Sambibliotek – världsbibliotek
1953
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
…
SAMBIBLIOTEK
VÄRLDSBIBLIOTEK
Av överbibliotekarien CARL BJÖRKBOM
DET fanns en tid, då man kunde tala om verkliga universalbibliotek, där en forskare kunde finna all den litteratur han behövde, vilket område han än sysslade med. Det var på den tiden,
då de lärda och skrivande ännu utgjorde en relativt liten krets
och deras litterära produktion var relativt obetydlig.
Men det är länge sedan dess. Nu, om någonsin, finns icke någon
ände på bokskrivandet. Det tryckta forskningsmaterial, som biblioteken måste ta hand om, har ökat ofantligt. Vetenskapen har blivit mondial. Medan det tidigare endast var några få kulturländer
som producerade vetenskaplig litteratur, finns det nu icke något
enda land som icke lämnar sitt bidrag till vetenskapen. Dessutom
har vetenskapens gränser utvidgas. Också det praktiska livet, där
man tidigare litade till den muntliga traditionen, har scientificerats och har sin vetenskapliga litteratur. Slutligen har uppkomsten
av den kulturhistoriska forskningen i vidaste bemärkelse gjort att
stora grupper av tryck- man behöver bara tänka på tidningspressen – som man tidigare icke ansåg sig behöva räkna med inom de
vetenskapliga biblioteken, nu har blivit värdefullt källmaterial,
som måste bevaras.
Ett universalbibliotek med anspråk på ens tillnärmelsevis fullständighet är numera en ren utopi. Å ven om det vore möjligt att
i ett bibliotek sammanföra hela världens litteratur, skulle detta
bli så stort, att det icke skulle vara funktionsdugligt.
Det finns nu knappt något bibliotek, som principiellt samlar all
slags litteratur. Alla bibliotek har blivit tvungna att begränsa
sig. Specialbiblioteken har blivit karakteristiska för det moderna
biblioteksväsendet. Inte ens dessa kan emellertid göra anspråk på
annat än en relativ fullständighet även inom sitt specialområde.
Det egendomliga är emellertid att universalbibliotekstanken
dock icke är död. Vad mera är, den synes mer och mer bli en
320
———~·——-===-….>•===····=====-==~~—-
•
Sambibliotek – världsbibliotek
realitet. Världsbiblioteket existerar, men i en annan form än man
tidigare tänkte sig. Varje bibliotek är i viss mån ett världsbibliotek.
Beställer nämligen en låntagare i ett bibliotek ett arbete, som
inte finns i dess samlingar, kan detta arbete för hans räkning inlånas från något annat bibliotek. Låntagaren har alltså tillgång
icke endast till det egna bibliotekets samlingar utan även till bestånden i en mängd andra bibliotek, i princip till alla offentliga
bibliotek i världen – världsbiblioteket.
Lån av böcker mellan biblioteken – vad vi här med en icke
helt lyckad term kallar interurban låneverksamhet- är icke något
nytt. Ursprungligen var sådana lån rena undantagsfall, som fordrade högtidliga skrivelser mellan bibliotekscheferna. Nu har de
blivit en ren rutinsak, där man använder blanketter av samma
slag som vid vanliga lån. Länge har dock biblioteken varit principiellt inställda på att själva kunna tillgodose sitt klientels behov av litteratur. Nu håller den interurbana lånerörelsen på att
bli ett rationellt medel att bemästra den ofantliga bokproduktionen och bringa forskare och litteratur i kontakt med varandra.
Genom den interurbana låneverksamheten har skapats ett slags
bibliotek i högre potens, som jag skulle vilja kalla sambibliotek,
omfattande samtliga bibliotek inom en viss rayon, en stad, en
landsdel, ett helt land, i sista hand hela världen – världsbiblioteket.
Dessa sambibliotek är redan nu realiteter som måste ha en inverkan på de enskilda biblioteken. I alla sina verksamheter måste
det enskilda biblioteket nu ta hänsyn till de sambibliotek av vilka
det är en integrerande del.
Forskarens försörjning med litteratur för sitt arbete är icke
längre hans privatsak utan uppfattas mer och mer som ett nationellt intresse. Staten ställer också varje år stora – om också Gudi
klagat otillräckliga – summor till förfogande för inköp av litteratur till de offentliga biblioteken. Eftersom böckerna anskaffats för forskarnas och icke för bibliotekens behov, har man rätt
att påstå, att forskaren var han än befinner sig i landet skall
kunna ha tillgång till all den litteratur som inköps för offentliga
medel, oberoende av för vilket bibliotek böckerna inköpts. Den
interurbana låneverksamheten gör detta möjligt.
Det är icke få böcker som varje år sändas mellan biblioteken
som lån. Bara i Sverige rör sig den interurbana utlåningen till och
321
Carl Björkbom
från de stora vetenskapliga biblioteken om mellan 50 000 och
60 000 band.
Den interurbana låneverksamheten är icke begränsad endast
till det egna landet. Böcker sändas numera som lån mellan bibliotek i olika länder. De svenska vetenskapliga bibliotekens utländska
lånerörelse är för närvarande av storleksordningen l 000-2 000
band pr år.
