Rolf Englund; Nationalekonomi i praktiken
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ROLF ENGLUND:
Nationalekonomi i praktiken
D
et är ju intressant med olika teorier och det kan också vara roligt
att få veta vad den eller den personen anser. Men ibland vill man i första
hand veta hur det faktiskt är.Kanske i syfte att utveckla sin egen teori eller för att
kunna konstatera att t ex Carl Lidbom,
just som man trodde, ånyo var ute i ogjort
väder.
Danne Nordling: Nationalekonomins
ABC – Svensk ekonomi i praktiken.
Timbro 1989
Den som söker fakta om den ekonomiska
politiken och tillhör den intresserade allmänheten eller i sitt yrkesliv arbetar med
allmänna samhällsekonomiska frågor,
kanske som utredare inom organisationer
och företag eller som politiker, journalist,
som ledarskribent eller ekonomisk kommentator, har mycket att finna i Danne
Nordtings nya bok ”Nationalekonomins
ABC- Svensk ekonomi i praktiken”.
I boken behandlas de inom den ekonomisk-politiska debatten vanligast förekommande företeelserna som inflation,
sysselsättning och arbetslöshet, försörjningsbalans och betalningsbalans, industrins utveckling, vinster och lönsamhet,
samt utvecklingen för finans- och aktiemarknaderna, konkurrenskraft, löner, arbetsgivareavgifter, skatter och offentlig
sektor.
Alla som inte kan allting om detta har
stort utbyte av boken. Själv har jag yrkesmässigt sysslat med ekonomisk politik i
drygt 20 år menjag tvingas med skam och
glädje konstatera att jag kan mycket mer
efter att ha läst boken än jag visste förut.
Om inflationen i Sverige får man veta
att den, efter Korea-inflationen 1951, ända fram till 1970-talet låg på 4-procentsnivån. Under perioden 1970-1985 var
inflationen i genomsnitt 9,2 årligen. För
1990 och 1990 räknas nu allmänt med
över 10 procent. Den som undrar vad den
genomsnittliga vara, som år 1960 kostade
endast 482 kronor, kostade år 1989 finner svaret i boken. Rätt svar är 3 260 kr.
Dessa och många andra siffror redovisas även i många och föredömligt långsiktiga diagram. Ett av dem visar, om inte
sambandet, så åtminstone utvecklingen av
inflation och löner. Det tidsmässiga sambandet är så starkt att det nästan utesluter
ett orsakssamband. Löner och andra priser stiger samtidigt. Det är ingen tidsförskjutning, inte något ”lag”, ett ord som
saknas i det annars utmärkta sakregistret,
mellan priserna i allmänhet och priserna
på arbetskraft. Som Danne Nordting på-
pekar i sin bok kan man för Sveriges del
”konstatera att det under perioden från
början av 1970-talet till omkring 1983/
84 fanns ett mycket nära samband mellan
ökningen av penningmängden och inflationen sju kvartal senare (kurs här). Under 1960-talet och från mitten av 1980-
talet finns det emellertid inte något sådant
tydligt samband”. Inflationen har mycket
riktigt under senare hälften av 1980-talet
varit mindre än vad landets morretarister
har förväntat sig. Å andra sidan har bytesbalansunderskottet blivit betydligt större
än vad många andra har trott.
Kanske är det den långvariga inflationen som har gjort att så många av oss har
glömt bort det som Spara nog hade kunnat redan på mellanstadiet, att räkna ränta på ränta. Vi tenderar alltför ofta att, i
våra vardagliga beräkningar mellan tummen och pekfingret, sätta räntan till noll
(t ex vid köp av bostadsrätt). Men Danne
– ~- — ..,__ _
226
Nordling klargör betydelsen av tillväxt i
ekonomin genom att visa att 2 procents
årlig ökning under 15 år ger en total ökning på 35 procent; 3 procent om året ger
totalt 56 procent; och 4 procent om året
ger efter 15 år en ökning på 80 procent.
Det är kanske därför japanerna har det så
bra, om de nu har det? Som tumregel anger han att 2 procents tillväxt om året ger
en fördubbling på 35 år, medan en tillväxt
på 3,5 procent ger en fördubbling på 20
år. Det senare föredras alltmer av oss fyrtiotalister.
Som Danne Nordling påpekar är betalningsbalansstatistiken bristfällig. Det är
illa nog. Illa är också att siffrorna då och
då revideras, varvid verkligheten, som noga analyserats, kommenterats med pannor i djupa veck och som legat till grund
för väl avvägda finansplaner, nu visar sig
se helt annorlunda ut. Detta skulle kunna
vara mycket generande för många inblandade, kanske de flesta. Men SCBs reviderade siffror brukar av någon anledning
inte väcka så stor uppståndelse i massmedia när de publiceras i något statistiskt
Meddelande. Kanske förklaringen är att
de nya siffrorna kanske är lika fel som de
tidigare? Vem vet? Pontius Pilatus?
Socialister och verkställande direktö-
rer har ofta åtminstone ett gemensamt
intresse: att framställa företagens vinster
som höga. Direktörer kan säga att året var
ett mellanår (lägre vinst än förra året, men
högre än nästa). Socialister och tanklösa
journalister brukar gärna skriva rubrik av
typen ”Vinsten upp 112 procent”. Det lå-
ter som avsevärt mer än regeringens löneramar på 3-4 procent. Men det säger lite
om företagets lönsamhet. Företaget kan,
från en mycket låg nivå, ha ökat vinsten
med 113 procent och ändå ha en svag lönsamhet, mätt på de olika sätt som förklaras i boken. En halverad vinst låter också
på något vis mindre än den fördubbling
som återför vinsten till den tidigare nivån.
Det är egentligen bara en sak i boken
jag vill sätta ett stort frågetecken för och
det är den beskrivning som Danne Nordling ger av effekterna av en devalvering.
Han är där talesman för den förhärskande uppfattningen av en devalverings
effekter. Han skriver att ”med hjälp av en
nedskrivning av den svenska kronans värde gentemot andra länders valutor (devalvering), kan statsmakterna snabbt göra
priset lägre på de svenska exportvarorna.
priset i svenska kronor förblir oförändrat
men det behövs mindre utländsk valuta
för att växla till ett givet antal svenska kronor”.
Men så är det väl inte? Enklast inses
det för varor av typen järnmalm och pappersmassa. Det finns för dessa varor
världsmarknadspriser i t ex dollar, som
inte påverkas av att Sveriges statsmakter
ändrar kursen på kronan. Både före och
efter devalveringen kostar ett ton järnmalm x dollar per ton. Den enda omedelbara effekten blir att LKAB får in mer
kronor när de växlar in sina exportinkomster. LKAB har givetvis ingen anledning att sänka sitt pris under världsmarknadspriset. Det kan ändå givetvis ha positiva effekter för land och folk. LKAB hade kanske annars tvingats lägga ner någon
gruva eller LKAB kanske vid de nu högre
intäkterna i kronor kan göra en investering som annars inte hade kommit till
stånd.
På motsvarande sätt är det för t ex
Volvos personbilar. Låt oss anta att marknadssituationen i USA är sådan att en (ett
visst antal, för att vara exakt) Volvo 760
kan säljas i konkurrens med Ford, Honda
och Mercedes för 20 000 dollar. Dagen
därpå ändrar Riksbanken kursen dollar/
kronor. Detta ändrar givetvis inte den
amerikanske bilköparens mening om hur
mycket han är villig att betala för en Volvo
760 i jämförelse med en Ford, Honda
eller Mercedes. Han eller hon tycker fortfarande att 20 000 dollar är rätt pris
(efterfrågekurvan ändras inte, på ekonomspråk). Men för Volvos lönsamhet är
det givetvis en väldig skillnad mellan att få
in (20 000X6) 120 000 kr eller
(20 000X7) 140 000 kr för varje i USA
såld bil. Om bilen kostar 110 000 att tillverka stiger vinsten/ täckningsbidraget
från 10 000 kr till 30 000 kr. I Expressen
blir det rubriken ”Volvos vinst upp 300
procent!”.
Ett tips till nästa upplaga av denna
ytterst innehållsrika och nyttiga bok (det
är skickligt att kunna pressa in så mycket
information i en ändå lättläst / uppslags/
bok) vore att för läsarna något utförligare
förklara begreppet realränta. Som ekonom möter man överallt i sin läsning diagram över realräntan, som till allmän förvåning under 1980-talet har stigit till tidigare oanade nivåer. I flera hundra år har
den legat på 2-3 procent för att nu, sägs
det, ligga på kanske 5-6 procent. Det är
väl försvarbart att järnföra räntan på
bankmedel med den löpande inflationstakten. Men alltför ofta brukar man jämföra räntan på 30-åriga obligationer med
innevarande års inflation. Se, säger man,
en amerikansk statsobligation ger nu 8,93
227
procent och inflationen är bara 4,93 procent. Realräntan har stigit till fyra procent, rekordhögt! Alla vet givetvis att det
sättet att räkna realränta är fel. Detta brukar också pliktskyldigast anges i en fotnot.
Komplikationen är givetvis att realräntan
på en 30-årig obligation bara kan beräknas i efterhand, när man vet vad inflationen har blivit.
Det vi vet är att den nominella räntan
har stigit. Men vi vet inte om det beror på
högre inflationsförväntningar eller på att
realräntan skulle ha stigit. Det ligger
emellertid närmare till hands att tro att inflationsförväntningarna har stigit, eftersom inte heller köpama/säljarna av obligationer vet något bestämt om hur stor inflationen kommer att bli de närmaste 29
åren i USA.
Danne Nordling påpekar att det är
många som borde veta bättre som tror att
om löneökningarna ett år är 10 procent
och inflationen 6 procent, reallöneökningen blir 4 procent. Något generat kan
man i boken lära sig att rätt svar faktiskt
år 3,9 procent och att felen blir större om
man höjer lönerna med t ex 50 procent
och priserna med 30 procent. Då blir
reallöneökningen inte 20 procent utan
endast 15,4 procent. Man får också lära
sig hur man skall räkna för att få fram rätt
svar.
Om alla, som borde kunna räkna ut
detta, men inte kan det (inklusive jag
själv), köper boken, kommer den att bli
en välförtjänt storsäljare.
Nationalekonomi i praktiken
D
et är ju intressant med olika teorier och det kan också vara roligt
att få veta vad den eller den personen anser. Men ibland vill man i första
hand veta hur det faktiskt är.Kanske i syfte att utveckla sin egen teori eller för att
kunna konstatera att t ex Carl Lidbom,
just som man trodde, ånyo var ute i ogjort
väder.
Danne Nordling: Nationalekonomins
ABC – Svensk ekonomi i praktiken.
Timbro 1989
Den som söker fakta om den ekonomiska
politiken och tillhör den intresserade allmänheten eller i sitt yrkesliv arbetar med
allmänna samhällsekonomiska frågor,
kanske som utredare inom organisationer
och företag eller som politiker, journalist,
som ledarskribent eller ekonomisk kommentator, har mycket att finna i Danne
Nordtings nya bok ”Nationalekonomins
ABC- Svensk ekonomi i praktiken”.
I boken behandlas de inom den ekonomisk-politiska debatten vanligast förekommande företeelserna som inflation,
sysselsättning och arbetslöshet, försörjningsbalans och betalningsbalans, industrins utveckling, vinster och lönsamhet,
samt utvecklingen för finans- och aktiemarknaderna, konkurrenskraft, löner, arbetsgivareavgifter, skatter och offentlig
sektor.
Alla som inte kan allting om detta har
stort utbyte av boken. Själv har jag yrkesmässigt sysslat med ekonomisk politik i
drygt 20 år menjag tvingas med skam och
glädje konstatera att jag kan mycket mer
efter att ha läst boken än jag visste förut.
Om inflationen i Sverige får man veta
att den, efter Korea-inflationen 1951, ända fram till 1970-talet låg på 4-procentsnivån. Under perioden 1970-1985 var
inflationen i genomsnitt 9,2 årligen. För
1990 och 1990 räknas nu allmänt med
över 10 procent. Den som undrar vad den
genomsnittliga vara, som år 1960 kostade
endast 482 kronor, kostade år 1989 finner svaret i boken. Rätt svar är 3 260 kr.
Dessa och många andra siffror redovisas även i många och föredömligt långsiktiga diagram. Ett av dem visar, om inte
sambandet, så åtminstone utvecklingen av
inflation och löner. Det tidsmässiga sambandet är så starkt att det nästan utesluter
ett orsakssamband. Löner och andra priser stiger samtidigt. Det är ingen tidsförskjutning, inte något ”lag”, ett ord som
saknas i det annars utmärkta sakregistret,
mellan priserna i allmänhet och priserna
på arbetskraft. Som Danne Nordting på-
pekar i sin bok kan man för Sveriges del
”konstatera att det under perioden från
början av 1970-talet till omkring 1983/
84 fanns ett mycket nära samband mellan
ökningen av penningmängden och inflationen sju kvartal senare (kurs här). Under 1960-talet och från mitten av 1980-
talet finns det emellertid inte något sådant
tydligt samband”. Inflationen har mycket
riktigt under senare hälften av 1980-talet
varit mindre än vad landets morretarister
har förväntat sig. Å andra sidan har bytesbalansunderskottet blivit betydligt större
än vad många andra har trott.
Kanske är det den långvariga inflationen som har gjort att så många av oss har
glömt bort det som Spara nog hade kunnat redan på mellanstadiet, att räkna ränta på ränta. Vi tenderar alltför ofta att, i
våra vardagliga beräkningar mellan tummen och pekfingret, sätta räntan till noll
(t ex vid köp av bostadsrätt). Men Danne
– ~- — ..,__ _
226
Nordling klargör betydelsen av tillväxt i
ekonomin genom att visa att 2 procents
årlig ökning under 15 år ger en total ökning på 35 procent; 3 procent om året ger
totalt 56 procent; och 4 procent om året
ger efter 15 år en ökning på 80 procent.
Det är kanske därför japanerna har det så
bra, om de nu har det? Som tumregel anger han att 2 procents tillväxt om året ger
en fördubbling på 35 år, medan en tillväxt
på 3,5 procent ger en fördubbling på 20
år. Det senare föredras alltmer av oss fyrtiotalister.
Som Danne Nordling påpekar är betalningsbalansstatistiken bristfällig. Det är
illa nog. Illa är också att siffrorna då och
då revideras, varvid verkligheten, som noga analyserats, kommenterats med pannor i djupa veck och som legat till grund
för väl avvägda finansplaner, nu visar sig
se helt annorlunda ut. Detta skulle kunna
vara mycket generande för många inblandade, kanske de flesta. Men SCBs reviderade siffror brukar av någon anledning
inte väcka så stor uppståndelse i massmedia när de publiceras i något statistiskt
Meddelande. Kanske förklaringen är att
de nya siffrorna kanske är lika fel som de
tidigare? Vem vet? Pontius Pilatus?
Socialister och verkställande direktö-
rer har ofta åtminstone ett gemensamt
intresse: att framställa företagens vinster
som höga. Direktörer kan säga att året var
ett mellanår (lägre vinst än förra året, men
högre än nästa). Socialister och tanklösa
journalister brukar gärna skriva rubrik av
typen ”Vinsten upp 112 procent”. Det lå-
ter som avsevärt mer än regeringens löneramar på 3-4 procent. Men det säger lite
om företagets lönsamhet. Företaget kan,
från en mycket låg nivå, ha ökat vinsten
med 113 procent och ändå ha en svag lönsamhet, mätt på de olika sätt som förklaras i boken. En halverad vinst låter också
på något vis mindre än den fördubbling
som återför vinsten till den tidigare nivån.
Det är egentligen bara en sak i boken
jag vill sätta ett stort frågetecken för och
det är den beskrivning som Danne Nordling ger av effekterna av en devalvering.
Han är där talesman för den förhärskande uppfattningen av en devalverings
effekter. Han skriver att ”med hjälp av en
nedskrivning av den svenska kronans värde gentemot andra länders valutor (devalvering), kan statsmakterna snabbt göra
priset lägre på de svenska exportvarorna.
priset i svenska kronor förblir oförändrat
men det behövs mindre utländsk valuta
för att växla till ett givet antal svenska kronor”.
Men så är det väl inte? Enklast inses
det för varor av typen järnmalm och pappersmassa. Det finns för dessa varor
världsmarknadspriser i t ex dollar, som
inte påverkas av att Sveriges statsmakter
ändrar kursen på kronan. Både före och
efter devalveringen kostar ett ton järnmalm x dollar per ton. Den enda omedelbara effekten blir att LKAB får in mer
kronor när de växlar in sina exportinkomster. LKAB har givetvis ingen anledning att sänka sitt pris under världsmarknadspriset. Det kan ändå givetvis ha positiva effekter för land och folk. LKAB hade kanske annars tvingats lägga ner någon
gruva eller LKAB kanske vid de nu högre
intäkterna i kronor kan göra en investering som annars inte hade kommit till
stånd.
På motsvarande sätt är det för t ex
Volvos personbilar. Låt oss anta att marknadssituationen i USA är sådan att en (ett
visst antal, för att vara exakt) Volvo 760
kan säljas i konkurrens med Ford, Honda
och Mercedes för 20 000 dollar. Dagen
därpå ändrar Riksbanken kursen dollar/
kronor. Detta ändrar givetvis inte den
amerikanske bilköparens mening om hur
mycket han är villig att betala för en Volvo
760 i jämförelse med en Ford, Honda
eller Mercedes. Han eller hon tycker fortfarande att 20 000 dollar är rätt pris
(efterfrågekurvan ändras inte, på ekonomspråk). Men för Volvos lönsamhet är
det givetvis en väldig skillnad mellan att få
in (20 000X6) 120 000 kr eller
(20 000X7) 140 000 kr för varje i USA
såld bil. Om bilen kostar 110 000 att tillverka stiger vinsten/ täckningsbidraget
från 10 000 kr till 30 000 kr. I Expressen
blir det rubriken ”Volvos vinst upp 300
procent!”.
Ett tips till nästa upplaga av denna
ytterst innehållsrika och nyttiga bok (det
är skickligt att kunna pressa in så mycket
information i en ändå lättläst / uppslags/
bok) vore att för läsarna något utförligare
förklara begreppet realränta. Som ekonom möter man överallt i sin läsning diagram över realräntan, som till allmän förvåning under 1980-talet har stigit till tidigare oanade nivåer. I flera hundra år har
den legat på 2-3 procent för att nu, sägs
det, ligga på kanske 5-6 procent. Det är
väl försvarbart att järnföra räntan på
bankmedel med den löpande inflationstakten. Men alltför ofta brukar man jämföra räntan på 30-åriga obligationer med
innevarande års inflation. Se, säger man,
en amerikansk statsobligation ger nu 8,93
227
procent och inflationen är bara 4,93 procent. Realräntan har stigit till fyra procent, rekordhögt! Alla vet givetvis att det
sättet att räkna realränta är fel. Detta brukar också pliktskyldigast anges i en fotnot.
Komplikationen är givetvis att realräntan
på en 30-årig obligation bara kan beräknas i efterhand, när man vet vad inflationen har blivit.
Det vi vet är att den nominella räntan
har stigit. Men vi vet inte om det beror på
högre inflationsförväntningar eller på att
realräntan skulle ha stigit. Det ligger
emellertid närmare till hands att tro att inflationsförväntningarna har stigit, eftersom inte heller köpama/säljarna av obligationer vet något bestämt om hur stor inflationen kommer att bli de närmaste 29
åren i USA.
Danne Nordling påpekar att det är
många som borde veta bättre som tror att
om löneökningarna ett år är 10 procent
och inflationen 6 procent, reallöneökningen blir 4 procent. Något generat kan
man i boken lära sig att rätt svar faktiskt
år 3,9 procent och att felen blir större om
man höjer lönerna med t ex 50 procent
och priserna med 30 procent. Då blir
reallöneökningen inte 20 procent utan
endast 15,4 procent. Man får också lära
sig hur man skall räkna för att få fram rätt
svar.
Om alla, som borde kunna räkna ut
detta, men inte kan det (inklusive jag
själv), köper boken, kommer den att bli
en välförtjänt storsäljare.