Rysk energimakt

Robert R. Larsson
Rysk energimakt. Korruption och säkerhetsfixering i nationens namn
Ersatz 2010

Rysk energimakt är en välfunnen titel på Robert Larssons bok om kolväteråvarornas olja och naturgas betydelse för Ryssland. De rikliga tillgångarna på olja och gas har under hela den postsovjetiska perioden haft avgörande inflytande på Rysslands ekonomi, politiska liv och rättsväsen. Ekonomin har förblivit råvarubaserad, det politiska livet har förtvinat och landet har inte blivit någon rättsstat. I den bemärkelsen är Ryssland helt enkelt en ”energimakt” och intet mera. Ryssland är en ”energimakt” också tack vare att export av energibärarna olja och gas är en källa till inflytande över omvärlden och en viktig säkerhetspolitisk maktresurs.

Rysk energimakt är rik på belysande exempel när det gäller de olika faserna i Rysslands energi- och utrikespolitik under de senaste tjugo åren. Kommenterande resonemang är insprängda i den löpande texten. Den berättande texten omfattar 384 av bokens totalt 535 sidor. Notförteckningen har 1194 noter och omfattar 84 sidor. Litteraturförteckningen på 30 sidor innehåller omkring 500 titlar. Källmaterialet sträcker sig från uttalanden av ryska politiker, analyser av ryska forskare och uppgifter från ryska journalister till svensk- och engelskspråkiga monografier och artiklar om rysk energi, politik, ekonomi, korruption och utrikespolitik. Boken är försedd med ett personregister där man återfinner de viktiga aktörernas namn samt sju kartor över existerande och föreslagna rörledningar för export av olja och gas från Ryssland. Jag nämner detta för att framhålla att det är fråga om en handbok beträffande frågekomplexet Ryssland, energiråvaror och säkerhetspolitik. Det är inte fråga om en akademisk produkt av den inåtvända sorten.

Larsson visar att Ryssland är ett statskapitalistiskt samhälle där exporten av energiråvaror baseras på ett protektionistiskt, om man så vill ”nymerkantilistiskt” tänkande som i dagens värld utmärker just oljemakter. Protektionism förenas med nationalism. Detta tar sig uttryck i omfattande sekretess och brist på transparens inom energisektorn. Utvecklingen mot marknadsekonomi och på sikt Rysslands förmåga till effektivt utnyttjande av energiresurserna hämmas, men, påtalar Larsson, ”[d]et faktum att agerandet inte gagnar Ryssland är emellertid inget hinder mot att de sker. Begreppet ’ekonomisk rationalitet’ utgör helt enkelt inte en användbar förklaringsvariabel för rysk energipolitik”.

Andra politiker än Putin spelar en underordnad roll i boken. Ryssland har inte något ordnat politiskt liv eller några politiska partier värda namnet. Politikerna ersätts i Ryssland av energibolagen och deras direktörer. Dessa opererar inom ramen för de gränser som sätts av den statskapitalistiska ordning som befästes under Putins tid som president.

Robert Larsson beskriver vår tids ryska energimakt som en ny upplaga av den sovjetiska totalstaten. Det är inte fråga om någon hänvisning till totalitarismteorin. Larsson använder inte begreppet ”totalstat” men det är lämpligt för att karaktärisera en stat som saknar ett medborgarsamhälle och där statens intressen överskuggar alla särintressen. Författaren uttrycker detta med orden att det handlar om hur statliga resurser ska organiseras, fördelas och utvecklas i syfte att generera intäkter till statskassan – utan att medborgarna tillfrågas eller har något att säga till om, bör man tillägga.

Uttrycket ”rysk energimakt” har en mycket konkret betydelse i Larssons berättelse. Han konstaterar att då sovjetsystemet löstes upp skapades genom dekret från Rysslands president Jeltsin ett antal mer eller mindre fristående energibolag som blev den ekonomiska grunden för den postsovjetiska ryska staten. Utvecklingen under de följande tjugo åren handlar om hur de olika bolagsdirektörerna konkurrerade med varandra till dess att Vladimir Putin tog kommandot och på välkänt sätt underordnade dem statens intressen.

Larsson klargör att det inte är ägandeformerna som är avgörande utan hur bolagen agerar. Vissa är lojala tjänare till statsmakten – ”patrioter” – och andra villiga anpasslingar – ”konformister”. Dessutom finns ”mellanhänder”, det vill säga finansinstitut, ”balanserare” som ibland försöker hävda snäva företagsintressen, ”marknadsspelare” som arbetar inom strategiskt betydelselösa sektorer, och ”ostyriga” företag som arbetar direkt mot Kremls linje. De sistnämnda ”tenderar att bli kortlivade” som Larsson uttrycker det. Det mest kända exemplet på en ”marknadsspelare” som blev ”ostyrig” var Yukos. Bolaget splittrades och förvandlades till en marginell aktör sedan dess ägare Michail Chodorkovskij arresterats hösten 2003 och våren 2005 dömts till ett flerårigt arbetslägerstraff (strafftiden förlängdes i december 2010 efter en ny rättegång).

Gazprom är ett typiskt ”patriotiskt” företag. Robert Larsson ger en uttömmande bild av dess framväxt och roll som en viktig aktör i rysk energisäkerhetspolitik. Bolagets agerande visar att statens intressen i Ryssland har kommit att få en så framträdande roll att resultatet har blivit att de stora företagen verkar inom ramen för ”en politiskt korrekt marknadsekonomi”. Det är ett klatschigt och träffande namn på det som Larsson annorstädes betecknar som statskapitalism.

I ett kapitel om energimarknaden vidgar Larsson perspektivet till klimatfrågan och följderna av att kolvätebaserade energiresurser dominerar den ryska ekonomin. Han framhåller att den ryska statsledningen inte bekymrar sig särskilt om växthuseffekten. Författaren hävdar i detta sammanhang att miljöfrågor aldrig har tagits på allvar av makthavarna i Ryssland. Som exempel nämner han att journalister som avslöjat miljöskandaler har fängslats. Men Michail Gorbatjovs politik hade på sin tid en viktig grund i ambitionen att söka komma tillrätta med miljöförstöringen och dess hot mot livsbetingelserna. Det miljöengagemang som detta utlöste i olika delar av Sovjetunionen var en bidragande orsak till att staten förlorade sin legitimitet.

Till bilden idag av en stagnerande rysk ekonomi bör man tillfoga att regimen Putin mycket aktivt och målmedvetet utplånade den miljörörelse som skapades under Gorbatjov och levde vidare under Jeltsin. Under Putin kvävdes det medborgarsamhälle som hade växt fram under Gorbatjov och Jeltsin. Detta är en viktig faktor att ha i åtanke när man begrundar Robert Larssons välgrundade slutsats: ”I ett längre perspektiv tycks dock den ryska strategin ha varit förödande för energiutvinningen. Ryssland uppvisar idag flera klassiska symptom på en råvaruekonomi med en politisk och ekonomisk systeminstabilitet som inte alltid syns på ytan”. Citatet syftar på situationen år 2010. Men det är giltigt som beskrivning även på den situation som rådde i Sovjetunionen tjugofem år tidigare.

Robert Larssons Rysk energimakt är en väldokumenterad och välskriven redogörelse för Rysslands energibaserade säkerhetspolitiska strategi. Boken är en oumbärlig källa till kunskap för den som vill förstå Rysslands roll i globaliseringens tidevarv.

Kristian Gerner är professor i historia vid Lunds universitet.

Läs mer:
Michail Chodorkovskij: Från rövare till helgon – tack vare Putin? (23/12 2010) av Bo Ture Larsson.
Efter mordet på Magnitskij: ECT ger fler problem för Putin (11/12 2009) av Fredrik Erixon
EU måste bort från den ryska gasen (13/2 2009) av Fredrik Erixon