SD gör det för enkelt för sig

Tidigt i maj publicerade Sverigedemokraterna sin valfilm för valet till Europaparlamentet. Det är en sällan skådad insats i historielöshet och ensidighet, skriver Zebulon Carlander.

Antingen kan man dissekera enskilda sekvenser eller bemöta det centrala narrativt. Den här kolumnen kommer göra det senare.

Filmen visar Jimmie Åkesson vandrandes runt ikoniska europeiska siluetter, berättandes hur kontinenten är en mångfacetterad smältdegel med hundratals miljoner människor, dussintals språk och sedvänjor.

Det är såklart sant.

Han fortsätter med att beskriva allt det fantastiska som har producerats i Europa och av européer, vilket är resultatet av de olikheter och den kreativitet som finns och de utbyten som sker inom och mellan olika stater.

Det kan jag också ställa mig bakom.

Men sedan för han in EU i bilden. Han beskriver det som något påtvingat och främmande. Något som hämmar, snarare än möjliggör, det skapande Europa. Hans argument är att EU är ett hot mot kontinenten och allt det som gör den underbar.

Det är här mina invändningar börjar.

Den historiska och kulturella exposé som Åkesson artikulerar är, även om man godtar dess huvuddrag, endast en sida av myntet. Det återger bara en del av den komplexa helheten som är den långa europeiska erfarenheten.

Sanningen är att EU var påtvingat kontinenten, men inte av någon högre, främmande makt utan av oss själva. EU och dagens säkerhetspolitiska system – av vilket Nato också är en del – är resultatet 1800- och 1900-talens mörka erfarenheter.

Det komplexa statssystemet i Europa, vilket skapade den kreativa spänningen som under århundraden gjorde kontinenten till världens ledande centrum för innovationer och idéer, är också strukturellt instabilt.

Den här strukturella instabiliteten har uppmuntrat till permanenta konflikter på kontinenten. Det maktbalans-tänkande som länge dominerade krävde ett krig då och då för att tillgodose förändrade styrkeförhållanden mellan staterna.

Desto mer omfattande och destruktiva dessa krig blev, desto mer oacceptabel blev den här ordningen. Maktbalansen mötte sitt slutliga öde när Tyskland återförenades under Bismarck, vilket satte systemet i permanent obalans.

I grund och botten är EU en slags konfliktlösningsmekanism mellan de europeiska staterna. En permanent förhandling och process där man försöker hitta lösningar på gemensamma bekymmer och problem. Det skapar utrymme för de kreativa spänningarna fast inom ramen för ett fredligt system.

EU är inte den enda anledningen till fred på kontinenten – den äran i så fall lika mycket delad med försvarsalliansen Nato. Faktum är att dessa två institutioner är som syskon. De har kompletterat och förstärkt varandra under decennier.

EU är på intet sätt perfekt. Det har absolut sina excesser och brister, men för att parafrasera Winston Churchill är det kanske det värsta europeiska systemet i historien med undantag för alla andra som har prövats.

Det fenomenala med EU-systemet är ju att det går att genomföra kursändringar. Det finns solida majoriteter runtom i EU-länder som vill sätta begränsningar på överstatligheten men som vill lösa gemensamma problem på viktiga områden.

Åkesson säger att det han vill se istället är ett europeiskt samarbete med allt det som är bra med EU, som till exempel den mer eller mindre friktionslösa handeln mellan länder, men som är utan allt det dåliga. Visionärt.

Hur han vill skapa det här samarbetet lämnar han utan vidare konkretion. Det är ingen hemlighet – valtaktiska förflyttningar till trots – att han helst skulle se oss lämna EU och ersätta det med ett annat samarbete som byggs upp från grunden.

Som Carl Bildt poängterade i en debatt med Åkesson i höstas är det enkelt för SD med sina likasinnade i Europa (Åkesson insisterar på att de inte är vänner) som till exempel Marine Le Pen i Frankrike att komma överens om att rasera EU, men att bygga något nytt blir svårt.

Att presentera enkla lösningar är definitivt bekvämt, men det är knappast seriös politik. Den svulstiga och grandiosa utopi Åkesson erbjuder är inte realiserbar och den historia han återger är falsk.

Jag väljer istället de gråa, tråkiga konferensrummen där det under nattmanglingar formuleras imperfekta kompromisser som steg för steg gör tillvaron för den enskilde människan lite bättre, lite trevligare. Det slår allt annat.

Zebulon Carlander är kolumnist för Svensk Tidskrift