Senghor och négritude
1968
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Sekreterare JEAN-LOUIS SAINZ:
Senghor och
negritude
En av de mera uppmärksammade
afrikanska ledarna är presidenten i
Senegal, Leopold Senghor. Han är känd
både som författare och politiker. l det
senare hänseendet har inte minst hans
försök att med begreppet negritude
skapa en egen afrikansk variant av
socialismen väckt intresse.
Senghors ideologi presenteras i denna
artikel av sekreterare ]eanLouis-Sainz,
verksam vid franska handelskammaren
i Stockholm. Förf. är själv född i
Dakar och har tillbringat sin
barndomstid i Senegal och Elfenbenskusten samt senare företagit resor
till andra delar av Västa/rika.
Han har varit aktiv inom kårpolitiken
i Uppsala och medlem av
föreningen Heimdals styrelse.
Leopold Sedar Senghor är idag president
för republiken Senegal i Afrika. Han är
61 år gammal och kan räknas bland de
främsta kulturpersonligheterna på den
svarta kontinenten. Sin skolutbildning
fick han i huvudstadenDakar och avlade
sedan en högre lärarexamen i litteratur
och filosofi vid Sorbonnei Paris. Han var
en tid lärare i Frankrike och i samband
med andra världskriget tjänstgjorde han
i franska armen. Från mitten av 40-talet började han få ett allt större intresse
för politik, och som deputerad i nationalförsamlingen i Paris blev han en stark
förkämpe för en afrikansk federation i
nära anslutning till Frankrike. Då Malifederationen mellan Senegal och Mali
upplöstes i augusti 1960 blev han vald
till president i SenegaL Som poet och
författare är Senghor känd genom ett
flertal lyriska alster såsom, ”Chants
d’ombre” och ”Hosties noires”, ”Ethiopiques”, ”Nocturnes” samt ”Poemes”.
Dessutom har han utgivit en antologi
över lyrik från det svarta Afrika och
Madagaskar skriven på franska. I hans
politiskt inriktade författarskap, som
jag skall beröra här, märkes ”Negritude
et Humanisme” samt ”Nation et voie
africaine du socialisme”.
För att bättre kunna förstå den grogrund där negritude-begreppet utvecklades och dess plats inom ramen för en
bredare självständig och nationell politik, är det nödvändigt att i stora drag
karakterisera den franska kolonialadministrationen och dess innebörd. Denna
kännetecknades av målsättningen, att
46
assimilera människorna under franskt
styre och naturalisera dem till franska
medborgare. Fransmännen tillämpade
direkt styrelse i sina besittningar och
behandlade traditionella auktoriteter
som underlydande tjänstemän i en
strängt centraliserad administrativ apparat. Man strävade efter att skapa en
afrikansk elit som man sedan undan för
undan lät assimilera till moderlandet
Frankrike. Den nationella befrielsen kom
därför att ligga inom ramen för en införlivning med kolonialmaktens kulturella och politiska system. Tillvägagångssättet innebar i och för sig icke en
alltför diskriminerande raspolitik. Den
franska ärelystnaden sökte istället att
göra afrikanerna till svarta europeer.
Afrikansk reaktion
Följderna av den kolonialpolitik fransmännen bedrivit framstod markant sedan dess besittningar vunnit full självständighet. På afrikanskt håll reagerade man skarpt mot den franska kulturella dominansen som förbisåg allt det
värdefulla i det traditionella afrikanska
samhället. Enligt franskt mönster fick
denna reaktion också ett filosofiskt uttryck genom negritude-begreppet. Vad
som i detta första skede framkom, var
snarare en kulturell befrielse än en nationell.
Det var Senegals president, Senghor,
och den västindiske författaren, Aime
Cesaire, som skapade detta begrepp.
Negritude är alltså en reaktion mot erövring, underkastelse och assimilering. Den
vill framhäva den afrikanska personligheten och dess likaberättigande med hela
den övriga mänskligheten. Man söker
sig tillbaka till det bortglömda förflutna, till allt det värdefulla i det traditionella samhällsarvet. Negritude innebär helt enkelt en afrikansk pånyttfö-
delse, ett filosofiskt och kulturellt försvar för Afrikas egenart och värdighet.
Det är i varje fall så Senghor vill se det.
Det är viktigt att hålla i minnet, att
negritude och dess teoretiska innebörd
inte utvecklades i Afrika utan i Paris.
Vid Sorbonne-universitetet träffades olika intellektuella afrikaner med en gemensam längtan till den svarta kontinenten. I denna kolonisatörens högborg
erfor de en känsla av isolering och en
vilja att rättfärdiga det kulturella arv,
som den västerländska överlägsenheten
och dominansen hade undertryckt. Från
denna period härstammar också Senghors både poetiska och teoretiska författarskap. Om negritude dittills varit
ett begrepp fyllt av mer känsla än förståelse och utan större innebörd, så kom
Senghor mer än någon annan, att ge det
ett innehåll och en riktning. Han skulle
komma att göra det till en normgivande komponent i ett bredare ideologiskt
system.
I sitt teoretiska arbete kom Senghor
snart fram till några viktiga drag inom
marxismen som han stannade inför. Den
växande utarmningen av arbetarklassen
som Marx och Engels beskrev i samband med kapitalet och mervärdesteorin
ger marxismen en humanistisk prägel,
genom dess betoning av människans värde och frihet. Senghor säger själv: ”Marx’
största förtjänst ligger inte däri, att han
lärt oss nationalekonomi utan humanism.
Han har fått oss att upptäcka individerna i den ekonomiska historien och
utöver det, mänskligt behov, kamp och
känsla av främlingsskap i en industrialiserad omgivning.” Denna marxistiska
humanism ledde Senghor att förkasta kapitalismens ekonomiska former samt kolonialismen. Aven den dialektiska metoden lät Senghor inkorporera i sitt teoretiska arbete. Marxismens förtjänst ligger i att den överfört Hegels dialektiska schema från ideernas värld till det
konkret verkliga. Senghor anser, att detta är ett välbehövligt instrument för att
förverkliga det nya samhället. Dess funktion är ju dynamisk då den skall väcka
upp individens självmedvetande och
handlingskraft. Om den senegalesiskepresidenten tagit vara på en del komponenter inom marxismen, har han också förkastat en del andra. Sålunda avvisas
klasskampsteorin som föråldrad och stridande mot den afrikanska verkligheten.
Inte heller ateismen och dess förbiseende av andliga värden finner något gehör i hans arbete. Den marxistiska determinismen anser Senghor vara alltför
överdriven och den bortser från individen och hans frihet.
Ideologisk brygga
I negritude ingick redan från början en
stark vilja att rättfärdiga det afrikanska kulturella arvet för att därmed järn- 47
ställa det med andra civilisationer. En
sådan andlig och ideologisk brygga fann
Senghor i den franske filosofen Teilhard
de Chardins’ författarskap. Enligt denne tänkare är det betydelsefulla inom
vårt moderna samhälle, att vi ”genom
socialisering, dvs. förnuftets undersökning av sig själv och genom totalisering, dvs. varje enskild civilisations möte
med en annan, upprättar en världscivilisation”. Det afrikanska personlighetsvärdet har med utgångspunkt från Teilhard de Chardins’ filosofi hos Senghor
funnit sitt existensberättigande. Marx
och Engels visste inget om afrikanerna,
men Teilhard ger dem tillbaka deras
värdighet, och negritude kom sålunda
att framstå som det afrikanska bidraget till världscivilisationens utformning.
I enlighet med den franske filosofen betonar Senghor att raserna inte är jämställda men kompletterar varandra, vilket är av större värde. Den federala
statsbildningen består av olika länder
och folk och är sålunda överlägsen den
nationella statsformen.
I sitt arbete på att ge negritude-begreppet ett teoretiskt innehåll förnekar
inte Senghor marxismen, ej heller intar
han en direkt antikommunistisk inställning. Han försöker snarare att gå ett
steg längre och omforma marxismen efter en afrikansk verklighet och dess behov. Hänsyn måste tas till det traditionella med dess sociala och kulturella system samt de ekonomiska, geografiska
och historiska realiteterna. För Senghor
är det inte bara fråga om att skapa en
48
negro-afrikansk socialism utan att delta i utformningen av en universell så-
dan. Han menar, att ”efter 1789 års
borgarrevolution och 1917 års proletä-
ra revolution, håller en tredje revolution på att ta form. Denna står i reaktion mot materialismen hos både kapitalism och kommunism. En integration av moraliska och religiösa värden
med det politiska och ekonomiska innehåll som de förra två revolutionerna
gett oss kommer att äga rum. I denna
revolution måste de färgade folken, negro-afrikanerna bland andra, spela sina
roller. De måste deltaga i skapandet av
den nya världscivilisationen”.
Handlingsmönster och program
Så är då cirkeln sluten. Från att ha varit en teori utifrån Marx och Teilhard
framstår Senghors’ negritude som ett
handlingsmönster och ett uppbyggnadsprogram. Så får också negritude-begreppet sin plats som vägledare i det bredare politiskt och socialt-ekonomiska system som den västafrikanska socialismen utgör och då framför allt i Senegal. Kännetecknande för den afrikanska
socialismen i allmänhet, är att den grundar sig på det traditionella samhället.
Med termer lånade utifrån Europa försöker den påvisa, att det socialistiska
samhällssystemet är just det tillstånd,
den situation, som sedan länge varit
djupt rotad i den primitiva gemenskapen mellan individer i Afrika.
Utan tvekan har Senghor genom sina
studier, sina kontakter och intryck kommit att ge negritude-begreppets känslostämningar, från början uttryckta i lyriska former, det innehåll och det värde som var nödvändigt för att skapa
något specifikt afrikanskt och framför
allt för att hos den breda befolkningen
inpränta en känsla av nationstillhörighet och värdighet.
Syftet har varit att presentera Senghor och hans politiska tankegångar utan
att ta ställning till dem. Det kan dock
konstateras att den praktiska politiken
i dagens Senegal inte kännetecknas av
den sanna socialism som åtminstone teoretiskt sett de östeuropeiska länderna bekänner sig till. Sådana jämförelser för
att bättre kunna definiera ett politiskt
och ekonomiskt läge är emellertid missvisande då de grundar sig på olika förutsättningar och andra förhållanden. Vad
det i dagens Afrika framför allt är frå-
ga om, är de politiska ledarnas förmå-
ga att så snabbt som möjligt lösa de ekonomiska och sociala problemen inom ramen för en stegrad levnadsstandard.
Man kan då konstatera, att lösningar
av dessa problem kommit att ta sig uttryck i bildandet av jordbrukskooperativ som ibland kompletterats med förstatligande av stora plantager, en av
staten bildad industrikedja på bynivå,
en av statliga myndigheter utarbetad
planhushållning med bestämmelser om
prioritering av olika kapitalkrävande
projekt, statlig insyn i privatföretag och
deras deltagande i den allmänna ekonomiska planeringen samt slutligen utvecklandet av sjukvården, skolutbildningen
och bostadsförsörjningen.
Senghor tillhör inte den radikala falang av afrikanska ledare som bekänner sig till vad de kallar för socialism.
I sin praktiska politik har han valt mer
försiktiga metoder och insåg redan från
början nödvändigheten av att bibehålla goda kontakter med det forna moderlandet Frankrike. Det är svårt att
sia om framtiden men redan nu kan man
peka på några faktorer som skulle kunna bli allvarliga. Medelklassen som består av en utländsk och en infödd grupp
sysselsatta inom handeln, gör motstånd
mot statlig dirigering för att värna om
sina rättigheter. Religiösa sekter på
landsbygden motsätter sig jordreformer
och skatteuppbörd. Det dominerande politiska partiet är inget massparti och har
49
inte heller en tillräckligt djup förankring bland folket. Korruption, ineffektivitet och bristande samarbetsvilja finns
det exempel på både inom den högre
statsförvaltningen och på det jordbrukskooperativa planet.
Senghors’ socialism, som man möter
den i hans författarskap, har två karakteristiska beståndsdelar. Den ena utgör en blandning av poetiska, kulturella och filosofiska uttryck och den andra innehåller ett mer renodlat ekonomiskt-politiskt ställningstagande. I detta sammanhang får negritude-begreppet
sin plats vid sidan av den marxistiska
dialektiken, Teilhard de Chardins’ filosofiskt-teologiska tankegångar samt en
slags socialism präglad av humanism och
reformism.
