Rolf Englund; När pengarna verkligen är slut
1993
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ROLF ENGLUND:
När pengarna verkligen är slut
D
en nationella manifestation som
skedde över blockgränserna i
höstas gjordes för att försvara en
av politiker bestämd växelkurs. Det stämmer till eftertanke att den största politiska
enigheten, sedan samlingsregeringens
enighet om eftergifter mot Hitler-Tyskland, skedde kring en politik som var felaktig. Den eftertanken leder också till frå-
gan om vad uttrycket ”över blockgränserna” kan tänkas betyda i den nya världsordning i vilken vi nu lever – den postsocialistiska.
Anders Isaksson:När pengarna är slut –
Välfärden efter välfärdsstaten. Brombergs – Moderna Tiders Bokförlag AB
1992
Om det inte längre finns någon socialism,
annat än för tokstollar, så kan det inte finnas något socialistisk block och därmed ej
heller något icke-socialistiskt block. Förmodligen kommer politiken, liksom det
mesta annat i Sverige, att bli som i USA.
Valet står mellan Pepsi och Coke, mellan
demokrater och republikaner. Det gäller,
kort sagt, att få fram Sveriges mest kompetenta regering, om vi nu inte redan har
det.
Dessa tankar, liksom många, många
andra tankar kan man få vid genomläsning av Anders Isakssons med rätta hyllade pamflett ”När pengarna är slut – Välfärden efter välfärdsstaten”. Anders
Isaksson är inte bara en skarpsynt iakttagare av det svenska samhället i sina betraktelser i Dagens Industri och Moderna
Tider, där hans artiklar har fyllt en angelägen mentalhygienisk funktion under det
senaste året, då man annars kunnat få för
sig att det var man själv som var galen.
Han är också en mycket seriös forskare
som skrivit biografierna om Per Albin
Hansson: ”Vägen till folkhemmet” och
”Revolutionären”.
Hans tes är att välfärdspolitiken inbjuder till utnyttjande. Vi anpassar oss till
förmånerna, rationellt och förnuftigt ur
den enskildes synvinkel men ekonomiskt
förödande ur kollektivets. Socialdemokratin har visserligen drivit på och moderaterna spelat Kassandras roll, men det
mesta har ändå beslutats i bred enighet,
skriver han. Han ger i sin lilla skrift, som
man läser med även litterär njutning på
någon timme, lika slagkraftiga som tragikomiska exempel på detta.
Anders Isaksson ar uppvuxen med socialdemokratin och var en kort tid också
anställd hos Ingvar Carlsson under dennes tid som framtidsforskare. Ändå är det
nog så att värderingarna hos denne intellektuelle gråsosse i de flesta fall ligger
nära den patriarkaliska ämbetsmannahö-
gerns, ett släkte som länge varit utrotningshotat och som väl nu nästan bara
fortlever i form av Carl Bildt.
– När de bärande inslagen i vårt välfärdssystem utformades var de sociala
normerna mycket homogena, de betonade plikt, hederlighet, skötsamhet och ansvar och utlovade framgång åt den som
ansträngde sig, som studerade och förkovrade sig, skriver Isaksson och pekar
på överklassens motsvarande disciplin
inom sig, en anda av patriarkaliskt ansvar,
husmanskost till vardags och måttfullt
leverne; noblesse oblige, kort sagt.
Nu är det, till förfäran för fyrtiotalister
som Isaksson och mig, ”grabbarna med
ring i örat, plyschklädda amerikanska
vans och svarta inkomster som tar hem
stålarna, som lever flott och bekvämt”.
Vad bör då göras, nu när pengarna är
slut? Ja, det är ju inte så gott att veta och
man får därför ursäkta Anders Isaksson
att hans botemedel inte är i klass med
hans analys. Självfallet bör dumt utformade välfärdssystem rättas till. Men, och det
är viktigt att inse, detta bör naturligtvis
ske oberoende av det statsfinansiella lä-
get. Det gagnar vare sig partitaktiken eller
reformerna av dumt utformade system att
gå ut med budskapet att ”nu är det kris i
statsfinanserna och därför skall vi minska
anslagen till de långtidssjukskrivna”.
Om statsfinanserna behöver rättas till
bör det helst ske separat från systemskiftena i övrigt. Som nuvarande ordförande i
riksbanksfullmäktige, och därmed formellt ansvarig för ränta och växelkurs,
Staffan Burenstam Linder, en gång sagt:
”Det är bra, men svårt, att slå två flugor i
en smäll”. Man bör därvid ha i åtanke att
det råder skillnad mellan en hushållsbudget och samhällsekonomin, en ståndpunkt som Gösta Bohman fått lida mycken smälek för under anti-keynesianismens snart passerade höjdpunkt. Det är
också skillnad mellan att överdriva möjJONAS FRYCKLUND:
Den offentliga sektorn
T
iiisammans med några av Sveriges
ledande ekonomer har Bo Södersten tagit sig an uppgiften att skriva boken om den offentliga sektorn. Även
om denna är tänkt som en lärobok för den
grundläggande undervisningen i nationalekonomi saknar den inte intresse för
en bredare läsekrets. Matematiska form- 39
ligheterna till ”fine-tuning” och att vilja
förhindra att en deflation övergår i ren
depression.
När man skall bedöma om statsfinanserna leder till inflation, eller deflation,
måste man också inse att effekterna på
ekonomin blir helt olika om underskottet
har uppstått genom en ökning av barnbidragen eller om underskottet, via räntor
på statsskulden och stöd till banker, försvinner ner i kreditförlusternas svarta hål
där penningmängdens ökning förintas
och byts i en deflationistisk minskning.
Det är i kreditexpansionens rosiga tid
som staten skall strama åt – inte när kreditförluster och nya kapitaltäckningsregler får bankerna att minska sina balansräkningars omfång.
Även om man inte håller med Anders
Isaksson i allt är det lätt att instämma i
hans slutord om att krisen i dag inte är en
vanlig ekonomisk kris, ”ingen lågkonjunktur som snart övergår i högkonjunktur så att allt blir som vanligt igen. Det är i
första hand-en systemkris, så djup att den
faktiskt hotar att leda till en systemkollaps
om ingenting görs.”
ler och diagram har minimerats, och engelska begrepp har översatts, allt i syfte att
underlätta för läsaren.
Bo Södersten (red): Den offentliga sektorn, SNS Förlag 1992
Det är intressant att notera att boken in-
När pengarna verkligen är slut
D
en nationella manifestation som
skedde över blockgränserna i
höstas gjordes för att försvara en
av politiker bestämd växelkurs. Det stämmer till eftertanke att den största politiska
enigheten, sedan samlingsregeringens
enighet om eftergifter mot Hitler-Tyskland, skedde kring en politik som var felaktig. Den eftertanken leder också till frå-
gan om vad uttrycket ”över blockgränserna” kan tänkas betyda i den nya världsordning i vilken vi nu lever – den postsocialistiska.
Anders Isaksson:När pengarna är slut –
Välfärden efter välfärdsstaten. Brombergs – Moderna Tiders Bokförlag AB
1992
Om det inte längre finns någon socialism,
annat än för tokstollar, så kan det inte finnas något socialistisk block och därmed ej
heller något icke-socialistiskt block. Förmodligen kommer politiken, liksom det
mesta annat i Sverige, att bli som i USA.
Valet står mellan Pepsi och Coke, mellan
demokrater och republikaner. Det gäller,
kort sagt, att få fram Sveriges mest kompetenta regering, om vi nu inte redan har
det.
Dessa tankar, liksom många, många
andra tankar kan man få vid genomläsning av Anders Isakssons med rätta hyllade pamflett ”När pengarna är slut – Välfärden efter välfärdsstaten”. Anders
Isaksson är inte bara en skarpsynt iakttagare av det svenska samhället i sina betraktelser i Dagens Industri och Moderna
Tider, där hans artiklar har fyllt en angelägen mentalhygienisk funktion under det
senaste året, då man annars kunnat få för
sig att det var man själv som var galen.
Han är också en mycket seriös forskare
som skrivit biografierna om Per Albin
Hansson: ”Vägen till folkhemmet” och
”Revolutionären”.
Hans tes är att välfärdspolitiken inbjuder till utnyttjande. Vi anpassar oss till
förmånerna, rationellt och förnuftigt ur
den enskildes synvinkel men ekonomiskt
förödande ur kollektivets. Socialdemokratin har visserligen drivit på och moderaterna spelat Kassandras roll, men det
mesta har ändå beslutats i bred enighet,
skriver han. Han ger i sin lilla skrift, som
man läser med även litterär njutning på
någon timme, lika slagkraftiga som tragikomiska exempel på detta.
Anders Isaksson ar uppvuxen med socialdemokratin och var en kort tid också
anställd hos Ingvar Carlsson under dennes tid som framtidsforskare. Ändå är det
nog så att värderingarna hos denne intellektuelle gråsosse i de flesta fall ligger
nära den patriarkaliska ämbetsmannahö-
gerns, ett släkte som länge varit utrotningshotat och som väl nu nästan bara
fortlever i form av Carl Bildt.
– När de bärande inslagen i vårt välfärdssystem utformades var de sociala
normerna mycket homogena, de betonade plikt, hederlighet, skötsamhet och ansvar och utlovade framgång åt den som
ansträngde sig, som studerade och förkovrade sig, skriver Isaksson och pekar
på överklassens motsvarande disciplin
inom sig, en anda av patriarkaliskt ansvar,
husmanskost till vardags och måttfullt
leverne; noblesse oblige, kort sagt.
Nu är det, till förfäran för fyrtiotalister
som Isaksson och mig, ”grabbarna med
ring i örat, plyschklädda amerikanska
vans och svarta inkomster som tar hem
stålarna, som lever flott och bekvämt”.
Vad bör då göras, nu när pengarna är
slut? Ja, det är ju inte så gott att veta och
man får därför ursäkta Anders Isaksson
att hans botemedel inte är i klass med
hans analys. Självfallet bör dumt utformade välfärdssystem rättas till. Men, och det
är viktigt att inse, detta bör naturligtvis
ske oberoende av det statsfinansiella lä-
get. Det gagnar vare sig partitaktiken eller
reformerna av dumt utformade system att
gå ut med budskapet att ”nu är det kris i
statsfinanserna och därför skall vi minska
anslagen till de långtidssjukskrivna”.
Om statsfinanserna behöver rättas till
bör det helst ske separat från systemskiftena i övrigt. Som nuvarande ordförande i
riksbanksfullmäktige, och därmed formellt ansvarig för ränta och växelkurs,
Staffan Burenstam Linder, en gång sagt:
”Det är bra, men svårt, att slå två flugor i
en smäll”. Man bör därvid ha i åtanke att
det råder skillnad mellan en hushållsbudget och samhällsekonomin, en ståndpunkt som Gösta Bohman fått lida mycken smälek för under anti-keynesianismens snart passerade höjdpunkt. Det är
också skillnad mellan att överdriva möjJONAS FRYCKLUND:
Den offentliga sektorn
T
iiisammans med några av Sveriges
ledande ekonomer har Bo Södersten tagit sig an uppgiften att skriva boken om den offentliga sektorn. Även
om denna är tänkt som en lärobok för den
grundläggande undervisningen i nationalekonomi saknar den inte intresse för
en bredare läsekrets. Matematiska form- 39
ligheterna till ”fine-tuning” och att vilja
förhindra att en deflation övergår i ren
depression.
När man skall bedöma om statsfinanserna leder till inflation, eller deflation,
måste man också inse att effekterna på
ekonomin blir helt olika om underskottet
har uppstått genom en ökning av barnbidragen eller om underskottet, via räntor
på statsskulden och stöd till banker, försvinner ner i kreditförlusternas svarta hål
där penningmängdens ökning förintas
och byts i en deflationistisk minskning.
Det är i kreditexpansionens rosiga tid
som staten skall strama åt – inte när kreditförluster och nya kapitaltäckningsregler får bankerna att minska sina balansräkningars omfång.
Även om man inte håller med Anders
Isaksson i allt är det lätt att instämma i
hans slutord om att krisen i dag inte är en
vanlig ekonomisk kris, ”ingen lågkonjunktur som snart övergår i högkonjunktur så att allt blir som vanligt igen. Det är i
första hand-en systemkris, så djup att den
faktiskt hotar att leda till en systemkollaps
om ingenting görs.”
ler och diagram har minimerats, och engelska begrepp har översatts, allt i syfte att
underlätta för läsaren.
Bo Södersten (red): Den offentliga sektorn, SNS Förlag 1992
Det är intressant att notera att boken in-