Sista steget kvar på den baltiska frigörelsen

Det politiska missnöjet i Lettland till följd av oligarkernas ökade inflytande i medier och politiken har lett till parlamentets upplösande. Morgondagens nyval till parlamentet i Riga är historiskt. Nu återstår att se hur valet utvecklar sig, men framförallt prövningen som väntar en nyvald koalition, skriver Pauls Raudseps.

Morgondagens parlamentsval är historiskt Foto: Olegs Anosovs

Imorgon går Lettland till val. Det kan bli det sista steget i frigörelsen från det gamla systemet, representerat av de så kallade oligarkernas inflytande över politik och medier.

För lite mer än tre månader sedan, den 28 maj, gjorde president Valdis Zatlers något som aldrig tidigare inträffat i Lettlands historia – han utlyste en folkomröstning om upplösning av parlamentet. Även om den lagstiftande församlingen hade valts så sent som i oktober 2010 argumenterade Zatlers i ett direktsänt TV-tal till nationen för att hans beslut rättfärdigades av den risk som ”privatiseringen av demokratin” utgjorde.

Zatlers sade att han gav väljarna chansen att ”sätta stopp för en liten grupp människors straffrihet ” och ett stort antal av hans landsmän tog tillfället i akt. Den 23 juli deltog nästan 690 000 människor i folkomröstningen och 94 procent av dem röstade för en upplösning av parlamentet

Av första intrycket att döma kan detta politiska missnöje verka paradoxalt. För tjugo år sedan, i augusti 1991, återvann Lettland och de andra baltiska staterna – Estland och Litauen – sin självständighet efter femtio år av Sovjetockupation. Så sent som i förra månaden firades 20-årsdagen av denna händelse vida omkring, inte bara i de baltiska staterna utan också i Sverige. Firandet var välförtjänt; Lettlands utveckling sedan det fullständiga återupprättandet av självständighet från Sovjetunionen har varit över förväntan framgångsrik.

De många pessimisterna inte bara visade sig ha fel, utan en del händelser har faktiskt inträffat som inte ens de mest blåögda optimisterna kunde förutse. Lettland och de andra baltiska staterna har anslutit sig till de rika ländernas klubbar i västvärlden, Nato och EU.

Under 2005 och 2006 var Lettland den snabbast växande ekonomin inom EU, med en expansion på över 10 procent av BNP per år. Sedan vände det helt om och landet upplevde 2009 den djupaste ekonomiska nedgången av alla länder inom EU – 18,4 procent av BNP. Allt som allt, från topp till botten, krympte den lettiska ekonomin med en fjärdedel under krisen, arbetslösheten steg till 20 procent av den arbetsföra befolkningen och efter det att landets andra största bank gick i konkurs i november 2008 tvingades Lettland vända sig till Internationella Valutafonden, EU-kommissionen och ett antal grannländer för ett stödpaket, som till en början planerades uppgå till 7,5 miljarder euro.

För att uppfylla villkoren i programmet krävdes hårda budgetnedskärningar och skatteökningar. Enbart under 2009 uppgick dessa nedskärningar till sammanlagt 9 procent av BNP, betydligt mer än något av de eurozonländer som för närvarande tar emot stöd.

Orsakerna till det politiska missnöje som blev tydligt genom Zatlers kallelse till valurnorna går mycket djupare än den senaste ekonomiska krisen. De sträcker sig tillbaka till det tidiga nittiotalet och till det sätt på vilket Lettland privatiserade sina stora företag. Ofta utfört på ett ad hoc-artat och djupt politiserat sätt gav privatiseringsprocessen privilegierade insiders tillfälle att ta kontroll över betydande tillgångar till starkt nedsatta priser. Sedan, i en ond cirkel av återkoppling, tillät deras nyfunna ekonomiska makt dem att öka sin politiska makt ytterligare och att ännu mer effektivt fullfölja sina egna ekonomiska intressen på bekostnad av statens.

