Runskriftens uppkomst
1952
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
——————————–
RUNSI(RIFTENS
lJPPKOMST
Av professor BIRGER NERMAN
FRAGAN om uppkomsten av runskriften, det äldsta alfabetet hos
germanfolken, hör till de livligt debatterade. Detta gäller såväl
problemet under vilka förutsättningar uppkomsten skett som spörsmålen var och när runskriften uppstått. Många förslag till lösningar ha givits, och det ser ut som om meningsskiljaktigheterna
endast skulle bli allt större. I dagarna har frågan fått förnyad
aktualitet genom ett inlägg av en framstående dansk runolog, mag.
Erik Moltke.
Det första på en djupgående vetenskaplig analys grundade försö-
ket till frågans lösning gavs av den danske språkmannen prof. Ludvig F. A. Wimmer i ett berömt arbete 1874 »Runeskriftens Oprindelse
og Udvikling i Nordem (utvidgad tysk upplaga 1887). Wimmer
sökte här visa, att runorna hade sina förebilder i det latinska alfabetet, i dess lapidarskrift (kapitäler), och han menade, att uppkomsten skett hos något sydligt germanfolk tidigast i slutet av
det 2:dra, men sannolikt i det 3:dje århundradet e. Kr., måhända
genom förmedling av något keltiskt folk i Nord-Italien; ifrån detta
sydliga germanfolk skulle runskriften ha spritt sig till andra germanstammar. Wimmers åsikt rönte stor tillslutning, den var praktiskt taget ensamrådande under lång tid och ansågs på många
håll slutgiltig.
Emellertid började man så småningom tvivla på riktigheten av
Wimmers lösning – åtskilliga runtecken voro svåra att härleda
ur den latinska lapidarstilen- och en ny lösning började skymta.
Det var den norske språkforskaren prof. Sophus Bugge, som i ett
föredrag i Kristiania 1898 uttalade den meningen, att en mindre
del av runtecknen återginge på den grekiska, ej som den större
delen på den latinska lapidarstilen. Bugge menade, att det var
hos goterna, av vilka en del under andra hälften av 100-talet e. Kr.
dragit ned ifrån områdena vid nedre Weichsel till trakterna norr
om Svarta havet, som runskriften uppstått strax efter mitten av
216
Runskriftens uppkomst
200-talet e. Kr. Detta antagande fick snart ett gott stöd från arkeologiskt håll. I sin stora avhandling 1904 »Die altgermanische Thierornamentik», alltjämt grundvalen för studiet av den märkliga
gamla germanska djurornamentiken, påvisade dr Bernhard Salin,
den senare riksantikvarien, att hos goterna norr och nordväst om
Svarta havet under starka klassiska impulser utvecklat sig en
egenartad föremålskultur och att ifrån goterna därnere en kulturströmning under tiden ca 200-ca 350 gått åt nordväst upp till
Skandinavien, vilken medfört många nyheter till Norden och överhuvud taget verkat starkt befruktande häruppe. Bland dessa nyheter var enligt Salin runskriften, som uppstått hos goterna. De
tidigaste kontinentala runinskrifterna – visserligen blott 3 stycken
– befunno sig på vägarna från Svarta havet mot Norden och
förekommo liksom de tidigaste nordiska på föremål tillhörande
den nämnda kulturströmningen.
stimulerad av Salins resultat tog dåvarande docenten, sedermera professor Otto von Friesen upp runalfabetet till förnyad
granskning och kom i en avhandling 1904 »Om runskriftens härkomst» till liknande resultat som Bugge och Salin: att det var
hos goterna vid Svarta havet, som runskriften uppstått. v. Friesen
ansåg emellertid, att det främst var det grekiska alfabetet, som
låg till grund, och han menade, att det var det praktiska livets
skrift, kursiven, som var utgångspunkten, såväl beträffande lånen
från det grekiska som det latinska alfabetet. Vid nedre Donau
fanns, framhöll v. Friesen, grekisk och latinsk odling sida vid sida.
Främst lånade goterna från det grekiska alfabetet, men där detta
av vissa skäl icke gick, från det latinska. Runskriftens uppkomst
hos goterna förlade v. Friesen till tiden omkring år 200 e. Kr., och
han anslöt sig till Salins åsikt, att den förts till Norden med den
nyssnämnda kulturströmningen. Bugge gick senare i viss utsträckning v. Friesen tillmötes i fråga om runtecknens härledning.
Även den av v. Friesen hävdade åsikten om runskriftens uppkomst, främst ur den grekiska kursiven, hos goterna vid Svarta
havet vid tiden omkring år 200 e. Kr. rönte livligt erkännande;
under ett par decennier var den den allmännast antagna.
