Rutger Palmstierna; Om att inte förstå Kina

s
RUTGER PALMSTIERNA:
Om att inte förstå Kina
Västerlänningar ser pli Kina pli fel siitt
och detta leder till missbedömningar,
hiil’darfölfattaren. Alla modeller och
metoder som Kina pröl’at iinda sedan
1800-talets mitt har – hur olika de iin iir
sinsemellan -.genomsyrats m • ett syfte
-att ånyo göra Kina starkt.
Kommunism och socialism anviindes
som ett medel att resa Kina . Nu
m•t•ecklas kulturret•olutionens
1andl’inningar eftersom de förde landet
till ekonomisk, t•etenskaplig och kulturell
stagnation. Det iir diir.för helt logiskt att
man nu prövar kapitalistiska och
marknadsekonomiska metoder.
Rutger Palmstierna har en Master
of Arts, Area Studies (Far East)
från London, diir han hl a studerade den kinesiska reformrörelsen at•
tir 1898. Han har iit’en t•erkat i Peking och Jakarta i mitten at• 1970-
talet. Numera arbetar han med de
internationella hetalningsprohlemen.
Sedan ordförande Mao i september 1976
lyfts ner från sin lit de parade, och den
sista sorgemarschen tonat bort. har Kina
genomgått en förvandling som i snabbhet
och omfattning fått de mest vantrogna
att häpna.
l kulturrevolutionens Kina var slagordet ”folkkommunerna är bra”. I dag befrias folkkommunernas bönder från folkkommunernas styre. 1969 sattes politiken i högsätet, nu är det ekonomin. Till
och med i Folkets Dagblad kan man läsa
att marxism-leninismen inte kan lösa
(alla) samtidens problem – något som
skulle renderat skarpa straff för bara
några år sedan. Hur är det möjligt att
förklara en sådan omsvängning? Denna
artikel är ett försök att penetrera skillnader i sätt att tänka och uttrycka sig i
öst och väst. Det kan vara dessa skillnader, som försvårar vår förståelse av
vad utvecklingen i Kina bygger på.
Den bild av Kina vi under många år
byggt oss har rämnat. De observationer
den byggde på var i sig riktiga, men tydligen hade de satts samman fel. Det Kina
vi trodde oss se föreställde kanske inte
Kina som det är.
Kan det möjligen ha berott på en brist i
optiken – att en västerländskt betingad
brytning i linsen fått oss att feltolka kinesiska beteendemönster? Kanske började
detta med de jesuitiska missionärer som i
Qingdynastins mandariner ville se ”naturliga kristna”? För att sedan fortsätta
med Voltaire, som i det kinesiska kejsardömet såg förebilden för en sekulariserad, upplyst monarki – i kontrast till
det bigotta katolska välde han bekämpade? Har vår bild av Kina kanske alltsedan dess fortsatt att påverkas av västerlandets sätt att se på människan och
l
138
samhället? Har vi, enkelt uttryckt, känt
Kina som vi känner oss själva?
Ett sådant brytningsfel kan mycket väl
finnas. Det skulle då till en del bottna i
västerlandets benägenhet att se världen i
absoluta kategorier, som gott och ont,
vilka existerar oberoende av varandra.
Således värderar vi den goda människan
som ett ideal att eftersträva i sig. I kinesisk tanke saknas förvisso inte motsatta
kategorier, men de relateras till varandra
i motsatspar, som Yin och Yang. Dessa
begrepp avsåg ursprungligen skugg- respektive solsidan av en dal. Sedermera
kom de att symbolisera de två grundläggande, fast komplementära, motsatsförhållandena. I detta tankesystem är inte
heller begrepp som själ och kropp två
absoluta motsatser, utan två väsensskilda delar som tillsammans bildar en
helhet – människan. På samma sätt
finns drömmen om den goda människan,
men man erkänner inte detta ideal som
ett självändamål. Das Ding må gärna existera an sich för kinesen, men det är
irrelevant så länge det förblir en abstraktion och inte har någon praktisk användning. Sådana fenomen sysslar jag inte
med, sade redan Konfucius.
En så praktisk syn verkar inte heller
akta sig för att lägga samma måttstock på
världsåskådningar. Vad båtar det att ansluta sig till en världsuppfattning som
bara gör människan, hur moraliskt högstående hon än må vara, till en lekboll
för andra, i en del fall med löfte om belö-
ning för välförhållande någon gång senare, i ett annat liv eller så?
En användbar lära är tvärtom den,
som visar hur man utan att brytas ner
kan fånga upp trycket från omvärlden
och vända det till egen fördel. Dessa attityder återfinner man i t ex judo likaväl som i många ostasiatiska tankesystem: konfuciansk ämbetsmannafilosofi,
taoism och japansk samuraietik är några
exempel. Ser man efter kan man finna
sådana attityder i zenbuddismen, vilken i
korthet är buddism minus nirvana. Det
världsfrånvända och onyttiga tillståndet
av jagets utslocknande och uppgång i
världsalltet föll bort, när buddismen drog
genom Kina under århundradena kring
700-talet. I stället sattes vad japanerna
kallar satori, uppvaknande, som en form
av instant nirvana. Efter ett upplyst
ögonblick av fullständig uppgång i alltet
återgår man i stället till jordelivet. Genom den högre insikt och vishet man
vunnit i satori – och den träning i självbehärskning man fått på vägen dit – står
man också över allehanda begär, lockelser och andra dåliga inflytelser från omvärlden.
Flertalet kineser är nationalister
– en del av dem har sett kommunismen som ett medel.
Detta är inget självändamål i de östasiatiska tankesystemen. Endast den
som kan kontrollera sig själv kan kontrollera andra – detta gällde kejsaren av
Kina likaväl som alla andra som ville ha
framgång i det de företog sig. Självbehärskad och opåverkad av yttre inflytelser kan man fullt ut genomföra sin
uppgift. Mail kan. om så önskas, manipulera utan att själv manipuleras, och på
så sätt vinna makt.
Vad som gäller för individer kan förstås också tillämpas på stater, när dessa
uppfattas som individer på världsarenan.
Det gäller att avskärma staten från yttre
styrning, och det gäller att finna metoder
för att skydda och stärka förmågan att
bevara detta oberoende. Våra svårigheter att förstå .Kina beror med detta synsätt på att vi felaktigt tillskrivit dem ett
tänkande präglat av kategorier lika absoluta som våra. Vi har bedömt landet på
våra egna, missionerande premisser, och
·inte sett den utilitarism med vilken man
under det senaste seklet prövat och vrakat olika läror och metoder för att stärka
staten.
Nationalismen
Vi har kanske trott att Kina valt kommunismens väg för att målet är det kommunistiska samhället. Helt fel är det
inte. men lika mycket som ett mål i sig är
det också ett medel. Själv tror jag. förenklat uttryckt , att Kina valt kommunismens väg för attt flertalet kineser .- i och
utanför Kina – i grunden är nationalister, av vilka en del sett kommunismen
som ett medel. Det skeende i Kina vi nu
inte kan förstå att det överhuvudtaget
sker är helt enkelt en rationell tillämpning av denna grundläggande nationalism. l ett historiskt perspektiv framstår
detta drag i den kinesiska revolutionen
än klarare. Därför tillåter jag mig lägga
ett sådant, precis som kineser ofta sägs
lägga det på sin omvärld.
Nationalismen har varit en synnerligen stark drivfjäder i Kina. Från opiekrigen och framåt drabbades landet av den
ena nationella förödmjukelsen efter den
andra. Till slut gavs denna förödmjukelse rentav en egen dag att ”firas”på.
Under årtionden söktes. och prövades,
139
allehanda sätt att åter göra Kina starkt
och en fullvärdig medlem av världsssamfundet.
l det kaos och allmänna elände som
bara fortsatte att tillta under de första
årtiondena av 1900-talet, gav nyheten
om ryska revolutionen mången ung kinesisk intellektuell ett ögonblick av klarhet
– eller varför inte satori? Här fanns ju
metoden, redan prövad, som i ett slag
skulle kunna resa Kina ur elände och
nationelll förnedring. Den sociala revolutionen knöts samman med den nationella befrielsen som förutsättningar för
ett nytt Kina. Kinas kommunistiska parti
grundades, och en mycket lång marsch
tog vid innan Mao Zedong – en av de
unga nationalistiska intellektuella från
dessa dagar – den l oktober 1949 från
porten till den gamla kejsarstaden i Peking kunde utropa, att Kinas folk rest
Slg.
Längs vägen hade kommunisterna
luttrats och prövats, drivits ut i vildmarken och befriat sig från styrning utifrån.
De fick tvinga nationalisterna i Guomindang att leva upp till sin nationalism och
bekriga de invaderande japanerna i stället för de inhemska kommunisterna. Genom sitt aktiva deltagande i denna kamp
på Kinas slätter erhöll kommunisterna
ett solitt renomme som goda patrioter.
När Guomindang efter kriget visade
sig orkeslöst, korrumperat och despotiskt – en förbrukad kraft – framstod
kommunisterna för många som den
kraftfulla och disciplinerade rörelse som
• skulle kunna resa Kina. En inflation i
Weimarformat gjorde också att få tårar
fålldes när Guomindang flydde till
Taiwan. Med ” the benefil of doubt”
fick kommunisterna folkets mandat, och
140
det mandatet avsåg att föra Kina ur ofred
och nationell vanmakt. Kring denna uppgift samlades många goda krafter under
folkrepublikens första år. Välutbildade,
nationellt sinnade kineser återvände från
utlandet för att ge sitt bidrag när det nya
Kina byggdes.
stalinism och kulturrevolution
När kommunismen skulle tillämpas som
utvecklingsmodell uppstod emellertid
med tiden grava meningsskiljaktigheter
om arbetsmetoden. Snart visade det sig
att den sovjetiska industrialiseringsmodellen inte passade på den kinesiska
verkligheten – i detta bondeland var
överskottet från jordbruket för litet, om
något sådant ens fanns. Under intensiva
diskussioner och stor vånda bytte man
då till en metod som kanske fungerat
under gerillakrigets och Yenanvistelsens
år och man tog det stora språnget. Inte
heller med detta nådde man målet. Efter
några år av rekonstruktion utlöstes kulturrevolutionen. Under slagordet ”politiken tar befälet” tillkämpade sig ”röda”
kadrer makten från mer konventionella
partibyråkrater. De betonade massarbete i stället för förlitan på tekniska
hjälpmedel, som ju utgör en stor bristvara i Kina liksom i andra u-länder. Därmed ställdes också krav på kadrernas
organisationsförmåga. l sin ideologiska
träning förbereddes också kadrerna på
sin uppgift att konstruktivt lösa motsättningar bland folket. Den därigenom frigjorda energin tänkte de kanalisera till
uppgifter som försvar, väg- och vattenbyggnad, industri- och jordbruksprojekt,
transporter m m.
Den maoistiska utvecklingsmodellen
gav de ”röda” kadrerna en central roll i
utvecklingsansträngningarna. Denna roll
gav dem också makten, och den fick inte
hotas av konkurrenter vars anspråk på
att få leda utvecklingsarbetet baserades
på teknisk kompetens, ”experterna” i
motsättningen ”röd eller expert”. De
röda kunde då, vilket ofta skedde, peka
på att ”experterna” skulle leda Kina till
ökat utlandsberoende i form av ökad import av teknik. Under mitten av 1970-
talet användes exempelvis detta argument mot containerisering av Shanghais
hamn. Lastning och lossning skulle i
stället ske med förlitande på egen kraft,
d v s med insats av stuveriarbetare.
Man finner en klar parallell till denna
motsättning i Kinas historia alltsedan
landet med början på 1840-talet alltmer
underkastades det tekniskt högtstående
västerlandets ekonomiska inflytande. Då
motsatte sig renläriga konfucianer att
Kina rustade sig med den utländska teknik som sedermera kom att krossa deras
samhällsskick. De ville i stället bjuda
västerlandet motstånd med en konfuciansk renässans, som man fötväntade
sig skulle återupprätta’disciplin och moral hos ämbetsmannakåren. I konfucianismen hade man nämligen inte bara en
samhällsetik, utan också ett mönster för
den konfucianska byråkratens tjänsteutövning fjärran från den instruktionsgivande centralmakten. En renässans för
Konfucius’ tänkande skulle alltså göra
byråkratin bättre i stånd att fullgöra sina
ämbetsuppgifter. I dessa ingick bland annat att organisera arbetet med de livsviktiga bevattningsanläggningarna.
Mot sig hade konfucianerna unga intellektuella som helst ville förvästliga det
kinesiska samhället. En betydande
grupp ville balansera mellan och förena
de båda ytterligheterna. Denna grupp fö-
respråkade en försiktig inpassning av
den västerländska tekniken i det konfucianska samhälllet.
De olika riktningarna fick tillfälle att i
varierande utsträckning pröva sina ideer
– de unga radikalerna blott sommaren
1898. På dessa reformförsök följde boxarupproret, l’ancien regimes sista stora
språng, som inte heller det nådde ända
fram utan visade att den konfucianska
modellen var överspelad.
Alla dessa modeller och metoder, hur
olika de än är sinsemellan, har ändå genomsyrats av ett syfte – att ånyo göra
Kina starkt, till en ledande nation, och
de storas like. Detta tillerkänner även
Deng Xiaoping Mao; ”Han förde oss till
seger och byggde ett land” sade Deng i
en intervju härom året med Oriana Fallaci.
Kina har slagit in på en väg som
bara för några år sedan skälldes
för kapitalistisk.
