Simon Westberg: De fem männen som gäckade SÄPO:s Palmeutredning

Det så kallade PKK-spåret är ett av de mest konfliktfyllda och omskrivna spåren i Palmemordsutredningen. Trots att spåret och utredningen av det varit så omdiskuterat så har själva sakinnehållet i spåret – indicierna det byggde på – i stort varit okänt för allmänheten.

I flera fall har ofullständig eller direkt felaktig information om PKK-spåret lämnats till allmänheten – bland annat av den så kallade Granskningskommissionen. Något som sannolikt bidragit till spridningen av konspirationsteorier kring Palmeutredningen och PKK-spåret samt idéer om en ”mörkläggning” från polisen sida.

Ett vanligt påstående som spridits i böcker och massmedia är att PKK-spåret skulle sakna koppling till mordplatsen. Sannolikt en följd av det urval av vittnesmål som kom allmänheten till kännedom i samband med förundersökningen mot Christer Pettersson. Men efter nedläggningen av Palmeutredning finns det nu möjlighet för allmänheten att ta del av dokument och vittnesmål som tidigare låg under förundersökningssekretess. Bland dessa dokument finns en promemoria med ett tentativt mordscenario framtaget inom Säkerhetspolisens PKK-utredning (A9594). I PM:en noterar utredningen att ett dussintal vittnen sett män med sydländskt påbrå som tillsynes bevakat biograf Grand och mordplatsen.

Man noterar att dessa personer har varit i kontakt med varandra. Man noterar att en av männen har ett signalement som stämmer in på gärningsmannens. Man noterar att ingen av männen är identifierade eller gett sig till känna.

Detta är historien om de fem männen som gäckade SÄPO:s Palmemordsutredning:

Mannen med kapuschong

Klockan är runt tio minuter i elva den 28:e februari 1986 när vittnet Mikael Å. tillsammans med sin fästmö promenerar ner för Tegnergatan mot Sveavägen. Det är då ungefär 25 minuter kvar tills filmen Bröderna Mozart slutar och Olof Palme lämnar biografen för att börja vandra ner för Sveavägen mot det som kommer att bli mordplatsen.

Mikael Å. söker efter en telefonkiosk för att i en telefonkatalog kunna hitta adressen till restaurang Tre Backar som paret planerat att besöka. På trottoaren nordöst om korsningen av Sveavägen-Tegnergatan ser de en man som står och lutar sig mot just en telefonkiosk med blicken vänd mot biograf Grand. Mannen ser ut att ha tråkigt och vänta på någon. När de kommer närmare ser Mikael Å. att det inte finns någon telefonkatalog i hytten och söker sig därför vidare.

Där mannen står kan han ha uppsikt både över biograf Grand och paret Palmes mest sannolika resväg hem efter biobesöket – via Rådmansgatans tunnelbanestation.

Mikael Å. beskriver den person han iakttagit som mörk till utseendet, ca 30-40 år och ca 180-185 cm lång. Han bar guldfärgade glasögon och hade en framskjutande haka. Han var iförd en mörk – möjligen blå jacka som slutade nedanför rumpan. Jackan var försedd med en kapuschong vilken låg rullad som en korv vid halsen (L1572).

***

Ungefär klockan elva går vittnet Mats H. tillsammans med sin fru och svägerska Sveavägen söderut. De har besökt en restaurang på Surbrunnsgatan och vandrar nu hemåt. När de befinner sig i den nordvästra korsningen av Sveavägen-Tegnergatan, precis innan Biograf Grand, noterar Mats H. hur två bilar kommer i hög fart körandes i bredd längs med Sveavägen. De bromsar kraftigt precis innan rödljuset i korsningen. Mats H. tror först att de två bilarna tävlat till korsningen eller att någon av bilarna försökt trängas. Den ena bilen är enligt vittnet med säkerhet en grön Passat och den andra är en vit bil. Bilarna beskrivs vidare som två gamla halvrisiga svensson-modeller. I båda bilarna sitter personer som har sydländsk bakgrund.

Ut ur den vita bilen kliver då en man som beskrivs som vältränad och iförd en brun midjelång skinnjacka. Mats H. ser enbart mannens ansikte något från sidan och förnimmer att han har en mustasch. Han noterar vidare att mannen rör sig snyggt och smidigt – och Mats H. upplever honom som ”lite elegantare”.

Mannen i skinnjacka börjar ropa på ett utländskt språk som varken Mats H. eller hans sällskap kan identifiera exakt – men som inte kommer från Nord- eller Västeuropa. Först tror Mats H. att mannen vidtalar den gröna Passaten men inser sedan att han talar med en man ståendes i nordvästra hörnet av Sveavägen-Tegnergatan (snett över från Biograf Grand där det står en telefonkiosk). De två männen för en kortare dialog innan mannen med skinnjackan sätter sig i bilen igen och de två bilarna gemensamt glider vidare längs med Sveavägen.

Enligt Mats H. är det mest karaktäristiska för mannen han sett ståendes i gathörnet (som tilltalades av mannen i skinnjacka) att han hade något bylsigt runt halsen – ”som om det vore en yvig sjal… som någonting virat, typ en store olle eller en halsduk”.

Denna minnesbild bekräftas av hans promenadsällskap. Hon beskriver därtill att mannen ståendes i hörnet hade på sig en mörk rock som inte var kort. Hon har därtill än mer fastnat vid mannens egenartade siluett. Hon beskriver det som om mannen hade en ordinär kroppsbyggnad men ”att det uppe vid axlarna hade ansamlats en del”. Hon uppfattade honom som bred över axlarna som om han hade stått med dem uppskjutna eller uppdragna (ECA512).

***

När paret Palme lämnar bion runt ca klockan 23.10 möter de upp med sonen Mårten Palme och hans flickvän Ingrid K. De talar med varandra utanför biografen en stund innan Lisbeth och Olof beslutar sig för att promenera hemåt.

När Mårten Palme sagt adjö till sin far ser han en man som står och tittar in i skyltfönstret till Sandins möbelaffär mellan där sällskapet Palme stått och Biografen Grand. När makarna Palme börjar gå söderut ser Mårten Palme hur mannen vid skyltfönstret bryter upp och börjar följa efter paret. När mannen passerar Mårten och Ingrid ser Mårten hur hans blick är intensiv och fokuserad på Olof och Lisbeth.

Mårten Palme beskriver mannen som runt 40 år gammal och ca 180-190 cm lång. Han ska ha varit iförd en blå jacka som går en bit ner på benen och han ska ha burit stålbågade glasögon. Möjligen bar personen i fråga en mörk halsduk. Speciellt lyfter Mårten fram att personen i fråga tycktes ha ”mycket kort hals”. Till skillnad från ovan nämnda vittnen menar Mårten att den man han sett hade en kepsliknande huvudbonad och ej var svartmuskig. Men när en PKK-anhängaren förekommer på bild i Aftonbladet kontaktar Mårten Palme polisen ber om att bli förhörd. Detta med anledning av att han trots allt tycker att PKK-anhängaren liknar mannen han sett vid Grand (T2).

Mannen i skinnjackan

Den man vittnet Mats H. ser, iförd en brun midjelång skinnjacka och som färdas i sällskap med en grön Passat, bär slående likheter med den man vittnet Jonny W. ser strax intill mordplatsen bara minuter innan skottet faller.

Jonny W. har tillbringat kvällen i Nacka medan fru och dotter besökt en biograf i centrala Stockholm. De har beslutat att Jonny W. ska hämta dem med bil på Målargatan vid 23.10. När Jonny W. kommer färdades längs med Sveavägen norrut noterar han med hjälp av klockan vid Ströms herrekipering att han är sen till den avtalade tiden.

När han svänger av från Sveavägen in på Tunnelgatan ser Jonny W. hur en grön bil står dubbelparkerad mitt i körbanan strax innan Olofsgatan. När han viker av för att runda bilen slängs bakdörren upp och en man kliver ur bilen – vilket tvingar Jonny W. att trampa på bromsen. Han blir ordentligt irriterad på personen som haft oskicket att kliva rakt ut i gatan. Efter att mannen korsat baksidan av den gröna bilen ochgått upp på den norra trottoaren färdas Jonny W. vidare och hämtar upp familjen på Målargatan.

På grund av de lokala trafikregleringarna måste Jonny W. nu köra runt samma kvarter för att kunna lämna av dottern vid hennes bostad nära Norra bantorget. När han återigen befinner sig i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan noterar han att samma man som klivit ur den gröna bilen nu står och hänger i nordvästra hörnet av Sveavägen-Tunnelgatan – tvärs över vägen från det som kommer bli mordplatsen. Mannens blick är fokuserad norrut mot biograf Grand och han tycks ha vänstra handen lite gömd bakom kroppen. När Jonny W. gör denna iakttagelse är det bara några minuter kvar till skottögonblicket.

Jonny W. berättar att mannen som lämnat bilen och sedan vakar i hörnet har svart tjockt hår, svart mustasch och något insjunkna kinder. Han upplever mannens hy som ovanligt ljus i förhållande till den mörka mustaschen. Och säger sig förknippa mannens utseende med personer han mött med ursprung i Grekland och Turkiet. Han beskriver mannen som vältränad med ett smidigt ”kattliknande rörelseschema”. Mannen är iklädd en midjelång något ljusare jacka. (EAD622)

 ***

Tidsrymden är sannolikt bara någon minut mellan det att vittne Jonny W. för andra gången svänger ner för Tunnelgatan och vittnet Mihailo C. stannar vid rödljuset i samma korsning. Mihailo C. är taxichaufför och kör denna kväll kunder Sveavägen söderut på väg mot Kungsgatan.

Medan han väntar på grönt noterar han en man som står i sydvästra hörnet rakt över gatan från där Jonny W. gjort sin observation. Mannens ansikte är bortvänt från taxin men det som fångar Mihailo C. intresse är att han tycks hålla en Walkie-Talkie mot sitt vänstra öra.

Den man han sett ifrån sin taxibil beskriver Mihailo C. som smal och spänstig – och med ett ”Steve McQueen-utseende”. Ansiktet är magerlagt, huden är ljus och håret upplever han som mellanblont eller mörkare. Mannen är iklädd en ljusbrun midjelång skinnjacka. (EAD2778)

***

Klockan är 23:21 när vittnet Jan N. kör kunder i sin svarta limousine längst med Tunnelgatan österut och han får rött ljus i korsningen med Sveavägen. Han ser då hur en taxi gör en kraftig u-sväng på Sveavägen och hur två flickor springer fram emot en plats där något har hänt. Han har då inte uppfattat skottet som just mördat Olof Palme. När det sedan slår om till grönt och Jan N. svänger ut mot Kungsgatan så ser han att en man ligger och blöder kraftigt vid Tunnelgatan, hur en flicka kommit fram till den skjutne för att hjälpa honom och hur en tredje person ”springer som fan” in i gränden.

Jan N. identifierar mannen han ser springa in i gränden som en utlänning iförd en brun midjelång skinnjacka (E21).

”Belker”

Från restaurang Monte Carlo vid Kungsgatan beger sig vittnet Johannes H. ner för Sveavägen för att besöka ett diskotek i närheten av Holländargatan. Mellan klockan fem över tio och tjugo över tio svänger han av från Sveavägen och går ner för Kammakargatan. Där observerar han en man som går väldigt sakta som om han väntade på någon. När Johannes H. ser mannen får han obehagskänslor i hela kroppen – han upplever mannen som otäck. Johannes H. skyndar vidare ner Kammarkgatan men vänder sig om igen. Då tycks mannen ha vikt av in på Saltmätargatan. Där biograf Grands reservutgång finns.

Johannes H. beskriver den man han sett som mörk, ungefär 180 cm lång, med en distinkt kraftig mustasch. Det bästa signalement på mannens utseende Johannes H. ansåg sig kunna ge var att mannen var lik karaktären ”Belker” i TV-serien ”Spanarna på Hill Street”. Han bar en stickad mössa på huvudet och en ljusbrun knälång rock (EBC639).

***

Vittnet Max D. har varit på stadsteatern med sin fästmö och promenerar mot Norrtull för att möta upp några vänner. Mellan ungefär fem och tio i elva passerar de biograf Grand och ser då en man ståendes i telefonkiosken och bläddrandes i en telefonkatalog. De uppfattar mannen som mörk med lockigt hår – Max D. vill beskriva honom som liknande ”en student från Libanon”. Mannen bar en beige knälång poplinrock (L1061).

***

Med på samma visning av filmen ”Bröderna Mozart” som makarna Palme fanns vittnet Lars K. När föreställningen är över så lämnar han biografen och går runt hörnet upp längst med Tegnergatan mot sin parkerade bil. Klockan är då ungefär 23.10. Vid korsningen Saltmätargatan och Tegnergatan ser han en man som uppehåller sig tillsynes utan direkt anledning. Som om han väntade på någon. Mannen uppvisade ett ”främlingsuttryck”.

Lars K. beskriver den person han iakttagit som av icke-europeisk härkomst – och trodde han kunde vara från till exempel Marocko. Mannen var ungefär 180 cm lång, med slank kroppsbyggnad och mörkt krulligt hår. Han var iförd en lång ljus tygrock (L901).

***

Hösten 1986 – ett halvår efter mordet på Olof Palme – besöker PKK:s Skandinavienchef Orhan A.  Sverige. Hans besök ger upphov till stor aktivitet inom den svenska PKK-cellen och SÄPO beslutar sig för att övervaka mannens vistelse och förehavanden här.

Några månader senare kommer Palmeutredningen få reda på att PKK-anhängaren Kadir A. träffat Orhan A. i Köpenhamn bara några veckor innan mordet på Olof Palme. Och att Kadir A. fört med sig en man från Köpenhamn hem till Eskilstuna – möjligen Orhan A. själv.

Inget av detta känner dock SÄPO:s spanare till när de får i uppdrag att skugga mannen under hans vistelse i Sverige. De vet inte ens om hans namn. Därför ger de Orhan A. smeknamnet ”Belker” – på grund av hans slående likhet med karaktären i TV-serien ”Spanarna på Hill Street” (YB10375-15, YD-15478, YD15478-D och samt RRV-experterna bilaga 3 (vol. 25 GRK/RA)).

Fordonen bakom Adolf Fredriks Kyrka

Josef T. är tillsammans med sin fru Gerd är på väg hem efter att ha har varit på Stadsteatern och sett Cullbergbaletten. Sin bil har de parkerat på Wallingatan med nosen riktad mot Adolf Fredriks kyrka. Vid ungefär klockan 22.45 är de framme vid sin bil. De ser då hur en vit bil av typen Renault 5 parkerat bakom deras. Den vita bilen är risig och smutsig.

När paret är precis på väg att sätta sig ser de båda att två män sitter ”blickstilla” inne i den avstängda och nedsläckta bilen. Männen lutar sig bakåt och uppåt som för att gömma sig från gatubelysningen bakom solskydden. Både Josef T. och Gerd T. upplever en väldig obehagskänsla över männens beteende som förstärks av att parkeringsplatsen tycks vara vald utifrån att den ligger något i skymundan.

Josef T. beskriver männen som utlänningar av sydeuropeisk härkomst. Efter de första förhören sker en förnyad kontakt med polisen. Detta då Josef T. känt hur det ”röst till i kroppen” när han i en kvällstidning sett en bild på en ledande medlem av den svenska PKK-cellen. PKK:arens utseende liknande den man han sett bakom ratten på den vita bilen (EBC6059).

***

Vittne Erika L. har tillsammans med sin man besökt samma filmföreställning som makarna Palme. Efter att filmen slutat lämnar de biografsalongen innan paret Palme och promenerar via Kammakargatan och Holländargatan mot Wallingatan där de parkerat sin bil. När de vandrar på Holländargatan noterar hennes man hur en vit mindre bil kör mot dem – detta eftersom han tror att bilen därmed rör sig mot enkelriktningen. När paret svänger in på Wallingatan ser de en grå Dodge skåpbil uppställd med nosen mot Adolf Fredriks Kyrka. Erika L.:s man reagerar på att bilen var konstigt parkerad i mörkret. Erika L. själv tycker det är skumt att två personer sitter i en nedsläckt bil och lägger därför observationen på minnet.

Paret backar sedan ut med sin bil på Drottninggatan och kör via Adolf Fredriks Kyrkogata upp till Sveavägen där de svänger av till höger. I korsningen mot Tunnelgatan ser de då hur samma grå skåpbil nu svänger upp ifrån Tunnelgatan och kör i riktning norrut. De reagerar båda eftersom skåpbilen måste ha brutit mot de lokala trafikreglerna för att kunna komma ut på Tunnelgatan så snabbt.

Erika L. säger att de män hon observerat ”såg inte alls svenska ut” utan hade ett sydeuropeiskt utseende (L865).

***

Från restaurang Monte Carlo rörde sig denna kväll även vittnet Tommy E. med kvinnligt sällskap. Tommy E:s flickvän har fått en öl för mycket och de beslutar sig för att ta en promenad. Klockan är ungefär elva när de lämnar restaurangen och börjar gå Kungsgatan västerut för att ta en runda runt kvarteret. När de befinner sig på Adolf Fredriks Kyrkogata strax innan korsningen med Olofsgatan hör Tommy E. vad han uppfattar som två eller tre smällar – han tänker att de kommer från en gammal bil. När paret sedan viker in på Olofsgatan ser Tommy E. en man komma springandes från Tunnelgatan. När de möts på trottoaren tror han att mannen kommer att väja – istället springer han rakt på och ger på så sätt Tommy E. en rejäl knuff på axeln.

Instinktivt vänder sig Tommy E. om och ropar ”turkdjävul”. Han ser då mannen hoppa in i sidodörren på en bil som väntar på Adolf Fredrik Kyrkogata och omedelbart kör österut i riktning mot Sveavägen. Bilen var mörk – blå eller svart – och såg ut som en Volvo 142.

Tommy E. uppfattar mannen som 175-180 cm, medelålders, med mörkt utländskt utseende och eventuellt en mustasch. Mannen var iklädd en mörkblå midjelång jacka – av typen Cortina – med stickad kant i vit och blått (EBD26).

Mannen i den storrutiga jackan

Johanna H. har tillsammans med sin fästman och två vänner varit på bio och sett filmen Rocky 4. De är nu på väg hem i fästmannens bil när han inser att han behöver ta ut pengar. Han parkerar därför på Tunnelgatans östra sida med nosen mot Sveavägen för att springa över gatan och ta ut pengar ur en bankomat. Bankomatregistret påvisar att klockan är ca 22:48. Medan han tar ut pengar förnimmer fästmannen att en eller två personer uppehåller sig nere vid korsningen till Olofsgatan innan han återvänder till bilen.

Väl i bilen berättar Johanna H. att hon suttit och tittat på en man som står nere vid Olofsgatan. Hon skämtar om mannens egendomliga klädsel och att han gick omkring med en Walkie-Talkie – ”kolla vilken lustig typ”. De skrattar tillsammans innan de reser vidare hemåt.  

Johanna H. beskriver mannen hon sett som att han har grova mörka drag, markanta ögonbryn och en kraftig svart mustasch. Hon upplever det som mannen han har ett typiskt sydeuropeiskt utseende. Under tiden hon observerar mannen upplever hon honom som malplacerad och nervös – han gick fram och tillbaka på gatan hela tiden blickandes upp mot Sveavägen.

Han var iklädd en brun-beige storrutig jacka som räckte ner till grenen (EBC10006).

***

Vid Stockholms centralstation befinner sig Börge H. med sin taxi när han ungefär 22:45 får en körning beställd från Tunnelgatan. Han åker in på Tunnelgatan från Vasagatan och kör fram till korsningen med Olofsgatan där han gör en u-sväng och parkerar vid den västra trottoaren. Han observerar då en ensam man iförd en röd höftlång jacka med stora rutiga sömmar.

Då kunderna dröjer stiger Börge H. ur bilen. Han ser då hur ytterligare en man ansluter sig till mannen i den rutiga jackan och hur de börjar talas vid. Efter en stund svänger en amerikansk skåpbil – en ”Van” – in på Tunnelgatan från Olofsgatan och stannar till på den östra trottoaren. De två männen går då över Tunnelgatan och för ett kort samtal med skåpbilens förare. Därefter åker skåpbilen vidare norrut mot Sveavägen. Börge uppfattar skåpbilen som silverfärgad samt brun- eller rödaktig.

När skåpbilen åker iväg går de två männen tillbaka över vägen. Mannen i den rutiga jackan stannar kvar på platsen medan den andra mannen går iväg upp mot korsningen Sveavägen-Tunnelgatan.

Några minuter därefter kommer Börge H.:s kunder ut och klockan 23:13 lämnar de platsen enligt Taxi Stockholms databas.

Börge H. beskriver mannen som vandrar upp mot den kommande mordplatsen som att han hade en satt kroppsbyggnad och brett axelparti. Mannen bar en mörk himmelsblå täckjacka som nådde till låret (EBC375).

Mannen i den blå jackan

Klockan är ungefär 23.21 när Leif L. befinner sig i sin Chevrolet Suburban i korsningen Sveavägen- Tunnelgatan. När första skottet faller kan inte Leif lokalisera varifrån det kommer. Men efter andra skottet ser han både paret Palme och gärningsmannen. Mördaren tycks betrakta de både i en tre-fyra sekunder innan han bredbent och lite klumpigt lunkade in i gränden som leder mot Luntmakargatan.

Leif L. beskriver gärningsmannen som varande kraftig – ej pluffigt tjock – samt påbyggd uppepå. Han uppfattade honom som mörkhårig med kraftig hårväxt. Han var iförd en mörkblå ”knegarjacka” med ett lätt rutmönster som slutade någonstans på låret (E9978).

***

Anders D. kör sin taxi Sveavägen söderut. Hans bil står vid mordögonblicket framför Leif L:s vid rödljuset. Till vänster om sig ser Anders D. tre personer som han uppfattar samtala med varandra. Precis som det slår om till grönt avfyras det första skottet.

Från bilen ser Anders D. eldflamman från vapnet och noterar sedan hur gärningsmannen verkade tveka lite kring vilken väg han skulle fly. Han gungade av och an med överkroppen några gånger, på ett sätt som är typiskt för sådan tveksamhet, innan han något otympligt för att inte säga klumpigt och stelt springer in i gränden. Anders D. fäster sig speciellt vid dessa detaljer eftersom han själv är kroppsbyggare.

Han beskriver gärningsmannen som iförd en gråaktig knälång rock och att han hade en kraftig bred ryggtavla (E17).

***

Lars J. står i korsningen Luntmakargatan-Tunnelgatan och funderar över vilken väg han ska gå. Mitt på Tunnelgatan, står byggbaracker uppställda och Lars J. befinner sig på den södra sidan av dessa. Han hör då plötsligt två skott och ser en man falla framåt nere vid Sveavägen.

Därefter hör han hur en person börjar springa Tunnelgatan österut. Mannen springer på den norra sidan av barackerna och stöter därför inte ihop med Lars J. – som istället betraktar gärningsmannen snett bakifrån när denne passerar Luntmakargatan.

Efter viss tvekan över vad han ska göra härnäst korsar Lars J. Tunnelgatan och kan då på nytt se gärningsmannen som nu springer upp för trapporna. När han ser mannen passera över krönet börjar han själve bege sig upp för trapporna. Väl uppe vid krönet möter en man och en kvinna som berättar att en man sprungit förbi dem på David Bagares gata.

Lars J. beskriver mannen han sett som tämligen kraftig över axlar och rygg – springandes med tunga snabba steg. Han har på sig en mörk jacka som han uppfattar nyanser av blått i. Jackan fladdrade runt mannen (E15-00).

***

Yvonne N. går tillsammans med en manlig bekant längst med David Bagares Gata. Hon ser då en man komma springandes ner för gatan men på den motsatta trottoaren. Mannen ger intrycket av att vara jagad och att han har lite svårt med att springa. Hans kropp är satt men inte tjock. Medan han springer försöker han öppna en väska han håller i vänstra handen. Han halkar till men stannar inte. Hon ser aldrig hans ansikte ordentligt men noterar att han har en mörk tunn rock som går ner till knäna – rocken är uppknäpp och fladdrar (E15-01).

***

Några minuter efter 23.20 går Ann-Catrin R.tillsammans med Gerhard S. påRegeringsgatanpå väg mot restaurang Bolaget. Strax efter att de passerat korsningen mot David Bagares Gata snubblar Ann-Catrin R.till och tar ett steg ut i gatan. Då kommer en man springandes och stöter till henne. Hon ropar argt till mannen som vänder sig mot henne innan han fortsätter i rask takt framåt.

Efter knuffen riktas Gerhard S. intresse mot den påsprungne Ann-Catrin R.som också vänder sig till honom för att kommentera händelsen. När de sedan fortsätter promenaden kan de inte längre se mannen. De drar därför slutsatsen att han troligtvis sprungit ner för trapporna till Snickarbacken.

Gerhard S. beskriver mannen han sett som mörk och av utländsk härkomst – ungefär som en ”mörk valon”. Gerhard S. uppfattar det som att mannen har en lättare mustasch. Han hade på sig en mörk täckjacka – seglarjacka – som går ner till halva låret.

