Sancho Panza och konservatismens feminitet

Konservatismen må vara mansdominerad – men till sitt väsen främst kvinnlig, argumenterar Fredrik Haage som tar oss med på en resa till sextonhundratalets spanska landsbygd – via Bokens Dag på Växjö stadsteater.

Sitter på Växjö Teater på Bokens dag har en av de mindre framträdande platserna. En bakre loge, men i alla fall bra utsikt över publiken nedanför. Jag sveper snabbt med blicken och intrycken från entrén och garderoben bekräftas: I princip alla är kvinnor.

Jag tänker att jag skall göra en riktigt rättvis bedömning. Vänder mig runt mot logerna på sidorna också och synar allt extra noga. Sammanlagt åttio procent kvinnor kan jag i alla fall skriva under på.

Liknande bilder kan man se över hela Sverige: på operor, teatrar, författaraftnar, muséer. Allt som oftast en förkrossande kvinnodominans. Bortser man från biopublik och vissa skikt av läsargrupper är det kvinnor som bär upp kulturlivet i Sverige.

Kvinnor, kvinnor, kvinnor.

Missförstå mig inte. Klart att det är trevligt. Men det finns en tråd här som om man följer den inte alls leder till reflexioner kring jämställdhet utan kring konservatism.

Först i tråden leder till Tage Lindbom. Chefen för Arbetarrörelsens arkiv, som efter att ha lämnat socialismen och särskilt efter att ha publicerat den djupt civilisationskritiska boken ”Efter Atlantis” sveptes in i den svenska debattens iskyla. Efter det kunde han så att säga i lugn och ro ägna sig åt sitt filosofiska författarskap som kom att räkna ett tjugotal böcker mer eller mindre präglade av han religiösa mysticism. Denne unike karaktärs sista omvändelse skedde till sufismen. Men Lindboms svenska isolering till trots kunde läsarna av sjunde utgåvan av Russell Kirks klassiker ”The Conservative Mind: From Burke to Eliot” återfinna en svensk vid namn Tage Lindbom där Kirk i positiva ordalag jämför honom med Edmund Burke.

Men tråden löper vidare. Efter ett tag erfar man damm som yr när den rycks upp ur den torra jorden ute på den spanska landsbygden. Inte en bil i synhåll, inte ett endaste flygplanssus. Bara sol, fågelkvitter och på avstånd den säregna bilden av en ryttare med lans och rustning och vid hans sida en fet liten karl på en åsna.

Det är tidigt sextonhundratal och vi är på Katalaniens solbrända högslätt. Det vi ser är Miguel Cervantes odödliga radarpar don Quijote och Sancho Panza ute på äventyr.

Cervantes irriterade sig på alla usla riddarromaner som var i omlopp under hans tid och tog sig för att lustmörda dem. Han skapade den till åren komne och fattige lantjunkaren Quejana som förläser sig på dessa dåliga böcker till den grad att han förlorar begrepp om saga och verklighet. Han ser sig själv som riddare och beslutar sig för att under namnet don Quijote de la Mancha dra ut i världen och likt romanhjältarna ”avhjälpa alla orättvisor och inlåta sig i farliga äventyr på vilka han kan vinna oförgängligt namn och rykte”.

Med löfte om ett ståthållarskap på en erövrad ö lyckas han locka med den godmodige bonden Sancho Panza i rollen som väpnare. Med vad som i don Quijotes fantasi duger som utrustning rider de ut på landsbygden för att motta det mått av jungfrur, bovar och sagoväsen som tillkommer varje riddare.

Med dessa karaktärers scenöppning inleder Tage Lindbom sin idéhistoriska exposé ”Sancho Panzas väderkvarnar”. Han vill låta historien om Don Quijote ge hans essäer liv eftersom han ser Cervantes uttrycka något mer än vad som vanligen uttolkas. Lindbom använder det udda paret för att symbolisera spiritualitet och realitet.

Don Quijote är den ädle, tragiske, högtsträvande kraften som balanseras av sin väpnares praktiska enkelhet i ”det eviga dialektiska spelet mellan det aristokratiskt förnäma och det mustigt folkliga”. De blir köttsliga och pedagogiska representanter för den ständigt återkommande friktion som Lindbom avläser i västerlandets idéhistoria.

Men det finns också en annan potential i liknelsen som inte fullföljs. Lindbom har rätt i att det är ett symboliskt motsatspar, men inte bara på det sätt han ser det utan också i bemärkelsen manligt och kvinnligt. Och i den senare polens fall är uttrycken betecknande även för konservatism.

Enligt Tage Lindbom representerar Sancho Panza massan och ”massan har liksom kvinnan en förbindelse med det sinnligt-animaliska, en emotionell lättrördhet parad med en djup och äkta instinktiv konservatism, en emotionell rikedom i förening med en vegetativt präglad stabilitet.” Lindbom vidrör alltså (rätt osentimentalt) en kvinnlig dimension hos Panza men endast per omväg och i förbigående. Han fäster sig för starkt vid Panzas enkelspårighet och lust för mat och sömn för att sätta hans feminitet i direkt samband med dialektiken.

Samma med psykologin som tecknas i don Quijote, då han gång på gång svävar högstämt i idealismens himmelshöga vyer för att i nästa ögonblick ligga förödmjukad och hostande i diket, och därmed omfatta två arketyper i det manliga spektrumet som ligger långt från varandra och samtidigt tätt intill.

Han är ”djupt försjunken i sina grubblerier och fantasier, asketiskt världsfrånvänd men samtidigt beredd att med raseri störta sig in i striden för sanning och rätt, till värn för änkor och faderlösa.” Ja, det är en aristokratsjäl som framträder – liksom den hos den typiskt manlige orosamme fanatikern som snabbt skjuter från det ena ytterligheten till den andra.

När Cervantes skriver att hans sorglige hjälte tänker ”avhjälpa alla orättvisor och inlåta sig i farliga äventyr på vilka han kan vinna oförgängligt namn och rykte” formulerar han inte bara ambitionen hos personen don Quijote utan också den typiska grundsatsen i ett (yngre) manligt stämningsläge – liksom ett psykologiskt mikrokosmos av konservatismens motsats. Det är i relation till detta Sancho Panzas ges sin roll som spänningsfältets feminina energi.

Mönstret blir snabbt bekräftat, för som i alla dramer utmejslar sig karaktärerna under prövningens tryck och don Quijote ser till att debaclen omgående infinner sig. De möter getherdar, prästkandidater, pigor, lagmän, barberare och stort sett vad man kan förväntas träffa på under en längre färd i Spaniens inland vid den tiden. Men i don Quijotes ögon framstår fram dessa som prinsessor, rovriddare och borgskurkar, allt vad som borde vara fallet i ett riddaräventyr. Till och med rödvinsläglar tar han för banditer, och berömd är ju scenen där han spränger fram mot de vindkvarnar han har utnämnt till jättar.

De båda blir således utskrattade, utskällda, bortjagade och hamnar konstant i slagsmål som de oftast förlorar. Men deras personlighetsdrag försvinner aldrig i tumulten. Tvärtom, de skärps. Panza visar sig vara mycket mer än en glupsk dumskalle.

Trots alla de yra dumheter don Quijote tvingar på honom är Sancho Panza honom hela tiden tillgiven – och känslan är ömsesidig – och man märker ibland även beundran och stolthet. Men han genomskådar honom också. Sancho Panza låter sig aldrig imponeras till den grad att han dras med in i dårskaperna fullt ut. Inte så pass att han själv inte ser tingen som något annat än vad de faktiskt är och vilka praktiska och mänskliga krav dessa ställer vid vite av konsekvenser. De båda må ligga mörbultade på gårdsplanen men aldrig utan att Sancho Panza först varnat sin herre, försökt hålla honom inom det sunda förnuftets gränser och skärpa hans blick mot det faktum att rovriddarna ifråga snarare var retliga värdshusgäster och att barflickan som skulle räddas kanske inte helt och hållet var ett dygdemönster.

Sancho Panza håller instinktivt en stadig balans mellan verkligheten och riddarfantasin. Samtidigt som han förvisso kan bländas av riddarrustningens sken och lockas av glansen glömmer han aldrig de mänskliga måtten där innanför. Han håller dem obönhörligt fast vid sina naturliga proportioner, även om riddaren skjuter iväg mellan grubbleriets och kämpavrålets ytterligheter. Oavsett hur högljutt don Quijote förstorar sig själv och sin omvärld sitter en osynlig livlina fäst vid väpnarens realism som räddar honom. Faktiskt förs tankarna till den skällande hunden som dras i kopplet av sin matte.

Till skillnad från sin riddare ser Sancho Panza heller inget som helst självändamål i äventyret som sådant. Don Quijote har ett mål såtillvida att han söker en fantasigestalt, den oförlikneliga Dulcinea av Toboso. Med eftersom det är ett drömskt och ogripbart mål är kringirrandet en oskiljbar del av det. Panza däremot har gett sig ut för att hitta förankring och slå rot. Han skall bli ståthållare på en ö och för hans del är färden därmed ett nödvändigt ont som gärna får ta slut så fort som möjligt.

Så naturligtvis är det Sancho Panza som till slut vill återvända till det förlorade sammanhanget. Han värderar hemmets härd mer än äventyret, till och med när hans fru vid hemkomsten genast frågar hur det är med åsnan och Sancho förtörnat säger att det är bättre beställt med åsnan än hans herre och får svaret ”Lovad vare Gud som har visat mig så stor nåd”.

Panza lyser igenom som konservativ inte främst för vad han tycker utan för hur han är, och till skillnad från renodlade ideologier är konservatismen i så hög grad en sammansättning av attityder att man kan tala i termer av personlighetsdrag.

Många av dessa är så framträdande att vi känner dem och det som utkristalliseras är inget mindre än den arketypiska bilden av en kvinnas inre : Det är dragningen mot det partikulära istället för det universella, mot det småskaliga istället för det storvulna, mot omvårdnaden framför exploateringen, mot det igenkännbara framför okända, mot balans snarare än intensitet, mot det personliga snarare än det abstrakta, mot försiktighet istället för vågspel, mot tanken på platsen snarare än på rörelsen, mot socialitet istället för atomistisk individualism. Och inte minst tendensen att vara pragmatisk och inte en principryttare – vilket don Quijote bokstavligen är.

Sancho Panzas åthävor och fysiska uppenbarelse döljer detta så långt det är möjligt men bryter man loss hans grova hölje ser man att konservatismen är en kvinna.

Det är inte helt lätt att föreställa sig Sancho Panza på Bokens dag, men där sitter han. Precis som konservatismen i stort dras mot humaniora snarare än mot naturvetenskap och mot kultur snarare än mot ekonomi och teknik. I stort sett alla de icke-materialistiska samhällssfärer konservatismen försvarar är påfallande kvinnligt besatta.

Ändå är Cervantes inte tillräcklig för en fullständig bild. Den ses först efter ett för all del spekulativt men för ämnet motiverat lod djupt ned i kvinnosjälen ända till intuitionen och därmed till en central del av konservatismens kunskapsteori. Ytterst är det en just intuitivt som den konservative till skillnad mot rationalistens (manliga) värld av symmetri och kalla fakta uppfattar den ordlöst existerande världen, det osynliga sammanhanget av moral, kultur och sociala normer som i det stora och lilla formar en mer sammansatt verklighet än utopistens och logikerns, och som inte bara kompletterar den utan också ofta övertrumfar den i reell betydelse.

Den Panzska förtrogenhetskunskapen ställs konsekvent mot den storslagna don Qujiotska utopistiska energin, men Cervantes låter inte detta erfarenhetsförnuft förfinas till intuition och därvid gör Sancho Panzas feminitet – och konservatism – halt. Men fram till den punkten är den i sin relation till don Quijote ganska väl tecknad.

Allt förstås hårdraget och förenklat. Men nog för att man med fog kan fråga sig varför en idéströmning med så feminina grundinstinkter som konservatismen är så manligt dominerad. Precis som med den fiktive Panzas yttre är ju den moderna konservatismens association med ”hårda” samhällsfrågor som försvar och lag och ordning, en form som är satt efter omständigheterna och inte en egentlig manifestation av dess väsen.

Kanske är det så enkelt som att svaret ligger just där. Men det är allt synd. I dag är det kanske få som över huvud taget har läst Cervantes klassiker. Men sannolikheten är nog större att det i så fall är en av de kvinnliga kulturbärarna på Växjö Teater än att det är en genomsnittlig man.

Fredrik Haage är politisk chefredaktör för Smålandsposten