drygt800m över marken. Och denna
minimihöjd ökar kvadratiskt med avståndet- på 50 mils avstånd
blir det sålunda drygt 5 X 5 X 0,8 = 20 km höjd. Här börjar höjden
bli så stor, att allvarliga svårigheter uppstå att få robotar av
flygplantyp att flyga i den tunna luften. Omöjligt är det icke, men
problemen hopa sig. Hastigheten måste vara mycket hög för att
hålla roboten uppe på dessa stora höjder, den rent aerodynamiska
styrbarheten sjunker, och precisionen går förlorad i den långa,
okontrollerade banan från hög höjd ned till målet.
Å andra sidan är det robotar av flygplantyp, som mest lämpa
sig för styrning från styrstation. Deras relativt konstanta höjd,
vinkelläge och fart ge möjlighet till användning av förenklade
styrmetoder både i teori och praktik. För en robot av projektiltyp,
som under huvuddelen av sin gång går i krökt bana med variabel
hastighet och vinkelläge, äro styrproblemen synnerligen svårbemästrade både teoretiskt och praktiskt. Om roboten går på mycket
80
Robot – en ny militär faktor
hög höjd, är det – sedan drivmedlen förbrukats – helt enkelt
omöjligt att styra den, eftersom inga krafter stå till förfogande.
Observera att det är av vikt, att styrningen är teoretiskt lättbeha:ndlad. Att utprova robotstyrning är så otroligt kostsamt, att
det är absolut nödvändigt att förloppet någorlunda behärskas teoretiskt och på förhand kan beräknas och efter ett skott teoretiskt
riktigt bedömas.
Allt som allt kommer man till, att effektiv styrning av robotar
från station – eller stationer – på marken endast torde kunna
ske vid robotar av flygplantyp och att svårigheterna för styrning
snabbt öka med avståndet styrstation-mål och öka i sådan takt
att detta avstånd knappast kan bliva större än 50 mil. Genom att
sätta styrstationerna högt upp t. ex. i ballonger, helikoptrar eller
flygplan kan man teoretiskt nå längre, men då måste man först
lösa problemet att i varje ögonblick med mycket stor precision veta
var styrstationen befinner sig.
Vid styrning från styrstation (styrstationer) brukar man skilja
mellan två system, fjärrmanövrering och fjärrnavigering. övriga
metoder äro bl. a. målsökning och televisionsstyrning.
Vid fjärrmanövrering måste man på ett eller annat sätt från
marken kontinuerligt hålla reda på var roboten befinner sig. Med
stöd av gjorda observationer sänder man med t. ex. radio signaler
till en mottagare i roboten. Dessa signaler omvandlas i roboten
till »order» till rodren vilka styra roboten, så att observerade fellägen rättas till. Detta låter ju skäligen enkelt, men en sak, som
man lätt glömmer bort är, att för att ge signal till rätta roder
måste man ha klart för sig, hur roboten är orienterad i rymden.
För en robot av flygplantyp är denna orientering oftast fullt tillräckligt känd, men för robot av projektiltyp är det betydligt värre.
Särskilt om den får rotera kring sin längdaxel, sker ju ett ständigt
byte mellan sid- och höjdroder. Fjärrmanövrering kan med fördel
användas även vid rörlig styrstation i fartyg eller flygplan. Särskilt fjärrmanövrering från moderflygplan av attackrobotar har
redan i stor utsträckning kommit till användning (Azon, Razon,
Fritz X m. fl.).
Fjärrnavigering är en mera avancerad metod. Här är det roboten
själv som »känner», hur den ligger i det elektromagnetiska fält,
som alstras av en eller flera styrstationer. Styranordningarna i
roboten se till, att den i detta fält följer en kurva, som är geometriska orten för punkter med vissa bestämda egenskaper hos
fältet. Åven fjärrnavigering är lättare att utföra vid flygplan- 81
Sten Löfgren
typen än vid projektiltypen. Fjärrnavigering fordrar betydligt
mera komplicerade och dyrare anordningar i roboten än fjärrmanövrering. styrstationerna däremot bli enklare och billigare.
Eftersom roboten (vanligen) endast kan användas en gång, blir
i längden fjärrnavigering dyrare än fjärrmanövrering.
Styrning från styrstation sköter normalt endast sidstyrningen.
Vissa system sköta även höjdläge och avstånd, men oftast måste
man ha särskilda anordningar härför. Höjdhållning kan ske på
flera sätt, det enklaste och billigaste är med barometer i roboten.
Avståndsmätningen kan t. ex. ske med radar.
Målsökning är f. n. den mest fulländade styrmetoden. Den kan
användas antingen ensamt eller i kombination med övriga metoder.
Målsökning innebär att roboten själv »ser» målet och söker sig
dit. Många olika fysikaliska egenskaper hos målet kunna teoretiskt
utnyttjas, t. ex. elektriska egenskaper, värme, ljud, ljus m. m. Metoden har härmed också sin stora begränsning. Målet måste på
något sätt markant skilja sig från omgivningen. Målsökning är
sålunda oanvändbar mot de flesta mål på markytan, under det
att fartyg på öppet hav och flygplan i luften äro särskilt lämpliga mål.
Televisionsstyrning är en speciell sorts styrning, som ofta hänföres till målsökning men i verkligheten är en sorts fjärrmanövrering. Man har här en televisionskamera och televisionssändare i
roboten. Vad roboten »ser» mottages vid en fast eller rörlig styrstation, varifrån roboten fjärrmanövreras mot målet. Det hela är
emellertid betydligt lättare sagt än gjort. Först och främst är
än så länge priset på apparaturen i roboten avskräckande högt.
Det vill till att det är ett verkligt effektivt förstörelsemedel –
kanske atombomb- för att det skall vara krigsekonomisk mening
med televisionsstyrning. Television fordrar dagsljus och klar sikt
mellan robot och mål, härav inskränkas möjligheterna betydligt.
Även andra svårigheter finnas, den kanske viktigaste och i diskussionen ofta glömda, är den mänskliga reaktionsförmågans begränsning. Att med stöd av de snabbt varierande televisionsbilderna från en robot, som rusar fram flera hundra m/s, giva rätta
styrsignaler är säkerligen ingen lätt sak.
F r a m d r i v n i n g s a n o r d n i n g e n är – där sådan finnes
– en motor, som arbetar enligt reaktionsprincipen. Gaser utstötas
bakåt med stor hastighet och giva så roboten en framåtriktad
drivkraft. Man brukar skilja på raketmotorer och luftstrålmotorer.
82
—————-~-’-”””—-~,. —–==··=-___::_…_;__;:;:,~—======—~=—-
Robot – en ny militär faktor
Vid raketmotorer medföres såväl bränsle som förbrännare i
roboten antingen fysiskt blandade eller kemiskt förenade – krutraketmotorer – eller också i skilda behållare – vätskeraketmotorer. En raketmotor kan användas på vilka höjder som helst
t. o. m. i lufttomt rum. Raketmotorn utmärkes av att ge mycket
stor dragkraft under relativt kort tid. Den finner därför sin största
användning vid robotar av projektiltyp eller såsom startraket.
Vid luftstrålmotorn medföres bränslet i roboten, men som förbrännare användes luftens syre. Man får härigenom större nyttig
last men begränsar samtidigt användningsmöjligheterna till den
del av atmosfären, där tillräckligt med luft finnes. De för robotar
mest använda typerna av luftstrålmotorer äro stötmotorer, där
förbränningen sker intermittent, och rammotorn där den sker kontinuerligt – blåslampa. Stötmotorn kan f. n. endast användas vid
underljudhastighet, och rammotorn endast vid hastigheter över
omkring 250 m/s. Stöt- och rammotorn äro billiga motorer med
ganska låg verkningsgrad. Deras vanliga användning är för robotar av flygplantyp med relativt lång skottvidd. Det är givetvis
även tekniskt möjligt att vid robotar använda kompressorförsedda
reaktionsmotorer av samma typ som vid vanliga flygplan. Priset
blir ju avskräckande, men skottvidden kan göras mycket stor.
Ur användningssynpunkt bruka robotar indelas enligt följande
tabell.
Typ
l Avskjutes från
l Mot mål på (i)
l Skottvidd km
Fjärrobot Marken Marken >200
Markrobot >) >) 5-200
Kustrobot >) Sjön 5-200
Sjörobot Fartyg Sjön eller marken 5-100
Luftvärnsrobot Mark eller fartyg Luften 5-100
At’tackrobot Flygplan Sjön eller marken 5-20
Jaktrobot >) Luften 2- 10
l Specialrobotar – – –
F j ä r r o b o t a r kunna vara av projektil- eller flygplantyp. De
torde normalt avses för terrorbekämpning av fiendens befolkningscentra. skottvidden kan uppgå till 100-tals mil, ja intet hinder
synes föreligga för skjutning över Atlanten. Men precisionen sjunker katastrofalt med avståndet från styrstationerna. Det är allvarligt fråga om, huruvida det inom överskådlig framtid kan bli
någon krigsekonomisk mening med skottvidder större än 100 mil.
Att med robotar, som kunna beräknas kosta åtskilliga 100-tusentals
83
; ·.
–·———–~1
Sten Löfgren
l
i
kronor per styck, beskjuta t. ex. Skåne är ju nästan bokstavligen j
att kasta pengarna i sjön. Håller man sig till rimliga avstånd och
riktar robotarna mot livsviktiga centra kan robotbekämpning emellertid bliva synnerligen obehaglig. Robotbekämpning kan väntas
få en helt annan karaktär än vanlig flygbombning. Ett flyganfall
utföres av taktiska skäl vanligen som ett till tiden koncentrerat
klubbslag. Befolkningen hinner varnas och får sitta i skyddsrum
så länge det pågår för att sedan vid »faran över» oftast hjälpligt
kunna återupptaga sina sysslor. Robotar däremot kunna komma
-och torde komma- då och då, låt säga en i timmen. Vad skall
man då göra~ Sitta i skyddsrummen hela tiden~ Nej, resultatet
blir säkerligen att man måste nonchalera robotarna och taga förlusterna i människoliv. Robotar av projektiltyp, som komma ned
ganska lodrätt med hastigheter omkring en km/s, äro för övrigt
för närvarande nära nog omöjliga att observera i så god tid, att
varning hinner utfärdas.
Allt som allt måste man räkna robotterror som en trolig och
hemsk möjlighet i ett kommande storkrig. Särskilt utsatta torde
befolkningscentra bliva, som ligga inom 50 mil från av fienden
behärskat territorium.
M a r k r o b o t e n ingår i armeförbanden och användes som ett
slags mellanting mellan långskjutande artilleri och attackflyg.
Vid modern krigföring tilllands finnas många viktiga mål bortom
den gräns, dit det konventionella artilleriet når. Den i luften överlägsne och framför allt den anfallande kanske med fördel använder
attackflyg mot dessa mål, men för den i luften underlägsne torde
markroboten ofta vara lämpligare än attackflyg. Roboten kan
ofta väntas bliva billigare, när man räknar med flygplanförlusterna. Den är dessutom säkrare – direkt tillgänglig oberoende
av väderlek, siktförhållanden m. m. Särskilt för den försvarande,
som själv icke väljer tidpunkt, kan detta spela en mycket stor
roll.
K u s t r o b o t e n medför med ett slag en mångdubbling av kustartilleriets räckvidd. Roboten kan förses med målsökare och på
så sätt erhålla mycket god precision även på långa håll. Särskilt
i relativt trånga vatten såsom Östersjön, Nordsjön, ja t. o. m. Medelhavet kan förekomsten av kustrobotar göra en omvärdering
av sjöstrategiska läget nödvändig. Vad som tidigare ansågs vara
öppna havet kanske får betraktas som ett väl försvarat sund.
S j ö r o b o t e n är i likhet med torpeden ett kraftigt vapen, som
kan medföras även på relativt små fartyg. Den kan emellertid
84
Robot – en ny militär faktor
givas många gånger större räckvidd, ja större räckvidd än vad
det svåraste sjöartilleri har. Med robot kan eld öppnas redan vid
första kontakt med radar. Eftersom radarkontakt kan ernås ungefär lika lätt från ett litet fartyg mot ett stort som tvärtom, innebär
sålunda tillkomsten av sjörobotar, att små stridsenheter få en chans
att öppna eld samtidigt som en större motståndare. Även om små
enheter måste beräknas vara betydligt mera känsliga för roboteld
än stora, kan dock sjöroboten nödvändiggöra en viss omvärdering
av de stora stridsfartygens betydelse.
L u f t v ä r n s r o b o t e n väntar man sig nog i många länder
mycket av såsom försvarsvapen mot moderna flygplan och mot
fjärrobotar. Man bör emellertid vara ytterst försiktig vid bedömande av detta vapens möjligheter. Luftvärnsrobotar gå nog
att göra, men att göra dem så tillförlitliga och billiga, att de med
krigsekonomisk balans kunna sägas verkligen hindra fientliga
terrorföretag genom luften, är betydligt värre. Man måste noga
beakta vad det militärt är fråga om. Flera hundra plan rusa med
en hastighet av kanske mer än 300m/s från flera håll och på olika
höjder in mot skyddsföremålet. Och av dessa måste ett tillräckligt
antal hinna nedskjutas, långt innan de nått fram till bombfällningsavstånd. Ett och annat nedskjutet plan spelar ingen som
helst roll, kan man under såväl anflygning som hemflygning få
ned 10 Ofo av de anfallande torde fientliga flygledningen tveka, om
företaget skall göras om, men skall man verkligen avvisa ett igångsatt flyganfall, så behövs det väsentligt större nedskjutningsprocent enbart under anflygningen. Och att man för rimliga kostnader
skall kunna få en luftvärnsrobotorganisation mäktig den senare
uppgiften, bör man akta sig för att tro.
A t t a c k r o b o t a r ha ju redan använts i relativt stor utsträckning och torde komma att få allt större betydelse. Attackrobotar
kunna fällas på betydligt större avstånd från målet än vanliga
bomber och raketer. Härigenom kan moderflygplanet undvika det
luftvärn, som finnes i närheten av målet. Vid anfall mot mål på
marken måste vanligen fjärrmanövrering eller televisionsstyrning
tillgripas. Under den tid styrningen sker har då flygplanet icke
full manöverfrihet, vilket – om man är underlägsen i luften –
ger den fientliga jakten bestämda fördelar. Mot fartygsmål kan
målsökare användas. Sedan roboten släppts, har då flygplanet full
rörelsefrihet. Även den i luften underlägsne torde med attackrobotförsedda flygplan kunna utdela hårda slag på sjön, kanske särskilt
nattetid.
85
Sten Löfgren
J a k t r o b o t e n kan nog väntas bliva ett absolut nödvändigt
vapen för jaktflygplanen. Krigsflygplanens farter äro redan nu
så höga, att jaktflygets ortodoxa vapen – kulsprutor, kanoner,
raketer – börja bli diskutabla. Orsakerna äro flera, men mest
påtaglig är den, att tiden, som jaktflygplanet är i skjutläge, börjar
bli ytterst kort för varje anfall. När hastigheterna ytterligare
ökats – kanske över ljudets hastighet – synes jaktroboten vara
det enda vapen, som ger utsikt till verkan.
S p e c i a l r o b o t a r brukar man kalla sådana, som icke direkt
äro avsedda för strid. De kunna t. ex. vara avsedda för flygfotografering, spaning, minutläggning, som mål för luftvärn och
jakt m.m.
Ett nytt stridsmedel föder ju alltid motmedel. Vid all diskussion
om robotar måste även tänkbara motmedel medtagas.
En robot kan givetvis skjutas ned av jakt och luftvärn. Långsamtgående robotar av flygplantyp äro helt enkelt idealiska, lätta
mål. Av den tyska Vl, som hade farten 170 mis, nedsköts mot slutet
huvuddelen innan de kommo fram. Men farterna öka, och redan
vid farter omkring300m/s kan träffprocenten beräknas bli ganska
ringa. Robotar av projektiltyp med krökt bana och varierande
hastighet äro svåra att träffa. Farten är oftast mycket hög. Mot
robotar av V2-typ torde man f. n. icke någonstans ha vapen, som
kunna fälla dem.
Mot målsökande robotar finnas möjligheter att ordna skenmål,
som drager till sig robotarna och lämnar det riktiga målet i fred.
Ofta bör man kunna lista ut, vilken typisk egenskap det är, som
roboten går mot. Att ordna skenmål brukar emellertid alltid vara
en vidlyftig affär. Man säger så lätt: »Vi ordnar bara ett skenmål»,
men vid närmare studium av problemet, visar det sig vanligen,
att härför erfordras en synnerligen omfattande organisation. En
robot är visserligen inget annat än en robot och bör väl vara
ganska »lättlurad». Men man lurar inte ett dött ting! År t. ex. målsökaren inställd för att gå mot en viss värmekälla, så måste skenmålet också vara en likadan värmekälla.
