Rysslands angrepp på Georgien handlar om energi

Trots att det bara är ett drygt halvår sedan kriget i Georgien står det alltmer tydligt att kriget var en väckarklocka för europeisk politik. Även om det fanns ett överflöd av fingervisningar redan innan utgjorde det ryska angreppet ett otvetydigt bevis på vilket slags land Ryssland hade blivit. Det skriver Svante Cornell, forskningschef vid Central Asia – Caucasus Institute och grundare av Institute for Security and Development Studies (ISDP) i Stockholm

Det finns övertygande bevis för att Rysslands angrepp på Georgien i augusti 2008 var planerat, och menat att radikalt förändra maktbalansen i östra Europa. Slutsatsen är att det troligen hade som mål att störta en demokratiskt vald regering i ett annat land, vilket tyder på att kriget är en del av en bredare utveckling av rysk utrikespolitik i mer aggressiv riktning. Moskva tycks nu öppet söka en återgång till ett Europa uppdelat i intressesfärer, med krav på exklusivt inflytande över före detta sovjetstater – oavsett vad dessa staters folk eller ledare har för önskningar. Bevisligen kan denna Vladimir Putins doktrin appliceras på såväl Ukraina och Azerbajdzjan som de centralasiatiska länderna.

Energiresurser var under 90-talet en drivande faktor i byggandet av självständiga stater i forna Sovjetunionen. Givet deras politiska betydelse är energifrågan är en huvudkomponent i den geopolitiska utmaning som Moskva presenterat för omvärlden. Den kaukasiska energikorridoren, som kopplar Kaspiska havets olje- och gasresurser till europeiska marknader, är utan tvekan västvärldens största framgång i området. Det är dock uppenbart att utbyggnaden av denna korridor, och möjligen dess överlevnad, inte är förenlig med Moskvas geopolitiska ambitioner. Moskvas krigföring visade tydligt västvärldens fullständiga oförmåga att erbjuda grundläggande säkerhet åt centrala strategiska partnerländer i Europas närmaste grannskap.

Huruvida denna prestigeförlust kommer att leda till viktiga bakslag i regionen beror mycket på hur västmakternas politik gentemot regionen utvecklas. En nyckelfaktor i detta sammanhang är den nya amerikanska administrationen, som i brist på europeiskt agerande mycket väl kan komma att avgöra framtiden för den kaukasiska energikorridoren.

Sovjetunionens upplösning skapade möjligheten för nationerna i östra Europa och Centralasien att uppnå medlemskap i det internationella samfundet i egen rätt. Men precis som på sin tid europeiska kolonialmakter förvrängde Sovjetunionen sina koloniers ekonomier. Planekonomin och den sovjetiska industrins förfallna tillstånd förvärrade detta; vid självständigheten fick länderna i Centralasien och södra Kaukasien i huvudsak skapa sin plats i världsekonomin på basis av råvaror.

Med undantag för Georgien var staterna i Centralasien och södra Kaukasus alla landlåsta, vilket försvårade och fördyrade transporter av deras råvaror till världsmarknaden. Infrastruktur saknades för att sammanlänka länderna med världen utanför Sovjetunionen. Järnvägar, motorvägar och gas- eller oljeledningar fanns helt enkelt inte. På den positiva sidan gjorde dock Sovjetunionens upplösning att betydande mängder olja och gas som tidigare varit inlåsta nu fanns tillgängliga för världsmarknaden – därtill i länder som ivrigt sökte attrahera utländska investeringar.

Eftersom dessa stater äger och kontrollerar nittio procent av världens kolvätereserver var öppnandet av Centralasien och Kaukasien ett välkommet tillfälle för de stora multinationella oljebolagen. Lokala ledare förstod, liksom deras motparter i väst, att dessa resursers utveckling och export till världsmarknaden skulle spela en ledande roll i de postsovjetiska ländernas politiska och ekonomiska utveckling. Vidare insåg man att valet av exportrutter skulle spela en viktig roll för att bestämma huruvida dessa länder skulle lyckas etablera sig som suveräna och fullt självständiga aktörer på världsscenen.

USA gav tidigt sitt stöd till principen om multipla exportrutter – ”multiple pipelines” – vilket syftade till att förhindra någon enskild aktör från att utöva monopol över de kaspiska energiresurserna. Det fanns inget tekniskt, ekonomiskt eller politiskt berättigande att förlita sig på antingen en rysk, iransk eller kaukasisk energikorridor för att leverera dessa energiresurser till marknaden. Politiken sökte förhindra att en enskild makt skulle kunna utnyttja en monopolistisk ställning för att ta kontroll över dessa resurser, vilket effektivt skulle ha minskat de energiproducerande staternas suveränitet.

Därför stödde USA:s regering tre konkreta projekt. Det första, Caspian Pipeline Consortium, förlitade sig enbart på ryskt territorium för exporten av kazakisk olja, vilket visar att den amerikanska politiken inte var antirysk, utan snarare antimonopolistisk. Det andra projektet, Baku-Tbilisi-Ceyhan-ledningen (BTC) skulle sammanlänka Azerbajdzjans oljefält med den turkiska medelhavskusten genom Georgien. Det tredje projektet var en ledning som skulle nå kaspiska havet för att erbjuda Turkmenistan en exportrutt till Europa för stora naturgasresurser. Denna blev dock aldrig byggd, mycket på grund av den turkmenska ledningen oberäknelighet under sent 90-tal år, men dess framtid är osäker.

Skapandet av BTC-ledningen och den parallella gasledningen från Baku till Erzurum, även kallad South Caucasus Pipeline (SCP) var en betydande milstolpe. För det första åstadkoms ett transportsystem med förmågan att leverera över en miljon fat olja per dag till Europa. Även om detta bara representerar en procent av världskonsumtionen av olja täcker det merparten av ökningen i Europas konsumtion under det senaste årtiondet.

För det andra utgör transitavgifter för ledningarna en viktig inkomstkälla för Azerbajdzjan, Georgien och i mindre grad Turkiet. I Azerbajdzjan skapade tillkomsten av ledningarna en unik boom i den nationella ekonomin med en årlig BNP-tillväxt på cirka 25 procent. Denna snabba tillväxt skapar problem för landets ekonomi, men utgör en fantastisk möjlighet till utveckling.

Projektet blev också en motor för regionalt samarbete mellan Azerbajdzjan, Georgien och Turkiet, vilket sedermera spreds till många andra områden. Samtidigt visade detta samarbete internationella investerare att dessa relativt små och nya länder kunde förverkliga stora infrastrukturella projekt. Dessutom gav ledningarna Europa ett intresse för de sydkaukasiska staternas utveckling, vilket gör att den kaspiska regionen kommit att ses som en av de ledande kandidaterna för alternativa energikällor.

Sist men inte minst har ledningarnas färdigställande skapat en färdig infrastruktur för den framtida exporten av ytterligare kaspisk olja och naturgas till väst. En västlig exportrutt blev ett verkligt alternativ för både centralasiatiska ledare och investerare i energiprojekt öster om kaspiska havet.

Detta lade grunden för det EU-finansierade Nabucco-projektet, vilket syftar till att transportera kaspiska (och i viss mån Mellanösterns) energitillgångar till Europa. Syftet är att bygga en ledning från Turkiet till Centraleuropa via Bulgarien, Rumänien och Ungern.

Kriget i Georgien satte av flera skäl hela denna strategiska bild i gungning. På ett generellt plan visar Rysslands planerade form av krigföring att Moskva har som mål att rita om den politiska kartan i det euroasiatiska området och delar av Europa. På ett mer specifikt plan hotar kriget konkret den kaukasiska energikorridoren.

Sättet som kriget kom till på bidrar med viktiga insikter om ryska motiv. I väst är den dominerande synen antingen att Georgien startade kriget, alternativt att Ryssland må ha sökt provocera fram en konflikt med Georgien, men att president Saakasjvili dumdristigt gav Moskva en anledning att intervenera genom att skicka georgiska trupper in i Tschinvali, huvudstaden i den autonoma provinsen Sydossetien. De flesta journalistiska utsagor hävdar att kriget började med den georgiska framryckningen den 7 augusti, och att Ryssland reagerade på denna.

Dock pekar en närmare analys på att denna förklaring är högst förenklad. En växande mängd bevis och indicier tyder på att Ryssland planerat att inleda en konflikt med Georgien sommaren 2008 oavsett Georgiens möjliga planer. Många analyser menar i själva verket att ledningen i Moskva iscensatte en fälla för Saakasjvili, och att denne ”dumdristigt” gick rakt in i den.

Långt innan kriget hade Ryssland under åratal använt sig av instrument för att utöva påtryckningar mot Georgien som ingen tidigare sovjetstat blivit utsatt för. Redan i början av 2000-talet började Kreml intervenera alltmer öppet i de olösta inbördeskrigen i Abchazien och Sydossetien – konflikter som Kreml tidigare själv hade underblåst under tidigt 90-tal. Kring 2000 började Moskva dela ut ryska pass till dessa regioners befolkning. När rosornas revolution 2003 ledde till att en pro-västlig och mer demokratisk regering tog makten i Georgien, ökade det ryska trycket stegvis i en serie av förlopp som i praktiken fick sin logiska konsekvens i kriget i augusti 2008.

Kreml började 2004 utse ryska tjänstemän från militären och säkerhetstjänsten till de två utbrytarrepublikernas regeringar, trots att Moskva hävdade sig inte ha någon koppling till dem. Exempelvis var Sydossetiens premiärminister, inrikesminister och försvarsminister höga tjänstemän i den ryska säkerhetstjänsten eller militären, som helt sonika blivit skickade av den ryska ledningen till de självutnämnda republikerna. Georgien fann sig i en absurd situation: Ryssland erkändes av omvärlden som medlare och fredsbevarare i Georgiens interna konflikter, men hade i praktiken blivit en part i dem.

2006 införde Ryssland ett fullskaligt ekonomiskt embargo mot Georgien, vilket förbjöd all transport, handel och postkommunikation länderna emellan. Året efter anföll ryska attackhelikoptrar administrativa byggnader i ett georgiskkontrollerat område i Abchazien. 2007 anfölls en georgisk radarstation nära Sydossetien.

I början av 2008, efter att officiellt ha dragit en koppling mellan konflikterna i Georgien och det förestående västliga erkännandet av Kosovo, öppnade Putin direkta relationer till Sydossetien och Abchazien på ett sätt som i praktiken innebar att de behandlades som delar av den ryska federationen. Därefter skickade Putin hundratals fallskärmsjägare och tungt artilleri till Abchazien – enligt Moskva en del av dess ”fredsbevarande operation”.

Att Moskva även skickade järnvägstrupper för att reparera järnvägen som kopplade samman Ryssland och Abchazien tedde sig då en smula underligt. Men järnvägsreparationerna var färdiga den 30 juli; mindre än tio dagar senare transporterades där tusentals ryska trupper och hundratals stridsvagnar till Abchaziens gräns mot Georgien. En helt oprovocerad andra front öppnades i det krig som nyss börjat i Sydossetien.

Kriget kom dock inte som en överraskning. I slutet av juni hade den respekterade ryske militäranalytikern Pavel Felgenhauer bekräftat att Kreml redan beslutat sig för att inleda ett krig mot Georgien, och att det skulle äga rum i augusti. Bortom bergen i norra Kaukasus använde Ryssland sommarmånaderna till en imponerande militär upprustning. Mellan 15 juli och 2 augusti genomfördes en omfattande militärövning, kallad Kavkaz-2008. När övningen avslutades den 2 augusti återvände trupperna inte till sina baracker utan förblev i beredskap i Nordossetien, precis norr om den georgiska gränsen. Samtidigt gjordes den ryska Svartahavsflottan, baserad i Sevastopol, redo för militär insats.

Under de första dagarna i augusti ökade spänningarna i Sydossetien. I början av augusti började sydossetisk milis – vars befälhavare var ryska generaler – att mer aggressivt beskjuta georgiska poster och byar inom konfliktzonen, vilket ledde till skärmytslingar mellan de två sidorna. Den fjärde augusti hittade en Reuters-journalist på väg mot den sydossetiska huvudstaden omkring 50 ryska journalister på sitt hotell. Dessa journalister väntade enligt uppgift på ”att något skulle hända”.

Att Moskvas invasion av Georgien var planerad i förväg visas också av den extremt snabba och koordinerade användningen av både Svartahavsflottan och flygbombningar mot hela Georgiens territorium, samt öppnandet av en andra, oprovocerad front mindre än 48 timmar efter krigets början.

Vad sökte Moskva uppnå? Både USA:s utrikesminister Condoleezza Rice och hennes franske kollega Bernard Kouchner har uttalat att Moskvas mål ska ha varit att få den demokratiskt valda georgiska regeringen på fall. Vidare antyder ett antal incidenter att en avsiktlig sidoeffekt av invasionen var kopplad till energikorridoren, bland annat den ryska sprängningen av den viktiga järnvägsbron vid Kaspi, vilket isolerade Tbilisi från västra Georgien och Svartahavskusten.

Kortsiktigt har Moskva stuckit hål på förhoppningar om energikorridorens utbyggnad och förstärkning. Georgien räknades alltid som den svagaste länken i den öst-västliga korridoren på grund av intern instabilitet och olösta konflikter. Saakasjvilis regering hade försökt råda bot på detta genom att bygga en fungerande georgisk stat. Även om Moskva misslyckades att störta Saakasjvili har man visat på Georgiens instabilitet, vilket lär hålla flertalet investerare borta.

Krigets andra direkta konsekvens har mestadels varit psykologisk. Kriget visade de tidigare sovjetstaternas sårbarhet för rysk aggression, såväl som västs totala oförmåga – eller ovilja – att förhindra att dess viktigaste partner i regionen invaderades. Moskva har därmed åtminstone på kort sikt lyckats att ändra alla energiproducerande och energitransporterande staters strategiska kalkyl.

I Ukraina påskyndade kriget en regeringskris som splittrade den västvänliga orangea koalitionen. I Azerbajdzjan, som varit och förblir nära allierad med Georgien, ledde kriget till ett symboliskt beslut att variera oljeexportrutterna. Detta sände ett budskap till väst att Baku hade alternativ. I Centralasien har Kazakstan redan avbrutit två stora investeringar i Georgien, med största sannolikhet på Moskvas direkta uppmaning.

På lång sikt är dock framtidsutsikterna mer ovissa. Å ena sidan kan dessa kortsiktiga konsekvenser mycket väl visa sig få långvariga effekter. Georgien kan komma att misslyckas med att resa sig från det slag landet tilldelades och kan genomgå utdragna interna konvulsioner.

Vad gäller Azerbajdzjan visade kriget upp sårbarheten i landets utrikespolitik, byggd på balanserade relationer med alla större aktörer. I ett mer spänt läge tvingas Azerbajdzjan förr eller senare göra ett val, vars utgång kommer att vara grundat endast på pragmatiska överväganden. Detta betyder att Baku kan komma att bli tvingat att skapa närmare relationer till Moskva, såvida inte de alternativ som idag framstår som långsökta återfår trovärdighet.

Vad gäller centralasiatiska stater som Kazakstan och Turkmenistan kan dessa mycket väl komma att helt välja bort transportrutter västerut, blidka Ryssland med ytterligare överenskommelser gällande energitillgång, samtidigt som de hellre satsar på Kina än Europa för att variera sina exportrutter.

En sådan kombination skulle troligtvis utgöra en dödsdom mot Nabucco-projektet, vilket i sin tur effektivt skulle förstöra framtidsutsikterna för att större naturgasmängder skulle nå Europa genom Kaukasus och Turkiet. Samma gastillgångar skulle visserligen säkert nå europeiska marknader, men då istället transporteras via ryskkontrollerade ledningar. Dessa skulle öka snarare än minska Europas energiberoende av Ryssland.

Detta skulle i sin tur minska sannolikheten för europeisk integration i Europas östliga grannskap, samt försvaga reforminriktade och demokratiskt sinnade krafter i dessa länder, samtidigt som det skulle stärka de auktoritära krafter som återfinns i alla länder från Vitryssland i norr till Azerbajdzjan i söder.

Vidare skulle det accelerera Rysslands återfunna dominans i området, och kanske även leda till en europeisk acceptans för Rysslands intressesfär i det forna Sovjetunionen.

Ett sådant scenario är tyvärr inte omöjligt, men det behöver inte heller inträffa. Att undvika det kräver dock en förutseende och sammanhängande västlig politik som baserar sig på de starka krafter som Moskvas agerande har mobiliserat.

Georgien kommer troligen att överleva som stat. Före kriget var utsikterna för en ryskvänlig regering i landet mycket avlägsna; nu är de uteslutna. Rysslands beteende skapade dessutom en allians mellan Polen, de baltiska staterna och Ukraina, som är högljudda anhängare av ett större europeiskt engagemang i det östliga grannskapet.

Kremls flagranta aggression har dessutom lett till en grundlig omvärdering av Rysslands natur i väst. I USA, där både Clintons och Bushs administrationer ägnade åtskilliga timmar åt att munhuggas om huruvida man ska se Ryssland som en vän eller fiende, har Obama-administrationen kommit till makten med en mycket tydligare bild av vad Ryssland är och de hot eliten i Kreml utgör för amerikanska intressen.

Vi kan alltså komma att se tillbaka på augustikriget 2008 som en av de sista spikarna i kistan för det ”enhetliga och fria Europa” som varit målsättningen sedan det kalla krigets slut, och vara på god väg mot ett Europa uppdelat i olika intressesfärer på ett sätt som påminner just om det kalla kriget. I ett sådant scenario kommer energikorridoren från Kaspiska havet till Europa endast att få existera i den omfattning som Ryssland tillåter det.

Men kriget kan också visa sig vara inledningen på en ny period av västerländskt engagemang i området, på basis av en klarare analys av Rysslands intentioner och Europas intressen. Detta skulle kunna signalera nästa stora steg i den öst-västliga korridoren, nämligen dess förlängning in i Centralasien.

Detta är en något förkortad version av en artikel i Georgetown Journal of International Affairs, vintern 2009, som innehåller en mängd detaljerade källhänvisningar. Översättning: Anders Schön.
Mer information om författaren här.