Sicko
Av Annika Rigö
Den femte oktober hade Michael Moores film, Sicko, premiär i Sverige. Filmens okritiska beröm av den kubanska sjukvården är stötande, även om avsikten med filmen inte är att hylla Castro utan att kritisera det amerikanska sjukvårdssystemet och genom exempel från andra länder visa på det inhumana i det amerikanska systemet.
Moore har vid premiärer på tidigare filmer fått kritik för sin käll- och faktagranskning. Filmarens starka sida är kanske inte att ge en nyanserad bild av det han vill skildra, utan istället att beröra och uppröra. Och visst blir man som tittare berörd, särskilt när filmaren visar människor som dumpas på gatan av sjukhusen för att de inte kan betala räkningen eller patienten som tvingas välja att operera ett avsågat finger för att han inte har råd att betala för de två som skadades. Starkast intryck gör kanske de som, trots att de hade sjukförsäkringar, nekades sjukvård med den ena cyniska bortförklaringen efter den andra från försäkringsbolagen. När man sedan får veta att de idag antingen är döda eller döende får man lust att gråta. Det är lätt att låta känslorna ta över och jag tror också det är Moores avsikt, att appellera till folks maggrop.
Jag förstår kraften i att inför en amerikansk publik göra en jämförelse mellan USA, världens rikaste land, och andra länder – till USA:s nackdel. Moore börjar med att jämföra det kanadensiska, brittiska och franska sjukvårdssystemet med det amerikanska och sedan blir frestelsen för stor och han kan inte låta bli att jämföra USA med Kuba. Effekten blir så mycket större att jämföra med ett utvecklingsland, ett land som också har varit en nagel i ögat på USA de senaste femtio åren och landets fiende nummer ett i den västra hemisfären.
Det är sant att den kubanska sjukvården har lyckats åstadkomma mycket med små medel men det är viktigt att nyansera Moores ensidiga bild just därför att sjukvårdssystemet är en av de viktigaste pelarna för regimen när det gäller att legitimera diktaturen. Att låna sig till billig propaganda gör att Moore riskerar att inte tas som seriös dokumentärfilmare.
I sin film använder sig Moore av statistik från FN-organisationer men man ska vara medveten om att all data som rapporteras från Kuba till FN samlas in av regimen. Det finns läkare på Kuba som vågar berätta om sätten som man manipulerar dessa data. Läkaren och journalisten Darsi Ferrer har t.ex. öppet kritiserat regimen för deras sätt att påverka hälsodata. Eftersom barnadödligheten är en viktig indikator i FN-statistiken prioriteras gravida och barn under ett år. Barn över ett år får inte alls samma vård med ett högt dödstal till följd, gravida med högriskgraviditeter pressas att abortera etc. På det sättet är regimen minst lika cyniskt inställd till människoliv som försäkringsbolagen som kritiseras i Moores film.
Ferrer har också kritiserat effekterna på primärvården av att skicka så många läkare utomlands, främst till Venezuela och Bolivia, i utbyte mot olja. Regimen svarar på kritiken med sina vanliga repressalier. Den 5 juni i år blev Ferrer fängslad av säkerhetspolisen för att förhindra att han ställde upp i en intervju för det amerikanska TV-programmet News Today. De som vågar kritisera det internationellt hyllade kubanska sjukvårdssystemet straffas hårt. Hilda Molina, en erkänd kubansk neurokirurg, som på grund av sina forskarmeriter blev Fidel Castros favorit föll snabbt i onåd då hon på 90-talet öppet kritiserade att den neuroklinik som hon förestod omvandlades till en inkomstkälla för utländsk valuta. Särskilda avdelningar för utländska patienter skapades där de fick tillgång till kabel-tv och bättre mat. I protest sa hon upp sitt medlemskap i kommunistpartiet, sin plats i nationalförsamlingen och lämnade tillbaka alla sina utmärkelser. Idag behöver hennes åldriga mamma läkarbehandling i Argentina men de två nekas utresetillstånd. I en kommentar 2005 sa Fidel Castro att Hilda aldrig kommer att lämna Kuba, och att den enda anledningen till att hon inte sitter i fängelse är att han inte glömt hennes insatser för de sjuka.
Idag är de kubanska vårdcentralerna förstörda och illa medfarna. Patienterna får ta med sig sina egna sängkläder och smärtstillande medel. Medicinerna på sjukhusen stjäls och säljs på den svarta marknaden. De bästa sjukhusen och klinikerna är reserverade för eliten och utlänningar. I filmen åker Moore till Kuba och tar med sig människor som deltog i räddningsoperationerna den 11 september och som inte får adekvat vård i USA. De tas emot med öppna armar och får kompletta diagnoser på sina sjukdomar och medicin att ta med sig hem. Jag missunnar dem inte den behandling de fick där men att hävda att det är samma behandling som vanliga kubaner får är att låna sig till den kubanska regimens propaganda. För regimen är det betydligt mycket mer värt än politiska kampanjer. Att som Moore inte inse att han utnyttjas av diktaturen är mer än lovligt naivt.
–
Annika Rigö, är statsvetare och arbetar som Latinamerikahandläggare på KIC – Kristdemokratiskt Internationellt Center.