Rolf Englund; Det socialdemokratiska krisprogrammet

ROLF ENGLUND:
Det socialdemokratiska krisprogrammet
Chefen får Utredningsbyrån for
samhällsfrågor, civilekonom RolfEnglund,
har granskat de ekonomiska forslag som
framlagts det senaste halvåret av olika
socialdemokratiska grupper. Krisgruppen
med Ingvar Carlsson i spetsen har ett svårt
arbete då den skall utarbeta ett ekonomiskt
program får det socialdemokratiska partiet.
Gruppen måste forena ekonomisk
åtstramning med Löntagarfonder och
presentera det på ett sätt som av väljarna kan
uppfattas som traditionell socialdemokratisk
politik. l verkligheten handlarfårslagen inte
om hur Sverige skall ta sig ur krisen utan hur
socialdemokraterna skall ta
marknadsekonomin ur Sverige, konstaterar
RolfEnglund. Detta innebär en väg in i en
fordjupad ekonomisk kris om
socialdemokraterna menar allvar med
fondsocialismen.
Den ekonomiska verkligheten har tvingat
sig på socialdemokraterna. Den verkligheten kännetecknas av mycket stora underskott i såväl bytesbalansen med utlandet
som statsfinanserna. Bytesbalansunderskottet överstiger i år 20 miljarder kronor,
vilket översatt till mer begripliga storheter
motsvarar nästan l 000 kronor i månaden
får ett svenskt fyrapersoners hushåll. Undcrskottct i statens finanser kan beräknas
bli omkring 75 miljarder. Som jämförelse
kan nämnas att samtliga direkta statliga
skatter uppgår till cirka 36 miljarder och
att budgetunderskottet är större än den
statliga konsumtionen som bara uppgår
till cirka 50 miljarder. Dessutom är arbetslösheten stigande.
Socialdemokraterna har under flera år
bedrivit en klassisk oppositionspolitik. Dc
obehagliga fårslag regeringen har kommit
med har oppositionen varit emot. Dc bra
fårslagen regeringen har kommit med har
oppositionen ansett vara ”får lite och får
sent”. Socialdemokraterna har inte kunnat frigöra sig från sin egen politiska tradition som bjudit att en ökande offentlig sektor, finansierad av stigande skatter, har
ansetts vara botemedlet framfår andra.
Det socialdemokratiska alternativet har
kommit att framstå som allt mindre trovärdigt. Det har nu blivit nödvändigt får
partiet att skaffa sig en ekonomisk politik,
anpassad till den ekonomiska verkligheten, och som har några socialdemokratiska
kännetecken som väljarna känner igen.
258
De sex ekonomernas förslag
Detta är en smärtsam process. Den inleddes med att sex aktiva socialdemokratiska
ekonomer, Villy Bergström, Clacs Eklund,
Harry Flarn, Carl Hamilton, Nils Lundgren och Carl Göran Mähler, i en artikel i
Arbetet föreslog att man skall göra om
hela det generella bocndestödct, använda
avgiftsfinansiering i större utsträckning, ej
förnya förtjänstutvecklingsgarantin för dc
offentliganställda, minska industrisubventionerna och höja skatten ytterligare på
olja och oljeprodukter.
Det vilar, skrev de, än en gång ett tungt
ansvar på arbetarrörelsen att formulera
och ange vägen ut ur krisen. Dc så kallade
sex-ekonomerna fastslog också att dc
svenska produktionskostnaderna måste
stiga långsammare än i omvärlden, att vi
måste återta marknadsandelar och att en
sådan utveckling kommer att medfora
ökade vinster, vilket arbetarrörelsen idag
sades acceptera. Ett rätt utformat, marknadstillvänt system med fonder sades förhoppningsvis på sikt lösa den fördelningspolitiska konflikt som höga vinster innebär. De förespråkade också okonventionella och flexibla arbetstider inom industrin,
uppmuntrande av flyttning mellan arbetsplatser och, icke minst, en dämpning av
den offentliga sektorns expansion, något
som sades vara en oundviklig del i en politik för ekonomisk balans.
Ingvar Carlsson sade i en intervju i Arbetet någon dag senare att det är helt klart
att vi i framtiden måste göra hårdare prioriteringar i kommunernas, landstingens
och riksdagens utgifter. Dc kan inte öka så
snabbt som tidigare. Jag ser, sade han,
ekonomernas inlägg som ett positivt bidrag till debatten.
Femlingarnas recept
Några som inte var lika positiva var dc så
kallade ”femlingarna”, fem LO-ekonomer, Anna Hedborg, Lennart Nyström,
Jan Ohlsson, Jan Odhnoff samt Lcri
Svenningsson. Det vore farligt, skriver dc,
om socialdemokratisk politik skulle be·
stämmas av den nationalekonomiska kå-
rens patcntdiagnos: vi konsumerar för
mycket. Vad vi lever i är en cftcrfrågckris,
inte en kostnadskris eller en övcrkonsum·
tionskris, hävdade dc. Dc skrev också att
just nu dra ner den offentliga efterfrågan
är detsamma som att planera ökad öppen
arbetslöshet.
Den fortsatta debatten
Ett behjärtansvärt försök att sitta på trå
stolar gjordes av chefredaktören för Östra
Småland, Berndt Ahlqvist. För min del,
skrev han, är jag övertygad om att rn ovill·
kortig åtstramningspolitik i enlighet med
”dc sex” recept riskerar att få svåra följder
fOr den svenska ekonomin – just därför,
att jag inte tror på den grundläggande
förutsättningen, nämligen en relativt idyl·
lisk internationell utveckling. Samtidigt är
det en självklarhet att konsumtionsutvcck·
lingen måste dämpas till förmån fcir sparande och investeringar och för ett stär·
kandc av den svenska industriapparatcn.
Det scn<tre kräver, skrev han, bland annat
ett mer rimligt forhållande mellan löner
och vinster än vad som är fallet idag.
Dc sex ekonomerna återkom i en replik
vari dc sammanfattade sina synpunkter
ungefår så här. Vi anser att en drastisk
kostnadsanpassning behöver understödjas
med ett system som under anpassningstiden kan dra in övervinster och därigenom
bland annat forhindra löneglidning. Dessutom måste riktade och utvalda insatser,
forutom den generella lönsamhctsstimulansen, till for att sätta fart på industrin.
Poängen är, skrev dc, att ingen expansiv
politik är möjlig i dagens läge utan kraftigt
ökad utlandsupplåning som dc sex inte vill
ha med mindre än att kostnadsrelationen
till utlandet forbättras avsevärt. Vi är väl
medvetna om att åtstramningen av privat
och offentlig konsumtion kan komma i ett
olyckligt konjunkturläge, fortsatte dc. Vi
frireslår likväl en omedelbar åstramning av
konsumtionen därfor att ett ytterligare
uppskjutande av den ekonomiska restaureringen av Sveriges ekonomi skulle medfora bestående framtida påfrestningar.
LO-chefen Gunnar Nilsson tog sedan
till orda. Den ekonomisk-politiska debatten här i landet är just nu ytterligt trist,
skrev han. Regeringen och dcss eftersägare
i borgerlig press, for att inte tala om diverse självutnämnda besserwissrar (varmed
torde avses dc sex s-ekonomerna) utnyttjar sitt opinionsmässiga övertag for att
sprida dimridåer och – otroligt nog –
forsöka skylla krisen på arbetarrörelsen.
Ligger det då ingen sanning i att Sverige
måste föra åtstramningspolitik och skära
ner på den offentliga sektorn, frågade
259
Gunnar Nilsson. Jo, det gör det, svarade
han själv. Det är nödvändigt att minska
expansionstakten i den offentliga sektorns
utbyggnad jämfört med vad vi har varit
vana vid.
Tidningen Metallarbetaren ställde sig
snarast på dc sex ekonomernas sida. Socialdemokratin har på ett märkligt sätt lyckats blunda for att dc borgerliga regeringarnas urusla ekonomiska politik har forändrat förutsättningarna for en kommande socialdemokratisk regeringspolitik, skrev
tidningen. Vårt stora problem idag är att
vi konsumerar for mycket i forhållande till
hur mycket vi producerar, fortsatte Metallarbetaren. Det gapet måste minskas.
Och gapet är idag så stort att det är svårt
att se att vi skall kunna fa balans i vår
ekonomi enbart genom utbyggnad av industrin och en något minskad tillväxt i
konsumtionen. Vi måste helt enkelt minska både den privata och den offentliga
konsumtionen samtidigt som vi satsar på
industrin, ansåg Metallarbetaren.