Likaså har i allt störr.e utsträckning även privata och halvprivata bibliotek (företags- och institutionsbibliotek) börjat deltaga
i den allmänna interurbana lånerörelsen.
Orsaken till dessa utvidgningar av den interurbana lånerörelsen ligger naturligtvis däri, att om ett bibliotek lånar ut en bok
till ett bibliotek i ett annat land, sker detta under den förutsättningen att man i sin tur skall få låna böcker från utlandet, om
så skulle någon gång behövas. Med varje lån skapas ny good will
och grundas nya låneförbindelser till forskningens tjänst. Därigenom växer sig också tanken starkare att varje bibliotek är en
integrerande del av ett allomfattande världsbibliotek.
Det är emellertid självklart att det måste finnas gränser för en
sådan interurban utlåning. Det enskilda bibliotekets bokbestånd
är dock fortfarande i första hand avsett för det egna klientelet
och dess legitima krav kan man icke bortse från. Men för de
böcker, som ändå står oanvända på hyllorna, är det naturligtvis
endast att räkna som en vinst att de överhuvud taget kommer till
användning oberoende av vem låntagaren är. På hyllan är ju en
bok bara död makulatur. Den får liv först genom att den blir
utlånad.
Å ven om man kanske inte skall tillskriva tillgängligheten en
allt för stor roll – önskar en forskare ett arbete, som är utlånat
och därför icke tillgängligt, spelar det i många fall en underordnad roll huruvida boken utlånats till annan forskare direkt
från biblioteket eller indirekt genom ett annat bibliotek – har
den interurbana lånerörelsen naturligtvis sina nackdelar. Emballering och försändelse kostar pengar. Oekonomiskt och opraktiskt
är det naturligtvis, när man måste skicka en stor tidskriftsårgång
på flera hundra sidor för en låntagare som bara behöver en uppsats på några sidor.
Sambiblioteken skulle heller icke kunnat realiseras i full utsträckning, om det icke varit för de nya bokfotograferingsmetoderna.
322
….~–~——~
Sambibliotek- världsbibliotek
Man kan ju numera för ringa kostnad göra fotokopior av boksidor på film eller papper, som lätt kan skickas mellan biblioteken.
Praktiskt taget varje vetenskapligt bibliotek har nu egen fotografisk apparatur.
Fotokopiering användes i första hand för mindre omfångsrika
skrifter och för tidskriftsuppsatser. Men det är just tidskrifterna
som utgör det svåra problemet för den interurbana lånerörelsen.
Genom fotokopieringen och framför allt fotograferingen på kinofilm av boksidor får världsbiblioteket sitt fulla omfång. Avstånden mellan biblioteken betyder icke längre något. På några få
dagar kan man från andra sidan jordklotet få en tidskriftsavpsats fotograferad på en filmremsa och inlagd i ett flygbrev.
Den moderna teknikens möjligheter är ännu inte fullt utnyttjade för detta ändamål. Man experimenterar med bokfotograferingar i allt starkare förminskningar, så att hela volymer får rum
på ett litet kort. Teleprinter och fjärrfotografering har redan
börjat tagas i bruk i vissa bibliotek i Amerika. Sålunda finns
teleprinter mellan vissa bibliotek i och omkring Chicago och likaså
mellan New York Public Library och Library of Congress i Washington. I atomforskningsanläggningarna i Oak Ridge, Tennessee,
skötes litteraturtjänsten medelst fjärrfotografering. Av säkerhetsskäl ligger de olika forskningslaboratorierna på långt avstånd
från varandra och faran för radioaktig inficiering av böckerna
lägger hinder i vägen för vanlig utlåning. Nu behöver man från
ett laboratorium bara ringa upp centralbiblioteket och begära en
uppsats eller vissa sidor ur en bok. Boken tas då fram ur magasinen, och placeras i avsändningsapparaten, varefter kopian telegrafiskt sändes till laboratoriet. Från telefonpåringningen till det
ögonblick då forskaren får den första färdiga kopian i handen,
dröjer det i medeltal endast fyra minuter.
Tekniskt finns icke längre några svårigheter att utnyttja världsbiblioteket. Däremot skulle man behöva vissa organisatoriska förbättringar. Bokförings- och betalningstransaktioner är för omständliga och ta därför för lång tid och kostar för mycket. Enhetspris för fotokopior och internationella betalningskuponger, som
samtidigt är beställningar, motsvarande den internationella postunionens svarsportokuponger, skulle kunna vara en praktisk lösning och en lämplig arbetsuppgift för Unesco.
Till ett bibliotek hör som ett nödvändigt attribut en katalog
över bokbeståndet. Sambiblioteket som realitet fordrar därför
323
Carl Björkbom
också kataloger. Ur viss synpunkt är visserligen sambibliote~et
katalogiserat genom de anslutna bibliotekens egna kataloger, men
dessa är svåra att använda, särskilt som bibliotekskataloger numera endast i sällsynta fall föreligga tryckta eller på annat sätt
mångfaldigade. Sambiblioteket fordrar därför en samkatalog, en
katalog som i en svit upptar bestånden i flera bibliotek.
En katalog över världsbiblioteket, dvs. en samkatalog över bestånden i alla bibliotek i världen, är naturligtvis en lika stor utopi
som det fullständiga världsbiblioteket. Unesco hade visserligen
under sin tidigaste vilda period några planer på upprättandet
av en internationell samkatalog, men de blev lyckligt skrinlagda.
Redan en samkatalog över samtliga bokbestånden i ett helt land
är en mycket stor och dyrbar uppgift, särskilt som man helst bör
tänka sig att samkatalogen för att göra nytta måste framställas
i flera exemplar och vara tillgänglig på de olika biblioteken. I
Tyskland påbörjades visserligen en sådan tryckt samkatalog före
kriget men den blev aldrig färdig. Nationella samkataloger på
kort i ett enda exemplar finns i Library of Congress i Washington
och i Rijksbibliotheek i Haag. Numera tänker man sig som regel
regionala kataloger.
Lika litet som en katalog över ett enskilt bibliotek behöver upptaga samtliga reserv- och duplettexemplar som finnas i biblioteket, utan endast de exemplar som för ögonblicket är avsedda
för utlåningen, lika litet behöver samkatalogen upptaga samtliga.
exemplar av ett arbete som finns i många bibliotek. Detta skulle
i många fall utgöra en onödig belastning av katalogen. I den samförteckning över tekniska tidskrifter, som sedan 1949 utgivits genom Tekniska litteratursällskapet och som redovisar bestånden i
såväl de tekniska centralbiblioteken i landet som i ett stort antal
institutions- och företagsbibliotek, lämnas icke uppgifter om publikationer i dessa sistnämnda i andra fall än då publikationerna
saknas i centralbiblioteken.
Om en viss grupp av litteratur finns fullständig i ett eller flera
bibliotek kan det i en samkatalog räcka med en generell hänvisning till detta eller dessa bibliotek. De enskilda arbetena behöver
icke förtecknas. Det är därför som den årligen utkommande samförteckningen över nyförvärv till de svenska offentliga vetenskapliga biblioteken, den s. k. accessionskatalogen, endast upptager den
utländska litteraturen. Den i Sverige tryckta litteraturen finns
nämligen fullständig i Kungliga biblioteket och universitetsbiblioteken.
324
..
Sambibliotek – världsbibliotek
Även med sådana inskränkningar är en samkatalog ett mycket
dyrbart företag. Nu är det emellertid så att i praktiskt taget
varje bibliotek en mycket stor del av bokbeståndet endast mycket
sällan efterfrågas. Då dessa arbeten i varje fall finnas förtecknade i bibliotekets egna kataloger, är det naturligtvis möjligt att
lokalisera dem genom rundskrivelser och detta förfaringssätt kan
vara tillräckligt effektivt för de sällsynta fall, då de blir efterfrågade. Man skulle följaktligen kunna få en för det praktiska
arbetet tillräckligt fullständig samkatalog även om dessa arbeten
uteslötos, och om katalogen upptog endast relativt ofta efterfrå-
gade arbeten.
Dessa arbeten är i första hand att söka inom den nyaste litteraturen. Detta är självklart, när det gäller naturvetenskaplig och
teknisk litteratur, men samma sak gäller, om också i mindre grad,
även annan litteratur.
Det är därför man i vissa länder löst samkatalogproblemet genom att utge årliga samförteckningar över bibliotekens nyförvärv. Redan efter en del år täcker en sådan katalog en mycket
stor procent av den efterfrågade litteraturen. Sverige har gått i
spetsen, när det gällt sådana samförteckningar. Accessionskatalogen för Sveriges offentliga bibliotek, vars första årgång upptar
förvärven under år 1886, har tjänat som förebild för liknande
publikationer i flera andra länder.
Det finns också en annan väg att finna en lösning på samkatalogproblemet. Om det gäller att lokalisera ett arbete inom ett visst
specialområde, vänder man sig naturligtvis till vederbörande specialbibliotek. Skulle det icke finnas där, måste det anses höra till
specialbibliotekets uppgift att försöka lokalisera det på annat håll.
Specialbiblioteket bör därför upprätta en förteckning över de arbeten inom dess område, som icke finns i de egna samlingarna
men väl i andra bibliotek. Genom uppkomsten av sambiblioteken,
har själva bokbestånden kommit att spela en underordnad roll.
Det är den bibliografiska apparaten och litteraturtjänsten som i
första hand karakteriserar specialbiblioteket.
Dessa bägge katalogtyper torde utgöra den rationella lösningen
av samkatalogproblemet och därmed grundvalen för utvecklingen
av sambiblioteken.
Uppkomsten av sambiblioteken har icke endast en genomgripande inverkan på den yttre tjänsten, utan även på alla andra
verksamhetsgrenar inom biblioteken.
325
:”
Carl Björkbom
Sålunda måste bibliotekets bokanskaffningspolitik i framtiden
utformas med hänsyn till sambiblioteken. Ett vetenskapligt bibliotek måste naturligtvis köpa en del litteratur för att tillgodose
det aktuella behovet inom det egna klientelet, men måste även
anskaffa litteratur för eventuella framtida- i varje fall för ögonblicket icke aktualiserade – behov. Särskilt med hänsyn till den
senare kategorien, måste alltid för varje arbete ställas frågor som:
Vilket är behovet av denna bok för sambiblioteket i denna stad,
i detta land~ Hur många exemplar behövs i sambiblioteketT Vilket bibliotek inom sambibliotekets ram har det största potentiella
behovet och bör därför i första hand skaffa boken~ »Growth based
upon pride, emotion, and tradition, rather than functional requirements should stop.» (H. Fussler i Bibliographic organisation.
Chicago 1951, p. 172.)
Genom sådana överväganden avgränsas de olika bibliotekens arbetsuppgifter allt skarpare mot varandra. Icke bara de verkliga
specialbiblioteken utan även biblioteken med allmännare uppgifter
får egna samlingsområden. Sålunda har t. ex. i Tyskland de olika
universitetsbiblioteken åtagit sig att i första hand svara för viss
litteratur. I Tiibingen samlas teologi, i Heidelberg juridik, i Köln
medicin etc.
En bokanskaffning i stor stil, som helt tar sikte på sambibliotekets behov är f. n. igångsatt i Förenta staterna, den s. k. Farmingtonplanen. Avsikten med denna är att se till att i det amerikanska sambiblioteket skall finnas åtminstone ett exemplar av
varje skrift, som utkommit utanför Amerika och som kan anses
vara av värde för amerikansk forskning. För att genomföra detta
program har gjorts en uppdelning i litteraturen i 59 ämnesgrupper, vilka fördelats mellan olika bibliotek, som åtagit sig att anskaffa litteraturen inom en eller flera av dessa grupper. Urvalet
av litteraturen göres av biblioteksmän i olika länder och anskaffningen sker centralt. Planen igångsattes 1948 då litteraturanskaffningen påbörjades från tre europeiska länder, varibland Sverige.
För närvarande sker anskaffning från 17 länder.
Sambiblioteket kan även tänkas ge en möjlighet att komma till
rätta med bibliotekens utrymmesproblem. Det är ju så att i varje
bibliotek finns en icke obetydlig del av bokbeståndet, som förlorat
sin aktualitet och endast mycket sällan efterfrågas. Det kan vara
handböcker som ersatts av nya eller specialundersökningar, vilkas
resultat ingått i den allmänna litteraturen. Denna litteratur är
dock icke helt värdelös, då den ju kan ha intresse ur historisk
326
Sambibliotek – världsbibliotek
synpunkt. A andra sidan kan man med rätta påstå, att för sambiblioteket behovet av denna litteratur minskat. Medan det tidigare behövdes flera exemplar, behövs kanske icke längre mer än
ett eller två. Därför kan också ur sambiblioteket de onödiga exemplaren utmönstras, eller eventuellt överföras till ett annat sambibliotek, där man kan ha behov av dem.
För att disponera föråldrad litteratur, som endast sällan efterfrågas, har man i Förenta staterna uppfört depotbibliotek utanför städerna på billig tomtmark och byggda uteslutande med tanke
på att vara ekonomiskt utnyttjade förvaringsmagasin för böcker.
I dessa depotbibliotek får biblioteken inom ett visst område uppställa sina sällan efterfrågade böcker. De tidigare depotbiblioteken var icke bibliotek i egentlig mening utan endast magasin,
men de kan förvandlas till verkliga bibliotek genom att de överlämnade bokbestånden organiskt sammanfogas och därvid även
eventuella dupletter utmönstras. Så är fallet i det nya Midwest
interlibrary center utanför Chicago. Det fulla utnyttjandet av
depotbibliotekens ide torde i framtiden bli ett av de viktigaste medlen att rationalisera ett lands biblioteksväsen.
På grund av att litteraturen ständigt växer och samtidigt
forskarnas krav, ökas ständigt bibliotekens svårigheter. Problemen har nu blivit så stora att de icke kan längre lösas av de enskilda biblioteken, utan endast av sambiblioteken, i sista hand av
världsbiblioteket. I kampen att bemästra litteraturproblemen är
de enskilda biblioteken de utsatta stridsförbanden, som måste
kunna få förstärkningar genom omgrupperingar och som dessutom måste kunna befrias från belastningen av icke längre tjänsteduglig litteratur, som bör föras ut ur stridslinjen till depoter. Bokbestånden i ett land får därför för framtiden icke vara statiska
och bibliotekens äganderätt icke vara något absolut sakrosankt.
Boken har ju sitt värde endast när den kommer till användning
för forskningen. Dess största tillgänglighet är därför ett krav som
först och främst måste tillgodoses.
Bibilioteksväsendets mål är att ingen forskare skall gå ohulpen
från ett bibliotek – från vilket bibliotek som helst. En bibliotekarie i ett litet specialbibliotek har numera i stort sett samma
möjligheter att hjälpa som en i ett stort och rikt universalbibliotek.
Ty varje bibliotek är principiellt sett redan nu ett världsbibliotek.
327
SAMBIBLIOTEK
VÄRLDSBIBLIOTEK
Av överbibliotekarien CARL BJÖRKBOM
DET fanns en tid, då man kunde tala om verkliga universalbibliotek, där en forskare kunde finna all den litteratur han behövde, vilket område han än sysslade med. Det var på den tiden,
då de lärda och skrivande ännu utgjorde en relativt liten krets
och deras litterära produktion var relativt obetydlig.
Men det är länge sedan dess. Nu, om någonsin, finns icke någon
ände på bokskrivandet. Det tryckta forskningsmaterial, som biblioteken måste ta hand om, har ökat ofantligt. Vetenskapen har blivit mondial. Medan det tidigare endast var några få kulturländer
som producerade vetenskaplig litteratur, finns det nu icke något
enda land som icke lämnar sitt bidrag till vetenskapen. Dessutom
har vetenskapens gränser utvidgas. Också det praktiska livet, där
man tidigare litade till den muntliga traditionen, har scientificerats och har sin vetenskapliga litteratur. Slutligen har uppkomsten
av den kulturhistoriska forskningen i vidaste bemärkelse gjort att
stora grupper av tryck- man behöver bara tänka på tidningspressen – som man tidigare icke ansåg sig behöva räkna med inom de
vetenskapliga biblioteken, nu har blivit värdefullt källmaterial,
som måste bevaras.
Ett universalbibliotek med anspråk på ens tillnärmelsevis fullständighet är numera en ren utopi. Å ven om det vore möjligt att
i ett bibliotek sammanföra hela världens litteratur, skulle detta
bli så stort, att det icke skulle vara funktionsdugligt.
Det finns nu knappt något bibliotek, som principiellt samlar all
slags litteratur. Alla bibliotek har blivit tvungna att begränsa
sig. Specialbiblioteken har blivit karakteristiska för det moderna
biblioteksväsendet. Inte ens dessa kan emellertid göra anspråk på
annat än en relativ fullständighet även inom sitt specialområde.
Det egendomliga är emellertid att universalbibliotekstanken
dock icke är död. Vad mera är, den synes mer och mer bli en
320
———~·——-===-….>•===····=====-==~~—-
•
Sambibliotek – världsbibliotek
realitet. Världsbiblioteket existerar, men i en annan form än man
tidigare tänkte sig. Varje bibliotek är i viss mån ett världsbibliotek.
Beställer nämligen en låntagare i ett bibliotek ett arbete, som
inte finns i dess samlingar, kan detta arbete för hans räkning inlånas från något annat bibliotek. Låntagaren har alltså tillgång
icke endast till det egna bibliotekets samlingar utan även till bestånden i en mängd andra bibliotek, i princip till alla offentliga
bibliotek i världen – världsbiblioteket.
Lån av böcker mellan biblioteken – vad vi här med en icke
helt lyckad term kallar interurban låneverksamhet- är icke något
nytt. Ursprungligen var sådana lån rena undantagsfall, som fordrade högtidliga skrivelser mellan bibliotekscheferna. Nu har de
blivit en ren rutinsak, där man använder blanketter av samma
slag som vid vanliga lån. Länge har dock biblioteken varit principiellt inställda på att själva kunna tillgodose sitt klientels behov av litteratur. Nu håller den interurbana lånerörelsen på att
bli ett rationellt medel att bemästra den ofantliga bokproduktionen och bringa forskare och litteratur i kontakt med varandra.
Genom den interurbana låneverksamheten har skapats ett slags
bibliotek i högre potens, som jag skulle vilja kalla sambibliotek,
omfattande samtliga bibliotek inom en viss rayon, en stad, en
landsdel, ett helt land, i sista hand hela världen – världsbiblioteket.
Dessa sambibliotek är redan nu realiteter som måste ha en inverkan på de enskilda biblioteken. I alla sina verksamheter måste
det enskilda biblioteket nu ta hänsyn till de sambibliotek av vilka
det är en integrerande del.
Forskarens försörjning med litteratur för sitt arbete är icke
längre hans privatsak utan uppfattas mer och mer som ett nationellt intresse. Staten ställer också varje år stora – om också Gudi
klagat otillräckliga – summor till förfogande för inköp av litteratur till de offentliga biblioteken. Eftersom böckerna anskaffats för forskarnas och icke för bibliotekens behov, har man rätt
att påstå, att forskaren var han än befinner sig i landet skall
kunna ha tillgång till all den litteratur som inköps för offentliga
medel, oberoende av för vilket bibliotek böckerna inköpts. Den
interurbana låneverksamheten gör detta möjligt.
Det är icke få böcker som varje år sändas mellan biblioteken
som lån. Bara i Sverige rör sig den interurbana utlåningen till och
321
Carl Björkbom
från de stora vetenskapliga biblioteken om mellan 50 000 och
60 000 band.
Den interurbana låneverksamheten är icke begränsad endast
till det egna landet. Böcker sändas numera som lån mellan bibliotek i olika länder. De svenska vetenskapliga bibliotekens utländska
lånerörelse är för närvarande av storleksordningen l 000-2 000
band pr år.
