Samverkan till seger

SAMVERKAN TILL SEGER
IDE OCH VALTEKNIK
Av förbundsombudsman GÖRANASTRAND
»SVERIGE ÄR ett socialiststyrt land
styrt i 30 år på folkmajoritetens
förtroende, och de sista åren har
majoriteten och maktställningen
stärkts» – se där hur fint det
kan låta. Eller: . . . »Socialdemokratiens maktinnehav och regeringsställning kan inte inom överskådlig tid brytas – opposition lö-
nar sig icke! – – -»
Dessa teser bär socialdemokratien framför sig; argumenten tas
upp och används även av borgerligt inställda människor (och tidningar) och får en förlamande inverkan. Förlamningen drabbar även
de ansvariga på borgerligt håll och
resulterar i passivitet och ömsesidigt misstroende. Denna av socialdemokraterna inspirerade och
skickligt genom press och radio
förmedlade tes om oppositionens
maktlöshet är utan varje tvivel den
allvarligaste aspekten, när man
går att diskutera borgerlighetens
problem.
I följande uppsats redovisas och
diskuteras vissa undersökningar av
valtekniska och propagandistiska
synpunkter på dessa frågor. Inledningsvis skall konstateras att de inoch externa politiska frågor som
intimt hänger samman med den
samlade borgerlighetens strävan efter väljarslöd och politisk makt
medvetet utelämnats – här har
det närmast varit avsikten att analysera varför väljarkårens stöd till
borgerligheten inte resulterat i regeringsställning och mandatmajoritet och vilka åtgärder som måste
till för att möjliggöra dels ökat
väljarslöd för en samverkan till seger, dels var och i vilken form
denna samverkan bör komma till
stånd.
Den socialdemokratiska tesen om
ständigt ökat väljarslöd för en socialistisk politik – bygger på
falska fakta och kan inte stödjas
av valstatistiken.
Jag har i diagram (bilaga l) visat hur det procentuella förhållandet mellan socialistiska (S +K)
väljare och borgerliga (H+ C+ F)
väljare förändrats under perioden
1936-1962.
Vi ser där en i stort nedgående
kurva för de socialistiska partierna
från 1940 till 1956 och att den borgerliga delen av väljarkåren var i
majoritet åren 1956-1958. Vi ser
Sk
s
samtidigt hur kraftigt den socialistiska majoriteten har ökat de sista
två valen- förhällandet åren 1956
-1962 belyser hur vanmäktigt passiv borgerligheten har varit de sista
åren.
En analys av borgerlighetens dilemma kan med fördel göras med
utgångspunkt frän fem årtal.
1951. Koalitionsregeringens bildande inleddes med bl. a. avtal om
kartellförbud. Ett redan etablerat
och i stort gnisselfritt fungerande
samarbete på det lokala planet i
valteknisk samverkan (karteller)
förbjöds och både mandatmässigt
och psykologiskt innebar det ett
slag för borgerligheten.
1956. Väljarkårens majoritet ut- 457
Bilaga 1.
r n
Sk
s
talade sig för en borgerlig politik
och en borgerlig regering. Bondeförbundets »svek» mot borgerliga
väljare, genom ett accepterande av
kartellförbudet, gjorde den kvalificerade majoriteten mindre än
den skulle ha kunnat vara och bondeförbundets engagement i koalitionsregeringen omöjliggjorde borgerlig regeringsbildning.
1957. Folkomröstningen i pensionsfrågan med dess ur borgerlig
synpunkt allvarliga konsekvenser.
Bondeförbundets agerande förhindrade ett enat borgerligt uppträdande, splittrade rösterna och
förhindrade ett nej till ATF-förslaget. I sammanhanget skall med
stor skärpa framhällas att de un- 458
der åren 1958-62 ständigt stegrade
borgerliga motgångarna i stort finner sitt ursprung i folkomröstningsstriden.
l. En borgerlig regeringsbildning 1956, efter väljarkårens uttalade önskan hade onödiggjort
folkomröstningen.
2. Ett gemensamt agerande
(folkomröstning med sammanlagt
två förslag) hade givit klart utslag
för en nej-linje.
3. Folkomröstningen drev fram
fackföreningsrörelsen till ett ur
borgerlig (och samhällelig) synpunkt allt för hårt engagement för
socialdemokratien, ett engagement
som fortsatt under 1960-talets år.
1958. I folkomröstningens kölvatten kom Folkpartiet hårt i kläm
och fick vidkännas ett svidande
valnederlag.
1960. Högerpartiet drabbades i
detta val av en kraftig minskning
av väljarkåren.
Därmed hade socialdemokratien
i tre på varandra följande val utmanövrerat de tre borgerliga partierna: 1956 Bondeförbundet, 1958
Folkpartiet, 1960 Högerpartiet.
De tre partiernas röstetal hade
minskat men dessutom hade man
lyckats utså misstro och passivitet
hos den samlade borgerligheten.
1962 års val var bara en fortsättning av det av socialdemokraterna
iscensatta och av borgerligheten i
maktlöshet accepterade splittringsarbetet. Detta ledde i sin tur med
naturnödvändighet till en ökad väljarandel för socialdemokratien.
Läxan från 1960-62 borde ha lärt
de borgerliga partierna någonting.
Ett krympande väljarunderlag, en
offentligt redovisad splittringsdebatt, och ett inte obetydligt antal
hemmasittande valskolkare, allt visande en borgerlig opposition med
ett katastrofalt misstroendeproblem.
Det är inte underligt om socialdemokratien kan få gehör för sin
tes om en maktlös opposition och
en stark regering.
Väljarnas 1956 och 1958 uttalade
mening om en regeringsväxling och
en borgerlig trepartiregering spelades bort, och inspirationen till fortsatta insatser av väljare och sympatisörer dämpades av den offentligt redovisade splittringsdebatten.
Detta är vad som varit – ett sorgligt kapitel i svensk politik.
Nu finns det anledning att visa
de borgerligt sinnade väljarna att
det lönar sig att arbeta för och rösta
på de borgerliga partierna enskilt
eller i samverkan. Sanningen om
situationen i svensk politik 1956-
1963 är nämligen den att vi borde
haft en borgerlig regering. I sju år
borde denna regering ha kunnat
arbeta och styra detta land; det
hade alltså då lönat sig att rösta på
borgerligheten för framgång och seger. situationen 1956 är redan relaterad.
Vid 1960 års val (som med all
rätt karakteriserades som ett då-
ligt val från borgerlig synpunkt)
hade en borgerlig andrakammarmajoritet skapats om valteknisk
samverkan etablerats i bara 4 av
landets 27 andrakammarvalkretsar.
Borgerlig trepartisamverkan i Gotlands län och Värmlands län och
borgerlig mittensamverkan (C+F)
i Stockholms stad och Blekinge
hade givit mandatsiffrorna 117
borgerliga, 110 socialdemokrater
och 5 kommunister. Sånära en helt
annan bild av den svenska politikens ansikte var vi 1960- dånaturligtvis inte inräknat den i stort
positiva inverkan en sådan punktvis insatt borgerlig samverkan
skulle ha fått på borgerligt sinnades rösteintensitet och arbetsinsats.
Landstingsvalet 1962 (om detta
räknas som riksdagsval) hade givit
en helt förkrossande socialdemokratisk majoritet. Mandatsiffrorna
hade i detta val blivit: H 38, Cp 31,
Fp 37, S 122 och K 4 mandat. Förhållandet 106 borgerliga – 126
socialister skapar ett olustigt perspektiv fram emot 1964 års val, om
inte någon form av samverkan sker
på den borgerliga kanten. Det kan
därför vara intressant att närmare
analysera vilken form av samverkan borgerligheten borde ha åstadkommit vid 1962 års val.
Hade de borgerliga samverkat i
vissa valkretsar – samverkan lö-
nar sig nämligen inte i alla – hade
mandatfördelningen kunnat se ut
så här: HCF 114, S 115 och K 3
mandat. Genom borgerlig samverkan i 8 valkretsar hade således trots
dåliga valsiffror, åstadkommits en
relativt jämn ställning.
Borgerlig trepartisamverkan
33- 634847 Svensk Tidskrift H. 10 1963
459
(HCF) skulle ha etablerats i Kronobergs län, Kalmar län, Gotlands
län, Fyrstadskretsen, Varmlands
län och Västernorrlands län och
borgerlig mittensamverkan i Göteborgs stad och Gävleborgs län.
Några exempel: (byggda på de
faktiska valresultaten i 1962 års
val)
I Värmlands län hade vart och
ett av de tre borgerliga partierna
erhållit ett mandat, om man gått
fram var för sig och socialdemokraterna hade fått sex mandat. Vid
borgerlig trepartisamverkan hade
ett fjärde borgerligt mandat tagits
med stor marginal.
I Gotlands län blev 17 146 borgerliga röster företrädda av en
riksdagsman medan 11 059 socialdemokratiska röster gav två riksdagsmandat. Tre- eller tvåpartisamverkan på den borgerliga sidan
skulle direkt givit mandatvinst.
I Fyrstadskretsen hade de borgerliga fått fyra mandat om partierna gått var för sig; vid borgerlig
samverkan skulle utdelningen ha
blivit 5 mandat.
I Kalmar län hade de borgerliga
erhållit tre mandat, om de gått
fram var för sig, men däremot hade
de erövrat fyra mandat vid samverkan.
Det finns – och det bör understrykas – tre valkretsar där borgerlig samverkan direkt leder till
mandatförlust, nämligen i Uppsala
län, Västerbottens län och Norrbottens län.
Innan jag går vidare i redovis- 460
ningen av undersökningen och diskussionen kring denna måste två
reservationer göras.
Det är i och för sig helt korrekta tal (och mandatberäkningar) som redovisningen byggerpå-men dels gäller det alldeles självklara förhållandet att
rösterna icke är avgivna för
kombinationerna utan för varje
enskilt parti (om man därur
skall läsa en positiv eller negativ effekt kan i detta formella
sammanhang lämnas därhän),
– dels och mest väsentligt, den
borgerliga samverkan är framräknad efter valet, varvid den
från borgerlig synpunkt mest
gynnsamma två- eller trepartikombinationen är använd. Efterkonstruktionen kan dock i stort
försvaras med den relativt stabila bild vårt svenska partivä-
sende visar lokalt över landet.
Med utgångspunkt från dessa
beräkningar kan konstateras att
förutsättningar funnits för borgerlig regeringsbildning 1960 och
att möjlighet finns för borgerliga mandatvinster vid 1964 års
val om de borgerliga partierna
kan enas om samverkan i vissa
kretsar. De undersökningar av
väljaropinionen som SIFO bl. a.
verkställt visar att en stor och
utbredd sympati finns för röstning på ett borgerligt parti och
(även bortsett från siffrorna för
1962) redan detta gör det naturligt med sådan samverkan så att
väljarna får en känsla av att de
borgerliga partierna verkligen
vill komma i regeringsställning.
Särskilt mot bakgrund av de
framgångar socialdemokratien
skulle gjort om landstingsvalet
1962 varit riksdagsval är det
nödvändigt att etablera valtekniskt samarbete.
I ett resonemang om partisamverkan kan det finnas all anledning att närmare studera olika
valsystem.
Vårt eget nuvarande (valprovisorium från 1951) proportionella val förbjuder kartellsamverkan, men kvar finns möjlighet för valteknisk samverkan
med gemensam valsedel.
Den av författningsutredningens förslag inspirerade debatten
om ett framtida valsystem har
bl. a. aktualiserat olika former
av majoritetsval.
Från borgerlig synpunkt kan
det finnas anledning att studera
de undersökningar som gjorts:
Den på författningsutredningens
uppdrag av Carl-Gunnar Jansson
gjorda majoritetsvalsundersökningen (SOV 1958: 29) ger rätt
klara belägg för tesen att borgerlig
samverkan (i vad form av valsystem det vara må) lönar sig. I undersökningen har utfallet undersökts efter flera tänkta partikombinationer där den i detta sammanhang intressantaste är förhållandet
SK-B, dels om partierna gått var
för sig, dels om borgerlig trepartisamverkan kommit till stånd.
Räknat på 1952 års valsiffror på-
visar Jansson att (alt. 230 mandat)
om partierna gått var för sig
hade utfallet blivit: H 6, C 7, F 16,
S 201, K-.
Om samverkan skett: B 118 –
SK 112.
Räknat på 1956 års valsiffror
skulle förhållandet blivit (alt. 231
mandat): H 8, C 6, F 17, S 200.
Om samverkan skett: B 133 –
SK98.
Undersökningar av majoritetsval
har även gjorts av Högerns Ungdomsförbund som i sin skrift: En
ny riksdag – ett nytt valsystem
konkretiserat ett förslag om kombination maj oritetsval-proportionella val och undersökt utfallet vid
en majoritetsvalsomgång med 150
mandat. (1960 års val.)
Om partierna gått var för sig
hade utfallet B- SK blivit 9- 141
under det att samverkan HCF
givit förhållandet 69- 81.
Dessa undersökningar visar hur
tvingande nödvändig en borgerlig
samverkan måste bli i ett majoritetsvalssystem, allt talar för att så-
dan samverkan (kartell) skulle
komma till stånd om vi får ett majoritetsvalssystem i någon form.
Just därigenom att man i alla läger
tycks vara på det klara med att
samverkan hänger intimt samman
med valsystemets konstruktion
finns det emellertid också anledning att framhålla att borgerlig
samverkan redan inom ramen av
461
vårt nuvarande system leder till de
för maktväxling nödvändiga mandatvinsterna.
De skilda uppfattningar som
finns inom borgerligheten kan, om
man vill hindra en borgerlig regeringsbildning uppförstoras och dramatiseras – eller om man vill
skapa en borgerlig regering ges sina
rätta proportioner. Vetskapen om
hur nära vi 1960 var att få en borgerlig regering och den olust borgerliga väljare visat inför det (ofta
offentligen redovisade) partipolitiska käbblet – bl. a. genom röstskolk- måste göra det ytterst angeläget för de borgerliga partierna
att samverka i de valkretsar där
reella mandatvinster finns att taga.
Olust kan därigenom vändas i entusiasm och tro på seger. Väljarna
måste veta att deras uppfattning
kan realiseras i regeringsarbete och
att inte chanserna plottras bort i
en meningslös partistrid. Undersökningen visar, att vi nu har en
helt annan regering än den vi egentligen borde ha. Den bedrövelsens
natt, som valnatten 1960 blev för
borgerliga väljare, borde ha kunnat
bli en natt då vi med ovationer hälsat en ny borgerlig regering.
Med valteknisk samverkan i vissa
av landets andrakammarvalkretsar
vid 1964 års val kan valnatten den
20 september 1964 ge oss samma
möjlighet att konstatera borgerlig
majoritet i riksdagen, som vi ej fick
uppleva 1960. Har vi råd att ge socialdemokratien ytterligare fyra år
i regeringsställning?
462
Svaret på vilken regering vi skall
ha 1964-1968 bestämmes av partiinstanserna i vissa (här ovan angivna) andrakammarvalkretsar.
Men opinionen från borgerliga välj are och från de borgerliga partiernas ledning (och press) borde bli
så stark att en samverkan för seger skulle kunna etableras.
Bilaga 2.
Sammanfattning av undersökning av riksdagens sammansättning
beräknat på 1960 års (riksdags-) och 1962 års (landstings-)val
H
39
H
38
c
34
HCF
112
HCF
117
1960 års val.
CF
77
F
40
1.
2.
3.
4.
s
114
s
112
s
115
s
110
K
5
K
5
K
5
K
5
232 232
232 232
232 232
232 232
H
38
H
35
1962 års val.
c
31
HCF
109
HCF
114
l.
2.
CF
78
3.
4.
F
37
s
122
s
116
s
119
s
115
K
4
K
3
K
4
K
3
2 län = CF-samverkan i: Stockholms stad
och Blekinge län.
2 län= CF-samverkan i: Göteborgs stad
och Gävleborgs län.
6 län= HCF-samverkan i: Kronobergs
län, Kalmar län, Gotlands län, Fyrstadskretsen, Värmlands län, Västernorrlands län.
2 län= HCF-samverkan i: Gotlands län,
Värmlands län.
1. Partierna var för sig.
2. CF-samverkan i hela landet.
3. HCF-samverkan i hela landet.
4. Punktvis två- eller trepartisamverkan.
l