Silvertrumpet på piedestal

Vem har vi att tacka för allmän rösträtt? Ola Mårtensson läser Sverker Oredssons nyutkomna biografi över den tämligen bortglömde statsministern Nils Edén.

Han kallades “Silvertrumpeten” för att han var en utomordentligt god talare, han kritiserades för att inte vara folklig nog och han var historieprofessorn som ledde Sverige till allmän och lika rösträtt för kvinnor och män.

Nyligen utkom en detaljrik politisk biografi om Sveriges statsminister mellan 1917 och 1920, Nils Edén. Det är Sverker Oredsson, professor emeritus i historia och tidigare ledande liberal kommunpolitiker i Lund, som med en lättillgänglig sakprosa skildrar Edéns liv och gärning i boken “Nils Edén. Demokratins statsminister” (Ekerlids förlag).

Edén var i sin ungdom konservativ men skiftade i samband med unionsupplösningen ideologisk och politisk hemvist till den organiserade liberalismen. Han var professor i historia vid Uppsala universitet, riksdagsledamot, statsminister, partiledare och landshövding i Stockholm i ett dramatiskt och avgörande skede i svensk historia. Läsaren får i boken i första hand lära känna politikern Nils Edén även om delar ur det privata livet skymtar fram.

Naturligt får det liberala partiets och den frisinnade rörelsens inre liv stort utrymme i boken. Relationer mellan partiföreträdare, företrädares ledarstilar och inte minst tidens brännande politiska frågor för liberaler nagelfars. Alkoholfrågan, och då i relation till det den organiserade liberalismen, upptar en betydande del av boken. Frågan som avgjordes i Sveriges första folkomröstning 1921 fortsatte att skaka liberalerna och var den fråga som splittrade partiet i två år 1923. Oredsson påpekar det intressanta faktum att samtliga tre stora partier i demokratins linda splittrades under en tidsperiod på 17 år. Men det var endast i liberalernas fall som de splittrade beståndsdelarna återförenades.

Nils Edéns tid i svensk inrikespolitik är inte enbart en intressant tid hos de liberala. Det mest centrala innehållet i boken uppehåller sig kring turerna inför att Sverige införde allmän och lika rösträtt för kvinnor och män samt hur den kommunala demokratin utvecklades under dessa år. Relationerna mellan de ledande politikerna för högern, socialdemokratin och liberalerna återges ingående. Även systemet med graderad rösträtt och tvåkammarsystemet beskrivs pedagogiskt och tämligen ingående (en god lektion för såväl nutida som framtida läsare).

Karl Staaff och Hjalmar Branting är högst troligt de som i det allmänna medvetandet fått stå som symboler för den allmänna och lika rösträttens införande i Sverige. I bästa fall kan Oredssons biografi rucka på den bilden en smula. Inte minst genom två särskilt intressanta kapitel i slutet av boken “Litteraturen om Nils Edén och hans tid” och “Edén i den svenska liberalismens historia” som behandlar eftervärldens bild av den före detta statsministern och sätter Edén i relation till andra framstående svenska liberaler.

Oredsson ser som sin uppgift att i biografins form påminna eftervärlden om den tämligen bortglömde Edéns insatser. Det gör Oredsson rätt i och det är ett synnerligen intressant och lättillgängligt porträtt som tecknas. Det går dock relativt enkelt att notera författarens välvilliga inställning till biografins huvudgestalt. Kanske en smula för enkelt, då Oredsson är Edéns försvarare boken igenom.

Ola Mårtensson är konservativ kulturskribent