S spelar högt med Europarådets trovärdighet
Det förefaller osannolikt att den socialdemokratiska ledamoten som för snart ett år sedan gick på Rysslands linje i Europarådet agerade utan partiets vetskap, skriver Hans Wallmark och Boriana Åberg, och understryker vikten av ett sammanhang för Europas demokratier.
Återkommande behandlas i riksdagen skrivelser från regeringen där vad som skett och gjorts i olika internationella organ under det gångna årets beskrivs. Samtidigt brukar det inkomma en delegationsredogörelse från parlamentarikernas sida om hur det parallella arbetet gestaltat sig i de folkvaldas organ under samma tid.
I normala fall är detta en del av en mer cyklisk process som sällan väcker vidare stor politisk uppmärksamhet. Inför den kommande veckan är det dags att debattera Europarådet. Det finns anledning att tro att det denna gång kan hetta till. Då kommer nämligen de svenska socialdemokraternas svek förra året åter upp till ytan.
Först en viktig bakgrund: Europarådet grundades 1949 i syfte att upprätthålla de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsstatens principer i vår del av världen. Det var en tid då vår kontinent återhämtade sig från andra världskrigets fasor, samtidigt som hotet från Sovjetkommunismen blev allt mer påtagligt. Demokratin och de mänskliga fri- och rättigheterna behövde konsolideras. Winston Churchill var en hängiven vän av tanken på denna allians mellan fria stater och demokratier.
Drygt 40 år senare när kommunismen tillslut föll i Europa och länderna öster om järnridån återfick sin självständighet beskrevs Vaclav Havel Europarådet som ”det viktigaste europeiska politiska forumet.” Europarådet var en klubb för demokratier. Några andra styrelseskick accepterades ej – Portugal och Spanien tilläts att bli medlemmar först efter ländernas demokratisering under 70-talets andra hälft.
Europarådets raison d’être utmanas nu allt mer.
1995 blev Ryssland medlem och förpliktigades att följa Europarådets principer. Ambitionen från övriga medlemsstater var att en rysk anslutning skulle främja demokratins konsolidering i landet och bidra till ökat europeiskt samarbete. Förhoppningen var att inspirera till fortsatta steg i rätt riktning. Under de senaste 20 åren har dock den ryska utvecklingen gått bakåt. Förtrycket mot de egna medborgarna sker systematiskt och landet för en aggressiv politik mot omvärlden. Det blir snarast sämre än bättre.
Efter den illegala annekteringen av Krim 2014 fattade Europarådets parlamentariska församling beslutet att dra tillbaka Rysslands rösträtt. Det var en viktig markering mot Kremls destruktiva roll i Europa och dess hot mot europeisk fred och samarbete. Sanktionerna förnyades därefter vilket ledde till att Ryssland slutade betala sin avgift till Europarådet.
Samtidigt som den ryska aggressionen mot Ukraina och den illegala annekteringen av Krim fortgår valde en majoritet av ledamöterna i Europarådets parlamentariska församling i juni 2019 att Ryssland åter skulle välkomnas tillbaka till organisationen. Ett huvudsakligt argument rörde vikten av dialog. Något som än så långe inte gett några resultat sett till Rysslands agerande mot omvärlden eller behandling av sin egen befolkning.
Ur svensk kontext är det särskilt bekymmersamt att en ledamot för socialdemokraterna röstade för ett ryskt återinträde. Signalvärdet i att en representant för det nuvarande svenska regeringspartiet stödjer Ryssland i Europarådet försvagar Sveriges trovärdighet som en tydlig röst för demokrati och mänskliga rättigheter i Europa. Dessutom har detta kritiserats av andra partier. S valde medvetet att bryta det som annars hade kunnat vara en tydlig gemensam svensk linje. I det betänkande från Utrikesutskottet som riksdagen nu har att behandla beklagas också att en så stor del av Europarådets parlamentariska församling gjort denna öppning. Och under det år som gått finns det ju väldigt lite som tyder på att öppningen mot Ryssland medfört något positivt. Regimen fortsätter på den inslagna vägen mot den egna befolkningen. Däremot har beslutet väckt sorg och upprördhet i länder som dagligen och stundligen står under tryck från rysk sida; som Ukraina och Georgien. Det är djupt beklagligt att S i Sverige därmed medverkat till vad som ses vara ett svek i Kiev och Tbilisi.
Tanken att någon eller några socialdemokratiska ledamöter enskilt slagit fast denna position framstår som ganska orimligt. Ansvaret måste rimligtvis sökas högre upp. Det gör denna politiska dubbelhet i fråga om det stora regeringspartiet så allvarligt och skadligt!
I en tid när den liberala demokratin är under attack från såväl ytterkantspartier som från auktoritära regimer med mål att söndra och härska är behovet av en normerande institution som står upp för våra europeiska värderingar större än någonsin. Det är ett centralt svenskt intresse att värna Europarådets trovärdighet och roll som en klubb för Europas demokratier.
Hans Wallmark är utrikespolitisk talesperson (M)
Boriana Åberg är ordförande i Sveriges delegation till Europarådets parlamentariska församling (M)