Rom och parterriket
1949
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
ROM OCH PARTERRIKET
Av docenten TORVALD HÖJER
HisTORIKERN är mycket illa ställd, när det gäller att rekonstruera det partiska eller arsacidiska rikets uppbyggnad och öden
liksom dess ledares syften och motiv. Källmaterialet är ovanligt
besvärligt. Det finns materiella kvarlevor, som bragts i dagen av
den nutida arkeologin; särskilt betydelsefulla äro 1920- och 1930-
talens utgrävningar i Dura-Europos vid mellersta Eufrat. Men de
arkeologiska fynden äro som så ofta annars främst av vikt för den
ekonomiska och kulturella historien och ge i allmänhet jämförelsevis litet för den politiska. De erbjuda ej ens säkra kronologiska
hållpunkter, då det ofta är oklart, om deras dateringar hänföra
sig till den seleucidiska eller den arsacidiska eran. A v stor vikt
äro de partiska mynten, vilka torde utgöra vår bästa källa, när
det gäller en så elementär sak som regentlängden, detta nödvändiga skelett för en politisk historia. Men de bjuda på den komplikationen, att de ofta ej bära vederbörande konungs eget namn.
Viktigast äro därför de litterära källorna, men även de äro särdeles besvärliga. Partiska annaler ha möjligen funnits men i så
fall förstörts under sasaniderna, då arsaciderna betraktades som
usurpatorer. De historier om det partiska riket, som författades
på grekisk-romersk botten, äro numera försvunna. Om man räknar upp blotta namnen på de antika skriftställare, som alltjämt
stå oss till buds, blir det visserligen en imponerande rad av författarnamn, men det gäller mestadels blott enstaka notiser, infällda i annat sammanhang. Några av ifrågavarande arbeten äro
därjämte endast fragmentariskt bevarade eller utgöra sammandrag – stundom oklara eller skeva – av förlorade större verk,
så t. ex. Justinus’ för parternas äldre historia särskilt viktiga
kompendium av Trogus Pompejus’ stora arbete.
Till de klassiska författarna kunna läggas dels några judiska,
främst den mycket väl underrättade Josefos – det fanns alltid
goda förbindelser mellan Palestina och de talrika judiska församlingarna i Babylonien, och parterna spelade en viss roll i Palestinas egen historia- dels armeniska och syriska berättande källor,
627
Torvald Höjer
om vilkas värde skilda meningar ännu synas råda. Vidare tillkomma, något som ger en särskild bouquet åt parternas historia
och visar dess karaktär av världshistoria, kinesiska källor från
Handynastin. Men där möter den ofta mycket stora svårigheten
att identifiera de kinesiska sagesmännens ort- och personnamn.
Källmaterialet har utöver sin fragmentariska beskaffenhet en
annan stor svaghet. Det behandlar parterriket utifrån, ur andra
folks synpunkt, vilken till på köpet i flertalet fall är avog mot
parterna. Att med ledning av dylika källor söka rekonstruera de
partiska statsmännens ideer och tankegångar är särdeles vanskligt.
Ytterligare en svårighet tillkommer. De klassiska författarna
behandla naturligt nog partiska förhållanden helst i samband med
direkta romersk-partiska förvecklingar. Men parterriket var en
asiatisk stormakt med vitt spända gränser och andra viktiga grannar: i norr de oroliga sarmatiska och skytiska folken, i öster först
det grekiska riket i Baktrien och Pendsjab och senare de sakiska
och tokhariska statsbildningarna i nordöstra Iran. Dessa maktfaktorers inverkan på varandra och på arsaciderna är i betydelsefulla hänseenden alltjämt höljd i dunkel, men det är klart, att
många vändningar i den partiska politiken vid Eufrat och i
Armenien kunna ha berott på oss obekanta förhållanden vid Oxus
eller Indus.
Det är ett vackert bevis för fulländningen i de arbetsmetoder,
som numera nyttjas inom antikens historia, att det t. o. m. med
detta spinkiga och motspänstiga källmaterial dock varit möjligt
att ge en förhållandevis så fyllig helhetsbild av parterriket och
dess plats i Roms historia, som skett t. ex. i några kapitel i den
på 1930-talet utgivna »Cambridge Ancient History». Det kan även
måhända förtjäna nämnas, att en tysk officer och historiker 1922
gjorde de romersk-partiska krigen till föremål för en regelrätt
krigshistorisk undersökning. Det torde kunna diskuteras, om det
spröda antika källmaterialet i allo tål en dylik preussisk exercis.
Utrymmet tillåter ej ens en flyktig presentation av annan nyare
litteratur i ämnet. Mot det mesta därav har från iranistiskt håll
riktats den vägande kritiken, att de svårutnyttjade orientaliska
källorna, främst de armeniska, ej tillräckligt uppmärksammats.
Det partiska. riket skapades omkring 250 f. Kr. – dess officiella
tideräkning började med våren 247 – av parnerna, en nomadisk
stam från stäppen norr om Atrek. Åtminstone dess styrande skikt
628
Rom och parterriket
var av nordiranskt ursprung. Vad parterna själva kallade sig, är
okänt. Namnet parter, som härrör från romare och greker, kommer av den persiska satrapien Partien (det nuvarande Chorasan),
där parnerna slogo sig ned vid det seleucidiska väldets begynnande upplösning.
Under sitt första århundrade var den nya statsbildningen utsatt för bakslag, det svåraste omkring 210, när Antiokos III under sitt ryktbara krigståg österut gjorde även parterna till sina
vasaller. Men något senare framträdde Rom, t. v. blott indirekt,
som en viktig faktor i deras historia. Scipionernas seger vid
Magnesia över Antiokos möjliggjorde åter ett självständigt parterrike, och den viktigaste förutsättningen för dettas fortsatta
frammarsch var Roms envisa avundsjuka och misstroende mot
seleuciderna.
Parternas verkliga genombrott som maktfaktor kom under konung Mitridates I, som lyckades erövra Medien och därefter omkring 140 f. Kr. även Babylonien och Mesopotamien. Han och hans
efterträdare förmådde också hävda denna nya maktställning mot
seleucidiska restaurationssträvanden. Därmed hade en ny stormakt uppstått, som innehade det gamla perserrikets kärnländer,
Iran och Tvåflodslandet. Hur långt parternas välde sträckte sig
österut, är svårt att avgöra och växlade vid olika tidpunkter. Detsamma gäller gränsen mot stäppfolken i norr. En världshistorisk
insats gjorde parterna genom att dämma upp den sakisk-tokhariska
flodvåg från nordöst, som ursprungligen satts i rullning av hunnernas segrar i det västligaste Kina kort efter år 200 f. Kr.
Som redan antytts, äro källorna till parternas inre historia och
samhällsorganisation sparsamma och fragmentariska. Vissa drag
framträda dock klart. I likhet med både akemenidriket och
sasanidväldet och i ännu högre grad än dem var parterstaten utpräglat feodal. Det har sagts, att den iranska statstanken i äldre
tid är feodal i motsats till Assyriens, diadokstaternas och Roms
centralistiska. Kring arsacidriket i snävare mening grupperades
en rad större vasallstater såsom Armenien, Media Atropatene (nu
Azerbeidjan), Hyrkanien, Baktrien och Persis. Å ven många
smärre vasallstater funnos; bäst kända äro de längst i väster. Men
också de områden, som formellt lydde direkt under storkonungen
och förvaltades av satraper, närmade sig vasallstaternas typ, eftersom satraperna hämtades ur landskapens främsta stormanuaätter och värdigheten i stor utsträckning gick i arv. Den feodala
hierarkin hade av allt att döma en hel rad trappsteg, från de liv- 44- 493449 Svensk Tidskrift 1949 629
Torvald Höjer
egna i pyramidens botten till storkonungen på dess topp. Dennes
makt var i teorin absolut, men han tillsattes genom val, ehuru i
regel inom den härskande dynastin. De främsta magnatfamiljerna
såsom Suren och Karin kunde nästan tävla med honom i makt.
Huset Suren skall enligt en teori t. o. m. tidvis ha härskat över
ett eget rike i östra Iran och Pendsjab. Viktigt är vidare, att de
talrika grekiska städerna inom riket med Selencia i spetsen intogo en ställning av fria riksstäder. De voro ett arv från de tidigare seleuciderna; Eduard Meyer har i en stor essay skildrat
dessas märkliga insatser som stadsgrundare i Tvåflodslandet och
Iran. Det enda arsacidiska kungabrev, som vi åtminstone för
några år sedan kände, gäller karakteristiskt nog just ett kommunalt val i en dylik fri stad.
Denna statsorganisation var särdeles lös, och parterrikets inre
historia, i den mån den är känd, erbjuder samma bild som Främre
Asiens muhammedanska stater efter kalifatets upplösning – ett
virrvarr av palatsrevolutioner, tronstrider, blodbad inom härskarätten och resningar bland stormännen. För rikets yttre förhållanden, särskilt gentemot Rom, var denna bristande stabilitet ödesdiger.
Om parterrikets finanser veta vi så gott som intet. En mycket
betydelsefull roll har med säkerhet spelats av pålagor på karavanhandeln. Riket behärskade nämligen delvis en av den dåtida
världshandelns viktigaste pulsådror, den ryktbara Sidenvägen,
vars huvudgren sträckte sig över Baktra (nu Balkh), Merv och
Ekbatana till Selencia och därifrån till Medelhavet. Parterna behärskade även den kortaste sjövägen från Indien, genom Persiska
viken, ehuru det även fanns en av dem oberoende route genom
Röda havet. Tidtals förekommo av mycket att döma direkta diplomatiska förbindelser mellan storkonungen och Kina.
I en materialistisk tid som vår ligger det nära till hands att i
kampen om dessa stora handelsvägar se själva livsnerven i den
romersk-partiska rivaliteten. Men källorna ha ej mycket att förmäla därom. Det kan ej ens göras sannolikt, att Crassus, storkapitalets klassiske företrädare i den äldre världshistorien, drevs
fram till slagfältet vid Carrhre av sin lust att monopolisera världshandeln med siden. Och om Neros eventuella planer att åt Rom
trygga nya förbindelser med Indien och Kina utanför arsacidernas räckvidd veta vi egentligen intet. Snarare skulle man då
kunna inläsa handelspolitiska syften i Trajanus’ fälttåg ända ner
till Persiska viken.
630
Rom och parterriket
Källornas och den för oss kända historiens natur ställer parterrikets militära förhållanden i förgrunden. De voro karakteristiska
för denna feodalstat. En egentlig stående här fanns inte – konungen hade dock hustrupper – utan armen var ett feodalt uppbåd. De viktigaste vapenslagen voro bägge beridna: tungt pansrade ryttare med kraftiga lansar på pansarklädda hästar och lättberidna, utomordentligt skickliga bågskyttar. De förra voro adelsherrarna, de senare deras följen. Fotfolket tyckes åtminstone under rikets tidigare skeden ha spelat en rätt liten roll, och i motsats till akemenider och sasanider synas parterna ej ha använt
elefanter i fält, något som f. ö. gör uppgifterna om ett partiskt
välde i norra Indien mindre sannolika. – Den partiska härens
normalstyrka var relativt blygsam, 40,000 till 50,000 man.
Karakteristiskt för den romersk-partiska politiken är slutligen,
att det mellan de bägge stormakterna fanns en rad mindre stater:
Armenien, Media Atropatene, Commagene, Osroene (bägge vid
den stora Eufratkröken) och under kejsartiden längre söderut
Palmyra med sin blomstrande karavanhandeL Dessa riken stodo
i vasallförhållande än till den ena, än till den andra av de båda
stormakterna och sökte bevara sin relativa frihet genom att kryssa
mellan dem och efter förmåga spela ut den ena mot den andra.
Situationen påminner om Afganistans och en rad mindre staters
brydsamma läge mellan Ryssland och Brittiska Indien under 1800-
talet. Viktigast var Armenien; kampen om inflytandet där skulle
utlösa de flesta romersk-partiska konflikterna. Till sin inre struktur överensstämde Armenien i stort med parterriket.
Den första kända direkta politiska kontakten mellan Rom och
parterna ägde rum 92 f. Kr., då Sulla som propretar i Cilicien
mötte en partisk beskickning vid Eufrat. Förbindelserna voro till
en början vänskapliga till följd av den gemensamma motsättningen till Mitridates av Pantus och Tigranes av Armenien. En
förändring kom med Pompejus. Visserligen hade storkonungen
efter någon tvekan varit dennes rätt passive allierade, men i och
med annexionen av Syrien blev Rom arsacidernas direkta granne,
och därtill gynnade Pompejus det besegrade Armenien på parternas bekostnad och gjorde Osroene till Roms vasall. Parterriket var
vid denna tid försvagat av inre oro.
Ett nytt skede inleddes år 55, då parterriket konsoliderades, samtidigt som Crassus blev ståthållare i Syrien. Som bekant kom han
dit med det fasta beslutet att öppna ett erövringskrig mot par- 631
Torvald Höjer
terna. Hans motiv synes ha varit behovet att med stora militära
framgångar stärka sin ställning inom triumviratet. Dessutom hade
han troligen ekonomiska avsikter. En romersk erövring i östern
innebar alltid en exploatering och utplundring i stor skala. Det
är alltså fråga om en klar romersk aggression mot parterna.
Crassus förfogade över en rätt stor arme, 7 legioner (44,000 man),
men dess kvalitet tyckes ha varit tvivelaktig. Framför allt led
han, såsom ofta var fallet vid Roms fälttåg, brist på kavalleri,
som han dock hoppades få av Armenien och andra vasaller. I det
kritiska ögonblicket uteblev emellertid denna hjälp. I den öppna
nordmesopotamiska terrängen med dess svåra försörjningsförhållanden visade legionärerna sig hopplöst underlägsna de partiska
bågskyttarna, sedan Crassus’ fåtaliga men goda galliska rytteri
krossats av pansarryttarna. Parternas ledare av ätten Siiren –
hans personliga namn är okänt- synes också ha varit en ovanlig
militär begåvning. En särskilt skapad tross, enligt uppgift bestå-
ende av 1,000 kameler, användes för att föra fram pilar till slagfältet och möjliggöra en oavbruten »eldgivning». En kombination
av beskjutning med branta och med flacka pilbanor gjorde legionärernas sköldar otillräckliga som skydd. Resultatet blev, främst
till följd av en rad olyckliga omständigheter omedelbart efter det
egentliga slaget, en av de svåraste katastrofer, som någonsin drabbat en romersk arme. Fältherren och minst 3/4 av manskapet
gingo förlorade vid Carrhre. – Men efter denna katastrof visade
det sig liksom även senare, att parternas statliga och militära
organisation nog möjliggjorde en framgångsrik defensiv men inte
en energisk offensiv krigföring.
Revansch för Carrhre blev av psykologiska skäl en lösen för
romersk politik, och Cresar planerade efter sin seger i inbördeskriget ett stort fälttåg i öster, tydligen alltjämt i erövringssyfte.
Mördarna kommo emellan. I stället gav förvirringen i romarriket
mellan 44 och 40 f. Kr. parterna en chans till invasion. Karakteristiskt nog var emellertid en romersk politisk emigrant, den
yngre Labienus, egentligen den ledande själen i detta fälttåg, vilket under år 40 bragte så gott som hela Syrien och Mindre Asien
i parternas händer. När starka romerska förband ett år senare
sattes in, drevos parterna snabbt tillbaka över Eufrat. Det var
tydligt, att deras arme saknade möjlighet att komma till sin rätt
utanför sin egen terräng. Detta är faktiskt den enda verkliga partiska invasionen i stor stil på Roms område.
Det blev i stället Cresars ene politiske arvtagare, Antonius, som
632
Rom och parterriket
försökte förverkliga revanschtanken. Hans mening var, att parterna skulle spela samma roll på hans väg till världsherraväldet
som nyss gallerna på Cresars. En mycket stor invasionsarme, 16
legioner, koncentrerades, och målet var även denna gång en erövring. Man har sammanställt namnen på Antonius’ och Cleopatras
tvillingbarn, Alexander Helios och Cleopatra Selene, med dessa
erövringsplaner; storkonungen bar titeln »Solens och månens broden. Alexander Helios fick f. ö. av sin far titeln konung av Medien
och Partien.
Men trots att angreppet (36 f. Kr.) i enlighet med Cresars planer företogs genom Armeniens bergland i riktning mot Ekbatana, ej genom det öppna Mesopotamien, visade sig även nu parternas styrka i defensivkrig. Romarnas tross och belägringsmaskiner föllo genom en kupp i deras händer. Fälttåget slöt med att
Antonius mitt i vintern måste rädda sin arme ur Media Atropatene
genom Armenien till Syrien. Det var ett återtåg, som jämförts
både med Xenofons och hans tiotusens och med Napoleons från
Moskva. En tredjedel av trupperna gick förlorade, bland dem
22,000 oersättliga legionärer, vilkas förlust möjligen blev ödesdiger för Antonius fem år senare mot Octavianus.
Regleringen av östgränsproblemet tillföll således i stället efter
Actium den segrande Augustus. De militära resurser, som stodo
denne till buds omedelbart efter Antonius’ och Kleopatras undergång, skulle otvivelaktigt i och för sig ha möjliggjort ett återupptagande av erövringspolitiken. Men de båda föregående försöken
hade visat företagets svårighet, och Augustus ville av statsfinansiella och inrikespolitiska skäl genomföra en avsevärd reduktion av den romerska armen ända ned till 25 legioner. Rekonstruktionen inom riket brådskade. Framför allt stred en stor expansionspolitik österut mot den konservativa, västerländska ideologi,
som Augustus hyllade. En maktexpansion i Alexanders fotspår
genom Mesopotamien och Iran skulle ovillkorligen flytta rikets
tyngdpunkt från Italien till Balkan eller ända till Antiokia och
Alexandria. Det var en konsekvens, som Cresar måhända hade
varit redo att taga, men den skulle ha inneburit undergången för
det gamla romerska samhället och dess ideal, som Augustus gjort
till sina. Man skulle här kanske kunna draga en parallell med
Bismareks delvis av preussiska och protestantiska hänsyn förestavade obenägenhet att införliva Österrike med Tyska riket.
Så blev Augustus’ politik i stället att konsolidera imperiet som
ett Medelhavsvälde, att nöja sig med den östgräns, som Pompejus
633
Torvald Höjer
vunnit, och att åtminstone t. v. söka trygga den mot parterna
medelst en rad av Rom avhängiga buffertstater.
Å andra sidan kunde sakerna gentemot stormakten i öster ej
lämnas som de voroår 31 f. Kr. Redan prestigeskäl gjorde en upprättelse för Crassus’ och Antonius’ nederlag nödvändig i någon
form. I kedjan av vasallstater måste vidare Armenien, som numera befann sig helt under partiskt inflytande, utgöra den viktigaste länken. Augustus lyckades också förverkliga dessa önskemål med hjälp av skicklig, på en gång fast och försonlig politik,
i sista omgången understödd med kraftiga truppkoncentrationer
och ytterligare understruken medelst förekomsten av ett helt
knippe partiska och armeniska tronpretendenter på romersk mark;
även här ligger en jämförelse med engelsk taktik i Indien nära.
Ar 20 kom det till en uppgörelse med storkonungen. De erövrade
romerska fälttecknen återställdes, och en romersk protege installerades på Armeniens något rankiga tron.
Augustus hade vunnit sitt mål, och hans propaganda försummade ej att i bokstavligaste mening slå mynt av framgången mot
segrarna från Carrhre. Bekanta äro hans denarer oeh guldmynt
med knäböjande parter, återlämnande de romerska fälttecknen,
och de stolta inskrifterna Signis receptis och Armenia capta. På
den ståtliga Augustusstatyn från Livias villa vid Primaporta visar bröstharneskets mittparti ånyo fälttecknens återställande. Hur
betryggande den uppnådda uppgörelsen i öster ansågs vara, framgår av den fördelning av legionerna, som nu för lång tid framåt
blev bestående. Medan åtta lågo vid Rhen och sju i Donauländerna, skulle de fyra syriska räcka för hela östgränsen.
Augustus’ politik blev med ett kort avbrott riktningsgivande för
135 år. Dess realpolitiskt viktigaste men samtidigt svagaste moment var skyddsherraväldet över Armenien. Detta land hade goda
kommunikationer såväl med Medien och Mesopotamien som med
det romerska Cappadocien. Ur parternas synpunkt kunde den
romerska lydstaten Armenien te sig som en infallsport mot rikets
kärnländer; man hade inte glömt Crassus och Antonius. Armenien
blev därför ett ideligen återkommande tvistefrö mellan de båda
stormakterna. Den romerska politiken led därjämte av att armenierna i allmänhet hade sina sympatier på den partiska sidan.
Detta var så mycket naturligare, som Armenien till sin statsorganisation och kultur var iraniserat och dess aristokrati hade starka
iranska inslag. Att placera Roms skyddslingar på dess tron var i
allmänhet ganska lätt, att hålla dem kvar där så mycket svårare.
634
Rom och parterriket
Den armeniska politiken var således i längden svår att fullfölja
enligt Augustus’ linjer. Den ledde till dyrbara ingripanden, och
de styrande i Rom måste ofta överväga de andra tänkbara alternativen- annexion och fullständigt uppgivande av Armenien, bägge
i sin tur förbundna med allvarliga risker. Det förra måste av
strategiska skäl draga med sig gränsens framflyttning även i
Mesopotamien och därmed ett stort parterkrig, det senare innebära en prestigeförlust, som kunde vara farlig såväl inåt som
utåt.
Även i ett annat avseende led denna politik av en viss inre motsägelse. Den strida och djupt nedskurna övre Eufrat var för då-
tida förhållanden en utmärkt militärgräns, men ur ekonomisk,
historisk och kulturell synpunkt markerade floden ingen klar
skillnad. »Den bördiga halvmånen» har långt tidigare- och även
senare – utgjort en enhet. Hellenismen hade, som redan framhållits, viktiga, alltjämt levande utlöpare långt österut. Eufratgränsen var måhända den bästa gräns, som ett Medelhavsvälde
under de givna förhållandena kunde upprätta i öster, men idealisk
var den inte.
. Under Tiberius fullföljdes Augustus’ parterpolitik med kraft och
auktoritet, och positionen stärktes genom annexion av Cappadocien
och Commagene. Men under Caligula och Claudius släpptes dessa
provinser, och Armenien kom ånyo under partiskt inflytande. Det
var till denna åtminstone till synes hotande situation, som vid 50-
talets mitt Nero och hans dåvarande rådgivare, Seneca och Burrus, hade att taga ställning, allra helst som en allmän antiromersk
reaktion förefaller ha varit skönjbar inom parterriket.
Neros beslut blev att med en stor militär kraftutveckling återupprätta Roms prestige och dess överhöghet i Armenien. Befälet
gavs åt en erfaren och duglig fältherre, Corbulo, och tack vare
inre oro i parterriket hade denne till en början fria händer mot
Armenien. Svårigheten var i stället den omfattande demoralisation, som regelbundet under fredstid förstörde legionerna i det
yppiga Syrien, antikens stora nöjescentrum – miljön för Frödings
»I Daphne».
Syftet med Corbulos fälttåg var att återupprätta Roms överhöghet i Armenien. Till en början gick allt programenligt, och en
romersk protege installerades. Men efter någon tid började denne
ofreda parterna. Resultatet blev en partisk invasion av Armenien;
de romerska trupperna lämnade landet, och den nye konungen föll.
Inför en sådan händelseutveckling ändrade Nero sitt beslut och
635
Torvald Höjer
bestämde sig för att annektera Armenien. För att utföra denna
politik sändes en ny fältherre, men denne led svåra motgångar
och nödgades till en skymflig kapitulation och reträtt över Eufrat.
Efter ett nytt fälttåg slöt kriget med en kompromisslösning, som
hade skymtat redan i dess början. Armeniens krona stannade hos
en partisk prins, men denne företog en högtidlig resa till Rom för
att mottaga den ur Neros egna händer. Armenien blev alltså en
arsacidisk sekundogenitur ehuru formellt under romersk överhöghet. På denna basis bevarades freden under mer än femtio år.
Under den fiaviska tiden stärktes Roms ställning såtillvida, att
Vespasianus återupptog Tiberius’ politik och annekterade en rad
smärre lydstater i Mindre Asien och Syrien. De förvandlades till
provinser med romerska garnisoner. Militärvägar anlades; antalet
legioner i östern ökades först till sex och sedan till åtta.
Denna penetration av gränsområdena skapade förutsättningar
för att återupptaga Omsars och Antonius’ erövringspolitik. Detta
var inte Vespasianus’ avsikt, men enligt skalden Statius lär Domitianus ha hyst dylika planer. På allvar upptogos de av den store
fältherre, som några år senare besteg tronen. Trajanus fann motiv
till ett angrepp på parterna dels i den eviga armeniska frågan,
dels i partiska stämplingar med dakerna under dessas krig mot
Rom. Hans införlivning av arabiska områden med imperiet hade
ytterligare förbättrat utgångsläget för fälttåget.
Trajanus’ planer gingo långt. Han ville göra Armenien och hela
Tvåflodslandet till romerska provinser men därtill sannolikt även
förvandla själva Iran till ett romerskt protektorat. Militärt blev
hans företag en lysande framgång under åren 114—115, till en början närmast av militärpromenadens karaktär. Själva krigets förlopp erbjuder svårlösta kronologiska problem, och mycket av detaljerna i dess gång äro alltjämt oklara. Armenien, Mesopotamien, Assyrien och Babylonien med Selencia och Ktesifon, storkonungens vinterresidens, ockuperades och förvandlades till provinser. Persiska viken uppnåddes, och sjövägen till Indien stod
alltså öppen. En romersk klient designerades för tronen i parterriket eller stora delar därav.
Men bladet vände sig hastigt; man påminner sig Carl X Gustafs
polska krig eller Napoleons spanska. En stark rornarfientlig reaktion framträdde, och omfattande resningar utbröto 116 i de erövrade områdena. De voro icke krossade, när Trajanus dog 117. Man
har tidigare ansett, att det var Hadrianus, som avvecklade företrädarens erövringsprogram, uppgav alla de nya provinserna och
636
Rom och parterriket
lämnade den legitima partiska regimen i fred. Ett fynd i DuraEuropos visar emellertid, att i varje fall hela södra Mesopotamien
ånyo var under partisk styrelse redan före Trajanus’ död. Men det
är oklart, om detta verkligen innebar en partisk återerövring eller
endast, att en partisk vasallstat under Rom upprättats i Mesopotamien i stället för en eller flera av de nyss proklamerade provinserna. I alla händelser betecknar förhållandet ett svårt bakslag
för den trajanska politiken.
Det förblivande resultatet av Trajanus’ fälttåg blev således blott,
att det romerska inflytandet till en tid åter dominerade i Armenien och att nordvästra Mesopotamien knöts närmare till romarriket. Detta romerska protektorat över delar av Nordmesopotamien
uppfattades i parterriket som ett intrång och ett hot. Mot slutet
av Antoninus Pius’ regering hotade än en gång en öppen brytning
över Armenien. Ar 162 förklarade så storkonungen krig och gick
till angrepp mot både Armenien och Syrien. Parterna hemförde
stora inledningsframgångar. Roms motaktion kom nominellt att
ledas av Marcus Aurelius’ medkejsare Lucius Verus och förlöpte
till stor del efter mönster av Trajanus’ fälttåg. Armenien blev än
en gång en romersk lydstat, större delen av Mesopotamien med
Ktesifon ockuperades återigen. Men detta krig, om vilket vi f. ö.
äro alldeles särskilt illa underrättade, bragte intet avgörande;
möjligen var det den beryktade svåra pestepidemin, som avbröt
det romerska fälttåget. Man återgick i stort sett till läget på
Hadrianus’ tid. Dura-Europos var från 160-talets mitt i nära
hundra år en romersk fästning och garnisonsort.
Ännu en gång skulle det komma till en konflikt i stort. Under
den allmänna oredan efter mordet på Commodus år 192 hade parterna gett ett visst stöd åt Septimius Severus’ främste motkandidat, Pescennius Niger. De hade därjämte försökt utnyttja situationen till att återtaga Nordmesopotamien. Efter sin seger över
Niger har Severus möjligen övervägt att återgå till Trajanus’ expansionspolitik. I två omgångar förde han krig med parterna.
Även nu intogs större delen av Mesopotamien. Men några varaktiga erövringar gjordes ej heller denna gång. Det hela fick
åtminstone i eftervärldens ögon karaktär av en demonstration inför både Rom och parterna av kejsarens makt. Det enda bestående
resultatet var, att norra Mesopotamien nu formligen organiserades som provins med det strategiskt viktiga Nisibis som huvudstad.
Bägge motståndarna voro vid denna tid svårt skakade av inre
637
Torvald Höjer
oro. I Roms historia bilda de sjuttio åren från Septimius Severus
till Diocletianus soldatkejsarnas tid med dess ständiga konvulsioner. Den ekonomiska tillbakagången försvagade även imperiets
yttre slagkraft. Den arsacidiska regimens auktoritet åter hade
ohjälpligt förstörts av dess gång på gång ådagalagda oförmåga
att trygga rikets gränser och t. o. m. dess huvudstad mot de
romerska invasionerna. En nationell iransk reaktion var på väg,
av skarpare art än den, som även de senare arsaciderna hade representerat. Den vacklande partiska regimen skulle dock uppleva
en sista framgång. Det krig, som Caracalla inledde, veterligen
blott för att kopiera Alexander, blev för Rom ett särdeles snöpligt
misslyckande. En partisk återerövring av Mesopotamien kunde
numera synas vara en tidsfråga.
Men arsacidernas timglas var utrunnet. Endast några få år efter denna framgång började de inre omvälvningar, som vid 220-
talets mitt skulle medföra deras undergång och det sasanidiska
rikets upprättande. Som framgått av den föregående skildringen,
övertogo de nya makthavarna olösta problem såväl i Armenien
som i Mesopotamien. Det sasanidiska väldets större styrka och
mer koncentrerade maktresurser skulle under den senare kejsartiden göra Eufratgränsen- vid sidan av Donaulinjen- till en
livsfråga för Rom på ett sätt, som den aldrig hade varit under det
lösare sammanfogade och nationellt mindre enhetliga parterrikets tid.
638
Av docenten TORVALD HÖJER
HisTORIKERN är mycket illa ställd, när det gäller att rekonstruera det partiska eller arsacidiska rikets uppbyggnad och öden
liksom dess ledares syften och motiv. Källmaterialet är ovanligt
besvärligt. Det finns materiella kvarlevor, som bragts i dagen av
den nutida arkeologin; särskilt betydelsefulla äro 1920- och 1930-
talens utgrävningar i Dura-Europos vid mellersta Eufrat. Men de
arkeologiska fynden äro som så ofta annars främst av vikt för den
ekonomiska och kulturella historien och ge i allmänhet jämförelsevis litet för den politiska. De erbjuda ej ens säkra kronologiska
hållpunkter, då det ofta är oklart, om deras dateringar hänföra
sig till den seleucidiska eller den arsacidiska eran. A v stor vikt
äro de partiska mynten, vilka torde utgöra vår bästa källa, när
det gäller en så elementär sak som regentlängden, detta nödvändiga skelett för en politisk historia. Men de bjuda på den komplikationen, att de ofta ej bära vederbörande konungs eget namn.
Viktigast äro därför de litterära källorna, men även de äro särdeles besvärliga. Partiska annaler ha möjligen funnits men i så
fall förstörts under sasaniderna, då arsaciderna betraktades som
usurpatorer. De historier om det partiska riket, som författades
på grekisk-romersk botten, äro numera försvunna. Om man räknar upp blotta namnen på de antika skriftställare, som alltjämt
stå oss till buds, blir det visserligen en imponerande rad av författarnamn, men det gäller mestadels blott enstaka notiser, infällda i annat sammanhang. Några av ifrågavarande arbeten äro
därjämte endast fragmentariskt bevarade eller utgöra sammandrag – stundom oklara eller skeva – av förlorade större verk,
så t. ex. Justinus’ för parternas äldre historia särskilt viktiga
kompendium av Trogus Pompejus’ stora arbete.
Till de klassiska författarna kunna läggas dels några judiska,
främst den mycket väl underrättade Josefos – det fanns alltid
goda förbindelser mellan Palestina och de talrika judiska församlingarna i Babylonien, och parterna spelade en viss roll i Palestinas egen historia- dels armeniska och syriska berättande källor,
627
Torvald Höjer
om vilkas värde skilda meningar ännu synas råda. Vidare tillkomma, något som ger en särskild bouquet åt parternas historia
och visar dess karaktär av världshistoria, kinesiska källor från
Handynastin. Men där möter den ofta mycket stora svårigheten
att identifiera de kinesiska sagesmännens ort- och personnamn.
Källmaterialet har utöver sin fragmentariska beskaffenhet en
annan stor svaghet. Det behandlar parterriket utifrån, ur andra
folks synpunkt, vilken till på köpet i flertalet fall är avog mot
parterna. Att med ledning av dylika källor söka rekonstruera de
partiska statsmännens ideer och tankegångar är särdeles vanskligt.
Ytterligare en svårighet tillkommer. De klassiska författarna
behandla naturligt nog partiska förhållanden helst i samband med
direkta romersk-partiska förvecklingar. Men parterriket var en
asiatisk stormakt med vitt spända gränser och andra viktiga grannar: i norr de oroliga sarmatiska och skytiska folken, i öster först
det grekiska riket i Baktrien och Pendsjab och senare de sakiska
och tokhariska statsbildningarna i nordöstra Iran. Dessa maktfaktorers inverkan på varandra och på arsaciderna är i betydelsefulla hänseenden alltjämt höljd i dunkel, men det är klart, att
många vändningar i den partiska politiken vid Eufrat och i
Armenien kunna ha berott på oss obekanta förhållanden vid Oxus
eller Indus.
Det är ett vackert bevis för fulländningen i de arbetsmetoder,
som numera nyttjas inom antikens historia, att det t. o. m. med
detta spinkiga och motspänstiga källmaterial dock varit möjligt
att ge en förhållandevis så fyllig helhetsbild av parterriket och
dess plats i Roms historia, som skett t. ex. i några kapitel i den
på 1930-talet utgivna »Cambridge Ancient History». Det kan även
måhända förtjäna nämnas, att en tysk officer och historiker 1922
gjorde de romersk-partiska krigen till föremål för en regelrätt
krigshistorisk undersökning. Det torde kunna diskuteras, om det
spröda antika källmaterialet i allo tål en dylik preussisk exercis.
Utrymmet tillåter ej ens en flyktig presentation av annan nyare
litteratur i ämnet. Mot det mesta därav har från iranistiskt håll
riktats den vägande kritiken, att de svårutnyttjade orientaliska
källorna, främst de armeniska, ej tillräckligt uppmärksammats.
Det partiska. riket skapades omkring 250 f. Kr. – dess officiella
tideräkning började med våren 247 – av parnerna, en nomadisk
stam från stäppen norr om Atrek. Åtminstone dess styrande skikt
628
Rom och parterriket
var av nordiranskt ursprung. Vad parterna själva kallade sig, är
okänt. Namnet parter, som härrör från romare och greker, kommer av den persiska satrapien Partien (det nuvarande Chorasan),
där parnerna slogo sig ned vid det seleucidiska väldets begynnande upplösning.
Under sitt första århundrade var den nya statsbildningen utsatt för bakslag, det svåraste omkring 210, när Antiokos III under sitt ryktbara krigståg österut gjorde även parterna till sina
vasaller. Men något senare framträdde Rom, t. v. blott indirekt,
som en viktig faktor i deras historia. Scipionernas seger vid
Magnesia över Antiokos möjliggjorde åter ett självständigt parterrike, och den viktigaste förutsättningen för dettas fortsatta
frammarsch var Roms envisa avundsjuka och misstroende mot
seleuciderna.
Parternas verkliga genombrott som maktfaktor kom under konung Mitridates I, som lyckades erövra Medien och därefter omkring 140 f. Kr. även Babylonien och Mesopotamien. Han och hans
efterträdare förmådde också hävda denna nya maktställning mot
seleucidiska restaurationssträvanden. Därmed hade en ny stormakt uppstått, som innehade det gamla perserrikets kärnländer,
Iran och Tvåflodslandet. Hur långt parternas välde sträckte sig
österut, är svårt att avgöra och växlade vid olika tidpunkter. Detsamma gäller gränsen mot stäppfolken i norr. En världshistorisk
insats gjorde parterna genom att dämma upp den sakisk-tokhariska
flodvåg från nordöst, som ursprungligen satts i rullning av hunnernas segrar i det västligaste Kina kort efter år 200 f. Kr.
Som redan antytts, äro källorna till parternas inre historia och
samhällsorganisation sparsamma och fragmentariska. Vissa drag
framträda dock klart. I likhet med både akemenidriket och
sasanidväldet och i ännu högre grad än dem var parterstaten utpräglat feodal. Det har sagts, att den iranska statstanken i äldre
tid är feodal i motsats till Assyriens, diadokstaternas och Roms
centralistiska. Kring arsacidriket i snävare mening grupperades
en rad större vasallstater såsom Armenien, Media Atropatene (nu
Azerbeidjan), Hyrkanien, Baktrien och Persis. Å ven många
smärre vasallstater funnos; bäst kända äro de längst i väster. Men
också de områden, som formellt lydde direkt under storkonungen
och förvaltades av satraper, närmade sig vasallstaternas typ, eftersom satraperna hämtades ur landskapens främsta stormanuaätter och värdigheten i stor utsträckning gick i arv. Den feodala
hierarkin hade av allt att döma en hel rad trappsteg, från de liv- 44- 493449 Svensk Tidskrift 1949 629
Torvald Höjer
egna i pyramidens botten till storkonungen på dess topp. Dennes
makt var i teorin absolut, men han tillsattes genom val, ehuru i
regel inom den härskande dynastin. De främsta magnatfamiljerna
såsom Suren och Karin kunde nästan tävla med honom i makt.
Huset Suren skall enligt en teori t. o. m. tidvis ha härskat över
ett eget rike i östra Iran och Pendsjab. Viktigt är vidare, att de
talrika grekiska städerna inom riket med Selencia i spetsen intogo en ställning av fria riksstäder. De voro ett arv från de tidigare seleuciderna; Eduard Meyer har i en stor essay skildrat
dessas märkliga insatser som stadsgrundare i Tvåflodslandet och
Iran. Det enda arsacidiska kungabrev, som vi åtminstone för
några år sedan kände, gäller karakteristiskt nog just ett kommunalt val i en dylik fri stad.
Denna statsorganisation var särdeles lös, och parterrikets inre
historia, i den mån den är känd, erbjuder samma bild som Främre
Asiens muhammedanska stater efter kalifatets upplösning – ett
virrvarr av palatsrevolutioner, tronstrider, blodbad inom härskarätten och resningar bland stormännen. För rikets yttre förhållanden, särskilt gentemot Rom, var denna bristande stabilitet ödesdiger.
Om parterrikets finanser veta vi så gott som intet. En mycket
betydelsefull roll har med säkerhet spelats av pålagor på karavanhandeln. Riket behärskade nämligen delvis en av den dåtida
världshandelns viktigaste pulsådror, den ryktbara Sidenvägen,
vars huvudgren sträckte sig över Baktra (nu Balkh), Merv och
Ekbatana till Selencia och därifrån till Medelhavet. Parterna behärskade även den kortaste sjövägen från Indien, genom Persiska
viken, ehuru det även fanns en av dem oberoende route genom
Röda havet. Tidtals förekommo av mycket att döma direkta diplomatiska förbindelser mellan storkonungen och Kina.
I en materialistisk tid som vår ligger det nära till hands att i
kampen om dessa stora handelsvägar se själva livsnerven i den
romersk-partiska rivaliteten. Men källorna ha ej mycket att förmäla därom. Det kan ej ens göras sannolikt, att Crassus, storkapitalets klassiske företrädare i den äldre världshistorien, drevs
fram till slagfältet vid Carrhre av sin lust att monopolisera världshandeln med siden. Och om Neros eventuella planer att åt Rom
trygga nya förbindelser med Indien och Kina utanför arsacidernas räckvidd veta vi egentligen intet. Snarare skulle man då
kunna inläsa handelspolitiska syften i Trajanus’ fälttåg ända ner
till Persiska viken.
630
Rom och parterriket
Källornas och den för oss kända historiens natur ställer parterrikets militära förhållanden i förgrunden. De voro karakteristiska
för denna feodalstat. En egentlig stående här fanns inte – konungen hade dock hustrupper – utan armen var ett feodalt uppbåd. De viktigaste vapenslagen voro bägge beridna: tungt pansrade ryttare med kraftiga lansar på pansarklädda hästar och lättberidna, utomordentligt skickliga bågskyttar. De förra voro adelsherrarna, de senare deras följen. Fotfolket tyckes åtminstone under rikets tidigare skeden ha spelat en rätt liten roll, och i motsats till akemenider och sasanider synas parterna ej ha använt
elefanter i fält, något som f. ö. gör uppgifterna om ett partiskt
välde i norra Indien mindre sannolika. – Den partiska härens
normalstyrka var relativt blygsam, 40,000 till 50,000 man.
Karakteristiskt för den romersk-partiska politiken är slutligen,
att det mellan de bägge stormakterna fanns en rad mindre stater:
Armenien, Media Atropatene, Commagene, Osroene (bägge vid
den stora Eufratkröken) och under kejsartiden längre söderut
Palmyra med sin blomstrande karavanhandeL Dessa riken stodo
i vasallförhållande än till den ena, än till den andra av de båda
stormakterna och sökte bevara sin relativa frihet genom att kryssa
mellan dem och efter förmåga spela ut den ena mot den andra.
Situationen påminner om Afganistans och en rad mindre staters
brydsamma läge mellan Ryssland och Brittiska Indien under 1800-
talet. Viktigast var Armenien; kampen om inflytandet där skulle
utlösa de flesta romersk-partiska konflikterna. Till sin inre struktur överensstämde Armenien i stort med parterriket.
Den första kända direkta politiska kontakten mellan Rom och
parterna ägde rum 92 f. Kr., då Sulla som propretar i Cilicien
mötte en partisk beskickning vid Eufrat. Förbindelserna voro till
en början vänskapliga till följd av den gemensamma motsättningen till Mitridates av Pantus och Tigranes av Armenien. En
förändring kom med Pompejus. Visserligen hade storkonungen
efter någon tvekan varit dennes rätt passive allierade, men i och
med annexionen av Syrien blev Rom arsacidernas direkta granne,
och därtill gynnade Pompejus det besegrade Armenien på parternas bekostnad och gjorde Osroene till Roms vasall. Parterriket var
vid denna tid försvagat av inre oro.
Ett nytt skede inleddes år 55, då parterriket konsoliderades, samtidigt som Crassus blev ståthållare i Syrien. Som bekant kom han
dit med det fasta beslutet att öppna ett erövringskrig mot par- 631
Torvald Höjer
terna. Hans motiv synes ha varit behovet att med stora militära
framgångar stärka sin ställning inom triumviratet. Dessutom hade
han troligen ekonomiska avsikter. En romersk erövring i östern
innebar alltid en exploatering och utplundring i stor skala. Det
är alltså fråga om en klar romersk aggression mot parterna.
Crassus förfogade över en rätt stor arme, 7 legioner (44,000 man),
men dess kvalitet tyckes ha varit tvivelaktig. Framför allt led
han, såsom ofta var fallet vid Roms fälttåg, brist på kavalleri,
som han dock hoppades få av Armenien och andra vasaller. I det
kritiska ögonblicket uteblev emellertid denna hjälp. I den öppna
nordmesopotamiska terrängen med dess svåra försörjningsförhållanden visade legionärerna sig hopplöst underlägsna de partiska
bågskyttarna, sedan Crassus’ fåtaliga men goda galliska rytteri
krossats av pansarryttarna. Parternas ledare av ätten Siiren –
hans personliga namn är okänt- synes också ha varit en ovanlig
militär begåvning. En särskilt skapad tross, enligt uppgift bestå-
ende av 1,000 kameler, användes för att föra fram pilar till slagfältet och möjliggöra en oavbruten »eldgivning». En kombination
av beskjutning med branta och med flacka pilbanor gjorde legionärernas sköldar otillräckliga som skydd. Resultatet blev, främst
till följd av en rad olyckliga omständigheter omedelbart efter det
egentliga slaget, en av de svåraste katastrofer, som någonsin drabbat en romersk arme. Fältherren och minst 3/4 av manskapet
gingo förlorade vid Carrhre. – Men efter denna katastrof visade
det sig liksom även senare, att parternas statliga och militära
organisation nog möjliggjorde en framgångsrik defensiv men inte
en energisk offensiv krigföring.
Revansch för Carrhre blev av psykologiska skäl en lösen för
romersk politik, och Cresar planerade efter sin seger i inbördeskriget ett stort fälttåg i öster, tydligen alltjämt i erövringssyfte.
Mördarna kommo emellan. I stället gav förvirringen i romarriket
mellan 44 och 40 f. Kr. parterna en chans till invasion. Karakteristiskt nog var emellertid en romersk politisk emigrant, den
yngre Labienus, egentligen den ledande själen i detta fälttåg, vilket under år 40 bragte så gott som hela Syrien och Mindre Asien
i parternas händer. När starka romerska förband ett år senare
sattes in, drevos parterna snabbt tillbaka över Eufrat. Det var
tydligt, att deras arme saknade möjlighet att komma till sin rätt
utanför sin egen terräng. Detta är faktiskt den enda verkliga partiska invasionen i stor stil på Roms område.
Det blev i stället Cresars ene politiske arvtagare, Antonius, som
632
Rom och parterriket
försökte förverkliga revanschtanken. Hans mening var, att parterna skulle spela samma roll på hans väg till världsherraväldet
som nyss gallerna på Cresars. En mycket stor invasionsarme, 16
legioner, koncentrerades, och målet var även denna gång en erövring. Man har sammanställt namnen på Antonius’ och Cleopatras
tvillingbarn, Alexander Helios och Cleopatra Selene, med dessa
erövringsplaner; storkonungen bar titeln »Solens och månens broden. Alexander Helios fick f. ö. av sin far titeln konung av Medien
och Partien.
Men trots att angreppet (36 f. Kr.) i enlighet med Cresars planer företogs genom Armeniens bergland i riktning mot Ekbatana, ej genom det öppna Mesopotamien, visade sig även nu parternas styrka i defensivkrig. Romarnas tross och belägringsmaskiner föllo genom en kupp i deras händer. Fälttåget slöt med att
Antonius mitt i vintern måste rädda sin arme ur Media Atropatene
genom Armenien till Syrien. Det var ett återtåg, som jämförts
både med Xenofons och hans tiotusens och med Napoleons från
Moskva. En tredjedel av trupperna gick förlorade, bland dem
22,000 oersättliga legionärer, vilkas förlust möjligen blev ödesdiger för Antonius fem år senare mot Octavianus.
Regleringen av östgränsproblemet tillföll således i stället efter
Actium den segrande Augustus. De militära resurser, som stodo
denne till buds omedelbart efter Antonius’ och Kleopatras undergång, skulle otvivelaktigt i och för sig ha möjliggjort ett återupptagande av erövringspolitiken. Men de båda föregående försöken
hade visat företagets svårighet, och Augustus ville av statsfinansiella och inrikespolitiska skäl genomföra en avsevärd reduktion av den romerska armen ända ned till 25 legioner. Rekonstruktionen inom riket brådskade. Framför allt stred en stor expansionspolitik österut mot den konservativa, västerländska ideologi,
som Augustus hyllade. En maktexpansion i Alexanders fotspår
genom Mesopotamien och Iran skulle ovillkorligen flytta rikets
tyngdpunkt från Italien till Balkan eller ända till Antiokia och
Alexandria. Det var en konsekvens, som Cresar måhända hade
varit redo att taga, men den skulle ha inneburit undergången för
det gamla romerska samhället och dess ideal, som Augustus gjort
till sina. Man skulle här kanske kunna draga en parallell med
Bismareks delvis av preussiska och protestantiska hänsyn förestavade obenägenhet att införliva Österrike med Tyska riket.
Så blev Augustus’ politik i stället att konsolidera imperiet som
ett Medelhavsvälde, att nöja sig med den östgräns, som Pompejus
633
Torvald Höjer
vunnit, och att åtminstone t. v. söka trygga den mot parterna
medelst en rad av Rom avhängiga buffertstater.
Å andra sidan kunde sakerna gentemot stormakten i öster ej
lämnas som de voroår 31 f. Kr. Redan prestigeskäl gjorde en upprättelse för Crassus’ och Antonius’ nederlag nödvändig i någon
form. I kedjan av vasallstater måste vidare Armenien, som numera befann sig helt under partiskt inflytande, utgöra den viktigaste länken. Augustus lyckades också förverkliga dessa önskemål med hjälp av skicklig, på en gång fast och försonlig politik,
i sista omgången understödd med kraftiga truppkoncentrationer
och ytterligare understruken medelst förekomsten av ett helt
knippe partiska och armeniska tronpretendenter på romersk mark;
även här ligger en jämförelse med engelsk taktik i Indien nära.
Ar 20 kom det till en uppgörelse med storkonungen. De erövrade
romerska fälttecknen återställdes, och en romersk protege installerades på Armeniens något rankiga tron.
Augustus hade vunnit sitt mål, och hans propaganda försummade ej att i bokstavligaste mening slå mynt av framgången mot
segrarna från Carrhre. Bekanta äro hans denarer oeh guldmynt
med knäböjande parter, återlämnande de romerska fälttecknen,
och de stolta inskrifterna Signis receptis och Armenia capta. På
den ståtliga Augustusstatyn från Livias villa vid Primaporta visar bröstharneskets mittparti ånyo fälttecknens återställande. Hur
betryggande den uppnådda uppgörelsen i öster ansågs vara, framgår av den fördelning av legionerna, som nu för lång tid framåt
blev bestående. Medan åtta lågo vid Rhen och sju i Donauländerna, skulle de fyra syriska räcka för hela östgränsen.
Augustus’ politik blev med ett kort avbrott riktningsgivande för
135 år. Dess realpolitiskt viktigaste men samtidigt svagaste moment var skyddsherraväldet över Armenien. Detta land hade goda
kommunikationer såväl med Medien och Mesopotamien som med
det romerska Cappadocien. Ur parternas synpunkt kunde den
romerska lydstaten Armenien te sig som en infallsport mot rikets
kärnländer; man hade inte glömt Crassus och Antonius. Armenien
blev därför ett ideligen återkommande tvistefrö mellan de båda
stormakterna. Den romerska politiken led därjämte av att armenierna i allmänhet hade sina sympatier på den partiska sidan.
Detta var så mycket naturligare, som Armenien till sin statsorganisation och kultur var iraniserat och dess aristokrati hade starka
iranska inslag. Att placera Roms skyddslingar på dess tron var i
allmänhet ganska lätt, att hålla dem kvar där så mycket svårare.
634
Rom och parterriket
Den armeniska politiken var således i längden svår att fullfölja
enligt Augustus’ linjer. Den ledde till dyrbara ingripanden, och
de styrande i Rom måste ofta överväga de andra tänkbara alternativen- annexion och fullständigt uppgivande av Armenien, bägge
i sin tur förbundna med allvarliga risker. Det förra måste av
strategiska skäl draga med sig gränsens framflyttning även i
Mesopotamien och därmed ett stort parterkrig, det senare innebära en prestigeförlust, som kunde vara farlig såväl inåt som
utåt.
Även i ett annat avseende led denna politik av en viss inre motsägelse. Den strida och djupt nedskurna övre Eufrat var för då-
tida förhållanden en utmärkt militärgräns, men ur ekonomisk,
historisk och kulturell synpunkt markerade floden ingen klar
skillnad. »Den bördiga halvmånen» har långt tidigare- och även
senare – utgjort en enhet. Hellenismen hade, som redan framhållits, viktiga, alltjämt levande utlöpare långt österut. Eufratgränsen var måhända den bästa gräns, som ett Medelhavsvälde
under de givna förhållandena kunde upprätta i öster, men idealisk
var den inte.
. Under Tiberius fullföljdes Augustus’ parterpolitik med kraft och
auktoritet, och positionen stärktes genom annexion av Cappadocien
och Commagene. Men under Caligula och Claudius släpptes dessa
provinser, och Armenien kom ånyo under partiskt inflytande. Det
var till denna åtminstone till synes hotande situation, som vid 50-
talets mitt Nero och hans dåvarande rådgivare, Seneca och Burrus, hade att taga ställning, allra helst som en allmän antiromersk
reaktion förefaller ha varit skönjbar inom parterriket.
Neros beslut blev att med en stor militär kraftutveckling återupprätta Roms prestige och dess överhöghet i Armenien. Befälet
gavs åt en erfaren och duglig fältherre, Corbulo, och tack vare
inre oro i parterriket hade denne till en början fria händer mot
Armenien. Svårigheten var i stället den omfattande demoralisation, som regelbundet under fredstid förstörde legionerna i det
yppiga Syrien, antikens stora nöjescentrum – miljön för Frödings
»I Daphne».
Syftet med Corbulos fälttåg var att återupprätta Roms överhöghet i Armenien. Till en början gick allt programenligt, och en
romersk protege installerades. Men efter någon tid började denne
ofreda parterna. Resultatet blev en partisk invasion av Armenien;
de romerska trupperna lämnade landet, och den nye konungen föll.
Inför en sådan händelseutveckling ändrade Nero sitt beslut och
635
Torvald Höjer
bestämde sig för att annektera Armenien. För att utföra denna
politik sändes en ny fältherre, men denne led svåra motgångar
och nödgades till en skymflig kapitulation och reträtt över Eufrat.
Efter ett nytt fälttåg slöt kriget med en kompromisslösning, som
hade skymtat redan i dess början. Armeniens krona stannade hos
en partisk prins, men denne företog en högtidlig resa till Rom för
att mottaga den ur Neros egna händer. Armenien blev alltså en
arsacidisk sekundogenitur ehuru formellt under romersk överhöghet. På denna basis bevarades freden under mer än femtio år.
Under den fiaviska tiden stärktes Roms ställning såtillvida, att
Vespasianus återupptog Tiberius’ politik och annekterade en rad
smärre lydstater i Mindre Asien och Syrien. De förvandlades till
provinser med romerska garnisoner. Militärvägar anlades; antalet
legioner i östern ökades först till sex och sedan till åtta.
Denna penetration av gränsområdena skapade förutsättningar
för att återupptaga Omsars och Antonius’ erövringspolitik. Detta
var inte Vespasianus’ avsikt, men enligt skalden Statius lär Domitianus ha hyst dylika planer. På allvar upptogos de av den store
fältherre, som några år senare besteg tronen. Trajanus fann motiv
till ett angrepp på parterna dels i den eviga armeniska frågan,
dels i partiska stämplingar med dakerna under dessas krig mot
Rom. Hans införlivning av arabiska områden med imperiet hade
ytterligare förbättrat utgångsläget för fälttåget.
Trajanus’ planer gingo långt. Han ville göra Armenien och hela
Tvåflodslandet till romerska provinser men därtill sannolikt även
förvandla själva Iran till ett romerskt protektorat. Militärt blev
hans företag en lysande framgång under åren 114—115, till en början närmast av militärpromenadens karaktär. Själva krigets förlopp erbjuder svårlösta kronologiska problem, och mycket av detaljerna i dess gång äro alltjämt oklara. Armenien, Mesopotamien, Assyrien och Babylonien med Selencia och Ktesifon, storkonungens vinterresidens, ockuperades och förvandlades till provinser. Persiska viken uppnåddes, och sjövägen till Indien stod
alltså öppen. En romersk klient designerades för tronen i parterriket eller stora delar därav.
Men bladet vände sig hastigt; man påminner sig Carl X Gustafs
polska krig eller Napoleons spanska. En stark rornarfientlig reaktion framträdde, och omfattande resningar utbröto 116 i de erövrade områdena. De voro icke krossade, när Trajanus dog 117. Man
har tidigare ansett, att det var Hadrianus, som avvecklade företrädarens erövringsprogram, uppgav alla de nya provinserna och
636
Rom och parterriket
lämnade den legitima partiska regimen i fred. Ett fynd i DuraEuropos visar emellertid, att i varje fall hela södra Mesopotamien
ånyo var under partisk styrelse redan före Trajanus’ död. Men det
är oklart, om detta verkligen innebar en partisk återerövring eller
endast, att en partisk vasallstat under Rom upprättats i Mesopotamien i stället för en eller flera av de nyss proklamerade provinserna. I alla händelser betecknar förhållandet ett svårt bakslag
för den trajanska politiken.
Det förblivande resultatet av Trajanus’ fälttåg blev således blott,
att det romerska inflytandet till en tid åter dominerade i Armenien och att nordvästra Mesopotamien knöts närmare till romarriket. Detta romerska protektorat över delar av Nordmesopotamien
uppfattades i parterriket som ett intrång och ett hot. Mot slutet
av Antoninus Pius’ regering hotade än en gång en öppen brytning
över Armenien. Ar 162 förklarade så storkonungen krig och gick
till angrepp mot både Armenien och Syrien. Parterna hemförde
stora inledningsframgångar. Roms motaktion kom nominellt att
ledas av Marcus Aurelius’ medkejsare Lucius Verus och förlöpte
till stor del efter mönster av Trajanus’ fälttåg. Armenien blev än
en gång en romersk lydstat, större delen av Mesopotamien med
Ktesifon ockuperades återigen. Men detta krig, om vilket vi f. ö.
äro alldeles särskilt illa underrättade, bragte intet avgörande;
möjligen var det den beryktade svåra pestepidemin, som avbröt
det romerska fälttåget. Man återgick i stort sett till läget på
Hadrianus’ tid. Dura-Europos var från 160-talets mitt i nära
hundra år en romersk fästning och garnisonsort.
Ännu en gång skulle det komma till en konflikt i stort. Under
den allmänna oredan efter mordet på Commodus år 192 hade parterna gett ett visst stöd åt Septimius Severus’ främste motkandidat, Pescennius Niger. De hade därjämte försökt utnyttja situationen till att återtaga Nordmesopotamien. Efter sin seger över
Niger har Severus möjligen övervägt att återgå till Trajanus’ expansionspolitik. I två omgångar förde han krig med parterna.
Även nu intogs större delen av Mesopotamien. Men några varaktiga erövringar gjordes ej heller denna gång. Det hela fick
åtminstone i eftervärldens ögon karaktär av en demonstration inför både Rom och parterna av kejsarens makt. Det enda bestående
resultatet var, att norra Mesopotamien nu formligen organiserades som provins med det strategiskt viktiga Nisibis som huvudstad.
Bägge motståndarna voro vid denna tid svårt skakade av inre
637
Torvald Höjer
oro. I Roms historia bilda de sjuttio åren från Septimius Severus
till Diocletianus soldatkejsarnas tid med dess ständiga konvulsioner. Den ekonomiska tillbakagången försvagade även imperiets
yttre slagkraft. Den arsacidiska regimens auktoritet åter hade
ohjälpligt förstörts av dess gång på gång ådagalagda oförmåga
att trygga rikets gränser och t. o. m. dess huvudstad mot de
romerska invasionerna. En nationell iransk reaktion var på väg,
av skarpare art än den, som även de senare arsaciderna hade representerat. Den vacklande partiska regimen skulle dock uppleva
en sista framgång. Det krig, som Caracalla inledde, veterligen
blott för att kopiera Alexander, blev för Rom ett särdeles snöpligt
misslyckande. En partisk återerövring av Mesopotamien kunde
numera synas vara en tidsfråga.
Men arsacidernas timglas var utrunnet. Endast några få år efter denna framgång började de inre omvälvningar, som vid 220-
talets mitt skulle medföra deras undergång och det sasanidiska
rikets upprättande. Som framgått av den föregående skildringen,
övertogo de nya makthavarna olösta problem såväl i Armenien
som i Mesopotamien. Det sasanidiska väldets större styrka och
mer koncentrerade maktresurser skulle under den senare kejsartiden göra Eufratgränsen- vid sidan av Donaulinjen- till en
livsfråga för Rom på ett sätt, som den aldrig hade varit under det
lösare sammanfogade och nationellt mindre enhetliga parterrikets tid.
638