Shakespeare i Almedalen
Strax utanför Visby spelas Shakespeare på Romateatern. Peter j Olsson tror att Almedalsbesökarna kan få sig nog så mycket matnyttigt om politik och samtid av en kväll där.
Almedalen – de gränder och seminarierum som i en vecka föreställa Sverige, så går det att travestera det gamla uttalandet om teatern som ”de brädor som föreställa världen”.
Årets upplaga av politikfestivalen på ön i Östersjön går mot sitt slut, på lördagen talar oppositionsledaren Anna Kinberg Batra – och sedan återstår bara söndagens final med Vänsterpartiets partiledare som kommer att tala för glesnande led i ett Visby fyllt av hopknycklade programblad och övergivna PR-gimmicks.
Almedalen är större än någonsin, och också mer förtalat än tidigare. Och även vi som fortfarande betraktar veckan som ett positivt inslag i svensk demokrati kan sucka under dagarna i Visby. Vi som varit med länge kanske saknar en del av det som den första bekantskapen och förälskelsen så ljuv: Det är inte längre lika lätt att nå de viktigaste politiska spelarna, och mycket har sektionaliserats och blivit mindre publikt. De privata middagarna och ”rundabordssamtalen” är mer betydelsefulla. Och de allätande seminariebesökarna blir färre, de som är i Visby för att diskutera hälsovård, säkerhetspolitik eller energi går inte på så många oväntade seminarier – i sämsta fall inte längre ens på något partiledartal.
Ett vattenhål finns kvar, om det än bara lockar ett mindre tal. Ett par mil från Visby finns Romateatern i den gamla klosterruinen och där spelas Shakespeare (oftast, ett år var det uppehåll och någon gång har andra pjäser spelats) under öppen himmel.
Almedalen fyller snart femtio år, i dess modera form är det en produkt av 2000-talet. Den 23 april i år var det precis 400 år sedan William Shakespeare gick bort, troligen på sin 52:a födelsedag.
I år spelas en av bardens ”mörka komedier” – Lika för lika. Som alltid är det fascinerande hur mycket av nutidens förhållanden och moraliska problem som hittas i den begynnande moderna statens England kring år 1600.
I Lika för lika diskuteras faktiskt statens förmåga och medel för att skapa ett dygdigt och välordnat samhälle. Och kanske med ett pessimistiskt anslag: De goda ambitionerna och den höga moralen leder till förtryck, tårar och avrättningar. Och maktutövningen som krävs för att försöka skapa ett tryggt samhälle utan hot, mikroaggressioner och störande incidenter förvrider dem som är satta att skapa säkra hamnar. De blir mer depraverade än dem de är satta att vakta.
Om det handlar om stängda bordeller som i pjäsen eller dagens moralisters kamp mot misshagliga varumärken blir resultatet ofta lika illa.
Tidigare år har man kunnat avnjuta till exempel Othello med sin diskussion om etnisk identitet och hederskultur. Eller Macbeth, också han en från början välvillig om än ambitiös krigare i statens tjänst men som av maktbegär (påhejad av sin lady) drivs att byta lojalitet och avtal.
I väldigt många av Shakespeares pjäser är det diskussionen om makten och dess effekter som är temat. En nyttig påminnelse att statens makt alltid är farlig. Hur god och pålitlig en makthavare än är så kan han lätt gå över en gräns när hans makt och styrka inte längre används för att skydda landet och dess bebyggare, utan för att kontrollera och misshandla dem.
Shakespeare tillhör förstås den västerländska kulturen, ja hela jordens, ändå är det en viss avund man kan känna gentemot den anglosaxiska världen som har detta centrala författarskap.
Han har sagts skapa den moderna människan. Det är i stor utsträckning individer som befolkar hans pjäser, med individens speciella talanger, karaktärsdrag och egenheter. Ändå är intrigen i hans verk allmängiltiga, arketyper för de samhälleliga och mänskliga problem han tar upp. Inte egendomligt att intrigerna och situationerna ständigt återanvänds i allt från Disney till såpoperor. Det går att ständigt återvända till hans text eller ta del av nya tolkningar – och varje gång upptäcka något nytt. Allt detta är så självklart att även beskrivningen kan närma sig klichéns värd. Inte mindre sant för det.
Att han i förbifarten skapade mycket av det moderna engelska språket, och dessutom gav liv åt den engelska medeltidshistorian och antiken. Man kan tänka sig att nutidens britter skulle varit betydligt mindre bekanta med Henrik IV eller Julius Caesar utan Shakespeare.
Därför är verken också än mer centrala i engelska kulturen. De har framträdande plats i mycket av undervisningen och kulturdebatten återvänder ständigt till Shakespeare. Så också i den politiska debatten.
Det var inte en tillfällighet att Brexitsegraren Boris Johnson när han övergivits av sin närmaste allierade citerade från vad Shakespeare låter ”tyrannmördaren” Brutus säga i Julius Caesar. Var det ett sätt att säga att Micael Gove agerade som den svekliga vännen? Johnson håller dessutom på att skriva en biografi över Shakespeare, den förväntas komma i höst och är ett tungt skäl till att uppskatta att han (tillfälligt?) lämnat den centrala politiken. Hans bok om Winston S Churchill häromåret gav kanske inte nya vetenskapliga rön, men var ytterst njutbar ändå.
Allusionerna till Shakespeare är alltså naturliga i England, men mindre vanliga i Sverige. Och detta fick antikenvetaren Ida Östenberg att skriva i Svenska Dagbladet och klaga på att svenska journalister inte läste och kunde Shakespeare. Hon reagerade på att de flesta liknelser om samma Brexitkonvulsioner hämtades från aktuell populärkultur som Game of Thrones och House of Cards – och nog inte ens den engelska, betydligt intelligentare originalserien.
För Östenberg är Shakespeare inte bara en frände i vår moderna tidsålders start, utan en brygga till de antika kulturerna. Grekland och Rom är för henne en gemensam grund för dagens Europa och i grunden för den humanistiska bildning som är samhällets nödvärn mot förenklade världsbilder och populism.
Östenberg har rätt när hon efterlyser bildning och kunskap om Europas historia och kultur, och dessutom den unikt svenska varianten får jag tillägga. Det skänker stadga åt de stora besluten och redskap att tolka nutidens händelser.
Shakespeare kanske också kan användas som tankeställare på ett annat sätt. Ty en av bardens budskap, kanske tydligast i hans sonetter, är att riken och välden förgår, borgar faller och skepp går under. Framförallt förfaller vår kropp och snart är vi bara en dödskalle i någon skådespelares hand.
Men det som kan överleva är diktens och skådespelets spegelbild av det som i dag tycks fast och oföränderligt. När denna dagens verklighet är försvunnen kan spegelbilden leva kvar och skänka liv och det förflutna. Skådespelet kan vara verkligare än dagens murar och fungerande maktstrukturer.
Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne