Ryska återfall i revanschism

För mindre än två veckor sedan blev ett seminarium i Helsingfors om den sovjetiska terrorns offer stört av en grupp ditresta ryska medlemmar av den Putin-stödda ungdomsorganisationen Nasji. En händelse som påminner om både den tid när Sovjet inte kunde kritiseras fritt i Finland och om statykrisen i Tallinn 2007. Det skriver Kaa Eneberg, journalist i Dagens Nyheter. Läs också Enebergs recension av Hans Lundgrens Krampen – ryssläger i Sverige under andra världskriget.

En obetydlig händelse som skrevs upp av medierna. Så kunde det officiella Finland rätt snabbt avfärda uppståndelsen i Helsingfors den 23 mars då en grupp ryska ungdomar störde en manifestation till minne av den sovjetiska ockupationen av Estland.

Visst var det kanske så, men klart är att intermezzot skickade rysningar av obehag genom nationen och påminde om tider då man inte fritt kritiserade stormakten i öst.

I färskt minne hade finländarna också händelserna i Tallinn 2007 då unga ryssar från S:t Petersburg ledde demonstrationer mot de estniska myndigheternas beslut att flytta Bronssoldaten, en staty över ryssar som stupat i Estland. Demonstrationerna ledde till kravaller och frysta diplomatiska relationer mellan Ryssland och Estland.

För provokationerna i centrum av Helsingfors stod en grupp ditresta ryska medlemmar av den Putin-stödda ungdomsorganisationen Nasji (De våra). De trängde sig tillsammans med en grupp finska sympatisörer in på en presentation av en bok om den sovjetiska terrorns offer.

Men evenemanget var väl påannonserat så den stora tidningen Helsingin Sanomats så kallade medietorg blev snabbt överfyllt av sympatisörer som överröstade provokatörerna. Under stor polisbevakning fick känslorna svalla fritt mellan demonstranterna, som kallade Estland en apartheidstat och försvarade deportationerna av balterna till Sibirien, och upprörda finländare och ester som drabbats av Sovjetunionens förtryck.

Bråket kring Estlands och Sovjetunionens olika historieskrivning av ockupationen av Baltikum fortplantade sig till ett senare seminarium samma kväll. Det hade anordnats av Estlands ambassad med ambassadören närvarande och hade fått titeln ”Rädslan bakom muren”. Hundratals händer höjdes snabbt i luften på ambassadörens fråga om hur många som personligen hade drabbats av terrorn.

Demonstranterna beskrevs i media som en brokig skara runt de vältrimmade ryssarna, kända för sin aggressivitet. Förvillande kändes det för många att se den populäre Mauno Koivisto hyllas av en estlandsfientlig demonstrant. ”Koivisto hade rätt” stod det att läsa på ett plakat. Koivisto har kritiserats för att han som president 1982-94 inte stödde den baltiska frihetsrörelsen. I finsk TV har han försvarat sin inställning med att han hade folket bakom sig. Att den tidigare presidenten kopplades ihop med ytterlighetsrörelser kändes för många ytterst obehagligt.

Även statsminister Matti Vanhanen har i media fått en släng av sleven. På 80-talet kallade han exilbalter som agerade för självständighet för ”bråkmakare”. Det var på den tiden även en del svenska politiker (s) företrädde en kritisk hållning till den baltiska frihetsrörelsen.

Känslorna inför minnesdagen av den sovjetiska invasionen av Baltikum för 60 år sedan, och även till minne av järnridåns fall 1989, hade också fått näring av den uppmärksamhet en finsk ytterlighetsakademiker fått i vissa media.

Den starkt ifrågasatte Johan Bäckman har rysk bakgrund och är docent vid Helsingfors universitet. Han uppträder också under namnet Ivan Bekman och verkar genom ett ”institut” i S:t Petersburg. Hans antiestniska verksamhet är starkt ifrågasatt och universitet i Helsingfors har markerat att Bäckman inte representerar lärosätet i offentliga sammanhang. Däremot har han föreläst i rättssociologi där.

Seriösa forskare har tagit hans ytterlighetsteser, som fått viss uppmärksamhet genom diskutabla intervjuer, med en klackspark. Hans förklaringar om att ester inte deporterades till Sibirien utan räddades dit för sin egen säkerhets skull har avfärdats som ren sovjetpropaganda. En av hans käpphästar är att Vinterkriget skulle ha varit ett anfallskrig mot Sovjetunionen, något som inte ens det officiella Ryssland längre hävdar.

Författarna Sofi Oksanen och Imbi Paju, båda från estniska familjer, presenterade en ny bok med vittnesmål. Deras böcker om den sovjetiska ockupationen har mött intresse även i Sverige . Efter en trög start i Finland började priserna hagla över Oksanen. Att boken ”Puhdistus” (Reningen) fick det prestigefyllda Finlandiapriset 2008 retade ryssarna som i fjol vägrade ge henne visering till ett litterärt evenemang.

Finländska medier har i stort sett avstått från att analysera händelsen efter den första dagens stora rubriker.