Så funkar det inte

Eric Ericson, Anders Bennysson och Fredrik Tjernström (ill)
Så fungerar samhället
Kartago 2009

Eric Ericson har nästan blivit geniförklarad. För allt ifrån den detaljerade väggteckningen över hur ett samhälle fungerar som han lär ha ritat under anställningsintervjun på Storåkers McCann till projekt som miljonprogrammet för fåglar på taket till Kulturhuset i Stockholm. Och det är nog välförtjänt. Den som har läst hans Brev till samhället vet vad jag menar.

Det var därför med stor nyfikenhet jag hittade hans senaste alster på biblioteket –- vad är det här? En lärobok om ett fingerat samhälle, författad tillsammans med Anders Bennysson och flitigt illustrerad av Fredrik Tjernström. Fenomen i dagens samhälle har extrapolerats till en skruvad, nära framtid där konsumtionen är det nav kring vilket allting kretsar. Religiösa, politiska och konsumistiska budskap har smält samman till en helhet som lydigt emottas av medborgarna i utbyte mot ett mål snabbmat.

Och för den som är samhällsintresserad och har tillräckligt torr humor så är boken rätt kul läsning. Även om den inte är lika rolig som Brev till samhället har parodin på allt-blir-bättre-liberalernas allra mest glättiga budskap sina poänger: ”Att hjälpa en inföding att komma i kontakt med en gymnastikskofabrik är bland det finaste man kan göra som medmänniska.” En hel del är onekligen smart tänkt även om budskapet i längden blir lite tjatigt.

Men frågan är vad det egentligen är Ericson vänder sig emot? Några recensenter i Expressen, Aftonbladet och HD läser in en kritik av något mellan nyliberalism och alliansen och i en intervju säger Ericson själv att han tänker på Jehovas vittnen varje gång han läser en krönika av Johan Norberg. Men i så fall har Ericson fel.

Det kollektivistiska samhälle där underlåtelse att konsumera är ett brott mot samhällskroppen och tv-sända rättegångar avgörs genom omröstning bland tittarna, är allt annat än liberalt. De konstlade sätten att hålla konsumtionen igång verkar snarast keynesianska. Den CC(Consumer Crusaders)-märkning som garanterar att produkterna bara tillverkats av kristna, vid behov omvända, arbetare för tankarna till Rättvisemärkt och CSR. Och den glättiga dystopin där Nestlés Kit Kat blivit extra hälsobringande genom tillsatser som Omega 3, Fluor och Citalopram – en sund själ i en sund kropp? – tycks ha drabbats av Eberhards trygghetsnarkomani.

Därför kan jag inte låta bli att undra vad det är som får en, uppenbart intelligent, person som Eric Ericson att tolka det liberala budskapet eller för den delen samhället så mörkt och enkelspårigt. Man skulle kunna avfärda Så fungerar samhället som slentrianmässig konsumtionskritik från vänster. Men det är nog att göra det för lätt för sig och då missar man möjligheten att idka självkritik: hur framför vi egentligen våra budskap? Låter vi som om tillväxten är ett mål i sig, snarare än ett resultat av människors fria val?

Några fria val tycks å andra sidan inte finnas i Ericsons dystopi, där utmålas vi som viljelösa, närmast radiostyrda offer för konsumismen. Ett synsätt som han delar med den upplysta anti-konsumtionselit vars höjdpunkt på året nu närmar sig – julhandeln.

För i takt med att tomtarna plockas fram ur lådorna dyker också konsumtionskritikerna upp. På lördag den 28 november ”firas” till exempel buy-nothing-day. Klarar vi att under 24 timmar, efter löning, och i julhandelns början, inte köpa någonting, utmanar organisationen oss? Det märkliga i sammanhanget är att samma konsumtionskritiker från vänster som tycks mena att vanligt folk blir en skock lallande får i närheten av multinationella företag är beredda att anförtro demokratin så pass stora befogenheter.

Men frågan är vad konsumtionskritikerna egentligen vill. I spåren av Kanal 5:s dokusåpa kritiseras nu de miljontals människor som varje år tar sig till Ullared för att köpa schampoo och tvättmedel billigt. I synnerhet om några pryttlar skulle slinka ner i vagnen. Usch och fy. Tänk på miljöpåverkan. Men den som köper en handväska för 50 000 kr gör också fel. Trots att rimligen 99% av den summan utgörs av immateriell konsumtion – varumärke – och miljöpåverkan därför är väldigt liten.

Det är med andra ord rätt snäva ramar man som konsument har att hålla sig inom om det ska anses ekonomiskt, moraliskt och miljövänligt riktigt. För egen del har jag som shoppar sällan och oftast begagnat en chans att ta mig genom nålsögat. Och jag delar gärna med mig av tips på secondhandbutiker, hur man sparar pengar och vad man använder dem till istället. Men vem är jag att döma? Den frågan tycks konsumtionskritikerna inte ha ställt sig.

För det finns ett tydligt drag av förakt i den kritik som döljs bakom finare etiketter som ”andra värden” och ”värnande om miljön” – varför annars kritisera just doftljus och gymnastikskor, som i Ericsons bok? Eller Ullared – denna ständiga lobotomerade degradering – som Marcus Birro kallat köpcentrat? Att flyga till Mallorca och Thailand är fel, men är det någon som läst en kolumn om att man inte heller får flyga till Toscana eller Provence?

Så långt tycks konsumtionskritikernas smak sammanfalla rätt väl med det som annars brukar associeras med någon form av överklass – allt som kan uppfattas som folkligt eller nyrikt är fel.

Och någonstans får man ju fråga sig vad alternativet är. För det är faktiskt Ericson som väljer att ställa ett förindustriellt samhälle mot ett med julhandel och reklambudskap. Då föredrar jag faktiskt det senare. Även om det innehåller doftljus, Findus Wärdshusbiffar och Fanta.

Maria Eriksson är redaktionssekreterare för Svensk Tidskrift och frilansskribent.