Romansen fortsätter…
Den tyske förbundskanslern Helmut Schmidt hade ett råd till politiker med visioner: sök läkare. Schmidt var en tämligen pragmatisk och klok kansler, uppvuxen i hansestaden Hamburg.
Hollywoods syn på saken är lite annorlunda. Vid Stilla Havets strand har drömfabrikens kulturarbetare ofta svårt att hantera sin entusiasm inför män med stora, radikala och omvälvande visioner om en annan värld. Om dessa visioner kopplas till krav på våld och revolution så är det inget hinder, snarare tvärtom. Förutsatt att budskapet är förankrat till vänster, förstås. Någon ”djävla ordning” måste det vara även i en drömfabrik, som C H Hermansson kunde ha formulerat saken.
Det senaste exemplet på Hollywoods nästan undantagslöst förutsägbara sätt att hantera politik är ”Judas and the Black Messiah”. Filmen handlar om en brottsling som i utbyte mot straffrihet går med på att för FBI:s räkning infiltrera de Svarta Pantrarnas avdelning i Chicago. Infiltratören blir till slut säkerhetsansvarig i det maoistiskt inspirerade revolutionära kommunistpartiet och arbetar under en tid nära den unge, karismatiske lokale ledaren Fred Hampton.
Det är en delvis spännande film med många inslag av våld och dramatik. Det revolutionära budskapet framförs helt okritiskt, ackompanjerat av Hamptons väl framförda version av kinesiska och sovjetiska propagandafloskler, om våld som lösningen på problem och det positiva i att mörda poliser. Nyanser är inte filmens starka sida. Har man redan sett sanningen är det förstås inte lika nödvändigt att trassla till budskapet med analyser och samtal.
På det personliga planet finns det dock viss plats för djupare resonemang om infiltratörens tvivel på sin roll, mellan polisen och det parti som han allt mer identifierar sig med. Detsamma gäller relationen mellan Hampton och hans efter en tid gravida flickvän. Är det rimligt att riskera livet i en troligen utsiktslös och våldsam kamp mot samhället och staten, samtidigt som man snart ska bli pappa? För Hampton är valet självklart. När barnet föds är Hampton redan död. Idag är Hamptons son aktiv i en organisation för barn till tidigare medlemmar i partiet.
Även relationen mellan infiltratören och hans kontakt inom FBI ger utrymme för ifrågasättande av både deras inbördes förhållande och FBI:s sätt att bekämpa hot mot den rådande samhällsordningen. Det är uppenbart – vilket senare också fastslagits i domstol – att FBI delvis använde olagliga metoder och omotiverat våld för att bekämpa sina motståndare. Fred Hampton dödades under ett tillslag som inte följde några av rättsstatens regler.
Den stora bristen i ”Judas and the Black Messiah” är den uppenbara ensidigheten. Om filmen gett utrymme för lite mer fakta om den verkliga bakgrunden till berättelsen, hade denna brist blivit ett mindre problem. De flesta åskådare inser nog själva att en maoistisk revolution och massmord på poliser, inte är det bästa sättet att skapa välstånd och lycka i Chicagos fattigaste kvarter. De hade nog klarat av att få se lite mer av de Svarta Pantrarnas mindre charmiga sidor, som den ofta förnedrande behandlingen av kvinnor och fixeringen vid våld som ett positivt inslag i den politiska kampen. För partiet handlade det också om att imponera på idolerna i Kina, Vietnam och Kuba som redan hade tusentals oskyldigas liv på sina samveten.
Den amerikanska kultureliten har inte haft så lätt att hantera pantrarna. En gång skulle Leonard Bernstein ta emot några av de beundrade extremisterna i sin paradvåning i New York. Inför besöket försökte man desperat byta ut det svarta tjänstefolket mot spansktalande, för att inte stöta sig med de fina gästerna.
Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun