Sätt P för pensionssocialismen

Att beivra fusk med våra pensionssystem är naturligtvis lovvärt, men de borgerliga partierna bör vara på sin vakt – pensionerna får inte användas för fondsocialism, varnar Anders Ydstedt.

I veckan presenterade partierna som står bakom pensionssystemet en överenskommelse för att minska riskerna för ”ppm-missbruk” (årets nyord?). Partierna är överens om att det tas fram en handlingsplan i två delar och ett åtgärdsprogram om 30 punkter. Det är naturligtvis bra att fusk beivras och att partierna för tillfället åter är överens om att säkra – inte avveckla systemet.

I debatten har det stora antalet fonder setts som ett problem och inför förhandlingarna mellan partierna hotade Stefan Löfven med att socialdemokraterna kan tänka sig att skrota hela PPM-systemet. Socialförsäkringsministern hade enligt tidningen Fokus (2017 nr 12) tre förslag varav ett var att hela sparandet, alla 840 fonderna, läggs i en statlig fond. Uppenbarligen har de borgerliga partierna i förhandlingarna lyckats stoppa dessa tankar. Till glädje för alla pensionssparare.

Tidigare när koncentration av pensionssparandet varit upp till debatt har det protesterats högljutt. Denna gång har det varit märkbart tyst, förutom en krönika i tidningen Fokus som varnat för socialism. Det är illavarslande för det är just det som är risken.

Peter F. Drucker (1909 – 2005) var kanske mest känd som managementkonsult men i boken ”Socialism genom pensionsfonder” (LIBER Förlag) beskrev han redan 1977 hur amerikanska pensionssparare blivit största ägare i det amerikanska näringslivet. Detta har skett genom pensionsavsättningar som investerats i noterade företag men tack vare ägarspridning har ingen fond något beslutande inflytande. Boken är trots sin ålder fortfarande tankeväckande och dagens svenska ppm-system måste ses som en enorm framgång.

Drucker varnar för hur en stor nationell politiskt eller fackföreningsstyrd pensionsfond kan tvingas ta nationella och arbetsmarknadspolitiska hänsyn i sina placeringar, bekräfta den befintliga strukturen i näringslivet och därmed blockera omstrukturering och förnyelse. Tillväxt och jobbskapande skulle påverkas negativt. Drucker skriver ”Gamla omoderna företag skulle tillförsäkras en riklig kapitalförsörjning medan kapital för nya företag och för ekonomins tillväxtsektor skulle bli praktiskt taget ouppnåelig i dessa länder” (Drucker syftar här på fondförslag i Sverige och Danmark). Enligt Drucker hade detta blivit en konsekvens i Sverige om löntagarfonderna införts så som förslaget såg ut 1977.

Drucker skriver att ”hög produktivitet strider mot det essentiella i den politiska proceduren. Produktivitet kräver koncentration och prioritering, villighet och förmåga att ”avveckla”. Den politiska proceduren syftar mer till att nå fram till enighet än till ett beslut, att låta morgondagen bli mer lik gårdagen.” Därför är det så enormt viktigt att upprätthålla en pluralism i sparandet och stoppa alla försök till att slå ihop pensionsfonder och begränsa valfriheten. Här måste de borgerliga i pensionsgruppen hålla linjen.

Drucker varnar dock för att ett organiserat storskaligt pensionssparande binder mycket kapital som skulle kunna gå till innovationer och utveckling. Tryggheten av att ha ett pensionssparande gör också att eventuellt överskott konsumeras istället för att investeras. Här borde vi i Sverige ta oss en ordentlig funderare. De flesta svenskar har sitt sparande uppbundet i boende och pensionssparande vilket gör att möjligheterna till eget entreprenörskap begränsas. En möjlighet vore att vi som i USA eller Singapore kunde få ”låna” av vårt eget sparande för att till exempel vidareutbilda oss eller starta företag. Kanske kan detta vara en fråga för de borgerliga i pensionsgruppen för att flytta fram positionerna?

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift
”Socialism genom pensionsfonder” recenserades av Rolf Englund i Svensk Tidskrift 1977.