Säkerhetspolitik i medieskugga
Tre dagar i januari brukar försvars- och säkerhetspolitik dominera de svenska nyhetssändningarna. I år överskuggade regeringskrisen allt. Det är beklagligt, för det dröjer ett helt år till nästa gång – och Sveriges säkerhet kan inte vänta, skriver Amanda Wollstad.
Folk och Försvars Rikskonferens samlar stora delar av Sveriges säkerhetspolitiska elit på Sälens Högfjällshotell. Under tre intensiva dagar avhålls seminarier i en rasande takt, inte bara om militärt försvar utan även om mänsklig säkerhet, beredskapsfrågor, AI, klimat, och samhällsäkerhet. Hans Majestät Konungen är där, i år flankerad av Kronprinsessan Victoria. ÖB håller sitt linjetal, och i pauserna minglar ungdomsförbundsrepresentanter med försvarsindustrin, scoutrörelsen och Svenska kyrkan.
I vanliga fall går det knappt att korsa Pianobaren, den öppna ytan utanför seminarielokalen, utan att dyka upp i bakgrunden i någon av TVs kvällsändningar och riksdagsledamöter häckar i hotellets alla hörn. I år var det mest en handfull uniformer som särskilde dagarna från den frisörkonferens som tog vid efter avfärd.
Programmet var naturligtvis lika intressant som vanligt, även om tonen kanske var något försiktigare från alla utom moderatorn. Bristen på svenska regeringsrepresentanter kompenserades med en panel bestående av de fyra nordiska försvarsministrarna. Men färre analyserade vad de faktiskt sa, och uppvisningen i enastående enighet fick inte den uppmärksamhet den förtjänade.
Det är naturligtvis inte så konstigt att fyra månaders regeringslöshet dominerar nyhetssändningarna där politisk stabilitet hålls högre än större delen av den demokratiska världen. Men världen slutar inte snurra för att socialdemokraterna inte kan bestämma sig för vem de ska regera tillsammans med.
Att Sveriges försvar behöver rustas upp är det politiska etablissemanget numera rätt ense om. Till och med det faktum att vi behöver återuppväcka civilförsvaret från dess törnrosasömn tycks så sakteliga börja sjunka in. Men hur det ska ske, i vilken takt, vad som ska prioriteras, vad det får kosta och vem som ska betala är ännu öppna frågor – och blir allt akutare.
När Försvarsmaktens ledningsstabs nya chef tillsammans med försvarsgrenscheferna tog scenen efter ÖBs alltid lika retoriskt skickliga anförande var presentationen kanske inte lika vältalig, men nog så konkret. Att tvinga upp de fyra i grupp var ett utmärkt sätt att peka på försvarsmaktens samlade behov, istället för att diskutera behoven arena för arena och därmed gärna sätta behovet av stridsvagnar mot behovet av jaktflygplan.
Det samlade behovet är fortsatt stort. Inte minst marinchefen, konteramiral Jens Nykvist, presenterade en gedigen lista över sådant som behöver ersättas eller nyanskaffas för att upprätthålla marinens nuvarande, förhållandevis blygsamma, kapacitet. Och det brådskar. Fattas inte beslut om nya system idag kommer förmågetapp att uppstå redan under nästa försvarsbeslut, 2025-2030. Ska man dessutom höja ribban för svensk marin förmåga, för att kunna garantera svensk försörjning, växer behoven ytterligare.
I den överenskommelse som ska styra Centerpartiet och Liberalernas samarbete med den nya rödgröna regeringen berörs försvaret av Sverige i en punkt av 73. Försvarspolitiken omnämns däremot av Löfven som ett av de områden där Vänsterpartiet kan komma att ges inflytande under den kommande mandatperioden.
Med en sådan ledning behöver man knappast några fiender.
Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift