Så möter vi Kremls propaganda

Den ryska regimen använder sig av massiv propagandakrigföring. Medvetenheten om detta måste öka i väst, skriver Sara Norrevik.

”När jag lyssnade till honom, stod det klart för mig vilken klyfta som i Sovjetvärlden skiljer orden från handlingarna.”

Så beskrev Charles de Gaulle ett möte med Josef Stalin, där den senare försäkrade den franske ledaren att Polen och de slaviska folken skulle bli fria och oberoende. de Gaulle var redan insatt i Sovjetunionens planer på att styra Polen genom den sovjetiska så kallade Lublinkommittén. Han var dessutom kritisk till att Storbritannien och USA tog för lättvindigt på Stalins utfästelser vid Jaltakonferensen några månader senare. Idag vet vi att Polen och andra inom Warszawapakten inte blev särskilt ”oberoende och demokratiska” efter uppgörelsen vid Jalta.

Angela Merkel är den ledare i EU som har mest regelbunden kontakt med den ryske presidenten Vladimir Putin. Det underlättar att de båda har bott i Östtyskland och talar ryska. Merkel har, som de Gaulle 1944 med Stalin, tröttnat på Putins lögner. ”Han har ingen kontakt med verkligheten” lär hon ha sagt om Putin till USA:s president i våras. Deras kontakter har ändå fortsatt, oklart till vilket resultat.

Parallellen med Stalin ska inte tas för intäkt för att vanliga ryssar eller ryska ledare är bundna till att ljuga. Inget folk har en sådan inneboende benägenhet. I Ryssland finns gott om människor som vill ha ärliga och genuina politiska ledare.

Tyvärr är de under överskådlig tid lämnade till Putins nycker.

Den ryska regimen använder sig av massiv propagandakrigföring och står helt oberörd när lögner och inkonsekvenser avslöjas. Till exempel hävdas regelbundet att Ukraina styrs av fascister (i själva verket har Ukrainas regering bekräftat europeiska fri- och rättigheter, senast i juni i samband med associeringsavtalet med EU). Putin väljer selektivt i historien för att visa på band mellan befolkningar i Ukraina och Ryssland. Historiska band mellan befolkningar existerar mellan i princip alla suveräna stater och kan hanteras – det ger inte skäl för att stjäla territorier.

Regimtrogna medier i Ryssland publicerar bilder som påstås visa de ukrainska styrkornas brutalitet, men bilderna är hämtade från helt andra krigshärdar, till exempel Bosnien eller dagens Syrien. Kreml påstår att den ryska lastbilskonvojen till östra Ukraina i augusti var godkänd av Röda korset, vilket dementerades av Röda korset självt.

Under den olagliga annekteringen av Krim användes lögner för att förvirra och fördröja omvärldens reaktioner. Syftet var inte att på allvar övertyga någon om lögnernas giltighet. Frågan är om de militära insatserna hade kunnat genomföras utan informationskrigföringen.

Det sägs ibland att väst förlorar propagandakriget. I stora delar har den ryska propagandan uppnått och fortsätter att uppnå sina syften. Men är det relevant eller ens värdigt ett västland att mätas i propaganda med Putin?

Att västländer skulle inneha propagandaapparater i likhet med de ryska statligt kontrollerade medieföretagen strider mot våra grundläggande värderingar.

Visst förekommer strategisk information från politiker, organisationer och andra intressen i väst. Det finns vinklade inslag och halvsanningar även i svenska medier. Men med fria och öppna medier kommer lögner snabbt att uppdagas och demokratiskt valda ledare ställas till svars.

Däremot behöver vår vaksamhet öka. Medvetenheten om propaganda har ökat efter kriget i Ukraina, men bör stärkas ytterligare. Den aggressiva propagandaapparaten från Kreml kräver ett källkritiskt förhållningssätt utöver det vanliga.

Medieetiken i västvärlden gör att journalister vill visa ”båda sidor” – men i denna konflikt är det inte självklart vem som är avsändare för vad. En till synes oskyldig skämtfilm eller meme i sociala medier kan vara en del i att underminera en motståndare. Svensk public service bör tänka två varv innan man i nyhetsinslag tar upp satir från oklar avsändare.

Myndigheter i Sverige måste samtidigt arbeta med öppenhet och tillgänglighet. Försvarsmaktens kommunikation i samband med underrättelseinsatsen i Stockholms skärgård, med dagliga presskonferenser, förtjänar stor heder. Det blev ett tillfälle för journalister att uppdatera sina kunskaper om försvarsfrågor och förhoppningsvis fortsätter en seriös bevakning av området.

Rysslands agerande i Ukraina handlar om något mer än kontrollen av Ukraina. Det är en del i att destabilisera Europa. Genom att okritiskt förmedla Putins propaganda bidrar vi till hans syften. Istället måste vi ifrågasätta propagandan – inte föra den vidare – och fortsätta stå upp för våra friheter.

Sara Norrevik är medarbetare vid tankesmedjan Frivärld.