Sjöfararmakter och frihet

Andrew Lambert är professor i sjöfartshistoria vid King’s College i London. I sin intressanta bok Seapower States (Yale University Press 2018) redogör han för hur fem sjöfartsländer genom historien, antikens Aten och Kartago, republiken Venedig, Nederländska republiken och Storbritannien, alla utvecklade en identitet som havsherravälden med handel, öppenhet och politiska system med inkludering och maktdelning som attribut, skriver Erik Herbertson.

Köpmän hade ett betydande inflytande och delade makt med en landägande aristokrati. Statsöverhuvudenas makt var begränsad. Dessa länder bidrog till utvecklingen av dagens globala ekonomi och liberala värden, enligt Lambert.

Han kontrasterar dessa med mer landbaserade imperier som Portugal, Spanien och Ryssland, länder som trots sjöfartsmakt aldrig utvecklade den öppna och dynamiska sjöfartsidentidet som de fem exemplen.

Han gör en åtskillnad mellan ”seapower” och ”sea power”/”naval power”. Det första avser strävan efter en kulturell identitet riktad mot havet och som består i att skaffa sig herravälde över havet med syftet att bedriva handel. Redan de antika grekiska författarna Herodotos och Thukydides beskriver denna identitet med beteckningen thalassokratier.

Det andra avser militär styrka över havet som inte behöver vara kopplad till det första, utan tjäna andra kulturella föreställningar som är baserade i exempelvis kyrkans idéer och en markägande aristokratis intressen. ”Seapower states” har militär styrka för att kunna upprätthålla sin ställning.

Sedan finns det en annan kategori av sjöfararländer, som har samma identitet som de fem exemplen, men är för små för att utgöra en makt och förlitar sig på stöd från större makter och kan utgöra vasaller till dessa för att bibehålla sin relativa frihet. De kallar Lambert ”Sea states”. Som exempel har han antikens Rhodos och medeltidens Genua.

Minoerna på Kreta och fenicierna hade tidiga former av thalassokratier. Fenicierna grundade Kartago som senare blev ett eget rike.

Aten nådde sin höjdpunkt som sjöherravälde under blomstringstiden på 400-talet f.Kr., då medborgarfriheten blev större. Statsmannen Perikles formulerade en vision för staden, en idé om att havet låg öppet för atenarna och med hjälp av det Attiska sjöförbundet skapades förutsättningarna att förverkliga denna.

Kartago utvecklade en avancerad konstitutionell republik med långtgående maktdelning. Kvinnorna hade äganderätt och var aktiva i det ekonomiska livet. Invandrare assimilerades och det fanns inga etniska och klassmässiga hinder för giftermål.

Venedig stod utanför såväl den andliga som världsliga kontrollen som präglade övriga Italien. Man hade den katolska kyrkan under kontroll snarare än tvärtom. Många inom kyrkan såg ner på handel och sjöfarare, påverkade av Augustinus syn. Det var något som även präglade Portugal och Spanien. I de länderna leddes sjöfarten av furstar som förordade religion över kommersiell framgång, samt kontinental expansion och en centraliserad kommandoekonomi. Det politiska systemet var mer auktoritärt. Frankrike hade liknande mentalitet.

Den nederländska republiken nådde sin höjdpunkt som seapower state 1653-1672 under ledning av Johan de Witt och ”Den Sanna Frihetens parti”. Det förekom såväl tidigare som senare motsättningar mellan å ena sidan det partiet och liknande grupperingar förankrade bland städernas köpmän och å andra sidan huset Oraniens parti och ortodoxa kalvinister, som var mer auktoritära och landbaserade eller företrädde andra intressen i städerna.

Den mest framgånsgrika av sjöfartsländerna i termer av världsdominans var förstås Storbritannien. Med Tudordynastin började England successivt att utvecklas till sjöfararnation, men det var när Vilhelm av Oranien blev kung efter ”den ärorika revolutionen” 1688 som det tog fart.

Lambert tar upp en intressant aspekt där många länder som befann sig i konflikt med sjöfararländerna ofta inte fruktade dem militärt så mycket som deras mer frihetliga kultur.  Så var det för Sparta och Persien gentemot Aten, Romerska riket gentemot Kartago, och Spanien gentemot Nederländerna och England. Romarna besegrade inte bara Kartago, de lät förlytta många av dess invånare inåt land för att bli bönder och komma ifrån handelskulturen.

Alla de fem sjöfartsländerna Lambert går igenom förlorade sin storhetstid genom strategiska misstag, imperieambitioner som urvattnade den ursprungliga sjöfararidentiteten, en landägande aristokratis bristande intresse för handelns villkor, och i vissa fall genom att militärt starkare länder besegrade dem eller att maktbalansen förändrades olika länder emellan, vilket påverkade handelns förutsättningar.

Det engelska liberala arvet levde kvar med USA, samtidigt som detta land utvecklades till något annat än en sjöfararnation genom den kontinentala expansionen. Lambert beskriver i slutkapitlet hur USA kom att bli och förhoppningsvis kan fortsätta vara säkerhetsmässig garant för världshandeln och belyser problemen med KInas växande inflytande. Kina har dock mer likheter med de gamla auktoritära imperierna och har i likhet med dessa aldrig haft en sjöfararidentitet. Så länge landet inte liberaliserar sina marknader mer och behåller förtrycket bedömer Lambert att det inte kommer övervinna de västerländska liberal-demokratiska kapitalistiska länderna.

Lambert kan bitvis vara träig och han upprepar sig. Det är också möjligt att han är ensidig i  sina teser om sjöfararidentitetens roll, men så är det också kopplat till hans yrke. Romarriket hade en unik förmåga att anamma främmande idéer och kulturer. Detta saknas till stor del i boken annat än där han på ett ställe skriver om att romarna förde med sig ett arv genom grekiska texter under århundradena. Det hade varit intressant att få veta hur exempelvis Schweiz och Florens kom att utvecklas på det positiva sätt som tillskrivs sjöfartsländerna. Var det indirekt genom de senares existens? Det hade behövts mer analys. Det hade också varit kul att få läsa mer om Hansan, som bara nämns i förbigående. Det märks att Lambert inte är idéhistoriker. Som komplement för ett bredare perspektiv kan man med fördel läsa Johan Norbergs senaste bok Öppen/Sluten. Men Lamberts bok är onekligen intressant och öppnar nya perspektiv för att förstå den fria ekonomins och de liberala idéernas utveckling.

Erik Herbertson arbetar inom bokbranschen och bloggar på http://herbertson.wordpress.com