Rolf Englund; Socialdemokraterna och socialismen
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ROLF ENGLUND:
Socialdemokraterna och socialismen
Varför saknar socialdemokraterna, som
Anders Isaksson påpekat, en inre
kompass? Därför att partiet i likhet med
sina västeuropeiska systerpartier ännu
inte har gjort upp med Marx, skriver
civilekonom Rolf Englund. Debatten om
1•alen tillfondstyrelserna visar detta.
Anders Isaksson skrev i somras en uppmärksammad artikel i Tiden (socialdemokraternas motsvarighet till Svensk
Tidskrift) om ”SAP inför 80-talet: Ett
parti utan inre kompass”. Han skrev att
socialdemokratins grundläggande problem idag utgörs av frånvaron av vad
han kallar den inre kompassen: för första
gången på snart 100 år ser inte partiet
något självklart mål att sträva mot, saknar föreställningar om välfården bortom
välfärden.
Många har, sannolikt med rätta, uppfattat Anders lsakssons artikel som riktad mot den socialdemokratiska partiledningen. Det skulle också förvisso finnas
personer bättre skickade än Olof Palme
att leda det socialdemokratiska partiet in
på rätta vägar. Men det är inte bara i
Sverige som socialdemokraterna har
ideologiska problem.
Västeuropas samtliga socialdemokratiska partier står inför uppgiften att
bestämma sig för om de fortfarande är
riktiga marxister, som Englands Labour,
eller oin de är marknadsekonomiska socialdemokrater som Helmuth Schmidt
var, men som hans parti SPD kanske inte
riktigt ännu är.
Fondfrågan är ingen isolerad svensk
företeelse, förorsakad av något misstag.
Det är en logisk följd av att socialdemokraterna inte ännu har gjort upp med
Karl Marx. Det är det som är förklaringen till att fondfrågan skötts så ”klantigt”, som det brukar heta. En del socialdemokrater vill ha socialism, andra inte.
Och partiet har inte bestämt sig.
Debatten om hur löntagarfondernas
styrelser skall utses är ett belysande exempel på socialdemokraternas oförmåga
att både vara och inte vara socialister
454
samtidigt. Eller rättare sagt, inte vara det
inför väljarna, men hålla möjligheten till
socialismen öppen för de aktiva, troende
socialisterna inom Rörelsen.
Under den förra valrörelsen gavs ett
klart besked om att de beslutande organen i löntagarfonderna skulle utses genom direkta val. Därmed ville partiet ta
loven av propagandan mot ”fackföreningsfonder”, styrda av fackliga pampar. Röstberättigade blir antingen alla
löntagare eller alla som uppnått myndig
ålder. Olof Palme tog personligen ställning för det sistnämnda alternativet.
När fondsystemet så småningom blir
en stor ägare i näringslivet kommer
maktfrågorna att anmäla sig. Vilka skall
utöva rösträtten för aktierna?
Fackföreningsrörelsen betraktar sig
som huvudman för fonderna. De lokala
fackföreningarna vill ha del i makten
över de företag där de verkar. Samtidigt
kommer de regionalpolitiska intressena
att påskynda en uppbyggnad av regionala fonder, grundade på direkta val.
Efter 1990?
Socialdemokraterna skyggar emellertid
inför de onekligen oerhört kniviga problemen om fackligt inflytande kontra
medborgarinflytande genom allmänna
val och kontlikten mellan fackets roll
som ägare och dess roll som löneförhandlare.
Många års debatt och ett kongressbeslut om direktval och reellt lokalt inflytande kan heller knappast sopas under
mattan. Skall de tas fram igen till 1990?
Det finns klara besked om vart löntagarfonderna egentligen syftar och en stor
del av löntagarfondsdebatten gäller socialdemokraternas avsikter på längre sikt.
LOs andre ordförande (vice ordförande) Rune Molin sade i en intervju i L().
Tidningen den 5 maj 1983:
”Nu ska vi bygga upp ett fondsystem
som fungerar praktiskt och som visar att
näringslivets skräckpropaganda inte har
någon grund i verkligheten. När det här
systemet fungerat några år får vi utvär·
dera det och därefter fullfölja löntagar·
fondsreformen.”
Per-Olof Edin och Anna Hedborg (hon
var medfö1fattare till Meidners förslag)
skrev i sin bok ”Det nya uppdraget”,
kapitel 5 med rubriken ”Inte vilka fonder som helst”, sidan 85:
”För det första bör just löntagarnas
intresse av arbetslivets villkor ersätta
vinstintresset som högsta norm i företagen. Löntagarna bör ges ett dominerande inflytande på bolagsstämman efter·
som det är där företagets normvärld yl·
terst förankras . Och sannolikt räcker det
inte med mindre än ett faktiskt dominerande inflytande för löntagarna.”
Dåvarande SSU-ordföranden, nu
chefredaktören för det socialdemokratis·
ka huvudorganet Arbetet, Lars Eng·
qvist, i Frihet nr 9/1977:
”Löntagarfonderna ska konstrueras
så att de öppnar möjligheter att på sikt
låta de anställda få det avgörande infly.
tandet i företagen men löntagarna (är det
månne tryckfel och skall stå Iöntagarfon·
derna?) måste kompletteras med en bred
reformoffensiv på det ekonomiska områ·
det.
P O Engquist, som det av någon an·
ledning lyssnas till, gick i somras till ett
rasande angrepp på socialdemokratin i
fondfrågan och då speciellt frågan om
valen till fondstyrelserna.
Aftonbladet tvingades erkänna att
”Enquist har rätt. Det är ingen tvekan
om att Palme och Feldt gav sådana löften. Och det är nu generande när Feldt
försöker förneka detta . . . Framför allt
måste Palme och Feldt snarast precisera
när och hur allmänna val ska kunna börja
tillämpas. Det räcker inte med diffust tal
om att sådana val kan bli aktuella i en
obestämd framtid”, fortsatte Aftonbladet.
Ingvar Carlsson försäkrade i radioekot
att direkta val tilllöntagarfonderna vill vi
fortfarande ha.
Stockholms-Tidningen vill det däremot inte: ”Det är fondernas storlek och
funktion som bestämmer valsystem. Det
är inte självklart att de fem nya AP-fonder det nu handlar om behöver någon
sådan komplicerad ny valapparat”, enligt ST.
Med val blir det medborgarfonder som
leder till stats- eller länssocialism. Antagligen först länssocialism, för det verkar trevligt, och sedan, när det inte visar
sig fungera, till statssocialism.
Det är således inte sakligt bra med direkta val till fonderna – det gör inte fonderna bättre. Det är ju alltid lustigt att
kunna påvisa löftesbrott och tvetalan
hos motståndarna, men vi fondmotståndare får i vår lycka över det inte ge intrycket att allt vore mycket bättre bara
det bleve val till fonderna. Det blir inte
bättre – det skulle bli sämre.
Ingvar Carlsson trasslar in sig: Beskedet om att det skall bli fria och allmänna
val till löntagarfondernas styrelser, som
gavs av statsminister Olof Palme i Almedalen i förra årets valrörelse, gäller alltjämt. Men frågan om fria allmänna val är
en komplicerad apparat och det kan där- 455
för ta lite tid.
Jo, jo. Det där med fria val är komplicerat och kan ta lite tid. Så talar nu en
ledande representant för det parti som
med viss rätt tillskriver sig att ha infört
den allmänna rösträtten här i landet.
Tiderna förändras.
Allmänna val – eller direkta
Stig Malm är inte för allmänna val: Vi
skall ha direkta val tilllöntagarfondernas
styrelser, men det är inte detsamma som
allmänna val, vilket skulle leda till någon
surts medborgarfonder och det var ju
aldrig meningen …
– Eventuellt sade Olof Palme allmänna val i sitt tal i Almedalen under
valrörelsen, det vetjag faktiskt inte, men
jag vill understryka att det aldrig varit tal
om några allmänna medborgatfonder.
Vad det handlar om är löntagarfonder
med löntagarinflytande genom direkta
val, dundrade LO-chefen.
Stockholms-Tidningen anser att med
den långt mer genomgripande utformning som det fondförslag som diskuterades förra året hade, och med de vidare
uppgifter man ville ge de 24 länsfonderna
i deras placeringspolitik, kunde det möjligen anses rimligt med någon form av
allmänna val till fondstyrelser. Också för
att ge dem den eftersträvade demokratiska förankringen och få bort stämpeln att
de blev ett instrument för ”fackpamparna”.
– Med de fem AP-fonder som nu diskuteras och de klart angivna avkastningsstyrda placeringsambitioner de
skall ha, blir frågan om hur fondstyretserna utses en annan.
– Det kan inte vara löjligt att försöka
456
leva upp till de tankar på en vidgad ekonomisk demokrati, som hela tiden har
varit bärande för hela löntagarfondsiden.
Och demokratin blir inte sämre av att det
till en början handlar om relativt blyg-.
samma belopp som fonderna har att förvalta, skrev regeringsorganet Arbetet.
Det första steget?
Stockholms-Tidningen höll fast vid sitt
motstånd mot val till fondstyrelserna och
skrev under rubriken ”Säg nej till direktval, Palme” att det nu handlar om ett
annat fondsystem än det som var aktuellt
i valrörelsen när Palme utlovade allmänna val.
”Gör man det (inför allmänna val)
ändå, har man därmed också sagt att det
i praktiken handlar om att på sikt inrätta
ett annat och mer omfattande system”.
Stockholms-Tidningen fortsätter: P O
Edin svarade på frågan om detta var
första steget i en utbyggnad av ett sådant
fondsystem, att detta ”är steget”.
Stockholms-Tidningen har hävdat att regeringen då de lägger sin proposition ska
göra klart att det är en åtgärd avslutad i
sig, inte något ”första steg” eller liknande.
– Detta kan inte göras trovärdigt om
man samtidigt aviserar en ordning med
direkta (och då troligen allmänna) val till
fondstyrelserna.
Olof Palme i Almedalen 1983 enligt
DN: ”Något besked om hur styrelsen till
löntagarfonderna ska väljas ville han inte
ge. – Vi måste utreda hur valsystemet
ska se ut, sade han. Jag har inget mandat
att ha uppfattningar om valsystemet. Det
var en individuell utredning, närjag förra
året talade för direkta och allmänna val.
Hela pensionssystemet, inte bara de
framtida löntagarfondernas folkliga anknytning ska ses över. När det är utrett
så kan direkta val införas.
Kan – inte skall – och inte bara fonderna utan tydligen också även ATP-systemet i dess helhet. Palme går därmed
längre i kollektiv kontroll över kapitalet.
Stockholms-Tidningen räds inte att i
en ledare den 29 juli gå emot Palme på
denna viktiga punkt.
”- Det kan finnas ett värde i att fondstyrelserna tillsätts oberoende av regeringen. Å andra sidan ökar faktiskt direktval till fondstyrelserna riskerna för
den ”politisering” man vill undvika!
– Det är sagt att fondernas placeringspolitik enbart skall styras av avkast·
ningskraven. Men med direkta val tiO
regionalt baserade fonder är det mer äo
sannolikt att andra synpunkter – och
löften! – kommer in i själva valkampanjen. Valkampanjerna kommer att handla
om olika sätt att främja regionens nä-
ringsliv, kanske inte minst behovet att
”rädda” viktiga sysselsättningstillfällen
Det kommer i sin tur att påverka dc
valda styrelsernas handlande, dvs annal
än avkastningskravet kommer att spela
roll …
En gång i världen var fonderna tänkta
att bli löntagarnas vapen mot kapitalägarna. Nu tycks det snarare bli så an
fonderna blir de regionala intressenas
vapen mot regering och riksdag.
Är det egentligen det arbetarröretsea
vill, frågar Stockholms-Tidningen engagerat.
Splittring
Fondfrågan kan bara förstås om man
inser att socialdemokratin är djupt splittrad inför frågan om partiet skall införa
den socialism som hela tiden varit grunden för partiets ideologiska drömmar.
För många partiarbetare är det tanken på
socialismen som fått dem att i ur och
skur tåga fram på gator och torg och
medverka i det vardagliga och grå arbetet.
Det socialdemokratiska partiet är
splittrat i frågan om socialismen, partiets
grundläggande ideologi. Av allt att döma
går sprickan i betydande del mellan partiets väljare och dess aktiva.
Var det kan leda kan man se i England.
457
Det är mot den bakgrunden inte svårt
att förstå socialdemokraternas motstånd
mot en folkomröstning i fondfrågan. Partiet skulle spricka mitt itu.
Valen till fondstyrelserna hänger även
ihop med frågan om folkomröstning. För
det fall folkstyrelsen skall förverkligas
också genom särskilda fondval måste
rimligen även detta skrivas in i grundlagen. Och om grundlagen ska ändras blir
frågan om folkomröstning automatiskt
aktuell. En tredjedel av riksdagsmännen
kan framtvinga folkomröstning om vilande grundlagsförslag.
Det är, som Ingvar Carlsson, socialdemokraternas frihetsapostel sade, ”en
komplicerad apparat med fria allmänna
val” .
.l
l
Socialdemokraterna och socialismen
Varför saknar socialdemokraterna, som
Anders Isaksson påpekat, en inre
kompass? Därför att partiet i likhet med
sina västeuropeiska systerpartier ännu
inte har gjort upp med Marx, skriver
civilekonom Rolf Englund. Debatten om
1•alen tillfondstyrelserna visar detta.
Anders Isaksson skrev i somras en uppmärksammad artikel i Tiden (socialdemokraternas motsvarighet till Svensk
Tidskrift) om ”SAP inför 80-talet: Ett
parti utan inre kompass”. Han skrev att
socialdemokratins grundläggande problem idag utgörs av frånvaron av vad
han kallar den inre kompassen: för första
gången på snart 100 år ser inte partiet
något självklart mål att sträva mot, saknar föreställningar om välfården bortom
välfärden.
Många har, sannolikt med rätta, uppfattat Anders lsakssons artikel som riktad mot den socialdemokratiska partiledningen. Det skulle också förvisso finnas
personer bättre skickade än Olof Palme
att leda det socialdemokratiska partiet in
på rätta vägar. Men det är inte bara i
Sverige som socialdemokraterna har
ideologiska problem.
Västeuropas samtliga socialdemokratiska partier står inför uppgiften att
bestämma sig för om de fortfarande är
riktiga marxister, som Englands Labour,
eller oin de är marknadsekonomiska socialdemokrater som Helmuth Schmidt
var, men som hans parti SPD kanske inte
riktigt ännu är.
Fondfrågan är ingen isolerad svensk
företeelse, förorsakad av något misstag.
Det är en logisk följd av att socialdemokraterna inte ännu har gjort upp med
Karl Marx. Det är det som är förklaringen till att fondfrågan skötts så ”klantigt”, som det brukar heta. En del socialdemokrater vill ha socialism, andra inte.
Och partiet har inte bestämt sig.
Debatten om hur löntagarfondernas
styrelser skall utses är ett belysande exempel på socialdemokraternas oförmåga
att både vara och inte vara socialister
454
samtidigt. Eller rättare sagt, inte vara det
inför väljarna, men hålla möjligheten till
socialismen öppen för de aktiva, troende
socialisterna inom Rörelsen.
Under den förra valrörelsen gavs ett
klart besked om att de beslutande organen i löntagarfonderna skulle utses genom direkta val. Därmed ville partiet ta
loven av propagandan mot ”fackföreningsfonder”, styrda av fackliga pampar. Röstberättigade blir antingen alla
löntagare eller alla som uppnått myndig
ålder. Olof Palme tog personligen ställning för det sistnämnda alternativet.
När fondsystemet så småningom blir
en stor ägare i näringslivet kommer
maktfrågorna att anmäla sig. Vilka skall
utöva rösträtten för aktierna?
Fackföreningsrörelsen betraktar sig
som huvudman för fonderna. De lokala
fackföreningarna vill ha del i makten
över de företag där de verkar. Samtidigt
kommer de regionalpolitiska intressena
att påskynda en uppbyggnad av regionala fonder, grundade på direkta val.
Efter 1990?
Socialdemokraterna skyggar emellertid
inför de onekligen oerhört kniviga problemen om fackligt inflytande kontra
medborgarinflytande genom allmänna
val och kontlikten mellan fackets roll
som ägare och dess roll som löneförhandlare.
Många års debatt och ett kongressbeslut om direktval och reellt lokalt inflytande kan heller knappast sopas under
mattan. Skall de tas fram igen till 1990?
Det finns klara besked om vart löntagarfonderna egentligen syftar och en stor
del av löntagarfondsdebatten gäller socialdemokraternas avsikter på längre sikt.
LOs andre ordförande (vice ordförande) Rune Molin sade i en intervju i L().
Tidningen den 5 maj 1983:
”Nu ska vi bygga upp ett fondsystem
som fungerar praktiskt och som visar att
näringslivets skräckpropaganda inte har
någon grund i verkligheten. När det här
systemet fungerat några år får vi utvär·
dera det och därefter fullfölja löntagar·
fondsreformen.”
Per-Olof Edin och Anna Hedborg (hon
var medfö1fattare till Meidners förslag)
skrev i sin bok ”Det nya uppdraget”,
kapitel 5 med rubriken ”Inte vilka fonder som helst”, sidan 85:
”För det första bör just löntagarnas
intresse av arbetslivets villkor ersätta
vinstintresset som högsta norm i företagen. Löntagarna bör ges ett dominerande inflytande på bolagsstämman efter·
som det är där företagets normvärld yl·
terst förankras . Och sannolikt räcker det
inte med mindre än ett faktiskt dominerande inflytande för löntagarna.”
Dåvarande SSU-ordföranden, nu
chefredaktören för det socialdemokratis·
ka huvudorganet Arbetet, Lars Eng·
qvist, i Frihet nr 9/1977:
”Löntagarfonderna ska konstrueras
så att de öppnar möjligheter att på sikt
låta de anställda få det avgörande infly.
tandet i företagen men löntagarna (är det
månne tryckfel och skall stå Iöntagarfon·
derna?) måste kompletteras med en bred
reformoffensiv på det ekonomiska områ·
det.
P O Engquist, som det av någon an·
ledning lyssnas till, gick i somras till ett
rasande angrepp på socialdemokratin i
fondfrågan och då speciellt frågan om
valen till fondstyrelserna.
Aftonbladet tvingades erkänna att
”Enquist har rätt. Det är ingen tvekan
om att Palme och Feldt gav sådana löften. Och det är nu generande när Feldt
försöker förneka detta . . . Framför allt
måste Palme och Feldt snarast precisera
när och hur allmänna val ska kunna börja
tillämpas. Det räcker inte med diffust tal
om att sådana val kan bli aktuella i en
obestämd framtid”, fortsatte Aftonbladet.
Ingvar Carlsson försäkrade i radioekot
att direkta val tilllöntagarfonderna vill vi
fortfarande ha.
Stockholms-Tidningen vill det däremot inte: ”Det är fondernas storlek och
funktion som bestämmer valsystem. Det
är inte självklart att de fem nya AP-fonder det nu handlar om behöver någon
sådan komplicerad ny valapparat”, enligt ST.
Med val blir det medborgarfonder som
leder till stats- eller länssocialism. Antagligen först länssocialism, för det verkar trevligt, och sedan, när det inte visar
sig fungera, till statssocialism.
Det är således inte sakligt bra med direkta val till fonderna – det gör inte fonderna bättre. Det är ju alltid lustigt att
kunna påvisa löftesbrott och tvetalan
hos motståndarna, men vi fondmotståndare får i vår lycka över det inte ge intrycket att allt vore mycket bättre bara
det bleve val till fonderna. Det blir inte
bättre – det skulle bli sämre.
Ingvar Carlsson trasslar in sig: Beskedet om att det skall bli fria och allmänna
val till löntagarfondernas styrelser, som
gavs av statsminister Olof Palme i Almedalen i förra årets valrörelse, gäller alltjämt. Men frågan om fria allmänna val är
en komplicerad apparat och det kan där- 455
för ta lite tid.
Jo, jo. Det där med fria val är komplicerat och kan ta lite tid. Så talar nu en
ledande representant för det parti som
med viss rätt tillskriver sig att ha infört
den allmänna rösträtten här i landet.
Tiderna förändras.
Allmänna val – eller direkta
Stig Malm är inte för allmänna val: Vi
skall ha direkta val tilllöntagarfondernas
styrelser, men det är inte detsamma som
allmänna val, vilket skulle leda till någon
surts medborgarfonder och det var ju
aldrig meningen …
– Eventuellt sade Olof Palme allmänna val i sitt tal i Almedalen under
valrörelsen, det vetjag faktiskt inte, men
jag vill understryka att det aldrig varit tal
om några allmänna medborgatfonder.
Vad det handlar om är löntagarfonder
med löntagarinflytande genom direkta
val, dundrade LO-chefen.
Stockholms-Tidningen anser att med
den långt mer genomgripande utformning som det fondförslag som diskuterades förra året hade, och med de vidare
uppgifter man ville ge de 24 länsfonderna
i deras placeringspolitik, kunde det möjligen anses rimligt med någon form av
allmänna val till fondstyrelser. Också för
att ge dem den eftersträvade demokratiska förankringen och få bort stämpeln att
de blev ett instrument för ”fackpamparna”.
– Med de fem AP-fonder som nu diskuteras och de klart angivna avkastningsstyrda placeringsambitioner de
skall ha, blir frågan om hur fondstyretserna utses en annan.
– Det kan inte vara löjligt att försöka
456
leva upp till de tankar på en vidgad ekonomisk demokrati, som hela tiden har
varit bärande för hela löntagarfondsiden.
Och demokratin blir inte sämre av att det
till en början handlar om relativt blyg-.
samma belopp som fonderna har att förvalta, skrev regeringsorganet Arbetet.
Det första steget?
Stockholms-Tidningen höll fast vid sitt
motstånd mot val till fondstyrelserna och
skrev under rubriken ”Säg nej till direktval, Palme” att det nu handlar om ett
annat fondsystem än det som var aktuellt
i valrörelsen när Palme utlovade allmänna val.
”Gör man det (inför allmänna val)
ändå, har man därmed också sagt att det
i praktiken handlar om att på sikt inrätta
ett annat och mer omfattande system”.
Stockholms-Tidningen fortsätter: P O
Edin svarade på frågan om detta var
första steget i en utbyggnad av ett sådant
fondsystem, att detta ”är steget”.
Stockholms-Tidningen har hävdat att regeringen då de lägger sin proposition ska
göra klart att det är en åtgärd avslutad i
sig, inte något ”första steg” eller liknande.
– Detta kan inte göras trovärdigt om
man samtidigt aviserar en ordning med
direkta (och då troligen allmänna) val till
fondstyrelserna.
Olof Palme i Almedalen 1983 enligt
DN: ”Något besked om hur styrelsen till
löntagarfonderna ska väljas ville han inte
ge. – Vi måste utreda hur valsystemet
ska se ut, sade han. Jag har inget mandat
att ha uppfattningar om valsystemet. Det
var en individuell utredning, närjag förra
året talade för direkta och allmänna val.
Hela pensionssystemet, inte bara de
framtida löntagarfondernas folkliga anknytning ska ses över. När det är utrett
så kan direkta val införas.
Kan – inte skall – och inte bara fonderna utan tydligen också även ATP-systemet i dess helhet. Palme går därmed
längre i kollektiv kontroll över kapitalet.
Stockholms-Tidningen räds inte att i
en ledare den 29 juli gå emot Palme på
denna viktiga punkt.
”- Det kan finnas ett värde i att fondstyrelserna tillsätts oberoende av regeringen. Å andra sidan ökar faktiskt direktval till fondstyrelserna riskerna för
den ”politisering” man vill undvika!
– Det är sagt att fondernas placeringspolitik enbart skall styras av avkast·
ningskraven. Men med direkta val tiO
regionalt baserade fonder är det mer äo
sannolikt att andra synpunkter – och
löften! – kommer in i själva valkampanjen. Valkampanjerna kommer att handla
om olika sätt att främja regionens nä-
ringsliv, kanske inte minst behovet att
”rädda” viktiga sysselsättningstillfällen
Det kommer i sin tur att påverka dc
valda styrelsernas handlande, dvs annal
än avkastningskravet kommer att spela
roll …
En gång i världen var fonderna tänkta
att bli löntagarnas vapen mot kapitalägarna. Nu tycks det snarare bli så an
fonderna blir de regionala intressenas
vapen mot regering och riksdag.
Är det egentligen det arbetarröretsea
vill, frågar Stockholms-Tidningen engagerat.
Splittring
Fondfrågan kan bara förstås om man
inser att socialdemokratin är djupt splittrad inför frågan om partiet skall införa
den socialism som hela tiden varit grunden för partiets ideologiska drömmar.
För många partiarbetare är det tanken på
socialismen som fått dem att i ur och
skur tåga fram på gator och torg och
medverka i det vardagliga och grå arbetet.
Det socialdemokratiska partiet är
splittrat i frågan om socialismen, partiets
grundläggande ideologi. Av allt att döma
går sprickan i betydande del mellan partiets väljare och dess aktiva.
Var det kan leda kan man se i England.
457
Det är mot den bakgrunden inte svårt
att förstå socialdemokraternas motstånd
mot en folkomröstning i fondfrågan. Partiet skulle spricka mitt itu.
Valen till fondstyrelserna hänger även
ihop med frågan om folkomröstning. För
det fall folkstyrelsen skall förverkligas
också genom särskilda fondval måste
rimligen även detta skrivas in i grundlagen. Och om grundlagen ska ändras blir
frågan om folkomröstning automatiskt
aktuell. En tredjedel av riksdagsmännen
kan framtvinga folkomröstning om vilande grundlagsförslag.
Det är, som Ingvar Carlsson, socialdemokraternas frihetsapostel sade, ”en
komplicerad apparat med fria allmänna
val” .
.l
l