Samling eller maktväxling

Universitetslektor BIRGER HAGÄRD:
Samling eller maktväxling
Med utgångspunkt från Olof Ruins
nyutkomna bok ”Mellan
samlingsregering och tvåpartisystem”
diskuterar fil. lic. Birger Hagård
i denna artikel regeringsproblematiken
i dagens läge.
Förf. slutsats blir, att det nya
valsystemet från och med 1970
kommer att omöjliggöra försöken att
få den klassiska parlamentarismen
att fungera.
För den skull är det rimligare att
tänka sig någon form av mer
eller mindre permanent
samlingsregering.
Vad skall hända efter valet? Kommer
socialdemokraterna att lämna ifrån sig
regeringsmakten till en borgerlig trepartikoalition i händelse av förlust? Hur
stor måste förlusten i så fall vara? Ar
socialdemokratin beredd att regera på
grundval av en förstakammarmajoritet?
Går regeringen Erlander omedelbart i
händelse av ett valnederlag eller tänker
man avvakta ett politiskt mera ”fördelaktigt tillfälle”?
Regeringsproblematiken har på ett
otvetydigt sätt aktualiserats i den på-
gående valrörelsen. Statsminister Erlanders deklarationer har på borgerligt håll
uppfattas som ett brott mot parlamentarismens spelregler. Socialdemokratien
skulle vara beredd att lämna ifrån sig
regeringsinnehavet först i en situation,
då de borgerliga partierna fått mer än
hälften av väljarnas stöd. Socialdemokratien skulle med andra ord vara beredd att fortsätta att regera med inte
bara kommunisternas stöd utan även det
fiktiva stödet av KDS och andra nytillkomna partigrupperingar, som löper
en uppenbar risk att bli orepresenterade
i riksdagen. På borgerligt håll menar
man, att ett flertal i andra kammaren
bör leda till en ny regeringsbildning, och
att i så fall en upplösning av första kammaren skall ske, vilken kommer att leda
till en socialdemokratisk-kommunistisk
majoritet på blott ett mandat i denna
kammare. Detta torde förvisso vara så
nära man kan komma spelreglerna för
den klassiska maktväxlingen – med socialdemokratien på tvären!
I detta sammanhang uppställer sig
gärna frågan vilken ställning de olika
partierna och deras företrädare tidigare
intagit till olika alternativ beträffande
regeringstyper och regeringskombinationer. Mycket påpassligt har därvid preceptor Olof Ruin utgivit sin bok ”Mellan samlingsregering och tvåpartisystem”
(Bonniers) med underrubriken ”Den
svenska regeringsfrågan 1945-1960″·
Det är en briljant gjord och ytterst elegant framställning av den senaste tidens
politiska historia, där analysen väl balanserar själva deskriptionen. Möjligen
skulle man kunna göra den reservationen, att författarens inledningskapitel
för den i den moderna statsvetenskapen
icke initierade ter sig något överarbetat.
Ruin har noga vinnlagt sig om att i detta bokens första kapitel försöka knyta
an till den på modet varande statsvetenskapliga terminologien, varvid han uppställer diverse schema och modeller, som
måhända kan verka förvillande. Aven
den icke statsvetenskapligt lärde torde
dock snart inse, att författaren avser att
beskriva spänningen mellan de båda
ideala regeringstyperna permanent samlingsregering och tvåpartisystem och dessas variabler. Som utgångspunkt för den
svenska diskussionen kan därvid urskiljas i det första fallet Schweiz och i det
andra Storbritannien, låt vara att intetdera landet alltigenom kan sägas ha motsvarat idealbildningen. Beträffande antalet regeringskombinationer anmärker
författaren, att med alla de fem i riksdagen representerade partierna i räk- 345
ningen blir dessa 30. Men självfallet kan
inte bara kommunisterna utan också
många andra alternativ räknas bort direkt. Kvar står alltså endast ett fåtal
kombinationer, som på allvar diskuterats.
Ruin delar in sin framställning i tre
huvudavdelningar. Den första utgör en
analys av argumenteringen i regeringsfrågan och de två andra behandlar partiernas agerande, dels ställningstagandet
till olika alternativ i de olika kriserna
under perioden, dels inställningen principiellt till frågan om permanent samlingsregering och tvåpartisystem.
Argumenteringen
Tre personer dominerar framför andra
enligt Ruin argumenteringen för permanent samlingsregering, nämligen Herbert
Tingsten, Elis Håstad och Nils Herlitz.
Svensk Tidskrift tog också vid ett flertal tillfällen under den undersökta perioden klar ställning för samlingsregerandet. På den socialdemokratiska sidan
var Per Albin Hansson den kanske mest
positivt inställde.
skall man i korthet rekapitulera argumenten för en samlingsregering är dessa följande. Socialdemokratiens storlek
kunde till följd av dess nära anknytning
till arbetarklassen antas bli bestående
och utgjorde därmed ett hot mot möjligheten till maktväxling i samhället. Om
socialdemokraterna permanent befann
sig i majoritet, skulle detta leda till att
politiska begåvningar inom de andra
partierna tröttnade på politiskt arbete.
346
Därmed skulle den politiska nivån riskera att sänkas. Oavsett om socialdemokraterna vann majoriteten eller inte,
kunde man likväl förvänta sig en bestående uppdelning i två ungefärligen
lika stora block. En samlingsregering
skulle dämpa striderna mellan blocken.
Det fanns i sammanhanget anledning att
peka på de negativa erfarenheterna av
minoritetsparlamentarismen på 1920-
talet. Samarbetet i en samlingsregering
sades även minska frestelsen för ett parti
i majoritetsställning att hänsynslöst utnyttja sin situation och främjade därmed demokratien.
Mot samlingsregeringen uppträder
framför andra Tage Erlander och Ernst
Wigforss samt en rad andra socialdemokrater. De hänvisar till behovet av klara
alternativ, och Wigforss menar i motsats till Tingsten, att en samlingsregering borde komma till stånd först i ett
läge av liten värdegemenskap och djupgående spänningar mellan partierna. För
Tingsten var utgångspunkten, att en värdegemenskap mellan de demokratiska
partierna redan existerade, att de var
representerade på alla olika nivåer av
beslutsprocessen utom regeringsplanet,
vilket var absurt.
Vad gäller riksdagens ställning till regeringen är motsättningarna mellan de
båda skolorna uppenbara. Samlingsregeringens talesmän menade, att deras system skulle leda till en frigörelse beträffande den politiska diskussionen. Ingen
skulle längre på samma sätt som annars
tvingas att strikt följa partilinjer. Pressen kunde fritt diskutera olika frågor
utan hänsyn till det ena eller andra partiet. Samtidigt förutsattes också institutionella förändringar, som reglerade bl.a.
nomineringen av riksdagsmän. Väljarens syn skulle så tidigt som möjligt
komma till sin rätt, och riksdagen i sin
helhet skulle utgöra en från partiståndpunkter relativt fristående korrigerande
och ansvarsutkrävande instans. Inte heller var det nödvändigt att tänka sig, att
partiledarna företrädde sina grupperingar i regeringen. Till statsråd skulle
partierna utse de från saklig synpunkt
mest lämpade. Samlingsregeringen skulle
alltså bidraga till en frigörelse för riksdagen. Därtill kom också kravet på ett
väsentligt utvidgat folkomröstningsinstitut.
Kritikerna å andra sidan var av den
meningen, att ett samlingsregeringssystem skulle försvaga handlingskraften
hos en regering. Som Ruin påpekar ligger det något motsägelsefullt i antagandet, att en samlingsregering dels skulle
förlamas av inre slitningar, dels kunna
bli så stark, att intet parti i riksdagen
eller enskilda ledamöter förmådde hävda sig mot den. Ett annat argument för
samlingsregering förtjänar att uppmärksammas. Organisationerna förutsattes utgöra en betydelsefull maktfaktor, och
en samlingsregering borde med sin allsidiga sammansättning väl kunna hävda
ett allmänintresse mot olika särintressen.
För Tage Erlander, påpekar Ruin, har
alltid majoritetssystemet varit det mest
tilltalande. Erlanders idebildning säges
ha grundats på 20-talet i polemik mot
minoritetsregerandet. Endast en majoritetsregering ansågs av honom kunna ge
prov på önskvärd styrka och klarhet –
och helst borde det vara fråga om en
från partisynpunkt homogen regering.
Det moderna samhället med dess aktiva
intresseorganisationer ansågs ytterligare
ha understrukit behovet av en majoritetsregering med ett klart program. För
en minoritetsregering åter visade man ett
större intresse endast på folkpartihålL
Regeringskriserna
Ruin följer upp och analyserar diskussionen vid de olika politiska kriser, som
satte sin prägel på den av honom skildrade tidsperioden. Man bibringas av hans
framställning lätt det intrycket, att taktiken betyder allt för partierna, medan
ideerna spelar en fullständigt underordnad roll. Ruin studerar närmare upphö-
randet av andra världskrigets samlingsregering samt förhandlingsmomenten
1948, 1951, 1956 och 1957. Detta är det
ur samtidshistorisk synpunkt otvivelaktigt viktigaste avsnittet.
Socialdemokraterna ställde sig under
perioden genomgående avvisande till
tanken på en samlingsregering. Bondeförbundet/centerpartiet var i huvudsak
positivt till ett system med tillfälliga fyrpartiregeringar (kommunisterna utanför)
men negativt till borgerlig regeringssamverkan. Högerpartiet åter var från tidsperiodens början positivt till såväl samlingsregering som regeringssamverkan
347
mellan samtliga tre borgerliga partier.
Folkpartiet fick under den behandlade
tidsperioden, då partiet blev det största,
så småningom en positiv inställning till
en samlingsregering från att 1945 ha visat ett relativt ointresse. Ett tänkbart
och förespråkat alternativ utgjorde 1957
också den borgerliga trepartiregeringen
för partiet.
För socialdemokraterna har uppenbarligen regeln härska och söndra varit
utslagsgivande. Partiet har med framgång utnyttjat mångpartistrukturen i
landet. I passande lägen har partiet ingått koalition med ett borgerligt parti
(bondeförbundet/centerpartiet, ehuru
också folkpartiet diskuterats som koalitionspartner men knappast högerpartiet
på allvar). Xven om partiet framstår
som anhängare av majoritetsregeringssystem, har det dock inte varit fråga om
en entydig uppslutning kring majoritetsval i enmansvalkretsar. Då bondeförbundet 1951 för sin medverkan i regeringsställning krävde en förändring av
valsystemet, som ersatte det för de borgerliga dessförinnan så nödvändiga kartellsystemet, tedde sig detta acceptabelt
för socialdemokratien. På samma sätt
har man ju även från socialdemokratisk
sida accepterat ett valsystem, som från
1970 leder än längre i proportionell representation än det tidigare. Det förefaller därvid inte uteslutet, att de taktiska synpunkterna nu liksom alltid tidigare för partiet spelat den utslagsgivande rollen. Genom den längre drivna
proportionaliteten gynnas framför and- 348
ra kommunisterna, vilket i sin tur definitivt torde missgynna de borgerliga partierna.
Överhuvudtaget torde det kunna sä-
gas, att det principiella tänkandet och
agerandet vad gäller regeringsproblematiken i landet varit i stor utsträckning
förbehållet enskilda politiker och skribenter. Då personer som Tingsten, Hå-
stad och Herlitz utvecklade sina synpunkter och kom fram till ett positivt
ståndpunktstagande för ett system med
samlingsregering, kan det med tanke på
kännedomen om dessa personer i övrigt,
förmodas ha skett helt självständigt och
utan större tanke på vad ”partiet” krävde vid olika tillfällen. För dem var det
allmännas väl och ve utslagsgivande,
medan renodlade partisynpunkter betydde mindre. Att så varit fallet förnekas inte av Ruin; ej heller att ställningstagandet från olika socialdemokraters
sida varit i första rummet partitaktiskt
betingat. Detta är dock en distinktion
som man måste läsa sig till mellan raderna. I Ruins redogörelse blir det ofta
fråga om ett renodlat maktspel, där vissa aktörers rent principiellt dikterade inställning inte helt kommer till sin rätt
gentemot hänsynstagandet till partitaktiken.
Folkpartiet och centerpartiet torde i
stor utsträckning få anses ha legat bakom kravet på ett långt drivet proportionalistiskt valsystem. Centerpartiet var
den främste pådrivaren- av egna partiskäl – för den proportionalism med
den jämkade uddatalsmetoden som infördes från 1952. Från folkpartiets sida
åter har konsekvent under senare tid
förespråkats en större proportionalism.
Man skulle av detta kunna förledas att
tro, att partierna också var föresprå-
kare för ett samlingsregeringssystem. Så
är dock inte fallet, även om centerpartiet varit betydligt mindre negativt till
en sådan lösning av regeringsfrågan än
folkpartiet.
Inför den senaste författningskompromissen kan det hävdas, att samtliga
partier lade i dagen en verklig principlöshet. Regeringsfrågan har fått stryka på foten inför frågan om valsystem.
Socialdemokraterna har varit dokumenterade anhängare av tvåpartisystem men
likafullt accepterat ett valsystem som leder till dess motsats. Den enda förklaringen synes- från partiets synpunktvara att kommunisterna ökar sin representation och utgångsläget därmed försvåras för de borgerliga. De tre borgerliga partierna har gjort anspråk på att få
övertaga regeringsmakten i händelse av
valseger och har därmed närmat sig eller
accepterat den gängse socialdemokratiska åskådningen. Så mycket märkligare
är det att man samtidigt strävat efter
ett system med längre driven proportionalism än tidigare. Det vill synas som
om samtliga partier svikit sina uppställda målsättningar och föredragit att
klamra sig fast vid tidigare traditionella
ståndpunkter.
Den klassiska parlamentarismen, som så
sällan existerat, har otvivelaktigt starka
anhängare i de olika partiapparaterna.
Från olika håll har man uttalat sig positivt ifråga om maktväxling. Men hur
skall den gå till och vad skall den innebära? Många torde föreställa sig som ett
slags ideal, ett system, där borgerliga
och socialdemokratiska regeringar alternerar i 5, 6 eller 8-årsperioder. Detta är
den klassiska maktväxlingsteorien.
Nuläget
Ruins framställning stannar vid 1960.
Författaren medger dock, att den politiska situationen i hög grad förändrats
under 1960-talet. Socialdemokratien led
ett stort nederlag 1966, och frågan är
om ett tydligare än någonsin tidigare
utkristalliserat borgerligt trepartiblock
efter höstens val skall förmå att remplacera socialdemokratien i regeringsställmng.
Om sålunda det politiska läget kan
sägas vara klarare än på länge – socialdemokratien mot borgerligheten –
kan dock ifrågasättas, om verkligen regeringsproblematiken vare sig på kort eller lång sikt är särskilt klar.
Ruin ställde upp tvåpartisystem contra samlingsregering som de två ideala
typerna. Problemet kunde måhända formuleras annorlunda. Ar regeringsproblematiken eller valsystemet det avgörande? Vill man få till stånd ett tvåpartisystem, ligger det onekligen nära till
hands att försöka få ett valsystem, som
bäst kan främja den uppsatta målsättningen, nämligen majoritetsval i enmansvalkretsar utan något som helst inslag
av proportionalism. Socialdemokraterna
349
och högerpartiet är de båda partier som
klarast förespråkat ett system med alternerande maJOritetsregeringar, men
båda anslöt sig lika fullt till den s.k.
författningskompromissen, som leder till
större proportionalism än någonsin tidigare. Det skall dock noteras, att hö-
gerledaren Yngve Holmberg därefter offentligt uttalat sig för att systemet snarast ändras i riktning mot majoritetsval
i enmansvalkretsar. Detta bör hållas i
minnet, då man samtidigt betänker att
högerpartiet tett sig som en ivrig anhängare av systemet med samlingsregering. Helt ologiskt är inte detta för hö·
gerpartiets vidkommande. Partiet står
för en stark regeringsmakt, med klara
alternativ, antingen samlingsregering eller också majoritetsregering – regeringsproblematiken torde alltså vara det
avgörande. Från socialdemokratisk sida
torde i huvudsak samma argumentation
ha använts, även om anhängarna till ett
proportionellt valsystem förordat ett
majoritetsvalsystem som skulle kunna
ena borgerligheten i ett parti och därför
vore av ondo.
Mot bakgrund av erfarenheterna i
vårt land förefaller ett dylikt regeringssystem vara en illusion. Hittills har vi
aldrig sett denna kontinuerliga maktväxling, som är en så avgörande ingrediens i det klassiska parlamentariska systemet. Därtill kommer att många borgerliga sympatisörer säger, att visst önskar de nu en borgerlig regering för kanske sex år framåt, men ingen verkar
trots allt tro på den regelbundna makt- 350
växlingen som ett axiom. Därmed är
man också ställd, ty ingen borgerlig väljare torde i dag ge uttryck för en uppfattning, att det vore önskvärt att försätta socialdemokratien i opposition under 36 år framåt. En svensk parlamentarism efter klassisk modell har alltså
inga traditioner att falla tillbaka på som
det brittiska systemet. I stället kan upprepas det gamla argumentet, att det trots
allt finns starka band som binder de
demokratiska partierna samman och att
dessa betyder långt mer än en eventuell
splittring.
Utgångsläget för en bedömning av
det svenska regeringsproblemet bör vara
den författningsändring, om vilken de
politiska partierna enat sig, och som
kommer att träda i kraft från och med
1970. Vi får då en enkammarriksdag
byggd på en långt driven proportionalism. Alldeles oavsett partiernas målsättningar vid kompromissens ingående, är
detta vad vi har att rätta oss efter under .överskådlig tid. Proportionalismen
som valsystem har således segrat. Det
återstår blott för partierna att också
dra konsekvenserna av detta och acceptera någon form av samlingsregering till
dess att systemet befinnes moget för reVlswn.
Det förefaller inte heller uteslutet, att
ett system med permanent samlingsregering skulle vara det för svenskt vidkommande mest passande. På det kommunala området gäller genomgående
samverkan i beslutsinstanserna i förhållande till proportionell representation
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
och detsamma är också fallet vad gäller den nationella politiken ända upp
till den dörr, bakom vilken regenngen
dväljes.
Ideologisk enighet
Ar det då möjligt för partierna att förena de ideologiskt helt olika synpunkter, som är gällande för dem? Tvivelsutan besjälas såväl partierna som de enskilda debattörerna av ideologiska utgångspunkter, ehuru det inte är alldeles
säkert att principerna alltid utgör grundvalen för agerandet (den s.k. författningskompromissen är ett exempel).
I många fall torde det kunna hävdas, att uppläggningen av det politiska spelet i Sverige leder till onödig polemik. Självfallet önskar t.ex. alla ansvarskännande politiker största möjliga
framgång för den svenska industrien.
Den s.k. blandekonomien har hittills fungerat hyggligt och ingen .torde vara beredd att låta vare sig den socialistiska eller den liberal-kapitalistiska ytterligheten påverka de avgörande besluten vad
gäller näringspolitiken. Detta innebär
från socialdemokratisk sida, att man
godkänner t.ex. konkurrensens betydelse
och för borgerlighetens vidkommande,
att man inte onyanserat stirrar sig blind
på det privata näringslivets intressen. På
det ekonomiska området är det i mångt
och mycket nyansskillnader mellan partierna. Vad som reellt enar torde vara
betydligt mera än vad som skiljer.
Det finns också en rad reformer som
pockar på ett genomförande men som
kan stöta på motstånd, om partitaktiska manövreringar tillåts att dominera.
Miljöpolitiken är ett av många exempel.
På detta område är en rad från skattebetalarens synpunkt sannolikt impopulära åtgärder nödvändiga. Det kan
ifrågasättas, om inte en regering skulle
behöva fem år endast för att städa upp
i landet. Detta kommer med sannolikhet att kräva nya samhälleliga åtaganden vare sig de består i nya skatter eller en resursomfördelning, som innebär
att tidigare men numera otidsenliga åtgärder slopas. Det kan också, vilket varit ett argument tidigare för samlingsregering, ifrågasättas, om inte de utrikespolitiska frågeställningarna pockar på en
nationell enighet, manifesterad i samlingsregeringens form. Svensk EEC-anslutning och en nordisk ekonomisk union
är betydelsefulla frågor av en sådan dignitet att de bör bli föremål för en samlingsregerings snarare än en partiregerings behandling.
Tidigare under 1940- och 1950-talen
anfördes stundom i debatten som argument mot en samlingsregering, att den
offentliga diskussionen skulle tyna bort.
Andra, bl.a. Tingsten, menade att motsatsen skulle bli fallet, att anledningarna till partilojalitet inte skulle vara lika
påträngande som tidigare och att nya
frågor skulle kunna tas upp. Icke utan
rätt torde många medborgare i dagens
läge helt ta avstånd från många snedvridna och extremistiskt färgade åsiktsyttringar. Det är helt riktigt, att olika
351
uppfattningar – även de mest bisarra
– skall fritt få framföras i en demokrati. Men det gäller också för en demokrati att värna sig mot t.ex. en ohöljd
revolutionspropaganda. Många extrema
yttringar förefaller ges stort utrymme
särskilt i våra monopoliserade massmedia, TV och radio. Ett parti vågar knappast ta itu med ens de värsta dekadensfenomenen. Däremot kan det förväntas,
att en samlingsregering, där partierna delade ansvaret lika, inte skulle förbli lika
passiv som den nuvarande regeringen.
Extremister skulle i långt mindre utsträckning än vad som på sistone varit fallet ha en möjlighet att påverka
landets officiella utrikespolitik. Den
våldsromantik, som t.ex. för närvarande florerar på vissa håll, skulle effektivt
kunna sättas på plats.
En samlingsregering borde också bättre än en partiregering kunna ta upp och
lösa hela det problem, som berör den
svenska landsbygden. Det republikanska partiets nykorade presidentkandidat
Richard Nixon nämnde i sitt programtal nödvändigheten av att genomföra
åtgärder, som på sikt kan leda till att
landsbygden förmår hävda sig emot stä-
derna. I Sverige har det länge varit en
källa till förvåning, att så litet trots allt
görs för att bevara en aktiv landsbygd.
Enbart snabbt förbättrade kommunikationer torde hjälpa till att hålla åtskilliga människor kvar på landsbygden,
där de trivs bäst, och samtidigt bidra
till en lättnad i framför allt storstädernas expansionstakt. Många har obser- 352
verat nackdelarna med storstäderna. Få
skriver om landsbygdens företräden och
ännu färre synes vara beredda att göra
något åt landsbygdens miljöproblem.
De avvikandes missnöje
skulle inte just en samlingsregering leda
till att många fler än hittills verkligen
kom att känna sig ”utanför”? skulle
inte ett sådant regeringssystem bidra till
att skärpa motsättningarna? skulle inte
i ökad utsträckning utomparlamentariska metoder komma att tillgripas i protest mot ett system, som omfattade samtliga demokratiska partier? Risken är
knappast stor. Sannolikt är det när det
gäller demonstrationer etc. fråga om nå-
got av en psykos. De legala demonstrationerna skulle knappast bli varken fler
eller färre. En samlingsregering, som inte
behövde snegla åt olika håll för medhåll, skulle däremot kunna agera bestämt och tillse att under alla omständigheter lag och ordning upprätthölls
och bråkmakare omhändertogs. Genom
att pressen bl.a. kunde väntas avhålla
sig från partitaktisk polemik i nuvarande omfattning, skulle förutsättningar
kunna skapas för en ny och fruktbar
samhällskritik.
I mångt och mycket råder tvivelsutan
enighet i det svenska samhället. Då det
är fråga om meningsmotsättningar gäller detta oftare detaljer än principer.
Kanske vore det möjligt att få till stånd
ett parti- och regeringssystem, där även
dessa detaljer kom att stå i bjärt belysning. Kanske kunde också i vårt land
ett tvåpartisystem fungera på ett tillfredsställande sätt. Så har dock hittills
aldrig skett. Samförståndslösningar av
problemen har varit vanligare än separata partilösningar, som vållat split och
oro. Då förutsättningar genom den senaste ”författningsreformen” inte skapats för ett system med rejäla alternativ i svensk politik, borde det vara rimligt att partierna återigen på allvar skärskådade möjligheterna till ett samlingsregerande. Om detta bör ske permanent eller ej, skall inte diskuteras närmare. Det torde finnas tillräckligt
många problem, som kräver sin lösning
av en tillfällig samlingsregering. I begreppet demokrati ligger även hänsynstagande till en minoritet. Kan detta förverkligas bättre än i en samlingsregering?