Rutger Brattström: Världens mest liberala grundlag?
Vilken är historiens mest liberala grundlag? Den amerikanska konstitutionen är en given favorit. Någon rättshandlingskonnässör kanske nämner den belgiska konstitutionen från 1831. Den svenska grundlagen kanske inte har den starkaste laguppställningen på det stora hela, men världens första tryckfrihetsförordning är en riktig stjärnspelare. I sammanhanget måste man också nämna den argentinska konstitutionen från 1853. Kanske tar den rent av hem förstapriset?
Från början var Argentina ett land präglat av frihetliga idéer. År 1813, innan självständigheten och som fjärde land i världen, avskaffades slaveriet. Efter självständigheten från Spanien kom dock det argentinska politiska landskapet att bli präglat av kaos i flera decennier. Mellan 1820 och 1852 var landet en lös federation av oberoende provinser som styrdes av lokala caudillos (starka militärledare). Perioden definierades av våldsamma maktkamper, särskilt mellan federalister, som förespråkade självstyre för provinserna, och unitarister, som ville ha en centraliserad regering.
Från 1829 till 1852 dominerades Argentina av den federalistiske diktatorn Juan Manuel de Rosas. Under Rosas Buenos Aires-baserade regim hölls landet splittrat och oppositionen undertryckt. Hans styre mötte dock över tid växande motstånd, särskilt från intellektuella i exil och regionala makthavare som önskade en liberal och konstitutionell republik. Efter att Rosas besegrats av sin tidigare allierade Justo José de Urquiza 1852 samlades alla provinser, förutom Buenos Aires, till en konstituerande församling. Buenos Aires skulle komma att förenas med federationen och acceptera konstitutionen 1862.
Arbetet med konstitutionen skedde i staden Santa Fe under 1853. Även om han själv inte var en delegat var den politiske teoretikern Juan Bautista Alberdi (1810–1884) arbetets centralfigur. Församlingen kom särskilt att inspireras av skriften Bases y puntos de partida para la organización política de la República Argentina (Hörnstenar och utgångspunkter för den politiska organisationen av Republiken Argentina) i vilken Alberdi förespråkade en liberal, federal republik som skulle locka till sig europeisk invandring och främja ekonomisk utveckling.
Alberdi var mycket inspirerad av amerikansk rättstradition, men ansåg att man inte kunde kopiera den amerikanska konstitutionen rakt av. Argentina, och andra sydamerikanska länder, har en annan politisk historia och tradition än de nordamerikanska staterna. Alberdi arbetade aktivt med att få sina förslag att anpassas till den sydamerikanska traditionen med en dominerande verkställande makt, samtidigt som han försökte bygga in mesta möjliga maktdelning.
Konstitutionen kom att garantera grundläggande friheter som yttrandefrihet, religionsfrihet, pressfrihet, rätten att bära vapen, näringsfrihet och föreningsfrihet. Privat egendom, varken fysisk eller intellektuell, fick kränkas utan explicita lagar och skälig ersättning. Friheterna som gällde för medborgare gällde också för alla utlänningar. Konstitutionen föreskrev också att varken regeringen eller provinserna på något sätt fick hindra immigration från Europa.
Konstitutionen öppnade upp argentinska floder och hamnar för fartyg från alla nationer. Vem som helst fick handla i Argentina och provinserna förbjöds från att sätta upp lokala handelshinder eller tullar. Alberdi var en stor anhängare till Adam Smith och konstitutionen kom i praktiken att förbjuda merkantilism och socialism med starkt skydd för frihandel och privat ägande.
Under denna minimala rättsordning blomstrade den argentinska ekonomin. Utländska investeringar flödade in i landet. Fabriker byggdes, jordbruket blev högteknologiskt och köttindustrin exploderade. Frysta argentinska biffar skeppades över hela världen.
Vid 1900-talets början var Argentina ett av världens absolut rikaste länder. Georges Clemenceau, som senare kom att bli Frankrikes premiärminister, var på studieresa i Sydamerika 1910 och skrev att lönerna i Buenos Aires var fyra gånger så höga som i Paris. År 1932 var Argentinas industri större än Brasiliens och Mexikos tillsammans, trots en betydligt mindre befolkning. Med privata pengar byggdes omfattande infrastruktur i det stora landet. Vid 1900-talets mitt låg världens längsta järnvägsnät inte i USA, Tyskland eller Storbritannien, utan i Argentina.
Alberdi såg redan från början risken att lagstiftarna skulle införa en mängd komplicerande regler och han oroade sig för att den fria marknaden och den öppna ekonomin kunde bli en chimär. I Bases y puntos de partida para la organización política de la República Argentina resonerar Alberdi kring hur konstitutionen måste skyddas från att renderas tandlös av framtida lagstiftning. Han skriver:
”Konstitutionen måste garantera att dess organiska lagar inte blir undantag som återkallar de stora principer som helgas av konstitutionen, så som har setts mer än en gång.–Det är nödvändigt att administrativ lag inte blir ett vilseledande medel med vilket de konstitutionella friheterna och garantierna återkallas. Till exempel:–Medierna är fria, enligt konstitutionen; men en organisk medielag kan stiftas som skapar så många hinder och begränsningar i utövandet av friheten att den blir illusorisk.”[1]
Tyvärr skulle Alberdis farhågor besannas. Förhoppningen var att domstolarna skulle upprätthålla ordningen och hindra nya lagar i strid mot konstitutionen. Grundlagens skydd för frihandel, avtalsfrihet och privat egendom skulle alla komma att undermineras av domstolarna själva.
På 1920-talet kom den argentinska konstitutionen att sättas ur spel efter en rad beslut från landets högsta domstol. Under första världskriget reglerade Argentina, som många andra länder, hyrorna på bostaden – i strid med konstitutionens skydd för privat egendom och avtalsfrihet. I fallet Ercolano v. Lanteri de Renshaw 1922 utmanade en hyresvärd, hyresregleringen genom att hävda att statens ingripande i att reglera hyrorna stred mot konstitutionen.
Den argentinska Högsta domstolen dömde till förmån för hyresregleringen. Domstolen hävdade att den ekonomiska nödsituationen och den sociala rättvisan vägde tyngre än den enskildes rättigheter i detta fall. Detta var ett viktigt prejudikat som markerade ett steg bort från den strikt liberala tolkningen av konstitutionen och öppnade för en mer interventionistisk stat i sociala och ekonomiska frågor.
Ett flertal liknande beslut följde under 1920-tal, det tydligaste exemplet kommer från 1927 då den Högsta domstolen erkände att ett antal skatter som införts av provinsen Santa Fe var grundlagsstridiga. De stred mot konstitutionens principer om federal överhöghet och rättvis beskattning, och detta borde i normala fall leda till att skatterna avskaffades. Men domstolen ansåg också att det skulle vara praktiskt svårt att avskaffa dessa skatter utan att orsaka stora störningar i de offentliga finanserna. Staten och de provinsiella regeringarna hade redan blivit beroende av intäkterna från de olagliga skatterna. Att plötsligt avskaffa dem skulle leda till att regeringen inte skulle kunna uppfylla sina ekonomiska åtaganden, och detta ansågs vara ett större problem än den grundlagsstridiga karaktären hos skatterna själva.
Besluten i Högsta domstolen under 1920-talet följde den så kallade de facto-doktrinen. Principen innebar att lagar, institutioner och handlingar som tekniskt sett var olagliga eller grundlagsstridiga ändå antogs på grund av praktiska omständigheter. Domstolen kom att låta praktiska överväganden väga tyngre än efterlevnaden av konstitutionella principer.
Den 6 september 1930 ledde general José Félix Uriburu en militärkupp som störtade den demokratiskt valda regeringen. Uriburu deklarerade sig som landets president och upplöste kongressen. Den argentinska Högsta domstolen erkände Uriburus militärjunta som landets de facto-regering och gav därigenom regimen legitimitet trots att den inte var konstitutionell. Domstolen motiverade sitt beslut med att Uriburus regim var den faktiska makten i landet och att det var nödvändigt att erkänna den för att säkerställa statens fortsatta funktion.
Militärkuppen och domstolens beslut markerade starten för det som i Argentina kallas Década Infame (det ökända decenniet). Perioden präglades av valfusk och ekonomisk instabilitet. År 1943 skedde ytterligare en militärkupp, som förde översten Juan Domingo Perón in i maktens centrum, men det är en annan historia.
Argentinas historia, fram till 1920-talet, visar värdet av en stark författning som skyddar liberala principer. Under tiden som konstitutionen fungerade som tänkt kom Argentina att bli ett av världens rikaste länder dit miljontals européer emigrerade för att få ett bättre liv. Det är en häpnadsväckande historia, speciellt när man jämför med övriga latinamerikanska länder.
Argentina är också ett skräckexempel på vad som kan hända när rättsstaten lämnar sina principer. När domstolarna börjar väga in politiken i sina avgöranden, då är kaoset inte långt borta. Legitimeringen av militärjuntan inledde en ond spiral av ekonomisk populism, kriser och militärkupper.
De senaste 100 åren har Argentina lämnat sin liberala tradition bakom sig. Det politiska landskapet har dominerats av peronismen, en unik blandning av fascism och socialism utan någon större respekt för rättsstatens principer. Peronismen, andra vänsterrörelser och militären har turats om att regera. Frihandeln, näringsfriheten och respekten för privat egendom har blivit ett minne blott.
För varje runda i av populistiska konjunkturcykler som landet genomlevt har det blivit fattigare. Man kan inte tro det när man vandrar bland sekelskiftespalatsen i Buenos Aires, men i dag är Argentina lika rikt som Kazakstan.
Rutger Brattström är projektledare inom ideologi på Timbro
[1] Översättning av Rutger Brattström