Men så småningom började även i fråga om denna teori tvivel
inställa sig. Den första viktigare invändningen kom ifrån arkeologiskt håll. I det av Bugge grundade och av prof. Magnus Olsen
fortsatta stora verket »Norges Indskrifter med de reldre Runer»
publicerade den norske arkeologen prof. Haakon Shetelig 1914 en
.arkeologisk tidsbestämning av de norska runinskrifterna och date- 15- 523444 Svensk Tidskrift 1952 217
Birger Nerman
rade därvid en spjutspets med runor ifrån Stabu på Toten i sydöstra Norge redan till slutet av 100-talet eller tiden omkring år
200 e. Kr. Vid denna tid kunde goterna icke ha hunnit att så stabilisera sin kultur vid Svarta havet och så komma i kontakt med
den klassiska kulturen, att de på grundval av de grekiska och
latinska alfabeten kunnat utbilda ett eget.
stabu-spjutspetsen härrörde ifrån en grav, och det var genom
fyndkombinationen i denna och innehållet i en sekundärgrav, som
Shetelig kom till sin datering. Han stödde sig därvidlag i väsentlig mån på den svenske arkeologen prof. Oscar Almgrens kronologi,
men i ett av Almgren och mig 1923 gemensamt utgivet arbete »Die
ältere Eisenzeit Gotlands» ville vi visa, att Shetelig daterat för
tidigt och att Stabu-spetsen i själva verket ej vore äldre än omkring år 250 e. Kr. och alltså icke omöjliggjorde v. Friesens teori.
Men snart började det bli livligt på runforskningsfronten, och
inläggen följde tätt; här kunna dock blott de viktigaste återgivas.
I en undersökning i Aarb0ger for nordisk Oldkyndighed og Historie 1923 (tryckt 1924) tog den danske specialisten på indoeuropeisk språkforskning prof. Holger Pedersen åter upp spörsmålet
om runskriftens härkomst, ur rent alfabetshistorisk synpunkt, och
ställde sig avgjort på Wimmers linje. Han tänkte sig emellertid,
att runskriften snarast uppkommit vid tiden omkring Kr. f. genom
förmedling av gallerna i nuv. Frankrike. Onekligen bragte Pedersen på åtskilliga punkter bättre stöd åt Wimmers teori.
Följande år, 1925, antydde Shetelig, som fasthöll vid sin tidiga
datering av Stabu-spjutspetsen, i ett arbete »Norges Forhistorie»,
att runskriften kunde ha uppkommit under första eller andra
århundradet e. Kr. hos de germanska markomannerna i Böhmen,
vilket folk man vet redan sedan strax före Kr. f. ha stått i livliga
förbindelser med Italien. stabu-spetsen och ett annat tidigt rullförsett föremål härröra, framhöll Shetelig, från gravar av en
typ, som är särskilt vanlig i Böhmen. Shetelig har senare flera
gånger återkommit till denna teori.
Två år senare, 1927, publicerade slavisten prof. Sigurd Agrell,
vilken i flera skrifter studerade runornas talmagi och framställde
teorier om dennas samband med antik bokstavsmystik, i Arkiv
för nordisk filologi en 1926 dagtecknad uppsats, vari han utvecklade den meningen, att det ursprungliga runalfabetet, på 19 runor,
uppstått hos markomannerna i Böhmen efter den latinska lapidarskriften och tjänat till rent praktiskt bruk. Men detta alfabet
skulle i slutet av 100-talet e. Kr. hos germankrigare i den romerska
218
Runskriftens uppkomst
armen ha utökats med 5 tecken, skapade efter den grekiska kursiven, och bragtes därmed till samma bokstavsantal som det grekiska alfabetet. Bakom bägge dessa 24-teckniga alfabet skulle ligga
bokstavsmystik och talmagi, och germankrigarna hade lärt sig
sådant av de i soldathärarna rådande orientaliska religionerna,
framför allt Mithrasdyrkan. Agrelis teori utgör i viss mån en
kompromiss mellan Wimmer-Pedersens och Bugge-von Friesens
teorier, dock liggande betydligt närmare den förra; i fråga om
platsen för runskrifternas uppkomst bygger den på Shetelig.
Någon särskild anslutning lyckades den dock ej vinna. (Agrell
kom senare till delvis andra resultat, framlagda i en ofullbordad
posthum avhandling »Die Herkunft der Runenschrift» i K. Humanistiska Vetenskapssamfundets i Lund årsberättelse 1937-1938;
här antog han, att den latinska kursiven skulle vara runskriftens
förebild. Ej heller denna lösning har vunnit större anklang.)
