Sälj Vattenfall, TeliaSonera och Svenska Spel

Vi har olika syn på vad som är etiskt rimligt, även i näringslivssammanhang. Därför är det också rimligt att vi kan välja själva inte bara vilka produkter vi vill köpa, utan också vilka företag vi vill vara delägare i menar Maria Eriksson, författare till den aktuella rapporten Staten, moralen och kapitalet.

Etiska frågor diskuteras allt oftare i näringslivssammanhang. Några exempel på det är den senaste tidens debatter om bonusar, så kallade etiska fonder och CSR – Corporate Social Responsibility. Det tycks finnas ett ökande intresse för frågor som rör företagens agerande. Men vad som är etiskt eller inte är mer komplicerat än vad man ibland kan få intryck av utifrån hur begreppet används. Den enkla anledningen till det är att vi helt enkelt har olika moraliska uppfattningar; synen på vad som är etiskt skiljer sig från person till person. Vissa tycker att tobaksindustrin är förkastlig, andra ser det som relativt oproblematiskt att tillhandahålla en vara som människor faktiskt vill ha.

Låt mig exemplifiera med olika etiska dilemman som företag kan utsättas för:

Svenska Spel. Allt sedan de första statliga lotterierna dök upp på 1700-talet har motivet varit samhällsnytta. Då var det kanaler och statyer som skulle finansieras – i dag är det idrottsrörelsen som får motivera företagets intäkter. Men då som nu är det en stor del av de inspelade pengarna som går direkt till statskassan. År 2008 fick barn– och ungdomsidrotten 1,6 miljarder kronor från Svenska Spel, men mer än dubbelt så mycket, 3,6 miljarder gick direkt in i statskassan.

Ur det perspektivet är det inte så konstigt att Svenska spel satsar mycket på reklam, ca 300 miljoner kronor per år. 2008 lade man t ex mer än McDonalds, Coca Cola och IKEA i Sverige.

Samtidigt är Svenska Spels budskap att det är spelansvar företaget satsar på. Den som tittar mycket noga på reklamaffischerna ser en liten logga där det står ”Spela lagom”.

Svenska Spel själva uppger ”Ansvar före vinst” som en bärande princip. Ändå kommer en stor del av företagets intäkter från spelautomater, casinon och nätpoker – spelformer som anses extra beroendeframkallande. Svenska Spel tycks resonera så här: om inte vi tillhandahåller de här spelen så gör någon annan det. Men tänk om Svenska Spels marknadsföring ökar marknaden för spel totalt sett. Tänk om 300 miljoner kronor gör att människor spelar mer? Det verkar åtminstone Svenska Spels konkurrenter anse. När företaget skulle starta sin nätpokersatsning sade till exempel Michael Holmberg, Nordenchef för konkurrenten Pokerstar: ”Det kommer att ytterligare föra ut poker i stugorna”.

Samtidigt tillhandahåller Svenska Spel en typ av förströelse som många efterfrågar. Gör företaget rätt eller fel när de satsar på nätpoker och marknadsföring av den?

Telia Sonera bildades 2002 ur svenska Telia och finska Sonera. Sedan samgåendet har koncernen expanderat är i dag verksam på 20 marknader med 450 miljoner invånare. Eurasien är företagets tillväxtmarknad.

Detta ställer till problem för en teleoperatör som TeliaSonera. Att myndigheter kontrollerar telefoni och Internet i olika länder är ett välkänt fenomen, också i länder där TeliaSonera verkar. I Moldavien, där TeliaSonera äger MoldCell, den största teleoperatören stängdes exempelvis mobilnätet ner på det torg där ett antal demonstranter hade samlats under den s.k. twitter revolutionen förra året.

I Vitryssland är Telia, via sitt dotterbolag TurkCell, delägare i statliga BeST. Vitryssland brukar kallas Europas sista diktatur och att oppositionella politiker kränks och häktas tillhör vanligheterna. Där har säkerhetstjänsten rätt att begära ut information från Internet- och mobilföretag om deras kunder.

Telia säger sig vara medvetna om riskerna men betonar också att man följer lagarna i det land där man verkar. Det blev tydligt när Teliaägda Azercell 2006 försåg åklagaren i en rättegång mot oppositionella som protesterat i presidentvalet med bevis, i form av inspelningar av mobilsamtal. ”Det är vi skyldiga till enligt azerbajdzjansk lag.”, försvarade sig TeliaSoneras dåvarande vd i Eurasien, Erdal Durukan.

Samtidigt vet vi att kommunikationer, inte minst Internet och mobiltelefoni, spelar stor roll för demokratirörelser i många länder. Så gör TeliaSonera rätt eller fel som tillhandahåller mobiltjänster, som kan bidra till att stärka oppositionen i Vitryssland, även om det samtidigt innebär en risk för kränkning av mänskliga rättigheter?

Vattenfall är också en internationell koncern i dag. Långt från de norrländska älvar som namnet påminner om. I dag är det Europas femte största elproducent och största värmeproducent. Tre fjärdedelar av kunderna finns i Tyskland och Polen. Där har framför allt Vattenfalls brunkolskraftverk skapat oro. Dels för att brytningen i sig gör att byar måste flyttas, dels för att kolen när den omvandlas till värme och el ger upphov till stora koldioxidutsläpp.

Vattenfall har en ambition att vara marknadsledande inom miljöområdet och lyfter gärna fram sina satsningar på vindkraft. Men i själva verket kommer hälften av den totala el-produktionen från fossil energi, främst den omdiskuterade brunkolen, en fjärdedel från kärnkraft och en fjärdedel från vattenkraft. Resterande del – vind, biomassa och avfall – utgör en procent av produktionen, tillsammans.

Samtidigt vet vi att kolkraftverken fanns i Tyskland och Polen redan innan Vattenfall gav sig in på marknaden. Oavsett vad man anser om den är det långt ifrån säkert att den skulle upphöra bara för att Vattenfall drog sig ur. I själva verket kanske den blir renare i Vattenfalls regi än den skulle ha varit annars. Så gör Vattenfall rätt eller fel som investerar i tysk och polsk brunkol?

Jag tänker inte ge något svar på dessa frågor. Vi har som sagt olika syn på hur man ska värdera olika risker, vad som är rätt och fel och vilka moraliska hänsyn företag ska ta. Vanligtvis kan vi också hantera det genom att välja vilka varor vi vill köpa och vilka företag vi vill investera i.

Problemet med alla tre ovanstående exempel är att det är statligt ägda företag (TeliaSonera ägs till 37 procent av svenska staten, de andra är helstatliga). Därför kan vi visserligen välja om vi vill köpa deras produkter, men alla tvingas att vara delägare i dem vare sig vi anser att de gör rätt eller fel. Många skulle hävda att problemet löses genom tydligare ägarstyrning från staten. Men hur ska företagen styras? Problemet kvarstår. Det enda sättet att hantera det är att verka för en avveckling av det statliga ägandet i dem.

Maria Eriksson är frilansskribent och författare till rapporten Staten, moralen och kapitalet som presenterades på Ohlininstitutet i onsdags. Rapporten går att läsa i sin helhet och seminariet kan ses i efterhand på bambuser, här.