2000 kom en noggrann och banbrytande rapport från Världsbanken om korruption i forna socialistiska länder i östra Europa fram till slutsatsen att Lettland uppvisade relativt sett måttliga nivåer av korruption inom administrationen, d v s av små mutor till tjänstemän, men en mycket hög nivå av vad banken kallade “state capture” (”erövring av staten”), d v s användandet av ett oacceptabelt politiskt inflytande för att anpassa lagar och bestämmelser till några få gynnade personers intressen.

En viktig orsak till ökningen av oligarkernas makt har varit deras ökande inflytande på lettiska medier, vilket är en viktig faktor för att konsolidera deras politiska makt. Alla de största dagstidningarna i Lettland är nu knutna till lokala pampars intressen, den offentliga televisionens nyhetsavdelning har gjort sig av med sina ledande journalister och undersökande reportrar, och ägaren till den största privata TV-stationen hjälpte till att organisera en politisk rörelse till stöd för två av oligarkerna inför det senast valet.

På grund av det ökande inflytandet på media av dessa politiska och affärsmässiga intressen har Lettland under de senaste sex åren sett en tydlig nedgång i den rankning som organisationen Freedom House gjort gällande pressfrihet.

Aivars Lembergs, som har tjänstgjort som borgmästare för den lettiska hamnstaden Ventspils sedan 1988 och som numera betraktas som den rikaste mannen i landet, är landets tredje oligark och intimt förknippad med partiet De grönas och böndernas förbund. Genom att hålla en låg profil och framställa sig själv som pensionärernas och småböndernas försvarare gjorde detta parti ganska väl ifrån sig i 2010 års val.

Emellertid står nu Lembergs inför rätta för en mängd korruptionsanklagelser tack vare utredningar startade av den lettiska åklagarmyndigheten och antikorruptionskontoret, och upplösningen av parlamentet har gjort att hans inflytande på Lettland blivit en av huvudfrågorna i denna valkampanj.

Lettiska valresultat brukar vara svåra att förutsäga, då en stor del av väljarkåren bestämmer sig i sista ögonblicket, men detta val är till och med ännu svårare att förutspå. Kampanjen är ovanligt kort – endast två månader från folkomröstningen till valet av nytt parlament. Partiuppställningen har skakats om rejält.

Zatlers, vars presidentperiod avslutades i juli, har bildat sitt eget politiska parti, som rider högt i opinionsundersökningarna men fortfarande har en mängd obesvarade frågor inför väljarna. Harmonicentern, det parti som anses representera den rysktalande befolkningen, har med bara måttlig framgång lyckats attrahera etniskt lettiska väljare, av vilka många oroar sig för partiets gemytliga förhållande till Putin-regimen i Ryssland.

Premiärminister Dombrovskis parti, Enhetsalliansen, som gjorde så väl ifrån sig för sju månader sedan, har blivit litet skamfilat av sitt beslut att bilda en koalition med De gröna och böndernas förbund efter valet, men de får fortfarande erkännande för sin förmåga att hålla det ekonomiska återhämtningsprogrammet på rätt spår.

Emellertid kommer den verkliga prövningen inte bli valresultaten i sig utan vilken regeringskoalition som träder fram i nästa parlament. De möjliga kombinationerna är alldeles för många för att beskrivas här, men några förutsägelser kan göras med en viss grad av tillförsikt.

För det första kommer Lettland, oavsett vilka partier som kommer att utgöra koalitionen, nästan helt säkert göra det som krävs för att uppfylla villkoren i sitt internationella stödavtal med Internationella valutafonden (IMF) och EU-kommissionen. Detta skulle kunna innebära ett mer offentligt poserande med vissa partikombinationer än med andra, men tvivlen att Lettland kommer att slutföra programmet i slutet av detta år som planerat verkar vara få.

Den verkliga frågan är om regeringen kommer att fortsätta hålla fast vid en politik präglad av statsfinansiell återhållsamhet även efter det att de internationella rådgivarna har lämnat landet. Ju större inflytande Enhetsalliansen och Zatlers parti får i regeringen, desto bättre blir chanserna till statsfinansiell redlighet. Ju mer framträdande roll som Harmonicentern och De gröna och böndernas förbund får, desto större blir riskerna.

Pauls Raudseps är en av Lettlands ledande journalister och kommentatorer. En längre version, Lettland inför valet, publiceras av tankesmedjan Frivärld.