Emellertid lyckades Pedersen trots allt icke överbevisande sammanknyta runskriften med den latinska lapidarskriften. Svårigheter funnos kvar på flera punkter. Ett intressant försök att rädda
linjen rakt söderut till Italien gjordes 1928 av den norske keltologen prof. Carl J. S. Marstrander i en avhandling i Norsk tidsskrift for sprogvidenskap. Som vi sett, hade Wimmer varit inne
på tanken, att kelter i Nord-Italien kunde ha förmedlat den latinska
skriften till germanerna. Marstrander antog nu – detta hade redan tidigt antytts av Bugge-att runskriften återgick på alfabet,
som användes av keltiska stammar i norra Italien under det sista
århundradet f. Kr. Deras alfabet voro ursprungligen etruskiska,
men de hade så småningom starkt latiniserats. Här menade sig
Marstrander finna möjligheter att komma över de svårigheter,
som ett enbart härledande ur det latinska alfabetet erbjöd; vissa
tecken, som svårligen kunde förklaras ur detta, kunde ha sin uppkomst i ursprungligen etruskiska bokstäver. Marstrander fann
även i runalfabetets indelning i tre avdelningar och i runornas
namn skäl för sin teori. Han förmenade, att runorna måste ha
en lång utvecklingshistoria bakom sig redan i den form vi äldst
känna dem och att de därför uppstått senast strax före Kr. f. Han
tänkte sig liksom Shetelig, att runskriften skapats hos markomannerna, men före dessas övergång till Böhmen, vilken inträffade
strax efter år 9 f. Kr., medan de ännu sutto kvar i området öster
om Rhen vid Neckar.
En finländsk klassisk filolog, docenten Magnus Hammarström,
hade kommit in på samma tankegångar som Marstrander och
219
\
’ ’
Birger Nerman
publicerade 1929 en undersökning i Studier i nordisk filologi i
ämnet med liknande resultat, dock delvis med avvikande motivering. Hammarström satte runskriften i samband med cimbrernas
tåg från Jylland ned mot romarväldet i slutet av det andra århundradet f. Kr., vid vilken tid Nordens förbindelser med södern
blevo livaktigare. Någon nordbo kan, tänkte han sig, i norra Italien ha hos kelterna lärt känna deras ovannämnda skrift och återvänd till Norden på grundval av denna ha skapat runalfabetet,
eller också kan han i Norden av en keltisk köpman, som besökt
Skandinavien, ha fått del av dennes skrift och så efter denna
konstruerat runalfabetet; snarast har uppkomsten i dessa fall skett
på de danska öarna.
Men även Marstrander-Hammarströms lösning har icke velat
övertyga den lärda världen. 1930 gjorde von Friesen i en längre
uppsats i Arkiv för nordisk filologi en tungt vägande sammanfattning, där han tillbakavisade de senaste åsikterna och kraftigt hävdade sin goterteori. Bl. a. betonade v. Friesen, att frågan om runskriftens uppkomst icke blott vore ett alfabetshistoriskt, utan även
ett arkeologiskt-kulturhistoriskt problem.
Så småningom kom goterteorien upp i en förändrad form. Det
var nuv. docenten Fritz Askeberg, som i sin doktorsavhandling
1944 »Norden och kontinenten i gammal tid» framställde åsikten,
att runskriften uppstått hos goterna, medan hela stammen ännu
satt kvar vid nedre Weichsel, alltså före slutet av 100-talet e. Kr.;
han sökte emellertid med Wimmer förebilden i den latinska
skriften.
Askebergs teori synes knappast ha vunnit större anslutning; man
kan heller icke anse Weichseltrakterna vid den jämförelsevis tidiga tidpunkt, som hans teori förutsätter, ha varit i speciellt nära
kontakt med den klassiska kulturen.
Nyligen har, som nämnts, kommit ett nytt bidrag till frågan om
runskriftens uppkomst från den danske filologen Erik Moltke.
Det föreligger i en kort uppsats »Er runeskriften opstået i Danmarkh i den välredigerade »Fra Nationalmuseets arbejdsmark»
1951, och detta inlägg betecknar i vissa avseenden en radikal nyorientering rörande det ifrågavarande runproblemet.
I sin temperamentsfulla artikel bryter Moltke staven över den
tidigare forskningen och dess företrädare, »der med djawelens
vold och magt ville lede hver eneste rune tilbage til et eller andet
forbillede». Runorna utgöra enligt Moltke icke någon efterbildning
av något annat alfabet. Om man, säger han, lagt an på att efter- 220
Runskriftens uppkomst
bilda det latinska alfabetet, så har man lyckats mycket dåligt;
bokstavsföljden är också helt olika, och även runornas märkliga
namn peka bort från latinet. »Man finder derfor i diskussionen
om runernes oprindelse de lrerdeste mrends lrerdeste og sindrigeste
forseg på at forklare det umulige.» Klokast har Askeberg varit,
anser Moltke, som ej talar om efterbildning, utan om »en tämligen
fri omarbetning av förebildem och »en individuell skapelse». Men
inte heller det räcker; man måste se saken radikalare. Runskriften
»må betragtes som en selvstrendig alfabetdannelse, der delvis er
inspireret af det latinske alfabet». Endast få runor återgå på latinska bokstäver; de andra äro germanska uppfinningar. Och
varför skall man så underkänna germanernas uppfinningsförmåga~ »Det har også altid stået for mig som en gåde, at man ikke
har villet tillregge runernes opfinder så megen intelligens, at han
var i stand til selv at komponere tegn som (här uppräknas några)
i et alfabet, der kun må operere med lodrette og skrå streger.»
Men var har då runskriften uppståtU Här instämmer Moltke
först med Askeberg, att runorna icke böra ha uppkommit hos
något germanfolk omedelbart intill den romerska gränsen, då romaniseringsprocessen här var för stark, utan i ett på visst avstånd från romarriket beläget land. Men detta kan icke vara
Weichselområdet, som Askeberg menar, ty i runornas första tid,
vilken Moltke sätter till 100-talet e. Kr., kommer den starkaste
romerska påverkan på den germanska kulturen ifrån Rhentrakterna. Nej, förklarar Moltke, det bör vara i Danmark – en så-
dan lösning antyddes ju redan av Hammarström- närmare bestämt Sönderjylland eller Fyen-Själland. Ty därpå tyda fynden.
Ingenstädes finnas de äldsta runinskrifterna så talrikt företrädda
som i Danmark. Med stöd av de dateringar, som givits av en dansk
arkeolog, inspektören vid Nationalmuseet Hans Norling-Christensen, hänför han en sedan gammalt känd svärdsdoppsko av brons
med runinskrift till stabu-fyndets tid, andra hälften av 100-talet,
och ett nyfunnet silverspänne med runor till tiden omkring år 200,
medan minst 7 danska inskrifter (därav en från Skåne) kunna
dateras till 200-talet. Utanför det gamla danska området har man
frånsett det norska stabu-fyndet av inskrifter, som ligga före omkring år 300, endast 4 spjutspetsar ifrån 200-talet med runor, varav
en funnen på Gotland, en i Brandenburg, en i Galizien och en i
Volynien.
Vad skall man nu säga om Moltkes teori~
För det första är väl uppkomsten av ett alfabet inte en så enkel
221
Birger Nerman
sak, som Moltke velat göra det till. Varför hade i så fall ett sådant
icke uppstått långt tidigare hos germanerna, som redan under
bronsåldern hade förbindelser med Medelhavsområden Det är
ändå märkligt, att det måste vara någon gång, när germanerna
kommit i närmare kontakt med det romerska imperiet, som runskriften uppkommit. Och då inte ens Moltke vill förneka ett visst
klassiskt inslag i runalfabetet, måste det väl anses naturligt, att
man vill söka förebilder i sin helhet för detta i sydliga kulturer.
Vidare måste man enligt min mening ställa sig frågande inför
åsikten, att runskriften bör ha uppstått inom ett germanskt område, som icke varit beläget nära, utan mera avlägset ifrån den
romerska gränsen. Det synes mig ha behövts en mera livlig personlig kontakt med folk i södern, än vad man ägt i Norden, för att
ett runalfabet skall ha kunnat skapas där, även om veterligt enstaka människor ifrån det romerska väldet besökt Norden och
enstaka nordbor imperiet.
Och därtill kommer, att jag icke kan acceptera de tidiga arkeologiska dateringarna av de äldsta runförsedda föremål, på vilka
Moltke stöder sig. Jag har under utarbetande en uppsats, där jag
söker giva en arkeologisk datering av samtliga de äldsta runinskrifterna – och för dateringen är det arkeologien, som har avgörandet – och jag kan icke se, att några kunna tidfästas till ett
skede före omkring år 250 e. Kr.
Under sådana förhållanden kan jag icke finna, att v. Friesens
goterteori är omöjliggjord. Ser man saken rent arkeologiskt, kan
man framhäva, att på vägarna från Svarta havet upp till Norden
ligga tre tidiga runinskrifter (Volynien, Galizien, Brandenburg),
medan vi icke äga någon tidig runinskrift på vägarna från Italien
hit upp.
Men det skall villigt medgivas, att materialet av tidiga runinskrifter ännu är för litet för att tillåta fullt säkra slutsatser om
var runskriften uppstått. Moltke säger också, att hans teori icke
är bevisad och att den under nuvarande förhållanden icke kan
bevisas. Så får man enas i förhoppningen, att ett rikare material
– och det kommer säkert – en gång skall tillåta en definitiv
lösning av det viktiga problemet om runskriftens uppkomst.
222
RUNSI(RIFTENS
lJPPKOMST
Av professor BIRGER NERMAN
FRAGAN om uppkomsten av runskriften, det äldsta alfabetet hos
germanfolken, hör till de livligt debatterade. Detta gäller såväl
problemet under vilka förutsättningar uppkomsten skett som spörsmålen var och när runskriften uppstått. Många förslag till lösningar ha givits, och det ser ut som om meningsskiljaktigheterna
endast skulle bli allt större. I dagarna har frågan fått förnyad
aktualitet genom ett inlägg av en framstående dansk runolog, mag.
Erik Moltke.
Det första på en djupgående vetenskaplig analys grundade försö-
ket till frågans lösning gavs av den danske språkmannen prof. Ludvig F. A. Wimmer i ett berömt arbete 1874 »Runeskriftens Oprindelse
og Udvikling i Nordem (utvidgad tysk upplaga 1887). Wimmer
sökte här visa, att runorna hade sina förebilder i det latinska alfabetet, i dess lapidarskrift (kapitäler), och han menade, att uppkomsten skett hos något sydligt germanfolk tidigast i slutet av
det 2:dra, men sannolikt i det 3:dje århundradet e. Kr., måhända
genom förmedling av något keltiskt folk i Nord-Italien; ifrån detta
sydliga germanfolk skulle runskriften ha spritt sig till andra germanstammar. Wimmers åsikt rönte stor tillslutning, den var praktiskt taget ensamrådande under lång tid och ansågs på många
håll slutgiltig.
Emellertid började man så småningom tvivla på riktigheten av
Wimmers lösning – åtskilliga runtecken voro svåra att härleda
ur den latinska lapidarstilen- och en ny lösning började skymta.
Det var den norske språkforskaren prof. Sophus Bugge, som i ett
föredrag i Kristiania 1898 uttalade den meningen, att en mindre
del av runtecknen återginge på den grekiska, ej som den större
delen på den latinska lapidarstilen. Bugge menade, att det var
hos goterna, av vilka en del under andra hälften av 100-talet e. Kr.
dragit ned ifrån områdena vid nedre Weichsel till trakterna norr
om Svarta havet, som runskriften uppstått strax efter mitten av
216
Runskriftens uppkomst
200-talet e. Kr. Detta antagande fick snart ett gott stöd från arkeologiskt håll. I sin stora avhandling 1904 »Die altgermanische Thierornamentik», alltjämt grundvalen för studiet av den märkliga
gamla germanska djurornamentiken, påvisade dr Bernhard Salin,
den senare riksantikvarien, att hos goterna norr och nordväst om
Svarta havet under starka klassiska impulser utvecklat sig en
egenartad föremålskultur och att ifrån goterna därnere en kulturströmning under tiden ca 200-ca 350 gått åt nordväst upp till
Skandinavien, vilken medfört många nyheter till Norden och överhuvud taget verkat starkt befruktande häruppe. Bland dessa nyheter var enligt Salin runskriften, som uppstått hos goterna. De
tidigaste kontinentala runinskrifterna – visserligen blott 3 stycken
– befunno sig på vägarna från Svarta havet mot Norden och
förekommo liksom de tidigaste nordiska på föremål tillhörande
den nämnda kulturströmningen.
stimulerad av Salins resultat tog dåvarande docenten, sedermera professor Otto von Friesen upp runalfabetet till förnyad
granskning och kom i en avhandling 1904 »Om runskriftens härkomst» till liknande resultat som Bugge och Salin: att det var
hos goterna vid Svarta havet, som runskriften uppstått. v. Friesen
ansåg emellertid, att det främst var det grekiska alfabetet, som
låg till grund, och han menade, att det var det praktiska livets
skrift, kursiven, som var utgångspunkten, såväl beträffande lånen
från det grekiska som det latinska alfabetet. Vid nedre Donau
fanns, framhöll v. Friesen, grekisk och latinsk odling sida vid sida.
Främst lånade goterna från det grekiska alfabetet, men där detta
av vissa skäl icke gick, från det latinska. Runskriftens uppkomst
hos goterna förlade v. Friesen till tiden omkring år 200 e. Kr., och
han anslöt sig till Salins åsikt, att den förts till Norden med den
nyssnämnda kulturströmningen. Bugge gick senare i viss utsträckning v. Friesen tillmötes i fråga om runtecknens härledning.
Även den av v. Friesen hävdade åsikten om runskriftens uppkomst, främst ur den grekiska kursiven, hos goterna vid Svarta
havet vid tiden omkring år 200 e. Kr. rönte livligt erkännande;
under ett par decennier var den den allmännast antagna.
Men så småningom började även i fråga om denna teori tvivel
inställa sig. Den första viktigare invändningen kom ifrån arkeologiskt håll. I det av Bugge grundade och av prof. Magnus Olsen
fortsatta stora verket »Norges Indskrifter med de reldre Runer»
publicerade den norske arkeologen prof. Haakon Shetelig 1914 en
.arkeologisk tidsbestämning av de norska runinskrifterna och date- 15- 523444 Svensk Tidskrift 1952 217
Birger Nerman
rade därvid en spjutspets med runor ifrån Stabu på Toten i sydöstra Norge redan till slutet av 100-talet eller tiden omkring år
200 e. Kr. Vid denna tid kunde goterna icke ha hunnit att så stabilisera sin kultur vid Svarta havet och så komma i kontakt med
den klassiska kulturen, att de på grundval av de grekiska och
latinska alfabeten kunnat utbilda ett eget.
stabu-spjutspetsen härrörde ifrån en grav, och det var genom
fyndkombinationen i denna och innehållet i en sekundärgrav, som
Shetelig kom till sin datering. Han stödde sig därvidlag i väsentlig mån på den svenske arkeologen prof. Oscar Almgrens kronologi,
men i ett av Almgren och mig 1923 gemensamt utgivet arbete »Die
ältere Eisenzeit Gotlands» ville vi visa, att Shetelig daterat för
tidigt och att Stabu-spetsen i själva verket ej vore äldre än omkring år 250 e. Kr. och alltså icke omöjliggjorde v. Friesens teori.
Men snart började det bli livligt på runforskningsfronten, och
inläggen följde tätt; här kunna dock blott de viktigaste återgivas.
I en undersökning i Aarb0ger for nordisk Oldkyndighed og Historie 1923 (tryckt 1924) tog den danske specialisten på indoeuropeisk språkforskning prof. Holger Pedersen åter upp spörsmålet
om runskriftens härkomst, ur rent alfabetshistorisk synpunkt, och
ställde sig avgjort på Wimmers linje. Han tänkte sig emellertid,
att runskriften snarast uppkommit vid tiden omkring Kr. f. genom
förmedling av gallerna i nuv. Frankrike. Onekligen bragte Pedersen på åtskilliga punkter bättre stöd åt Wimmers teori.
Följande år, 1925, antydde Shetelig, som fasthöll vid sin tidiga
datering av Stabu-spjutspetsen, i ett arbete »Norges Forhistorie»,
att runskriften kunde ha uppkommit under första eller andra
århundradet e. Kr. hos de germanska markomannerna i Böhmen,
vilket folk man vet redan sedan strax före Kr. f. ha stått i livliga
förbindelser med Italien. stabu-spetsen och ett annat tidigt rullförsett föremål härröra, framhöll Shetelig, från gravar av en
typ, som är särskilt vanlig i Böhmen. Shetelig har senare flera
gånger återkommit till denna teori.
Två år senare, 1927, publicerade slavisten prof. Sigurd Agrell,
vilken i flera skrifter studerade runornas talmagi och framställde
teorier om dennas samband med antik bokstavsmystik, i Arkiv
för nordisk filologi en 1926 dagtecknad uppsats, vari han utvecklade den meningen, att det ursprungliga runalfabetet, på 19 runor,
uppstått hos markomannerna i Böhmen efter den latinska lapidarskriften och tjänat till rent praktiskt bruk. Men detta alfabet
skulle i slutet av 100-talet e. Kr. hos germankrigare i den romerska
218
Runskriftens uppkomst
armen ha utökats med 5 tecken, skapade efter den grekiska kursiven, och bragtes därmed till samma bokstavsantal som det grekiska alfabetet. Bakom bägge dessa 24-teckniga alfabet skulle ligga
bokstavsmystik och talmagi, och germankrigarna hade lärt sig
sådant av de i soldathärarna rådande orientaliska religionerna,
framför allt Mithrasdyrkan. Agrelis teori utgör i viss mån en
kompromiss mellan Wimmer-Pedersens och Bugge-von Friesens
teorier, dock liggande betydligt närmare den förra; i fråga om
platsen för runskrifternas uppkomst bygger den på Shetelig.
Någon särskild anslutning lyckades den dock ej vinna. (Agrell
kom senare till delvis andra resultat, framlagda i en ofullbordad
posthum avhandling »Die Herkunft der Runenschrift» i K. Humanistiska Vetenskapssamfundets i Lund årsberättelse 1937-1938;
här antog han, att den latinska kursiven skulle vara runskriftens
förebild. Ej heller denna lösning har vunnit större anklang.)
Emellertid lyckades Pedersen trots allt icke överbevisande sammanknyta runskriften med den latinska lapidarskriften. Svårigheter funnos kvar på flera punkter. Ett intressant försök att rädda
linjen rakt söderut till Italien gjordes 1928 av den norske keltologen prof. Carl J. S. Marstrander i en avhandling i Norsk tidsskrift for sprogvidenskap. Som vi sett, hade Wimmer varit inne
på tanken, att kelter i Nord-Italien kunde ha förmedlat den latinska
skriften till germanerna. Marstrander antog nu – detta hade redan tidigt antytts av Bugge-att runskriften återgick på alfabet,
som användes av keltiska stammar i norra Italien under det sista
århundradet f. Kr. Deras alfabet voro ursprungligen etruskiska,
men de hade så småningom starkt latiniserats. Här menade sig
Marstrander finna möjligheter att komma över de svårigheter,
som ett enbart härledande ur det latinska alfabetet erbjöd; vissa
tecken, som svårligen kunde förklaras ur detta, kunde ha sin uppkomst i ursprungligen etruskiska bokstäver. Marstrander fann
även i runalfabetets indelning i tre avdelningar och i runornas
namn skäl för sin teori. Han förmenade, att runorna måste ha
en lång utvecklingshistoria bakom sig redan i den form vi äldst
känna dem och att de därför uppstått senast strax före Kr. f. Han
tänkte sig liksom Shetelig, att runskriften skapats hos markomannerna, men före dessas övergång till Böhmen, vilken inträffade
strax efter år 9 f. Kr., medan de ännu sutto kvar i området öster
om Rhen vid Neckar.
En finländsk klassisk filolog, docenten Magnus Hammarström,
hade kommit in på samma tankegångar som Marstrander och
219
\
’ ’
Birger Nerman
publicerade 1929 en undersökning i Studier i nordisk filologi i
ämnet med liknande resultat, dock delvis med avvikande motivering. Hammarström satte runskriften i samband med cimbrernas
tåg från Jylland ned mot romarväldet i slutet av det andra århundradet f. Kr., vid vilken tid Nordens förbindelser med södern
blevo livaktigare. Någon nordbo kan, tänkte han sig, i norra Italien ha hos kelterna lärt känna deras ovannämnda skrift och återvänd till Norden på grundval av denna ha skapat runalfabetet,
eller också kan han i Norden av en keltisk köpman, som besökt
Skandinavien, ha fått del av dennes skrift och så efter denna
konstruerat runalfabetet; snarast har uppkomsten i dessa fall skett
på de danska öarna.
Men även Marstrander-Hammarströms lösning har icke velat
övertyga den lärda världen. 1930 gjorde von Friesen i en längre
uppsats i Arkiv för nordisk filologi en tungt vägande sammanfattning, där han tillbakavisade de senaste åsikterna och kraftigt hävdade sin goterteori. Bl. a. betonade v. Friesen, att frågan om runskriftens uppkomst icke blott vore ett alfabetshistoriskt, utan även
ett arkeologiskt-kulturhistoriskt problem.
Så småningom kom goterteorien upp i en förändrad form. Det
var nuv. docenten Fritz Askeberg, som i sin doktorsavhandling
1944 »Norden och kontinenten i gammal tid» framställde åsikten,
att runskriften uppstått hos goterna, medan hela stammen ännu
satt kvar vid nedre Weichsel, alltså före slutet av 100-talet e. Kr.;
han sökte emellertid med Wimmer förebilden i den latinska
skriften.
Askebergs teori synes knappast ha vunnit större anslutning; man
kan heller icke anse Weichseltrakterna vid den jämförelsevis tidiga tidpunkt, som hans teori förutsätter, ha varit i speciellt nära
kontakt med den klassiska kulturen.
Nyligen har, som nämnts, kommit ett nytt bidrag till frågan om
runskriftens uppkomst från den danske filologen Erik Moltke.
Det föreligger i en kort uppsats »Er runeskriften opstået i Danmarkh i den välredigerade »Fra Nationalmuseets arbejdsmark»
1951, och detta inlägg betecknar i vissa avseenden en radikal nyorientering rörande det ifrågavarande runproblemet.
I sin temperamentsfulla artikel bryter Moltke staven över den
tidigare forskningen och dess företrädare, »der med djawelens
vold och magt ville lede hver eneste rune tilbage til et eller andet
forbillede». Runorna utgöra enligt Moltke icke någon efterbildning
av något annat alfabet. Om man, säger han, lagt an på att efter- 220
Runskriftens uppkomst
bilda det latinska alfabetet, så har man lyckats mycket dåligt;
bokstavsföljden är också helt olika, och även runornas märkliga
namn peka bort från latinet. »Man finder derfor i diskussionen
om runernes oprindelse de lrerdeste mrends lrerdeste og sindrigeste
forseg på at forklare det umulige.» Klokast har Askeberg varit,
anser Moltke, som ej talar om efterbildning, utan om »en tämligen
fri omarbetning av förebildem och »en individuell skapelse». Men
inte heller det räcker; man måste se saken radikalare. Runskriften
»må betragtes som en selvstrendig alfabetdannelse, der delvis er
inspireret af det latinske alfabet». Endast få runor återgå på latinska bokstäver; de andra äro germanska uppfinningar. Och
varför skall man så underkänna germanernas uppfinningsförmåga~ »Det har også altid stået for mig som en gåde, at man ikke
har villet tillregge runernes opfinder så megen intelligens, at han
var i stand til selv at komponere tegn som (här uppräknas några)
i et alfabet, der kun må operere med lodrette og skrå streger.»