Likaså har i allt störr.e utsträckning även privata och halvprivata bibliotek (företags- och institutionsbibliotek) börjat deltaga
i den allmänna interurbana lånerörelsen.
Orsaken till dessa utvidgningar av den interurbana lånerörelsen ligger naturligtvis däri, att om ett bibliotek lånar ut en bok
till ett bibliotek i ett annat land, sker detta under den förutsättningen att man i sin tur skall få låna böcker från utlandet, om
så skulle någon gång behövas. Med varje lån skapas ny good will
och grundas nya låneförbindelser till forskningens tjänst. Därigenom växer sig också tanken starkare att varje bibliotek är en
integrerande del av ett allomfattande världsbibliotek.
Det är emellertid självklart att det måste finnas gränser för en
sådan interurban utlåning. Det enskilda bibliotekets bokbestånd
är dock fortfarande i första hand avsett för det egna klientelet
och dess legitima krav kan man icke bortse från. Men för de
böcker, som ändå står oanvända på hyllorna, är det naturligtvis
endast att räkna som en vinst att de överhuvud taget kommer till
användning oberoende av vem låntagaren är. På hyllan är ju en
bok bara död makulatur. Den får liv först genom att den blir
utlånad.
Å ven om man kanske inte skall tillskriva tillgängligheten en
allt för stor roll – önskar en forskare ett arbete, som är utlånat
och därför icke tillgängligt, spelar det i många fall en underordnad roll huruvida boken utlånats till annan forskare direkt
från biblioteket eller indirekt genom ett annat bibliotek – har
den interurbana lånerörelsen naturligtvis sina nackdelar. Emballering och försändelse kostar pengar. Oekonomiskt och opraktiskt
är det naturligtvis, när man måste skicka en stor tidskriftsårgång
på flera hundra sidor för en låntagare som bara behöver en uppsats på några sidor.
Sambiblioteken skulle heller icke kunnat realiseras i full utsträckning, om det icke varit för de nya bokfotograferingsmetoderna.
322
….~–~——~
Sambibliotek- världsbibliotek
Man kan ju numera för ringa kostnad göra fotokopior av boksidor på film eller papper, som lätt kan skickas mellan biblioteken.
Praktiskt taget varje vetenskapligt bibliotek har nu egen fotografisk apparatur.
Fotokopiering användes i första hand för mindre omfångsrika
skrifter och för tidskriftsuppsatser. Men det är just tidskrifterna
som utgör det svåra problemet för den interurbana lånerörelsen.
Genom fotokopieringen och framför allt fotograferingen på kinofilm av boksidor får världsbiblioteket sitt fulla omfång. Avstånden mellan biblioteken betyder icke längre något. På några få
dagar kan man från andra sidan jordklotet få en tidskriftsavpsats fotograferad på en filmremsa och inlagd i ett flygbrev.
Den moderna teknikens möjligheter är ännu inte fullt utnyttjade för detta ändamål. Man experimenterar med bokfotograferingar i allt starkare förminskningar, så att hela volymer får rum
på ett litet kort. Teleprinter och fjärrfotografering har redan
börjat tagas i bruk i vissa bibliotek i Amerika. Sålunda finns
teleprinter mellan vissa bibliotek i och omkring Chicago och likaså
mellan New York Public Library och Library of Congress i Washington. I atomforskningsanläggningarna i Oak Ridge, Tennessee,
skötes litteraturtjänsten medelst fjärrfotografering. Av säkerhetsskäl ligger de olika forskningslaboratorierna på långt avstånd
från varandra och faran för radioaktig inficiering av böckerna
lägger hinder i vägen för vanlig utlåning. Nu behöver man från
ett laboratorium bara ringa upp centralbiblioteket och begära en
uppsats eller vissa sidor ur en bok. Boken tas då fram ur magasinen, och placeras i avsändningsapparaten, varefter kopian telegrafiskt sändes till laboratoriet. Från telefonpåringningen till det
ögonblick då forskaren får den första färdiga kopian i handen,
dröjer det i medeltal endast fyra minuter.
Tekniskt finns icke längre några svårigheter att utnyttja världsbiblioteket. Däremot skulle man behöva vissa organisatoriska förbättringar. Bokförings- och betalningstransaktioner är för omständliga och ta därför för lång tid och kostar för mycket. Enhetspris för fotokopior och internationella betalningskuponger, som
samtidigt är beställningar, motsvarande den internationella postunionens svarsportokuponger, skulle kunna vara en praktisk lösning och en lämplig arbetsuppgift för Unesco.
Till ett bibliotek hör som ett nödvändigt attribut en katalog
över bokbeståndet. Sambiblioteket som realitet fordrar därför
323
Carl Björkbom
också kataloger. Ur viss synpunkt är visserligen sambibliote~et
katalogiserat genom de anslutna bibliotekens egna kataloger, men
dessa är svåra att använda, särskilt som bibliotekskataloger numera endast i sällsynta fall föreligga tryckta eller på annat sätt
mångfaldigade. Sambiblioteket fordrar därför en samkatalog, en
katalog som i en svit upptar bestånden i flera bibliotek.
