Röda barn till bruna föräldrar

På det hela bestod Västtyskland den demokratiska utmaningen från en grupp utan stöd i befolkningen, det folk som skulle ”befrias” från kapitalismens bojor vare sig det ville eller inte. Mats Johansson skriver om vänsterextremismens revolution i västtyskland, en blodig del av samtidshistorien.

Det hade varit en till synes helt normal försommardag i väst-Berlin, den 2 juni 1967. Om aftonen skulle den 26-årige studenten Benno Ohnesorg ut och demonstrera, denna gång mot schahen av Iran, diktatorn som var på besök. Det blev stökigt, som brukligt i dessa studentrevolternas tid i väst-Europa när extremvänstern var på marsch.

Vid halvnio-tiden sköts Ohnesorg till döds av polismannen Karl-Heinz Kurras. Som förste moderne martyr för en socialistisk ungdomsgeneration sågs Ohnesorg som ett offer för den repressiva kapitalismen, ett bevis för den tyska statens inbyggda fascism och västvärldens samlade ondska. Propagandan fungerade på dem som ville revolution; vad än vänsterextremisterna gjorde i våldsväg kunde det alltid motiveras med mordet på Ohnesorg och fädernas synder.

Händelsen inspirerade de mest våldsorienterade till det som småningom blev Röda armé-fraktionen (RAF), mest känd efter namnen på två av förgrundsfigurerna, anarkisten och massmördaren Andreas Baader och journalisten Ulrike Meinhof. Fyrtio år senare utgör deras terrorism och tänkande fortfarande levande historia i Tyskland, ett land som lärt sig värdet av att göra upp med det politiskt förflutna, nationalsocialism som kommunism, judeförintelse och folkförtryck.

För den som inte orkar läsa hyllmil med avhandlingar men ändå vill förstå denna blodiga del av samtidshistorien finns flera filmer att hyra på DVD: Uli Edels/Berndt Eichenbergs prisade ”The Baader-Meinhof Complex” (2008), baserad på Spiegelredaktören och Meinhofkollegan Stefan Austs bästsäljande bok från 1985, eller den sämre föregångaren ”Baader-Meinhof” (2002) av Christopher Roth.

Om dessa är främst att säga att film inte alltid är det bästa mediet för att återge politisk kontext. Visst var RAF-gruppens aktioner dramatiska så det förslog och lämpar sig väl för filmiskt berättande, men på slagordsnivå. Den extra dimension som hela den politiska retoriken kring fenomenet RAF utgör, främst representerad i Meinhofs oändliga texter om imperialism, kräver djupare studium för att förstås; högläsning av manifest gör sig inte fullt ut i rörliga bilder.

Det är också problemet med en tredje film i ämnet, höstaktuella ”If not us, who?” (Wer wenn nicht wir) av Andres Veiel. Titeln är ironiskt nog hämtad från ett tal av Ronald Reagan 1985, om nödvändigheten av skattesänkningar i USA, men handlingen kretsar kring motsatt motivkrets – hur ska vänstern med våld kunna stoppa kapitalismens framgångar, om inte med småmord på makthavare i stat och näringsliv och terrorhandlingar mot företag?

Det gick inte så bra i det stora. I det lilla lyckades man mörda några symbolpersoner, sätta skräck i ett återhämtningens västra efterkrigs-Tyskland, spränga byggnader, kidnappa och utpressa, utmana rättssamhället till dess gränser. Men på det hela bestod Västtyskland den demokratiska utmaningen från en grupp utan stöd i befolkningen, det folk som skulle ”befrias” från kapitalismens bojor vare sig det ville eller inte.

Veiels film fokuserar på den starkaste medlemmen i RAF, Gudrun Ensslin. Prästdottern i en familj med nazibakgrund gifte sig med sonen till en naziförfattare, bokbrännaren och Hitleranhängaren Will Vesper. Det var naturligtvis ingen tillfällighet att dessa rödbruna barn fann varandra, och de var inte ensamma om att låta sina liv formas av föräldrarnas förflutna.

Men i reaktionen på detta ärvda trauma blev de till slut rätt unika; båda begick politiska självmord, Ensslin efter att i likhet med Meinhof ha övergivit sitt barn för den politiska kampen. Det var ett logiskt slut efter ett försök att förvandla en fantasi till verklighet i en miljö präglad av missbruk och förvirring. Problemet med framställningen är att utan den teoretiska dialektikens utläggningar blir tragedin mer av personliga öden än en politisk analys av en central epok i nutiden, som påverkar oss än idag.

Desto sorgligare är det faktum att öppnandet av Stasiarkiven på 90-talet visat att mordet på Benno Ohnesorg utfördes av en Stasiagent. Polisen Kurras visste vad han gjorde när han tände gnistan som den östtyska kommunistregimen hoppades skulle välta det demokratiska tyska alternativet och underlätta det socialistiska maktövertagandet. I denna strävan sällades 70-talets röda armé-fraktion till sina röda och bruna företrädare.

Detta var mitt i Europa, i vår tid. Än är historien inte slut.

Mats Johansson är grundare av tankesmedjan Frivärld.