19 oktober 2012

Samtidens frågor försvinner i Norden-nostalgi

Bengt Lindroth
Härlig är Norden, en reporters uppenbarelser
Carlsson 2012

På omslagsbilden till Härlig är Norden, en reporters uppenbarelser sitter en kvinna i burka på en klippa i Ålands skärgård. En aktuell metafor som ger förhoppningar om ett viktigt möte i boken. Men efter sista sidan har bilden fått en annan betydelse.

Bengt Lindroth blev nordist när hans morfar lyckades smuggla in honom på Väinö Linnas Okänd Soldat på biografen Grand i Uppsala år 1956. Känslan efter filmen – att tillhöra ett större sammanhang än den värld han kände i sina pojklekar, gjorde djupt intryck på honom. I Härlig är Norden säger han sig vara trött på att Norden marginaliseras, klappas på huvudet och ignoreras eller benämns som något mossigt, avdankat. Tidigt slår han fast att ”nationalism och nationalstat är fördummande, skär av horisonterna”. Europa är däremot för vitt och vagt, menar han, emedan Norden är perfekt. Hans metafor för Norden är en hemmahamn med vågbrytare mot oceanen, som nordbor tillsammans ska värna och vårda. ”Inte för att stänga folk, fartyg och oväder ute. Men för att Norden som skyddande och samtalande samfällighet i bästa fall stillar orosvågor och stormar så att resenärer och tankegods långt utifrån når strand utan att slås mot klipporna.”

Lindroth vill sätta Norden på kartan som en region att räkna med, och han vill övertyga nya generationer om att kunskaper om Norden krävs för att förstå världen utanför. I sin analys av de nordiska folken låter han historiskt framstående personer bli till metonymier för sitt respektive hemland. Genom C G Mannerheim, Fridtjof Nansen, Halldór Kiljan Laxness, Grundtvig och Astrid Lindgren analyseras således finnarna, norrmännen, islänningarna, danskarna och svenskarna. Lindroth behandlar ingående personernas inställning till Sovjet och marxismen, bolsjevismen, Hitler och nazismen samt hänsynen till andra länder och kulturer. Men han förklarar aldrig hur historiska beskrivningar av de homogena nordiska folken ska kunna foga Norden samman idag. Och ambitionen att övertyga nya generationer om att kunskap om Norden krävs för att förstå världen, lämnas därhän. För hur hjälper boken en svensk pojke från Irak att lära känna USA? Nordiska medborgare med annat ursprung faller utanför den stereotypa folksjäl Lindroth tillskriver respektive land. Märkligt är också att han säger sig förkasta generaliseringar och onyanserade illustrationer av de nordiska folken, samtidigt som han gestaltar vart och ett genom enstaka personer.

Vikten av den geografiska närheten mellan länderna och det gemensamma nordiska landskapet återkommer som viktiga referenspunkter. I Lindroths hem hänger tydligen en akvarell av Oskar Bergman med ljus som faller mellan stora tallstammar i Stockholms skärgård. Hade den svenske prinsen Gustaf Adolf tagit ett annat beslut vid sitt besök hos Mannerheim under kriget i Fjärrkarelen, hade dessa tallar kunnat falla liksom tallarna på Karelska näset gör i Okänd Soldat, skriver Lindroth. Men vad betyder det? Som historiskt stoff är det intressant. Men på vilket sätt argumenterar detta för att Norden bör sammanföras till en enad aktör idag? Krig förs inte på samma sätt som förr. Och för de nya generationerna står den geografiska närheten i skuggan av den sociala närhet som möjliggjorts med den digitala kommunikationen. Intima allianser behöver inte längre ha likadana tallar utanför fönstret.

Bokens förtjänst är den kritik som framförs mot EU:s odemokratiska och icke-transparenta system och det underläge små stater hamnar i. Lindroth presenterar ett möjligt politiskt handlingsprogram för Norden på världsarenan. Bland annat föreslår han gemensamma nordiska kandidater till EU:s ledande befattningar och en genomgång av Lissabonfördragets öppningar för en direktare demokrati. Vidare också ett underhåll av Europas intresse för den nordiska modellen, vad gäller arbetsmarknad, välfärdssystem, jämställdhet samt offentlighetsprincip och transparens.

Han tar också upp framtiden för Norden i ett ponerat åternationaliserat Europa. Vems axel ska vi luta oss mot? Tysklands säkerhetspolitiskt avvaktande eller de nordatlantiska, aktivistiska USA och Storbritannien? Denna del av boken är nydanande, relevant och inspirerande och argumenten som framförs kan om något motivera unga generationer till ett Nordiskt samarbete. Men tyvärr drunknar kapitlet i allt annat.

Det ter sig som att Lindroths nordiska uppenbarelse bottnar i en rädsla för en uppluckrad nordisk kultur. Att the Nordic Light och the Nordic Sound, som tillägnas ett helt kapitel, ska slockna och tystna. Hela bokens ambition kan urskiljas i den önskan Lindroth uttrycker i sista kapitlet, om att skapa en för Norden gemensam kulturkanon. Han vill bevara det förflutna, värna de nostalgiska minnesmärkena och det för Norden kulturhistoriskt förenande: ”En gammal nordist må, på äldre folks vis, ängslas över att de nordeuropeiska kulturerna inte står starka nog gentemot de narcissistiska angloamerikanska”, skriver han. Och nog menar han här även gentemot andra influenser. Den bevarande, konservativa ådran som löper genom boken är vacker. Men alla aktuella premisser måste vara med i analysen för att den ska kännas riktig. Behandlar man Nordens framtid måste man löpa linan ut och även beträda minerat område. Tyvärr lämnar Lindroth kvinnan i burka åt sitt öde där ute på klippan.

Siri Steijer studerar programmet Journalistik och Multimedia på Södertörns Högskola. Hon går Svenska Nyhetsbyråns skribentskola.