Röstar Knallhatten på Trump?

En av årets bästsäljande politiska verk är inte en faktaspäckad vetenskaplig avhandling, utan en subjektiv memoarbok av en 31-åring. Peter J Olsson har läst Hillbilly Elegy av JD Vance.

Hillbilly Elegy har blivit en av de vanligaste puzzlebitarna när Amerika försöker analysera årets valkampanj, och förstå hur en så osannolik person som Donald Trump kunnat kidnappa det republikanska partiet och vinna dess primärval. Ändå är det knappast syftet med boken, och den förklarar knappast allt. Däremot är den ett fascinerande vittnesbörd, och ett måste för alla som vill förstå USA.

Vance hade en milt sagt turbulent härstamning och uppväxttid.

Han säger sig själv vara en hillbilly, en del av den vita fattiga befolkningen främst kring bergskedjan Appalacherna. Det handlar om ättlingar till tidiga immigranter från Skottland och Irland, som kom som daglönare, småbrukare och sedermera blev en stor del av den amerikanska arbetarklassen och bemannade spinnerier och stålverk.

Hillbillies, rednecks, white trash, de kan ha olika namn. Vi känner karikatyrerna från Knallhatten och Tjalle Tvärvigg – eller den sinistra lokalbefolkningen i John Boormans Den sista färden.

Den irländsk-skotska hillbillykulturen skriver Vance en hel del om. En kultur präglad av föreställningar om heder och med en låg benägenhet för att uppskatta utbildning och en lite för stor benägenhet för slagsmål, sprit och droger.

Hans familj kom från Kentucky där delar av den varit inblandade i en berömd släktfejd kring år 1900. Hans mor- och farföräldrar lämnade det lantliga hemmet och flyttade till en stålindustrin i Ohio, och det är där Vance växer upp i en tid när jobben börjat försvinna.

Hans uppväxt är rörig, mamman är missbrukare som går mot allt värre droger, och introducerar ständigt nya ”fäder” för barnen. Hans pappa hade liknande tendenser med sprit och familjevåld och försvann tidigt, men repade sig med en ny familj – till priset av en fundamentalistisk kristendom och förkärlek för märkliga politiska idéer.

Eländet av erfarenheterna under uppväxten går Vance igenom i detalj, kanske väl mycket i detalj. Han riktigt frossar i obehagliga detaljer. Det är nästan så man inte riktigt förstår att det han beskriver som sin uppväxt utspelade sig under 90-talet och inte före andra världskriget.

Vance räddning blev hans mormor, kallad Mamaw, en riktig krutgumma direkt ur Knallhatten: Hon rökte och svor som en borstbindare, läste Bibeln varje kväll medan hon följde favoritserien Sopranos, trodde på USA och på Gud – men ogillade kyrkor. Hon var en mästare på Gin Rummy och förlitade sig på sin .45 Colt. När Vance umgicks med fel personer under high school hotade hon köra över dem med sin bil; ”ingen kommer att få reda på det”, förklarade hon.

Och hon inpräntade i Vance att han skulle utbilda sig, och förklarade att han inte skulle tro på dem som säger att någon annan – Obama eller globaliseringen – bär ansvaret, utan att man kan göra något själv.

Ett råd han följde – han slutade med de ungdomliga försöken med droger. Tog sig igenom high school med bra betyg, men tvekade inför skuldsättningen för att gå på college. Sökte därför till marinkåren och tjänstgjorde i Irak. Sökte sedan in till lokalt college, och klarade det på extra kort tid för att sedan hamna på Yales juristlinje – en av världens mest prestigefyllda utbildningar. Han har nu ett bra jobb, en hustrun han träffade på Yale, en återvunnen tro och skriver i konservativa tidningar.

Framgångssagan undergräver möjligen något eländesbeskrivningen. Det framgår ju också av boken att även hans moster och morbror klarar sig bra. Och han kan inte ha varit riktigt så omedveten som tonåring – han berättar hur han på biblioteket läste massor av böcker om sociala problem – till exempel Charles Murrays Lousing ground.

Beskrivningen av de stora problemen i USA:s vita arbetarklass är däremot saklig. Det finns stora problem med arbetslöshet och droger. Med kollapsande familjer och drogbruk. Hälsoproblem på grund av felaktig diet, oföretagsamhet och låg utbildningsgrad. Kulturella problem som missgynnar sparande och leder till hejdlös konsumism när det finns pengar: Det är ”fattiga” som köper storbilds-tv och fyrhjulsdrivna leksaker, och flyttar in i jättehus – så länge det går. Och där religion och kultur klingar av.

Inte minst är dessa grupper i dag missnöjda. De lägger skulden på någon annan än dem själva, de tror att Kina stulit deras industrier och att makthavare i allmänhet håller dem nere. Att USA:s industri i dag producerar mer än någonsin men behöver färre anställda tror de inte riktigt på. De är arga och pessimistiska om framtiden.

Självfallet är detta förklaringen till Donald Trump, säger man kanske, det är denna arga arbetarklass som griper ett halmstrå de känner från den dokusåpavärld de är så förtrogna med – och som lovar enkla lösningar.

En del sanning finns i detta, men inte tillräckligt. Hillbillies röstar inte så mycket, och inte i primärvalen. Väldigt många är registrerade demokrater och får kanske inte. Och de argsinta vänder sig också till Bernie Sanders vänsterpopulism.

Så det räcker inte som förklaring till primärvalstriumfen för Trump. Skulle han däremot lyckas bli president, så måste nog segern byggas på denna missnöjda arbetarklass. Just nu ser den ut att vara kvar hos demokraterna och Clinton leder i rostbältets stater. Men än är det några månader kvar.

Knallhatten avgör kanske vem som den 20 januari nästa år installeras som världens mäktigaste politiker.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne