Rysk valkampanj i Salisbury

På söndag går Ryssland till valurnorna. Frågan är som vanligt inte om Putin kommer väljas om, utan med hur stor marginal. Men det är nog så viktig fråga. En trängd despot är inte mindre farlig, vilket nervgasattacken i Salisbury tycks vara ett oroväckande exempel på, menar Amanda Wollstad.

”Det är ordval vi inte hört på länge, med en stark underton av hot, när Storbritannien och Ryssland drabbar samman verbalt om giftattacken.”

Inledningen på TV4s nyhetssändning är en studie i falsk neutralitet. När en stat anklagar en annan för att ha begått ett politiskt motiverat mordförsök på en annans territorium, med militärt nervgift på allmän plats som riskerar dussintals civila liv, då är det väldigt lite undertoner inblandade.

Väldigt lite sammandrabbning också, för den delen. Att det aldrig är ens fel när två träter är knappast applicerbart på politiska terrorhandlingar.

I en annan sändning tidigt i den svenska rapporteringen spekulerades det i om Sergei Skripal i sitt tidigare liv kunde haft kopplingar till den undre värden, och att mordförsöket i så fall kunde vara någon form av uppgörelse.

Det är, naturligtvis, en absurd tanke. Novichok är, enligt de ryska vetenskapsmän som utvecklade preparatet, är ett av de farligast nervgift som någonsin producerats. Det är ingenting man får på köpet av sin lokala illegala vapenhandlare, inte heller är det någonting man frivilligt springer omkring med i fickan. Vill man bara ta död på någon finns det betydligt enklare sätt. Till och med om man vill ta chansen att skylla på någon annan.

Den enda anledningen att välja just Novichok, ett extremt farligt och oprecist vapen, är att man skicka ett meddelande – om vem man är, vad man kan göra, och att man inte böjer sig för några konventioner.

Storbritanniens reaktion på attacken har varit mycket tydlig. Theresa May har i parlamentet konstaterat att det bara finns två förklaringar till hur Novichok kunde användas för att förgifta en före detta rysk spion och hans dotter på brittisk mark: antingen därför att det var en direkt attack av den ryska staten mot brittiskt territorium, eller att Ryssland förlovat kontrollen över ett av världens farligaste nervgift och valt att hålla det hemligt.

Med tanke på vem som utsattes för mordförsöket, Rysslands historik av liknande aktioner och envisa vägran att besvara Storbritanniens frågor är det tydligt åt vilket håll den brittiska regeringen lutar.

Strax efter premiärministerns uttalande lade det brittiska utrikesdepartementet ut en kortfilm på sociala medier med en tidslinje över ryska aggressioner mot det internationella samfundet. Där menas attacken i Salisbury följa ett väletablerat mönster av rysk statlig aggression som spänner från giftmordet på den från Ryssland avhoppade Alexander Litvinenko i London 2016, via Georigienkriget och annekteringen av Krim till IT-attacker och luftrumskränkningar mot flera Europeiska stater.

Inför söndagens ryska presidentval påpekas det nu och då att Putin inte är lika stark som han en gång var.

Rysslands ekonomi är i svajning, pigga reportage från nyuppstartad inhemsk osttillverkning till trots är de ekonomiska sanktionerna ingenting som gynnar landet. Stora satsningar på försvaret urholkar statsbudgeten och det är oklart hur inköp och övningar ska finansieras. Jordbruk och industri är i stort behov av modernisering, fattigdomen utbredd inte minst på landsbygden och trots skattehöjningar och folkhälsokampanjer flödar vodkan fortfarande. Inte minst i de sydvästliga delrepublikerna gryr missnöjet.

Frågan är inte om Putin blir omvald, utan med hur stor marginal. Men det är en nog så intressant fråga. Inte minst vilka distrikt som blir hans svagaste – och hur de sedan kommer att hanteras.

För de som tror att ett svagt ryskt styre är mindre farligt misstar sig. Det är ifrågasatta despoter som har störst behov av demonstrera sin makt. Det är diktatorer med problem på hemmaplan som bäst behöver en yttre fiende att ena folk i kring. Det är en trängd Putin som bör oroa oss mest.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift