SD i riksdagen – är det vårt fel?

Det främlingsfientliga partiet har fått mycket hjälp på vägen till riksdagen. Såväl av de etablerade partierna som av andra politiska organisationer, opinionsbildare och debattörer. Nu är det dags att på allvar ta debatten med SD. Alla deras riksdagsledamöter och representanter i kommunala församlingar runt om i landet måste tvingas stå för sin politik. Det skriver Cecilia Brinck.

Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har, åtminstone om man får tro kvällstidningarna, störtat ner landet i kaos och elände, Statsministern sägs vara ”mållös”, ett påstående som uppenbarligen grundar sig på det faktum att han inte ville besvara Expressens utslängda frågor.

Pratet om kaos är naturligtvis trams. Kaos uppstår inte bara för att Maria Wetterstrand sitter och skriker i TV och ett antal löpsedelshungriga kvällstidningsjournalister säger det. Mer sansade debattörer har under veckan försökt dämpa det hela, bland annat genom att påminna om att läget ingalunda är unikt. Vi har en minoritetsregering, något som faktiskt snarare är regel än undantag i Sverige. Det får helt enkelt förhandlas i utskotten – som SD inte bör uteslutas ifrån, hur frestande det än är – och så får regeringen stoppa in all viktig politik i budgeten. Vad ska SD göra? Gå ihop med de rödgröna för att fälla regeringens budget? Det skulle försätta Mona Sahlin i en intressant position, för att uttrycka det försiktigt.

Visst är det störande – direkt upprörande faktiskt – att drygt tio procent av de folkvalda är antingen kommunister eller inskränkta främlingsfientliga populister med nära koppling till nynazisterna. Det gör mig extremt illa till mods. Men det är väl som någon brukade säga – var det Sven Rydenfelt? – att tio procent av varje given population är dumskallar.

Orsakerna till SD:s framgångar kommer att analyseras under lång tid. Det handlar om utanförskap, om skicklig exploatering av människors missnöje och rädsla, om ett målmedvetet och professionellt arbete för att bygga upp en basorganisation.

Dessvärre har vi alla spelat dem i händerna.

SD bygger omsorgsfullt upp sin image som missförstådda, förföljda, förtryckta och illa behandlade. De älskar sin martyrstatus – det är den de lever på.

Och de får mycket hjälp. De har fått hjälp av de etablerade partierna – utan undantag, även om somliga är större syndare än andra, av andra politiska organisationer, opinionsbildare och debattörer. Mona Sahlin har under hela valrörelsen varit helt fixerad vid SD och pratat om dem oupphörligen. Patrasket i vänsterns frontorganisationer har (för)stört SD:s möten och med våld hindrat dem från att utöva sina medborgerliga rättigheter. Jo, för så är det – bästa syndikalister och andra: även människor som har åsikter vi ogillar har rätt att uttrycka dem!

Somliga opinionsbildare har helt tappat fattningen inför SD. En av dem är Ulf Wickbom, politisk redaktör på Barometern. Han menar – på fullt allvar – att läget är så allvarligt att det måste till ett slags organiserat samarbete (han är rätt vag när det gäller formerna för samarbetet, det blir enklast så) mellan socialdemokraterna och Alliansen för att blockera SD.

”En radikalt ny situation i svensk politik kräver ett radikalt nytt angreppssätt”, skriver Wickbom, som avslutar med den lätt Grönköpingsaktiga parollen: ”Barometern kräver: Enad front mot SD. Gemensam plattform för framtiden.” www.barometern.se/ledare/ingen-tvekan-om-att(2114836).gm. Han är inte ensam.

SD hade inte kunnat önska sig bättre reklam. En viktig opinionsbildare som beskriver dem som precis så betydelsefulla och farliga som de helst av allt vill vara.

SD kan inte ignoreras. Den taktiken har prövats, och den fungerade inte. SD försvann inte bara för att man inte låtsades om dem. De är här, de finns i riksdagen och de är en del av det svenska politiska landskapet, hur illa vi än tycker om det.

Nu är det dags att på allvar ta debatten med dem, och inte bara med Jimmie Åkesson och Björn Söder som är slipade och ålhala. Alla deras riksdagsledamöter och representanter i kommunala församlingar runt om i landet måste tvingas stå för sin politik. Det kan de nämligen inte. Ett exempel:

2005 var det kyrkoval. På Barometerns ledar- och debattredaktion, där jag då jobbade, diskuterade vi en hel del hur vi skulle hantera SD, som gjorde en ordentlig satsning just i vår del av Växjö stift. Vi kom fram till att det enda rimliga var att erbjuda dem debattutrymme på samma sätt som vi erbjöd de andra nomineringsgrupperna. Så skedde, och ingenting hände. Vi hörde inte ett ljud från SD förrän en sen fredagseftermiddag när jag var på väg hem från jobbet. Jag hade en dryg timmes bilresa hem, och strax efter Kalmar ringde min mobiltelefon.

En man, som inte presenterade sig (men sådant är man rätt van vid på tidningsredaktioner), och lät en aning fredagskvällsdragen, undrade varför SD inte hade synts till i debatten. Jag berättade att det berodde på att vi inte hört av dem. Samtalet fortsatte, handlade om ditten och datten, men landade efter en stund åter i SD och det blev allt tydligare vad syftet med uppringningen var. Det visade sig också att mannen ingalunda var en läsare vem som helst, som ringde för att försäkra sig om en allsidig rapportering inför kyrkovalet. Han hade något med SD:s tidning att göra och var en rätt betydelsefull person i partihierarkin. Jag sa att om de levererade en artikel i rätt omfång, som höll sig på rätt sida om Tryckfrihetsförordningen, Brottsbalken och Yttrandefrihetsgrundlagen, så skulle vi ta in den.

”Nej, vi jobbar inte så”, sa han. ”Men du kan få komma och intervjua Jimmie Åkesson.” Jag förklarade att vi inte jobbade så, det var en debattsida det handlade om och där publicerade vi texter som andra skrivit – inte som vi skrivit åt dem. Han blev rejält ilsken, pratade om censur, och la på luren.

Och jag har träffat många kolleger med samma erfarenheter av SD. Det är så de jobbar. När SD säger att de inte får komma till tals beror på det att de inte försöker. De skriver inga debattartiklar – förmodligen beroende på att bara några få i partitoppen kan och får. De deltar inte i debatter även om de bjuds in, de ställer bara upp när de får vara ensamma och det hela sker helt på deras villkor.

Ta debatten. Be dem förklara sin budget, där de räknar hem samma besparingar tre gånger. Ställ frågor, ställ dem till svars, tvinga dem att diskutera politik på andra villkor än de som de själva har formulerat.

Tvinga ut dem i solen. Då spricker de, precis som trollen när solen lyser på dem.
Cecilia Brinck är redaktör för Svensk Tidskrift. Foto: Jonna Thomasson