Mest intressanta motmedlet mot fjärrstyrda robotar ligger emellertid i den möjlighet, som finnes, att själv med egna styrstationer
taga hand om roboten i luften och styra den åt fel håll, kanske
tillbaka till utgångspunkten. Härom kan endast sägas att den moderna teletekniken har utomordentligt effektiva metoder att koda
styrsignalerna. Om hur lätt det är att forcera koden och i en hast
86
Robot – en ny militär faktor
-helst innan roboten slagit ned- ordna styrsändning med samma
kod, finns nu ingen erfarenhet. Troligen är det mycket svårt.
En fråga, som icke helt kan förbigås är, huruvida robotar kunna
förses med atombomber. Tekniskt är det ingen svårighet att göra
fjärrobotar så stora, att en atombomb kan medföras. Frågan är
snarare, huruvida man vågar överlämna ett så utomordentligt dyrbart stridsmedel till en robot. En atombomb av den typ, som nu
finnes, måste nämligen fällas med mycket god precision, om fullgod
verkan skall erhållas. Icke endast i längd- och sidled utan även i
höjdled måste brisaden ske på någorlunda rätt plats. Och det är
högst diskutabelt, huruvida man med robot kan garantera tillräcklig precision på aktuella avstånd. Därest en gång H-bomben blir
en hemsk verklighet, kanske dock precisionskraven bli väsentligt
lägre, och då torde roboten kunna bliva en värdig överbringare
av katastrofen.
Skall man så slutligen försöka sia om robotens utvecklingsmöjligheter måste det först påpekas, att helt nya tekniska uppfinningar
lätt kunna kullkasta alla bedömanden. Därest mot allt hopp ett
tredje världskrig skulle utbryta och rasa låt säga år 1960, synes
följande bild kunna vara trolig.
Robotterrorn torde vara en verklighet. Särskilt den som är underlägsen i luften torde tillgripa fjärrobotar för att slå igen. Atombombladdade robotar kunna förekomma, men knappast i större
mängd.
Markrobotar torde finnas i de flesta moderna armeer. Deras förekomst kan väntas medföra vissa modifieringar i det taktiska uppträdandet, men knappast påverka lantkrigskonsten i stort.
I sjökriget kan kustroboten väntas medföra en omvärdering av
begreppet »trånga vatten». Attackroboten och sjöroboten påverka
säkerligen det taktiska uppträdandet till sjöss, men några väsentliga omkastningar i principerna för krigföringen synas robotarna
icke kunna medföra.
I luftkriget kan jakten – trots de ökade farterna – med jaktrobot väntas ha ungefär lika utsikter som nu med kanoner och
raketer. Luftvärnsrobotar torde finnas, men det är icke troligt
att de kunna utföra underverket att helt förhindra bombanfall.
De komma sannolikt endast att komplettera jakt och vanligt luftvärn.
Allt som allt. Robotar av alla slag kunna väntas vara i användning. Men man skall icke tro, att de komma att helt vända upp
och ned på alla begrepp i krigföringen. Snarast bör man anse
87
Sten Löfgren
robotarna som ett led i den normala vapenutvecklingen. Det är
möjligt att de kunna anses som ett språng i utvecklingen men
knappast större språng än vad uppfinningen av den första pilbågen
innebar.
Robotar äro vapen som andra vapen. De måste skötas av stridande människor. Det tryck-på-knappen-krig, som fantasien på en
del hålllekte med efter krigsslutet 1945, torde ännu länge få hänföras just till fantasien.
Man bör sålunda noga akta sig för att tro, att roboten kommer
att göra våra konventionella vapen onödiga. Robotar komma att
komplettera beväpningen, men icke mer. De äro till sin natur långhållsvapen. De konventionella vapnen äro i n o m s i t t v e r kn i n g s o m r å d e bättre och billigare än roboten. Atminstone i
lantkriget ha hittills inga avgöranden nåtts utan närstrid. Fältkanonen, kulsprutan och bajonetten kan roboten aldrig konkurrera
med. Att åsidosätta de konventionella vapnens utveckling och studiet av deras bästa användning, därför att roboten tillkommit,
vore minst sagt oklokt.
88
.v-r c