Så hindrar politiken att fler kvinnor blir chefer

Svenskt näringslivs ordförande Jens Spendrup har kritiserats hårt för sitt uttalande om att det finns en brist på kompetenta kvinnor i näringslivet. Men om det inte stämmer, hur ska man då förklara att det finns så få kvinnor på toppositioner? Nima Sanandaji utreder frågan.

Sverige har länge varit ett föregångsland när det kommer till jämställdhet på arbetsmarknaden. Redan i mitten av 1900-talet var merparten av alla kvinnor i arbetsför ålder sysselsatta i Sverige. Idag är vi det enda medlemsland i EU som når upp till unionens målsättning om en sysselsättningsgrad på 75 procent bland kvinnor. Danmark och Finland följer tätt efter på andra och tredje plats när det gäller andelen sysselsatta kvinnor. Även globala undersökningar som jämför attityder visar på att de nordiska länderna hamnar i topp.

I en europeisk attitydmätning tillfrågades exempelvis föräldrar som har barn upp till 15 år huruvida kvinnor borde skära ned på betalt arbete för familjens skull. I Tyskland höll mer än hälften av alla män och nära sex av tio kvinnor med om detta påstående. I Sverige var motsvarande andelar bara en åttondel av männen och en femtedel av kvinnorna. Näst efter Danmark utmärker Sverige sig som det land där lägst andel anser att kvinnor borde skära ned på sina karriärer för familjens skull. Ett annat exempel är en global undersökning där frågan ställdes om huruvida män borde ha större rätt till arbete än kvinnor, i de fall där det finns brist på jobb. Andelen som svarade ja på denna fråga var enbart 2 procent i Sverige, den lägsta nivån bland samtliga inkluderade länder.

Vid en första anblick tycks Europas jämställda karta vara enkel att rita. De nordiska länderna är som mest jämställda i termer av attityder och kvinnors sysselsättning. Därefter kommer andra Västeuropeiska länder. Och i botten finner vi Sydeuropa samt Central- och Östeuropa. Men i näringslivets topp ser det annorlunda ut. Nyligen tog jag fram tidigare opublicerad statistik över andelen kvinnliga vd:ar i olika EU-länder. Den högsta andelen visade sig finnas i Bulgarien, där hela 48 procent av vd:arna är kvinnor. I Ungern utgör kvinnor 40 procent av dessa höga chefer. I Rumänien, Estland, Slovenien, Litauen och Polen utgör de runt en tredjedel. Öst- och Centraleuropa ligger alltså i topp. Det genomsnittliga landet i regionen har 32 procent kvinnliga vd:ar. Det kan jämföras med 21 procent i snitt i Västeuropa, 17 procent i Sydeuropa och häpnadsväckande låga 13 procent i Norden. I Sverige har vi knappt 11 procent kvinnliga vd:ar och i Danmark 10 procent.

En jämförelse mellan de nordiska länderna och de ”nya nordiska” länderna i Baltikum visar på något intressant: oavsett vilket mått på kvinnors företagande och chefskap som vi använder ligger de tre baltiska länderna före Sverige, Danmark, Finland och Norge. Och det är ingen slump. I de nordiska länderna jobbar förvisso många kvinnor, men deras karriärer hålls tillbaka av stora monopol/oligopol i välfärden. Arbetad tid spelar en viktig roll i sammanhanget. En internationell jämförelse visar att andelen kvinnor som arbetar deltid är 14 procent i Estland samt 10 procent i Lettland och Litauen. I Sverige är nivån däremot hela 41 procent. Annorlunda uttryckt så arbetar den genomsnittliga mannen som är sysselsatt i Sverige i snitt drygt 21 procent fler timmar än den genomsnittliga sysselsatta kvinnan (siffran blir ännu högre om restiden till jobb inkluderas). I Litauen är motsvarande skillnad bara 13 procent. I Estland och Lettland är den så låg som 7 procent.

Sverige har absolut ingen brist på kompetenta kvinnor. Snarare tvärtom, i en tid då killarna faller efter alltmer i skolan. Men vi har en struktur där många yrkesaktiva kvinnor inte investerar den tid på arbetsmarknaden som krävs för att nå toppkarriärer. Faktum är att mycket av det svenska systemet – offentliga monopol; höga skattekilar på privata tjänster; hämtetider från dagis; de ekonomiska incitament som skatter och bidrag skapar; bristen på individuell lönesättning i kvinnodominerade yrken samt socialförsäkringar som missgynnar företagare jämfört med anställda – hämmar framförallt kvinnors möjligheter att nå toppen. För att dra nytta av Sveriges jämställda potential måste vi riva dessa fullt synliga hinder i vägen för kvinnors karriärer.

Nima Sanandaji har skrivit böckerna ”Jämställdhet inom räckhåll” (2009) och ”Att Spräcka Glastaket” (2013), samt ett flertal rapporter på svenska och engelska om kvinnors karriärmöjligheter och företagande.