Men var har då runskriften uppståtU Här instämmer Moltke
först med Askeberg, att runorna icke böra ha uppkommit hos
något germanfolk omedelbart intill den romerska gränsen, då romaniseringsprocessen här var för stark, utan i ett på visst avstånd från romarriket beläget land. Men detta kan icke vara
Weichselområdet, som Askeberg menar, ty i runornas första tid,
vilken Moltke sätter till 100-talet e. Kr., kommer den starkaste
romerska påverkan på den germanska kulturen ifrån Rhentrakterna. Nej, förklarar Moltke, det bör vara i Danmark – en så-
dan lösning antyddes ju redan av Hammarström- närmare bestämt Sönderjylland eller Fyen-Själland. Ty därpå tyda fynden.
Ingenstädes finnas de äldsta runinskrifterna så talrikt företrädda
som i Danmark. Med stöd av de dateringar, som givits av en dansk
arkeolog, inspektören vid Nationalmuseet Hans Norling-Christensen, hänför han en sedan gammalt känd svärdsdoppsko av brons
med runinskrift till stabu-fyndets tid, andra hälften av 100-talet,
och ett nyfunnet silverspänne med runor till tiden omkring år 200,
medan minst 7 danska inskrifter (därav en från Skåne) kunna
dateras till 200-talet. Utanför det gamla danska området har man
frånsett det norska stabu-fyndet av inskrifter, som ligga före omkring år 300, endast 4 spjutspetsar ifrån 200-talet med runor, varav
en funnen på Gotland, en i Brandenburg, en i Galizien och en i
Volynien.
Vad skall man nu säga om Moltkes teori~
För det första är väl uppkomsten av ett alfabet inte en så enkel
221
Birger Nerman
sak, som Moltke velat göra det till. Varför hade i så fall ett sådant
icke uppstått långt tidigare hos germanerna, som redan under
bronsåldern hade förbindelser med Medelhavsområden Det är
ändå märkligt, att det måste vara någon gång, när germanerna
kommit i närmare kontakt med det romerska imperiet, som runskriften uppkommit. Och då inte ens Moltke vill förneka ett visst
klassiskt inslag i runalfabetet, måste det väl anses naturligt, att
man vill söka förebilder i sin helhet för detta i sydliga kulturer.
Vidare måste man enligt min mening ställa sig frågande inför
åsikten, att runskriften bör ha uppstått inom ett germanskt område, som icke varit beläget nära, utan mera avlägset ifrån den
romerska gränsen. Det synes mig ha behövts en mera livlig personlig kontakt med folk i södern, än vad man ägt i Norden, för att
ett runalfabet skall ha kunnat skapas där, även om veterligt enstaka människor ifrån det romerska väldet besökt Norden och
enstaka nordbor imperiet.
Och därtill kommer, att jag icke kan acceptera de tidiga arkeologiska dateringarna av de äldsta runförsedda föremål, på vilka
Moltke stöder sig. Jag har under utarbetande en uppsats, där jag
söker giva en arkeologisk datering av samtliga de äldsta runinskrifterna – och för dateringen är det arkeologien, som har avgörandet – och jag kan icke se, att några kunna tidfästas till ett
skede före omkring år 250 e. Kr.
Under sådana förhållanden kan jag icke finna, att v. Friesens
goterteori är omöjliggjord. Ser man saken rent arkeologiskt, kan
man framhäva, att på vägarna från Svarta havet upp till Norden
ligga tre tidiga runinskrifter (Volynien, Galizien, Brandenburg),
medan vi icke äga någon tidig runinskrift på vägarna från Italien
hit upp.
Men det skall villigt medgivas, att materialet av tidiga runinskrifter ännu är för litet för att tillåta fullt säkra slutsatser om
var runskriften uppstått. Moltke säger också, att hans teori icke
är bevisad och att den under nuvarande förhållanden icke kan
bevisas. Så får man enas i förhoppningen, att ett rikare material
– och det kommer säkert – en gång skall tillåta en definitiv
lösning av det viktiga problemet om runskriftens uppkomst.
222