Rolan Jusupov: Problem och framtidshopp i Istanbul

Ah, du vill betala med kort?

Frågan ställdes titt som tätt under min tid i Istanbul i december när jag köpte kaffe och cigaretter. Istanbul är en modern, härlig och ganska västligt präglad metropol, men kontanter används fortfarande flitigt. Många butiker föredrar att ta betalt kontant; du kan till och med få generösa rabatter om du betalar så.

Skälet till det är enkelt. Istanbul – liksom resten av Turkiet – präglas av låg tillit. Viljan att betala skatt är liten, eftersom förtroendet för statens förmåga att förvalta och hantera skattepengarna är svagt. ”Varför betala in en massa skattemedel om mutor ändå florerar och saker inte fungerar särskilt bra?” frågar sig många – om än sällan rakt ut.

Till det kommer den höga inflationen. Den har gjort det så tufft att restaurangägare står utanför sina lokaler med menyer i händerna och vädjar till förbipasserande att komma in. Ibland servilt, ibland hetsigt. När jag frågade en taxichaufför varför det är så, svarade han att driftskostnaderna har skenat, samtidigt som folk inte har råd att äta ute lika ofta. En vanlig lunch som idag ligger på 150 kronor i svenska pengar, kostade bara för ett par år sedan en tredjedel så mycket.

Under de senaste månaderna har hundratusentals människor gått ut på gatorna i Istanbul, i protest mot Recep Tayyip Erdogans beslut att frihetsberöva sin främsta politiska rival och stadens borgmästare, Ekrem Imamoglu, på uppenbart fabricerade anklagelser. Den turkiske Nobelpristagaren i litteratur, Orhan Pamuk, skriver i The Guardian att han under sina 50 år i Istanbul aldrig har bevittnat ett så massivt säkerhetspådrag på stadens gator. Nyligen blev ju dessutom den svenske journalisten Joakim Medin frihetsberövad där.

Även om situationen var en helt annan under min tid i december, är den senaste utvecklingen i landet inte särskilt överraskande med tanke på den skakiga grund som landet stod och står på. Turkiet har visserligen allmänna val men det räcker inte. Som Pamuk skriver (min översättning):

”Under det senaste decenniet har Turkiet inte varit en verklig demokrati – endast en valdemokrati, där man får rösta på sin föredragna kandidat men saknar yttrandefrihet och tankefrihet”.

Dagens protester illustrerar väl att folk till slut tröttnar på att ständigt förtryckas och förnedras – och kräver förändring. Antingen för sig själva eller sina barn. Framtiden är ju vad vi tillsammans gör med den. En universell känsla, för övrigt, menade den albanske författaren Ismail Kadare som skrev mot bakgrund av liknande omständigheter.

Just den fängslade Imamoglu är en symbol för den efterlängtade politiska förändringen. Det är därför inte konstigt att han är populär bland många Istanbulbor – särskilt bland stadens unga, som på många sätt är som vi i väst. Enkla, moderna, avslappnade. En dag behövde jag byta öronpropparna på mina AirPods och fick hjälp med det i en butik av två unga IT-studenter. Det kostade fyrtio kronor, men jag hade inga kontanter på mig och undrade om det gick bra att komma tillbaka om en timme. Det var helt lugnt, sa dem, som om det inte var en fråga alls.

Imamoglu är även omtyckt bland stadens liberaler och kurder. Många i Istanbul är trötta på att staten inte respekterar minoriteters rättigheter – särskilt de många kurder som bor där och i andra delar av landet. Första kvällen tog jag hissen upp till hotellets takterrass, som vette norrut mot Bosporen. Där träffade jag två servitörer i min ålder och vi började prata medan vi rökte och drack te inomhus, trots att det egentligen var stängt. En av dem blev lite extra glad när han hörde att jag var från Sverige och sa att jag gärna skulle komma upp oftare. Han kallade sig själv för ”turkisk kurd”, som han själv uttryckte det.

Det var först i efterhand jag förstod vad han faktiskt försökte säga. När han kallade sig ”turkisk kurd” gjorde han det av försiktighetsskäl. Han var kurd, men valde att lägga till ”turkisk” för att inte sticka ut i mötet med en främling. En fingervisning om att det olyckligtvis inte är helt lätt eller tryggt att vara kurd i Turkiet, där den förda politiken vilar på en utpräglad nationalkonservativ grund. Sedan verkade han gilla Sverige väldigt mycket då Sverige sedan en lång tid tillbaka gett fristad åt kurder, inte minst politiskt aktiva sådana.

Detta bekräftades veckan därpå, skulle man kunna säga. Efter min morgonmil fick jag lust att äta lyxlunch där uppe på takterrassen. Det var sjutton grader och Bosporen glittrade fint i den strålande solen. I slutet av måltiden blev jag lite förvånad över notan. Pellegrinon, dubbelespresson, salladen, tsatsikin och det varma brödet till maten var tydligen ”på huset”, som killen sa. Jag behövde bara betala för den grillade kycklingen. Min fantastiska lunch, som borde ha kostat minst 500 kronor, gick således på 200. Samma sak hände veckan efter (den sista gången jag gick dit).

Jag har rest till och varit i många länder och kan säga att det finns många ställen som är betydligt sämre än Turkiet när det gäller behandlingen av civila och oppositionella. Men det betyder inte att det den turkiska regeringen gör är acceptabelt eller förlåtligt på något vis. Imamoglu måste släppas och Medin måste komma hem. Landet har slagit in på en väg som kan få allvarliga konsekvenser och för tillfället kan ingen förutse vad som kommer att hända härnäst.

Man kan bara hålla tummarna och hoppas på det bästa, för det finns krafter som vill något annat – någonting bättre, lugnare, friare – än det som sker när just nu.

Rolan Jusupov är liberal skribent och nyligen hemkommen från Istanbul