När Ann-Catrin R.ska beskriva mannen fastnar hon speciellt vid hans arga ögon. Hon beskriver mannen som knuffat till henne som en utlänning med mörka drag iförd en rock eller parkaslikande jacka som gick till halva låret.

Ann-Catrin R.och Gerhard S. är de sista som med stor trolighet sett gärningsmannen och de två som fick bäst blick av hans ansikte (EAD1094).

***

När tidningsrubriker skapar falska sanningar

Flertalet av ovan nämnda vittnesmål är okända även för den tidningsläsande allmänheten. Antingen i sin helt eller i avgörande delar. Av allt att döma har SÄPO-utredningens tentativa mordscenario heller aldrig tidigare publicerats i svensk massmedia.

Däremot har existens av själva promemorian varit känd. Att den fanns framkom nämligen vid processen mot Christer Pettersson. Petterssons advokater hade begärt att Säkerhetspolisens PKK-expert Jan-Henrik Barrling skulle få vittna om vad SÄPO:s utredning kommit fram till gällande vad som hänt runt mordplatsen. Åklagarsidan motsatte sig dock detta med motiveringen att Barrling endast kunde lämna andrahandsuppgifter. Det slutade istället med att Jerker Söderblom som författat ovan nämnda PM kallades som vittne till hovrättsförhandlingarna (Svenska Dagbladet 29/6 och 15/9 1989).

Detta placerade Jerker Söderblom i en mycket prekär situation. Söderblom var nämligen vid denna tid övertygad om att det egentligen var Christer Pettersson som var gärningsmannen.

När Söderblom i tingsrätten börjar slingra sig kring de slutsatser han själv dragit i PM:et är inte medierna sena att hacka på. Svenska Dagbladet rapporterar under rubriken ”Falsk rapport om PKK-spår”. Dagens Nyheter skriver ”Medveten lögn i polisrapport” och i GP påstås det att Jerker Söderblom ”diktat ihop ett PM”. Ingen fick dock läsa själva PM:n i sin helhet (Svenska Dagbladet 21/9 1989. Dagens Nyheter 21/9 1989. Göteborgsposten 22/9 1989)

Idag när både PM och tillhörande vittnesprotokoll är offentlig handling kan det konstateras att det inte existerar några felaktigheter eller lögner i handlingen. Ej heller är de scenario som indirekt målas upp i PM:n ologiskt eller osammanhängande. De olika vittnesmålen har i sig – ett och ett – olika grad av trovärdighet men stärks av relationen till varandra. Möjligen kan man hävda att Söderblom i sin egen slutvärdering av materialet gör en för långdragen slutsats – nämligen att ”mordet med största sannolikhet utförts i organiserad form med samverkan av flera personer”. Däremot är sakuppgifterna i sig alltså inte felaktiga.

Läser man Söderbloms vittnesmål i hovrätten kan man också konstatera att det i praktiken också är detta han själv säger. Söderblom berättar att han fått i uppdrag att undersöka om det finns vittnen som lämnat uppgifter som tyder på att PKK kan ha organiserat mordet på Olof Palme.

När han går igenom materialet med dessa glasögon finner han ett mordscenario som han ”då i och för sej (tyckte) var riktigt intressanta” – samtidigt som han i hovrätten konstaterar att ingångvinkeln inte var förutsättningslös.

Och det är detta han önskar förmedla till hovrätten. Att hans scenarier inte är ett bevis för att det måste varit en konspiration. Detta eftersom han inte har vägt av vittnesmaterialet utifrån andra tänkbara scenarier (som en ensam gärningsman) eller vems utsaga det är värt att fästa extra vikt vid (e.g. Lisbeth Palmes utpekande).

Samtidigt glider Söderblom mellan att vilja försvara den yrkesgärning som framkommer i PM:n och ett påstående han i hovrätten väljer att framföra om att promemorians egentligen syfte skulle varit att provocera hela Palmeutredningen till att fokusera mer på att analysera alla vittnesmål från Sveavägen (”återvända till brottsplatsen” som var dåvarande spaningsledningens motto). Det är dock inte osannolikt att detta senare påstående är något av en efterhandskonstruktion av Söderblom.

När PM:n nu är offentlig handling kan man konstatera att Söderblom i PM:n visserligen begär resurser för att undersöka Sveavägsavsnittet djupare. Men begäran är inte förutsättningslös utan målet är att fastställa ”till ännu större visshet” huruvida mordet var organiserat och kommer med en specifik önskan om sådana direktiv. Söderblom begär också att en rad specifika åtgärder ska genomföras för att än tydligare precisera och verifiera de vittnesmål som finns presenterade i promemorian. Det Söderblom främst önskar i PM:n är alltså inte att titta förutsättningslöst på alla vittnesmål utan gå vidare med de som är centrala i hans redogörelse.

Varför skulle Söderblom då komma med en sådan efterhandskonstruktion? För det första är det sannolikt att han inte vill vara ansvarig för att sabotera åklagarsidans argumentation mot Christer Pettersson. Det bästa han kan göra för att få Pettersson fälld är att ta avstånd från sina egna ord. För det andra är PKK-spåret vid denna tidpunkt rejält nedsolkat av Ebbe Carlsson-affären och Jerker Söderblom kan känna en naturlig önskan om att rädda den offentliga bilden av sig själv. För det tredje är det inte omöjligt att han själv påverkats av affären och i efterhand tvivlar mer på PKK-spårets giltighet än vad han faktiskt gjorde när han skrev promemorian.

Som Jerker själv uttrycker det till hovrätten: ”Beträffande den här hypotesen så får man säja det då att när man jobbar så brukar man försöka vara entusiasmisk (sic!) och då kan man också uttrycka detta. I det här jobbet så händer det ofta att man tycker, nu är vi rätt, nu går det bra, nu kan det här vara på väg åt rätt håll” (Svea hovrätt avd 4, mål B 1952/89:31 Aktbil. 99, vittnesförhör med Jerker Söderblom 19890920).

Vad vi kan lära idag?

Innebär då detta att det med visshet var PKK som utförde mordet? Självfallet inte. Det finns tvärtom flera oklarheter i detta spår, och det finns dessutom andra indicier som talar för att mordet genomfördes av en ensam gärningsman som agerade mer eller mindre av en slump.

Däremot kan man utifrån det vi nu vet om vittnesmål från brottsplatsen – tillsammans med den information som framkommit i spaningsarbete och avlyssning av PKK:arna – lättare förstå varför polisen ansåg sig behöva utredda PKK-spåret så grundligt.

Det som denna information också ger för handa är att det finns goda skäl att rikta kritik inte bara emot hur delar av Palmeutredningen sköttes av polisen (vilket med rätta gjorts vid flera tillfällen). Det finns också skäl att rikta kritik mot den så kallade Granskningskommissionens agerande och mot massmediernas bevakning av Palmeutredningen.

Trots att Granskningskommissionen var satt att ge en fullödig offentlig genomlysning av Palmeutredningen så tycks kommissionen vara helt omedvetandes om ovan nämnda PM:s existens och de mest graverande vittnesmålen som pekar mot en mordkomplott med utländsk härkomst. Flera av ovan nämnda vittnesmål förekommer inte i SOU:n – som trots detta påstår att någon koppling mellan PKK-spåret och till mordplatsen ”aldrig funnits”. Sannolikt till del en följd av att promemorian om Sveavägsavsnittet inte heller behandlas i kammaråklagare Larssons ”slutrapport” om PKK-spåret som Granskningskommissionen väljer att efterlikna i sin egen redogörelse.

Det är också betänkande hur frånvarande den kritiska journalistiken blir när opinionsvindar vänder. Vinkeln att en polisman skulle ”ljugit” i en PM blir för smaskig att ingen tidning tycks haft intresse att ställa de högst relevanta frågor – hur såg det mordscenario ut som finns i promemorian och vad är det dessa vittnena säger sig ha sett? Detta trots att innehållet i promemorian åberopas av Christer Petterssons försvarare och att SÄPO:s PKK-expert sagt sig vara beredd att ställa sig bakom den.        

Vad vi till sist kan lära av alla turer och teorier kring Palmeutredningen är att de som är satta att granska och sprida information inte själva får fastna i vare sig i vad som är en bra ”story” eller egna politiska perspektiv. För då riskerar man i längden att bidra till spridandet av konspirationsteorier som fyller i luckorna av korrekt information med mönster och spekulationer.

Simon Westberg är Fil. Kand. i Statsvetenskap