Senghor och
negritude
En av de mera uppmärksammade
afrikanska ledarna är presidenten i
Senegal, Leopold Senghor. Han är känd
både som författare och politiker. l det
senare hänseendet har inte minst hans
försök att med begreppet negritude
skapa en egen afrikansk variant av
socialismen väckt intresse.
Senghors ideologi presenteras i denna
artikel av sekreterare ]eanLouis-Sainz,
verksam vid franska handelskammaren
i Stockholm. Förf. är själv född i
Dakar och har tillbringat sin
barndomstid i Senegal och Elfenbenskusten samt senare företagit resor
till andra delar av Västa/rika.
Han har varit aktiv inom kårpolitiken
i Uppsala och medlem av
föreningen Heimdals styrelse.
Leopold Sedar Senghor är idag president
för republiken Senegal i Afrika. Han är
61 år gammal och kan räknas bland de
främsta kulturpersonligheterna på den
svarta kontinenten. Sin skolutbildning
fick han i huvudstadenDakar och avlade
sedan en högre lärarexamen i litteratur
och filosofi vid Sorbonnei Paris. Han var
en tid lärare i Frankrike och i samband
med andra världskriget tjänstgjorde han
i franska armen. Från mitten av 40-talet började han få ett allt större intresse
för politik, och som deputerad i nationalförsamlingen i Paris blev han en stark
förkämpe för en afrikansk federation i
nära anslutning till Frankrike. Då Malifederationen mellan Senegal och Mali
upplöstes i augusti 1960 blev han vald
till president i SenegaL Som poet och
författare är Senghor känd genom ett
flertal lyriska alster såsom, ”Chants
d’ombre” och ”Hosties noires”, ”Ethiopiques”, ”Nocturnes” samt ”Poemes”.
Dessutom har han utgivit en antologi
över lyrik från det svarta Afrika och
Madagaskar skriven på franska. I hans
politiskt inriktade författarskap, som
jag skall beröra här, märkes ”Negritude
et Humanisme” samt ”Nation et voie
africaine du socialisme”.
För att bättre kunna förstå den grogrund där negritude-begreppet utvecklades och dess plats inom ramen för en
bredare självständig och nationell politik, är det nödvändigt att i stora drag
karakterisera den franska kolonialadministrationen och dess innebörd. Denna
kännetecknades av målsättningen, att
46
assimilera människorna under franskt
styre och naturalisera dem till franska
medborgare. Fransmännen tillämpade
direkt styrelse i sina besittningar och
behandlade traditionella auktoriteter
som underlydande tjänstemän i en
strängt centraliserad administrativ apparat. Man strävade efter att skapa en
afrikansk elit som man sedan undan för
undan lät assimilera till moderlandet
Frankrike. Den nationella befrielsen kom
därför att ligga inom ramen för en införlivning med kolonialmaktens kulturella och politiska system. Tillvägagångssättet innebar i och för sig icke en
alltför diskriminerande raspolitik. Den
franska ärelystnaden sökte istället att
göra afrikanerna till svarta europeer.
Afrikansk reaktion
Följderna av den kolonialpolitik fransmännen bedrivit framstod markant sedan dess besittningar vunnit full självständighet. På afrikanskt håll reagerade man skarpt mot den franska kulturella dominansen som förbisåg allt det
värdefulla i det traditionella afrikanska
samhället. Enligt franskt mönster fick
denna reaktion också ett filosofiskt uttryck genom negritude-begreppet. Vad
som i detta första skede framkom, var
snarare en kulturell befrielse än en nationell.
Det var Senegals president, Senghor,
och den västindiske författaren, Aime
Cesaire, som skapade detta begrepp.
Negritude är alltså en reaktion mot erövring, underkastelse och assimilering. Den
vill framhäva den afrikanska personligheten och dess likaberättigande med hela
den övriga mänskligheten. Man söker
sig tillbaka till det bortglömda förflutna, till allt det värdefulla i det traditionella samhällsarvet. Negritude innebär helt enkelt en afrikansk pånyttfö-
delse, ett filosofiskt och kulturellt försvar för Afrikas egenart och värdighet.
Det är i varje fall så Senghor vill se det.
Det är viktigt att hålla i minnet, att
negritude och dess teoretiska innebörd
inte utvecklades i Afrika utan i Paris.
Vid Sorbonne-universitetet träffades olika intellektuella afrikaner med en gemensam längtan till den svarta kontinenten. I denna kolonisatörens högborg
erfor de en känsla av isolering och en
vilja att rättfärdiga det kulturella arv,
som den västerländska överlägsenheten
och dominansen hade undertryckt. Från
denna period härstammar också Senghors både poetiska och teoretiska författarskap. Om negritude dittills varit
ett begrepp fyllt av mer känsla än förståelse och utan större innebörd, så kom
Senghor mer än någon annan, att ge det
ett innehåll och en riktning. Han skulle
komma att göra det till en normgivande komponent i ett bredare ideologiskt
system.
I sitt teoretiska arbete kom Senghor
snart fram till några viktiga drag inom
marxismen som han stannade inför. Den
växande utarmningen av arbetarklassen
som Marx och Engels beskrev i samband med kapitalet och mervärdesteorin
ger marxismen en humanistisk prägel,
genom dess betoning av människans värde och frihet. Senghor säger själv: ”Marx’
största förtjänst ligger inte däri, att han
lärt oss nationalekonomi utan humanism.
Han har fått oss att upptäcka individerna i den ekonomiska historien och
utöver det, mänskligt behov, kamp och
känsla av främlingsskap i en industrialiserad omgivning.” Denna marxistiska
humanism ledde Senghor att förkasta kapitalismens ekonomiska former samt kolonialismen. Aven den dialektiska metoden lät Senghor inkorporera i sitt teoretiska arbete. Marxismens förtjänst ligger i att den överfört Hegels dialektiska schema från ideernas värld till det
konkret verkliga. Senghor anser, att detta är ett välbehövligt instrument för att
förverkliga det nya samhället. Dess funktion är ju dynamisk då den skall väcka
upp individens självmedvetande och
handlingskraft. Om den senegalesiskepresidenten tagit vara på en del komponenter inom marxismen, har han också förkastat en del andra. Sålunda avvisas
klasskampsteorin som föråldrad och stridande mot den afrikanska verkligheten.
Inte heller ateismen och dess förbiseende av andliga värden finner något gehör i hans arbete. Den marxistiska determinismen anser Senghor vara alltför
överdriven och den bortser från individen och hans frihet.
Ideologisk brygga
I negritude ingick redan från början en
stark vilja att rättfärdiga det afrikanska kulturella arvet för att därmed järn- 47
ställa det med andra civilisationer. En
sådan andlig och ideologisk brygga fann
Senghor i den franske filosofen Teilhard
de Chardins’ författarskap. Enligt denne tänkare är det betydelsefulla inom
vårt moderna samhälle, att vi ”genom
socialisering, dvs. förnuftets undersökning av sig själv och genom totalisering, dvs. varje enskild civilisations möte
med en annan, upprättar en världscivilisation”. Det afrikanska personlighetsvärdet har med utgångspunkt från Teilhard de Chardins’ filosofi hos Senghor
funnit sitt existensberättigande. Marx
och Engels visste inget om afrikanerna,
men Teilhard ger dem tillbaka deras
värdighet, och negritude kom sålunda
att framstå som det afrikanska bidraget till världscivilisationens utformning.
I enlighet med den franske filosofen betonar Senghor att raserna inte är jämställda men kompletterar varandra, vilket är av större värde. Den federala
statsbildningen består av olika länder
och folk och är sålunda överlägsen den
nationella statsformen.
I sitt arbete på att ge negritude-begreppet ett teoretiskt innehåll förnekar
inte Senghor marxismen, ej heller intar
han en direkt antikommunistisk inställning. Han försöker snarare att gå ett
steg längre och omforma marxismen efter en afrikansk verklighet och dess behov. Hänsyn måste tas till det traditionella med dess sociala och kulturella system samt de ekonomiska, geografiska
och historiska realiteterna. För Senghor
är det inte bara fråga om att skapa en
48
negro-afrikansk socialism utan att delta i utformningen av en universell så-
dan. Han menar, att ”efter 1789 års
borgarrevolution och 1917 års proletä-
ra revolution, håller en tredje revolution på att ta form. Denna står i reaktion mot materialismen hos både kapitalism och kommunism. En integration av moraliska och religiösa värden
med det politiska och ekonomiska innehåll som de förra två revolutionerna
gett oss kommer att äga rum. I denna
revolution måste de färgade folken, negro-afrikanerna bland andra, spela sina
roller. De måste deltaga i skapandet av
den nya världscivilisationen”.
Handlingsmönster och program
Så är då cirkeln sluten. Från att ha varit en teori utifrån Marx och Teilhard
framstår Senghors’ negritude som ett
handlingsmönster och ett uppbyggnadsprogram. Så får också negritude-begreppet sin plats som vägledare i det bredare politiskt och socialt-ekonomiska system som den västafrikanska socialismen utgör och då framför allt i Senegal. Kännetecknande för den afrikanska
socialismen i allmänhet, är att den grundar sig på det traditionella samhället.
Med termer lånade utifrån Europa försöker den påvisa, att det socialistiska
samhällssystemet är just det tillstånd,
den situation, som sedan länge varit
djupt rotad i den primitiva gemenskapen mellan individer i Afrika.
Utan tvekan har Senghor genom sina
studier, sina kontakter och intryck kommit att ge negritude-begreppets känslostämningar, från början uttryckta i lyriska former, det innehåll och det värde som var nödvändigt för att skapa
något specifikt afrikanskt och framför
allt för att hos den breda befolkningen
inpränta en känsla av nationstillhörighet och värdighet.
Syftet har varit att presentera Senghor och hans politiska tankegångar utan
att ta ställning till dem. Det kan dock
konstateras att den praktiska politiken
i dagens Senegal inte kännetecknas av
den sanna socialism som åtminstone teoretiskt sett de östeuropeiska länderna bekänner sig till. Sådana jämförelser för
att bättre kunna definiera ett politiskt
och ekonomiskt läge är emellertid missvisande då de grundar sig på olika förutsättningar och andra förhållanden. Vad
det i dagens Afrika framför allt är frå-
ga om, är de politiska ledarnas förmå-
ga att så snabbt som möjligt lösa de ekonomiska och sociala problemen inom ramen för en stegrad levnadsstandard.
Man kan då konstatera, att lösningar
av dessa problem kommit att ta sig uttryck i bildandet av jordbrukskooperativ som ibland kompletterats med förstatligande av stora plantager, en av
staten bildad industrikedja på bynivå,
en av statliga myndigheter utarbetad
planhushållning med bestämmelser om
prioritering av olika kapitalkrävande
projekt, statlig insyn i privatföretag och
deras deltagande i den allmänna ekonomiska planeringen samt slutligen utvecklandet av sjukvården, skolutbildningen
och bostadsförsörjningen.
Senghor tillhör inte den radikala falang av afrikanska ledare som bekänner sig till vad de kallar för socialism.
I sin praktiska politik har han valt mer
försiktiga metoder och insåg redan från
början nödvändigheten av att bibehålla goda kontakter med det forna moderlandet Frankrike. Det är svårt att
sia om framtiden men redan nu kan man
peka på några faktorer som skulle kunna bli allvarliga. Medelklassen som består av en utländsk och en infödd grupp
sysselsatta inom handeln, gör motstånd
mot statlig dirigering för att värna om
sina rättigheter. Religiösa sekter på
landsbygden motsätter sig jordreformer
och skatteuppbörd. Det dominerande politiska partiet är inget massparti och har
49
inte heller en tillräckligt djup förankring bland folket. Korruption, ineffektivitet och bristande samarbetsvilja finns
det exempel på både inom den högre
statsförvaltningen och på det jordbrukskooperativa planet.
Senghors’ socialism, som man möter
den i hans författarskap, har två karakteristiska beståndsdelar. Den ena utgör en blandning av poetiska, kulturella och filosofiska uttryck och den andra innehåller ett mer renodlat ekonomiskt-politiskt ställningstagande. I detta sammanhang får negritude-begreppet
sin plats vid sidan av den marxistiska
dialektiken, Teilhard de Chardins’ filosofiskt-teologiska tankegångar samt en
slags socialism präglad av humanism och
reformism.