Rutger Brattström: Kriget i Ukraina har fler likheter med frihetskriget än första världskriget

Just nu är en vanlig jämförelse den mellan kriget i Ukraina och första världskriget. Den är inte helt utan poänger, det tidigare mobila kriget har blivit mer stationärt. Detta kan dra ut på tiden likt det gjorde under krigets första fas, proxykriget i Donbass 2014-2022. Egentligen är kriget inne i sitt nionde år och det är inte otänkbart att det blir nio till. Givet de förutsättningarna kan man förstå de skeptiker i debatten som är redo att sälja ut delar av Ukraina till Putins kleptokrati.

Men jämförelsen med första världskriget är i mångt och mycket sliten och haltande, för även om kriget just nu är stationärt har det flera gånger skett snabba framryckningar och även om artilleri, befästningsverk, skyttegravar och minor just nu dominerar så är detta också ett krig som förs med drönare, legosoldater och partisaner bakom fiendens linjer. Det fullskaliga kriget har dessutom bara pågått i ett och halvt år och under den tiden har Ukraina haft flertalet oväntade segrar på slagfältet och innehar just nu initiativet med sin pågående offensiv som det är för tidigt att utvärdera. Samtidigt dras Ryssland med så pass stora materielproblem att de börjat leta igenom sina lager efter pansarfordon från andra världskriget. Det är inte läge att börja tappa hoppet om ukrainska framgångar, utan de som kallar till fredsförhandlingar nu är nyttiga idioter som går Kremls ärenden, då en fred som kommer efter att väst hotat att dra tillbaka sitt stöd kommer att bli en fred på Putins villkor.

Det finns dock ett annat krig som är mer likt kriget i Ukraina än det första världskriget. För omkring 250 år sedan utspelade sig det amerikanska frihetskriget. Ett till synes svag tidigare koloni sökte sin frihet och ett mäktigt imperium trodde att det skulle vara lätt att förhindra. En allians av andra stormakter, då med Frankrike i spetsen, lade sig i och stöttade frihetskampen. Frågan är om vi kan lära oss något om hur kriget i Ukraina kommer att sluta genom att studera frihetskrigets avslutning. Parallellerna mellan krigen är alltså uppenbara på det diplomatiska och politiska planet, men också på det militära. Alla förväntar sig att imperiet enkelt ska segra, men imperiet har missbedömt det lilla landets förvånande hårda motstånd. Kriget blir längre, svårare och kostsammare än vad någon hade kunnat förvänta sig.

Det amerikanska frihetskriget pågick i 8 år, men med skiftande intensitet. Under stora delar av kriget hade britterna initiativet, vann de flesta slagen och intog till och med den amerikanska huvudstaden Philadelphia under en period. Amerikanerna vägrade dock ge upp och kunde fortsätta striderna på grund av avgörande hjälp från Frankrike. Efter segern vid Yorktown där en brittisk armé kapitulerade inleddes fredsförhandlingar.

Det är lätt att tänka sig att slaget vid Yorktown på något sätt var en monumental seger som omöjliggjorde fortsatt brittiskt krigföring, ett Poltava eller Waterloo. Ingenting kunde vara längre från sanningen. Britterna förlorade en styrka på 8000-9000 man, knappast oersättligt för ett globalt imperium som hade haft 300 000 man mobiliserade under sjuårskriget några decennier innan. Så varför tog kriget slut?

Britterna blev till sist krigströtta. Trots deras imponerande globala räckvidd och mäktiga militära styrkor var de inte förberedda på det ihärdiga och sega motståndet från amerikanerna. De hade kalkylerat med en snabb och avgörande seger, men möttes i stället av en motståndare som var beredd att kämpa länge för sin frihet.

På hemmaplan var ekonomin ansträngd. Storbritanniens krigsskuld hade vuxit avsevärt, och den ekonomiska bördan av kriget blev alltmer ohållbar. Krigskostnaderna, förstärkta av den nödvändiga upprätthållandet av en stor stående armé och marin, tog ut sin rätt på den brittiska skattkistan. Dessutom ledde handelsblockader och amerikanska kapare till ekonomiska förluster för imperiet.

Politiskt fanns det också mycket motstånd inom Storbritannien. Många parlamentsledamöter och en betydande del av allmänheten ifrågasatte krigets värde och moral. En av de mest uttalade motståndarna var Edmund Burke, idag mest känd som konservativ filosof. Burke argumenterade för att de amerikanska kolonisternas protester var rotade i legitima politiska och konstitutionella principer. I stället för att försöka kuva dem med militär kraft borde britterna sträva efter att förstå och åtgärda de klagomål som kolonisterna hade. Han varnade också för att ju hårdare Storbritannien klämde åt kolonierna, desto starkare skulle deras motstånd bli. Redan innan kriget menade han att repressiva åtgärder, såsom Stamp Act och Townshend Acts, bara skulle driva kolonierna närmare uppror. Dessutom påpekade Burke att de amerikanska kolonierna var värdefulla handelspartners och att en fortsatt konflikt skulle skada den brittiska ekonomin. Vidare menade Burke, som var skeptisk till överdriven statlig makt, att Storbritannien inte kunde eller borde styra de amerikanska kolonierna mot deras vilja. Han ansåg att imperiets makt hade sina gränser och att britterna skulle göra klokt i att inse detta. I parlamentet, den brittiska maktens kärna, var Burke inte ensam om sitt motstånd mot kriget och dessa inre politiska stridigheter ledde till en förlamning av beslutsfattandet och en oförmåga att sätta upp en enhetlig och beslutsam krigsstrategi.

Krigets förändrade karaktär och dess kostnader i både människoliv och ekonomi ledde till att den brittiska viljan att fortsätta minskade, även om de militärt sett skulle ha kunnat fortsätta kriga. I slutändan var det en kombination av ekonomisk, politisk och militär utmattning som tvingade britterna att söka fred och erkänna de amerikanska koloniernas självständighet.

Det finns tydliga likheter med kriget i Ukraina. Stormakten Ryssland har hamnat på defensiven efter att tidigt i krigets skede ha hotat huvudstaden Kiev. Kostnaderna i pengar och människoliv överstiger vida förväntningarna och det ryska folket är ovilligt att bidra i mobiliseringarna. Kriget börjar nu få konsekvenser även för vanliga ryssar och motstånd mot kriget har visats i de provinser som drabbats hårdast av inkallelserna.

Men det finns också centrala skillnader. I Ryssland finns ingen parlamentarisk opposition som motsätter sig kriget, det finns knappt någon opposition alls. Aleksej Navalnyj sitter fängslad, och nu råkar även nationalistiska krigsförespråkare som Igor Girkin illa ut. Inte för att han kritiserat kriget i sig, utan för att han kritiserat hur kriget förs. Om Rysslands misslyckanden på slagfältet och folkets missnöje ska kunna leda till ett slut på kriget måste det finnas en politisk fraktion som, likt Burke och hans medkämpar, kan uppbåda ett politiskt tryck.

Utan en rysk opposition kan vi önska oss så mycket fred vi vill, det kommer ändå vara Putin som bestämmer när kriget är över. Ukraina tycks berett att fortsätta strida även om Kiev skulle falla, och Putins rike kommer kunna fortsätta kriget oavsett hur många Yorktown-förluster de ryska styrkorna lider. Historien har dock visat att en sådan opposition kan uppstå snabbt och oväntat, inte minst i Ryssland 1917 där Bolsjevikerna tog makten och snart inledde en förödmjukande fredsprocess.

Vi får inte glömma den roll som USAs allierade Frankrike, Spanien och Nederländerna spelade under frihetskriget. Denna koalition bidrog med ekonomiskt stöd, utrustning och förnödenheter. De tre länderna förklarade också själva så småningom krig mot Storbritannien, öppnade nya fronter och deltog i stridigheter. Deras bidrag var avgörande för att kriget skulle sluta med en amerikansk seger. En liknande roll spelar Sverige, och NATO, för Ukraina idag. Ukrainas allierade har inte behövt förklara krig eller delta i striderna, och förhoppningsvis behövs det inte heller, men stödet är livsviktigt för Ukrainas fortsatta frihetskamp. Vi behöver fortsätta på samma vis tills en reell opposition får inflytande i Ryssland.

Rutger Brattström är projektledare inom ideologi på Timbro