Möss och teknokrater
Nu avvecklar Deng kulturrevolutionens
landvinningar, som förde Kina till ekonomisk, vetenskaplig och kulturell stagnation. Kina har slagit in på en väg som
bara för några år sedan skälldes för kapitalistisk, men Deng har fortfarande samma mål som Mao, Kinas förnyelse. Han
fullföljer bara den pragmatiska traditionen att byta ut ett redskap eller en metod
som inte visat sig fungera. Det spelar
ingen roll. har Deng själv sagt, om en
katt är svart eller vit, så länge den fångar
möss.
14″1
Detta nästan jesuitiska konstaterande
att metoderna inte spelar någon roll,
bara de för till målet, fållde Deng väl
närmast som en kritik av den kulturrevolutionära modellens oförmåga att göra
just detta, att bygga upp ett starkt nytt
Kina. Att Deng och hans ”experter” sedan verkar föra in Kina i en helt ny revolution – teknokraternas – är ett annat
kapitel, liksom att denna revolutions
första offer måste bli ”de fyras gäng”.
Visserligen kan den utvecklingsstrategi Deng valt verka kapitalistiskjämfört
med den maoistiska, men detta innebär
inte att slutmålet är ett kapitalistiskt
Kina. I det land som byggs kommer etablissemanget alltjämt att utgöras av det
kommunistiska partiet. Detta partis
intressen sätter politikens ramar. Dess
fundamentala intresse är att Kina förblir
kommunistiskt, men på ett sätt som bevarar partiets företräde. Hotar ”teknokraterna” partiets ledande roll kan man
alltså anta att partibyråkraterna – de tidigare nämnda ”apparattjik” – kommer
att slå till. Frågan är förstås hur många
modellbyten man kan genomföra utan att
den övergripande teorins trovärdighet
påverkas, och därmed också i folkets
ögon legitimiteten hos det parti som svarar för teorins praktiska tillämpning.
Det är onekligen en truism att det är
svårt, med vårt västerländskt tankepräglade synsätt, att skönja vad som sker i
det som synes ske i Kina. Än svårare blir
det också av att Kina anammat den politiska terminologi som har sitt ursprung i
den västerländska tankevärlden. För att
få någon mening i sin nya miljö, måste de
termer och institutioner man tagit över
användas inom ramen för den inhemska
politiska traditionen. De måste anpassas
————————…………
l
!
j
142
till det värdesystem som traditionen
bottnar i.
I Kina tillmäts människan av hävd inte
samma individuella egenvärde som hos
oss. I stället har hon fått underordna sig
den grupp hon tillhör och som ger henne
identitet. Konflikter som spränger gruppen kan därför få katastrofala följder för
dess medlemmar, som då ställs utan social tillhörighet. Därför måste motsättningar inom gruppen lösas på ett sätt
som förebygger öppna konflikter. Lösningarna måste också göra det möjligt
för antagonisterna att se varandra i ett
ansikte som inte förlorats. Öppen konfrontation måste alltså undvikas till förmån för ett subtilt spel med indirekta
anspelningar, trevare, medling och
jämkning, där gruppens ledare spelar en
stor roll.
Av detta följer att de demokratiska institutioner Kina infört från Västerlandet
(Öst- såväl som Västeuropa) inte alls kan
fungera som forum för öppet redovisade
meningsskiljaktigheter. – Detta stärks
självfallet av den för kommunistiska partier rådande principen om demokratisk
centralism. – Vad som försiggår i dessa
fora vet åskådaren ingenting om. De kan
snarare jämföras med en scen med ridån
fönlragen, genom vilken svårtydbart
buller tränger ut som tecken på att något
sker. Först när alla manövrar och omdispositioner genomförts och aktörerna intagit sina med regissören framförhandlade platser, lyfts förlåten och en tablå
av för tillfället frusna positioner företes.
Men hur man kom dit och vilka medel
man använde, det får inte åskådaren
veta.
När en politisk process enligt detta
mönster beskrivs i våra termer är det
naturligt att en med mönstret obekant
leds vilse av sina associationer. Alltför
lätt drar man kanske paralleller om inte
med sitt eget system så med det trots allt
– i vid mening – västerländska stalinistiska. Men man ser då inte att stalinismen låter sig utnyttjas av ett annat värdesystem än det västerländska.
Med dessa reflexioner har jag velat
peka på ett par viktiga faktorer som jag
tror ofta påverkar vår tolkning av skeendet i Kina, och som har sitt ursprung i
våra värderingar och begrepp. Men
Kinas utveckling styrs av landets egna
förutsättningar i form av inte bara naturtillgångar utan också av dess värderingar
och sedvänjor. Utan insikt om förutsättningarna – kanske också respekt för
dem – och utan medvetenhet om de
möjligheter till feltolkning våra synsätt
ger, kan vi lätt förbise det rationella skeendet i det som synes ske. Vi bedömer
kineserna efter regler som är dem främmande.
Det gäller kanske inte bara Kina?