Krisgruppen
– Socialdemokratins så kallade krisgrupp
har sänt ut ett märkligt diskussionsunderlag till distriktskongressen under våren,
skrev LO-tidningen i en ledare. Bland dc
frågor som har upprört LO-tidningen är
frågan om vi skall öka produktiviteten genom ett par timmar längre arbetsvecka
under några år eller om man kan tänka sig
en minskning av nuvarande rättigheter till
ledighet från jobbet med bibehållen lön.
Andra frågor var om vi skall ge industrin
260
en ökad lönsamhet, på vilket sätt kan man
öka produktiviteten, om vi skall ha större
rörlighet på arbetsmarknaden och frågan
om karensdagarna skall åtcrinforas. Skullc
du kunna tänka dig att pruta på någon
eller några av nedanstående poster, frå-
gade krisgruppcn, och räknade upp folkpension, barnbidrag, u~jämningsbidrag åt
kommunerna, studiemedel, livsmedelssubventioner och bostadsbidrag.
– Det är fel att ge människor intryck av
att alla problem löser sig bara vi får makten och hamnar i kanslihuset. Det sade
Ingvar Carlsson, ordforande i krisgruppcn, i en artikel i LO-tidningen. Detta är
det svåraste programarbetet i partiets historia. Vi vill ligga lågt med publicitet tills
vårt fOrslag är klart under maj. Utöver
Ingvar Carlsson ingår i den så kallade
krisgruppen LO:s sekretcrare Rune Molin, landstingsrådet Leni Björklund och
riksdagsmannen Kjell-Olof Feldt. Huvudsekrctcrare är Anne-Marie Lindgren.
Löntagarfonderna
En av krisgruppens viktigaste uppgifter är,
får man anta, att producera ett paket av
åtgärder vari de så kontroversiella löntagarfonderna kan forpackas och framställas
som om dc bara är ett av flera medel for
att åter få Sveriges ekonomi på fottcr. I
realiteten är ju fondforslaget inget annat
än en metod fOr att omvandla Sverige till
en socialistisk stat. Detta är inget som väljarna uppskattar. Det gör nog i själ och
hjärta inte heller Kjell-Olof Fcldt. Vore
han ärlig skulle han aldrig skriva under ett
forslag av den innebörden. Men nu värnar
han om sin ställning inom partiet och spelar med i det elaka spelet trots att han
innerst inne vet att fondsocialism inte är
något som är till nytta for det svenska
samhället, ej heller for de svenska arbetarna. Dc svenska arbetarna vill inte ha
det som dc polska arbetarna.
Handlar Kjell-Olof Feldt moraliskt eller
omoraliskt? Självfallet handlar han omoraliskt. Det är omoraliskt av honom att
ställa sig bakom ett forslag som han själv
inte tror på.
Krisprogrammet
Den socialdemokratiska krisgruppen har
ett svårt arbete. Den skall i ett paket fårena en ekonomisk åstramning (högerpolitik) med löntagarfonder (vilket leder till
socialism) och göra det på ett sätt så att
väljarna uppfattar fårslagen som traditionell socialdemokratisk politik. Men det är
bara folkpartister som tror att man, om
man blandar högerpolitik och kommunism, får mittenpolitik.
Socialdemokraterna kommer att tala
mycket om att Sverige är i ekonomisk kris
och än mer om att denna kris är framkallad av den borgerliga politikens misslyckanden. Sedan kommer det att bli en massa
vackra ord om offensiva satsningar. Några
ord om behovet av högre vinster. Fagert
tal om samverkan och högre vinster. Luddigt tal om återhållsamhet i lönekraven
om löntagarna, i utbyte, får del i fåretagens kapitalbildning genom löntagarfonder.
I verkligheten handlar således de socialdemokratiska förslagen inte om hur Sverige skall ta sig ur krisen utan hur socialdemokraterna skall ta marknadsekonomin ur
\·erige. Vi skall icke låta lura oss av titeln
på rapporten – ett krisprogram. För i
\’erkligheten innebär den så kallade krisPärmar for årgång 1980
261
gruppens rapport och fårslag inte en väg
ut ur krisen utan en väg in i den fördjupade ekonomiska kris som kommer att bli det
oundvikliga resultatet den dag beslutsfattarna !ar klart får sig att socialdemokraterna menar allvar med sitt tal om fondsocialism.
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts expedition,
te! 08-67 59 55, eller genom insättning a,· kronor
30:- på postgiro 7 2744-6.