En katalog över världsbiblioteket, dvs. en samkatalog över bestånden i alla bibliotek i världen, är naturligtvis en lika stor utopi
som det fullständiga världsbiblioteket. Unesco hade visserligen
under sin tidigaste vilda period några planer på upprättandet
av en internationell samkatalog, men de blev lyckligt skrinlagda.
Redan en samkatalog över samtliga bokbestånden i ett helt land
är en mycket stor och dyrbar uppgift, särskilt som man helst bör
tänka sig att samkatalogen för att göra nytta måste framställas
i flera exemplar och vara tillgänglig på de olika biblioteken. I
Tyskland påbörjades visserligen en sådan tryckt samkatalog före
kriget men den blev aldrig färdig. Nationella samkataloger på
kort i ett enda exemplar finns i Library of Congress i Washington
och i Rijksbibliotheek i Haag. Numera tänker man sig som regel
regionala kataloger.
Lika litet som en katalog över ett enskilt bibliotek behöver upptaga samtliga reserv- och duplettexemplar som finnas i biblioteket, utan endast de exemplar som för ögonblicket är avsedda
för utlåningen, lika litet behöver samkatalogen upptaga samtliga.
exemplar av ett arbete som finns i många bibliotek. Detta skulle
i många fall utgöra en onödig belastning av katalogen. I den samförteckning över tekniska tidskrifter, som sedan 1949 utgivits genom Tekniska litteratursällskapet och som redovisar bestånden i
såväl de tekniska centralbiblioteken i landet som i ett stort antal
institutions- och företagsbibliotek, lämnas icke uppgifter om publikationer i dessa sistnämnda i andra fall än då publikationerna
saknas i centralbiblioteken.
Om en viss grupp av litteratur finns fullständig i ett eller flera
bibliotek kan det i en samkatalog räcka med en generell hänvisning till detta eller dessa bibliotek. De enskilda arbetena behöver
icke förtecknas. Det är därför som den årligen utkommande samförteckningen över nyförvärv till de svenska offentliga vetenskapliga biblioteken, den s. k. accessionskatalogen, endast upptager den
utländska litteraturen. Den i Sverige tryckta litteraturen finns
nämligen fullständig i Kungliga biblioteket och universitetsbiblioteken.
324
..
Sambibliotek – världsbibliotek
Även med sådana inskränkningar är en samkatalog ett mycket
dyrbart företag. Nu är det emellertid så att i praktiskt taget
varje bibliotek en mycket stor del av bokbeståndet endast mycket
sällan efterfrågas. Då dessa arbeten i varje fall finnas förtecknade i bibliotekets egna kataloger, är det naturligtvis möjligt att
lokalisera dem genom rundskrivelser och detta förfaringssätt kan
vara tillräckligt effektivt för de sällsynta fall, då de blir efterfrågade. Man skulle följaktligen kunna få en för det praktiska
arbetet tillräckligt fullständig samkatalog även om dessa arbeten
uteslötos, och om katalogen upptog endast relativt ofta efterfrå-
gade arbeten.
Dessa arbeten är i första hand att söka inom den nyaste litteraturen. Detta är självklart, när det gäller naturvetenskaplig och
teknisk litteratur, men samma sak gäller, om också i mindre grad,
även annan litteratur.
Det är därför man i vissa länder löst samkatalogproblemet genom att utge årliga samförteckningar över bibliotekens nyförvärv. Redan efter en del år täcker en sådan katalog en mycket
stor procent av den efterfrågade litteraturen. Sverige har gått i
spetsen, när det gällt sådana samförteckningar. Accessionskatalogen för Sveriges offentliga bibliotek, vars första årgång upptar
förvärven under år 1886, har tjänat som förebild för liknande
publikationer i flera andra länder.
Det finns också en annan väg att finna en lösning på samkatalogproblemet. Om det gäller att lokalisera ett arbete inom ett visst
specialområde, vänder man sig naturligtvis till vederbörande specialbibliotek. Skulle det icke finnas där, måste det anses höra till
specialbibliotekets uppgift att försöka lokalisera det på annat håll.
Specialbiblioteket bör därför upprätta en förteckning över de arbeten inom dess område, som icke finns i de egna samlingarna
men väl i andra bibliotek. Genom uppkomsten av sambiblioteken,
har själva bokbestånden kommit att spela en underordnad roll.
Det är den bibliografiska apparaten och litteraturtjänsten som i
första hand karakteriserar specialbiblioteket.
Dessa bägge katalogtyper torde utgöra den rationella lösningen
av samkatalogproblemet och därmed grundvalen för utvecklingen
av sambiblioteken.
Uppkomsten av sambiblioteken har icke endast en genomgripande inverkan på den yttre tjänsten, utan även på alla andra
verksamhetsgrenar inom biblioteken.
325
:”
Carl Björkbom
Sålunda måste bibliotekets bokanskaffningspolitik i framtiden
utformas med hänsyn till sambiblioteken. Ett vetenskapligt bibliotek måste naturligtvis köpa en del litteratur för att tillgodose
det aktuella behovet inom det egna klientelet, men måste även
anskaffa litteratur för eventuella framtida- i varje fall för ögonblicket icke aktualiserade – behov. Särskilt med hänsyn till den
senare kategorien, måste alltid för varje arbete ställas frågor som:
Vilket är behovet av denna bok för sambiblioteket i denna stad,
i detta land~ Hur många exemplar behövs i sambiblioteketT Vilket bibliotek inom sambibliotekets ram har det största potentiella
behovet och bör därför i första hand skaffa boken~ »Growth based
upon pride, emotion, and tradition, rather than functional requirements should stop.» (H. Fussler i Bibliographic organisation.
Chicago 1951, p. 172.)
Genom sådana överväganden avgränsas de olika bibliotekens arbetsuppgifter allt skarpare mot varandra. Icke bara de verkliga
specialbiblioteken utan även biblioteken med allmännare uppgifter
får egna samlingsområden. Sålunda har t. ex. i Tyskland de olika
universitetsbiblioteken åtagit sig att i första hand svara för viss
litteratur. I Tiibingen samlas teologi, i Heidelberg juridik, i Köln
medicin etc.
En bokanskaffning i stor stil, som helt tar sikte på sambibliotekets behov är f. n. igångsatt i Förenta staterna, den s. k. Farmingtonplanen. Avsikten med denna är att se till att i det amerikanska sambiblioteket skall finnas åtminstone ett exemplar av
varje skrift, som utkommit utanför Amerika och som kan anses
vara av värde för amerikansk forskning. För att genomföra detta
program har gjorts en uppdelning i litteraturen i 59 ämnesgrupper, vilka fördelats mellan olika bibliotek, som åtagit sig att anskaffa litteraturen inom en eller flera av dessa grupper. Urvalet
av litteraturen göres av biblioteksmän i olika länder och anskaffningen sker centralt. Planen igångsattes 1948 då litteraturanskaffningen påbörjades från tre europeiska länder, varibland Sverige.
För närvarande sker anskaffning från 17 länder.
Sambiblioteket kan även tänkas ge en möjlighet att komma till
rätta med bibliotekens utrymmesproblem. Det är ju så att i varje
bibliotek finns en icke obetydlig del av bokbeståndet, som förlorat
sin aktualitet och endast mycket sällan efterfrågas. Det kan vara
handböcker som ersatts av nya eller specialundersökningar, vilkas
resultat ingått i den allmänna litteraturen. Denna litteratur är
dock icke helt värdelös, då den ju kan ha intresse ur historisk
326
Sambibliotek – världsbibliotek
synpunkt. A andra sidan kan man med rätta påstå, att för sambiblioteket behovet av denna litteratur minskat. Medan det tidigare behövdes flera exemplar, behövs kanske icke längre mer än
ett eller två. Därför kan också ur sambiblioteket de onödiga exemplaren utmönstras, eller eventuellt överföras till ett annat sambibliotek, där man kan ha behov av dem.
För att disponera föråldrad litteratur, som endast sällan efterfrågas, har man i Förenta staterna uppfört depotbibliotek utanför städerna på billig tomtmark och byggda uteslutande med tanke
på att vara ekonomiskt utnyttjade förvaringsmagasin för böcker.
I dessa depotbibliotek får biblioteken inom ett visst område uppställa sina sällan efterfrågade böcker. De tidigare depotbiblioteken var icke bibliotek i egentlig mening utan endast magasin,
men de kan förvandlas till verkliga bibliotek genom att de överlämnade bokbestånden organiskt sammanfogas och därvid även
eventuella dupletter utmönstras. Så är fallet i det nya Midwest
interlibrary center utanför Chicago. Det fulla utnyttjandet av
depotbibliotekens ide torde i framtiden bli ett av de viktigaste medlen att rationalisera ett lands biblioteksväsen.
På grund av att litteraturen ständigt växer och samtidigt
forskarnas krav, ökas ständigt bibliotekens svårigheter. Problemen har nu blivit så stora att de icke kan längre lösas av de enskilda biblioteken, utan endast av sambiblioteken, i sista hand av
världsbiblioteket. I kampen att bemästra litteraturproblemen är
de enskilda biblioteken de utsatta stridsförbanden, som måste
kunna få förstärkningar genom omgrupperingar och som dessutom måste kunna befrias från belastningen av icke längre tjänsteduglig litteratur, som bör föras ut ur stridslinjen till depoter. Bokbestånden i ett land får därför för framtiden icke vara statiska
och bibliotekens äganderätt icke vara något absolut sakrosankt.
Boken har ju sitt värde endast när den kommer till användning
för forskningen. Dess största tillgänglighet är därför ett krav som
först och främst måste tillgodoses.
Bibilioteksväsendets mål är att ingen forskare skall gå ohulpen
från ett bibliotek – från vilket bibliotek som helst. En bibliotekarie i ett litet specialbibliotek har numera i stort sett samma
möjligheter att hjälpa som en i ett stort och rikt universalbibliotek.
Ty varje bibliotek är principiellt sett redan nu ett världsbibliotek.
327